Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Ska jag gå där, där och sen där... eller ska jag gå andra hållet? Blir det enklare så? Vilken affär är bäst att ta först?

Jag kom verkligen på mig själv idag när jag gick av bussen vid stadshuset. Jag vet inte om jag har tänkt  på det någongång förr. Men jag har definitivt gjort det jag började reflektera över... planera en tur på stan och gå till några förutbestämda affären. Det är sjukt hur mycket vi planerar.

Jag är en människa som gör det där så jäkla ofta har jag insett efter dagens funderare. När jag kommer från skolan; Ska jag hinna upp dit till den affären innan bussen går? Vilken är närmaste vägen?
När jag som nu skulle till Upplysningen och köpa nytt ungdomskort till bussen och sedan till Stadium för att köpa innebandystrumpor. Ska jag gå av vid stationen och gå genom svava gallerian, genom forumgallerian till Stadium där och sedan fortsätta genom åhléns och ner Vaksalagatan till Upplysningen. Och efter det gå vaksalagatan ner till sivia torg och där gena för att komma till Katalin där pappa ska hämta mig? Eller ska ja gå av vid stadshuset på vaksalagatan mittemot Sivia Torg och gå samma väg fast jag tar det bakifrån?

Det är egentligen sjukt hur mycket sånt här vi planerar utan att tänka på det, för att få vardagen att gå ihop. Det är verkligen konstigt. Och jag, som trodde att jag inte var stressad måste inse att jag nog tyvärr underskattat ordet stress. För eftersom jag reflekterar över sådana här saker, vart jag ska gå och hur jag ska gå, så gör jag det ju för att jag ska passa en tid eller så. Då är jag stressad till viss del och kan inte ta saker i sin takt eller gå som jag vill...

Jag kan planera andra saker med, dock handlar det inte om stress. Utan det handlar om mig som innebandyspelare. Ibland spelar jag upp scenarion inne i mitt huvud om olika situationer, hur jag ska reagera och vad jag bör göra. Ibland kan jag se mig själv få en skitbra passning från min parhäst i backen eller någon i kedjan och därefter dra på ett direktskott på mål som går in. Ibland kan jag se motståndarlaget komma i anfall och jag går in och gör den där avgörande brytningen eller vänder spelet till våran fördel. Ibland kan jag se, om jag vet att det är en speciell spelare jag vet jag varit väldigt missnöjd över i en tidigare match, så kan jag se mig själv gå in och plocka den spelare. Då menar jag inte brutal, men ändå visa var skåpet ska stå och att det inte är okej att uppträda hur som helst på planen. Är jag ordentligt nervös innan en match, då är jag taggad och laddad. Tror mycket att det är adrenalinen som får mig att känna mig så. Och det roliga är att det blivit mer och mer så med åren...

Jag har alltid levt efter ett motto, hård men rättvis. Vad jag ska göra i situationen på planen, planerar jag alltid inne i mitt huvud precis när den uppstår. Det är alltid tänkande inne i huvudet. Men det är alltid innebandy. Hur jag ska bete mig när jag går på stan, vilka butiker jag ska besöka, är ofta något jag planerar och försöker hinna med under den lilla tid vi har.
STRESS ÄR ORDET. DET KAN JAG DRABBAS AV PÅ STAN ELLER I EN MATCH... VAR SOM HELST!

Jaha, så var det fredag kväll igen då. Alltid lika trevligt nästan. Bästa är väl att det är en match att se fram emot. Fast ja, jag får ju inte spela. Tycker det är riktigt jobbigt och känner lite som igår kväll när jag var väldigt nere och deppig. Tänk om jag bara hade fått vara frisk och kunna spela, då hade jag nog varit på mycket bättre humör. Nu går jag med lite halvtaskiga tankar och känner mig utanför laget. Tur är att jag i alla fall fick en kram av "julle" igår på skolan, en tjej i laget som jag går på samma skola som. Det värmde faktiskt. Och jag kände att trots att jag har problem, så ser hon mig som en i laget... kanske för att hon själv vet hur det är att ha sargad kropp. Och så kom Jossan, lagledarens dotter fram till mig och frågade om en urgammal bild i skolkatalogen för typ 100 år sedan. haha.

Sedan min bästa kompis, jag sa till henne att skulle vi hitta på något idag så fick hon banne mig komma hit... jag ska jobba imorgon kl 7 liksom. Men nej, ikväll ringer hon och säger att hon inte kan komma för att hon har ont i huvudet. Men det gick tydligen bra att göra något om jag kom dit... snacka om att verkligen försöka slå i mig att hon hade huvudvärk. Ja menar, umgås vi här bli det samma som om vi umgås där. Men men... hennes val. Om hon vill bryta sig loss från mig så får hon väl göra det. Jag är less på att försöka vara alla till lags hela tiden.


Är rätt less på allt just nu, skolan, innebandyn, killar, tjejer, kompisar... föräldrar, brorsan... ja exakt allt...

Jag fick stå på sidan idag och skrika och peppa, när laget (Rasbo IK) i dag mötte Rimbo för andra gången i år. Jag tror laget var lite för inriktade på att det skulle bli en lätt match och seger. Men till en början såg det skakigt ut. Laget höll inte alls måttet om jag ska jämföra med förra helgens match mot Rimbo då jag spelade. Vi pressade inte, som vi gjorde då. Sedan hade Rimbo definitivt blivit tuffare. Det märktes att de insett att det inte är någon lek att spela i division 3. MEN de saknade mycket i sitt spel, samt hade en målvakt som kanske inte var den allra bästa. Så till slut kunde vi vinna med 10-1.

Hur länge jag blir kvar i Rasbo Ik är dock en fråga jag inte kan svara på i dagsläget. Jag har skickat förfrågan till Storvretas tränare om provträning vid jul. Så jag får se om de är intresserade. Jag hoppas verkligen det, för det verkar vara en bra välorganiserad klubb, med sikte på framtiden på kort sikt.



© Jenny Andersson-Mård      JAG (jenny) PÅ BILDERNA

Jaha tänk att det inte finne en enda fri helg. Idag måste jag sätta mig och skriva om mitt arbete i Naturkunskap B. Jag trodde att det gick att lite på USB-minnen. Men icke då. Efter att ha lagt in ett arbete på USB för att jag skulle installera om datorn, skulle det bli så skönt att åter kunna lägga in allt på datorn och  sedan skriva på sluklämmen. ´Så klart jag måste bli jävligt dåligt överrakad och förbannad... ja då har hela arbetet försvunnit. Endast en halv sida av mina  ca 2 sidor återstår. Sacka om att jag blev sur. Och vad säger man till läraren... suck.

Efter utvecklingssamtalet igår med min mentor Sofia, så fick jag mig en riktig kick i baken. Så nu har hon stenkoll på mig... är det inte inlämnat på måndag så blir det skäll. SÅ bäst att ta sig i kragen och skriva klart arbetet. Annars får jag ingen kul vecka.

Imorgon har vi match igen... vi möter åter Rimbo på bortaplan. Ulla ska nog köra dit. (Skönt med en kompis som har körkort). Jag har inga direkta tankar  inför matchen faktiskt. Det känns inte som någon mening. Jag ska ju ändå inte spela. Det är lite tragiskt. Men det finns inget att göra åt. Hur som helst tror jag vi vinner matchen. Det känns konstigt att tro något annat efter storsegern förra söndagen. Jag vill nog nästan säkert säga att vi kommer att vinna. Okej jag vet att man inte bör ta ut en seger i förskott. Men våra tränare känner sig rätt säkra med. Så ja jag tror att spelar vi bra och har laget som är uttaget vinner vi, ja kanske med dubbelsiffrigt. Man kan ju alltid hoppas;)

Själv hoppas jag kunna vara tillbaka om en vecka mot Dannemora/Österby. Men det får den kommande veckan visa. Idag har jag fortfarande ont i ryggen. Det går lite upp och ner. På måndag morgon ska jag hur som helst tillbaka till naprapaten för att prata om ryggen och se så att allt är som det ska, sedan han tryckte tillbaka kotorna i rätt läge förra måndagen. Sedan på måndagkvällen har jag instruktion på gymmet. Ska bli skönt att komma igång. Jag tar i alla fall tag i saker och ting och har stora förhoppningar på att vara tillbaka så snart som möjligt :)

Det fanns ett tag då jag mest såg innebandyn som en motion, som något jag spelade för skojs skull och inte satsade 100% på. Skulle jag sluta när jag var 18-19 så var det väl bara normalt. Men nytändningen i höst, matchen i helgen där allt kändes så tryggt, där jag kände mig så trygg... gav mig verkligen mersmak. Jag känner för första gången i min snart 10åriga karriär att jag verkligen är bra. Jag skäms inte för att säga det, men jag var verkligen bra... troligen en av mina bästa matcher någonsin. Och det var ändå en damlagsmatch!

Jag är inte rädd för att möta någon längre. Jag är stolt att säga att jag tillhör Rasbo Ik damlag i div 3. Jag bär upp tröjan stolt med Rasbo Ik innebandy ståendes på ryggen. Men det finns vissa saker som separerar mig och klubben åt. Det är att det är en satsning på 4 år... att vi ska ha klättrat en division. Men jag är 18. Jag vill inte vara elak på något sätt. Jag förstår klubbens vision då stommen är 92:or och 93:or.

Men jag vill så mycket mer. Potentialen finns där. Jag är så säker. Efter helgens match var jag bombsäker. Den stora frågan just nu är ryggen... Hur lång tid ska den ta att läka och bli bra? Den värsta frågan just nu är om jag någonsin blir bra. Men den försöker jag verkligen inte tänka på. Jag vill inte ens överhuvudtaget tänka tanken. För jag ska tillbaka. Motivationen är bättre än någonsin! Jag är starkare än någonsin, även om jag faktiskt emellanåt känner mig lite deppig och tror det värsta. Men jag ska tillbaka! Även om jag ska slå mig blodig, träna så hårt så att jag spyr, får blodsmak i munnen. Men jag är på gång...

Jag kommer att ge allt för att hjälpa rasbo Ik att klättra en division redan iår. Men det finns en del lag som på pappret är mycket bättre. Dock är inget klart förrän matchen är över. Vi var inte så långt borta att slå Storvretas utvecklingslag för två helger sedan. Visst hade de bättre spel och var värd 2-1segern de fick med sig från oss. Men det kunde lika gärna varit vi som vunnit. De målchanser vi hade var ändå väldigt bra. Och det känns bra, därför att Storvreta ändå är ett av de bättre lagen i serien tillsammans med Dannemora/Österby. Och Storvreta gick på torsken mot dem med endast 3-4. Så det känns som att vi kanske, med lite tur kan slå dem. Nu låter jag väldigt positiv. Men det är skönt... att för en gångs skull kunna vara positiv över något. 

Ett misslyckande och Rasbo inte går upp, så finns det inte så mycket att göra åt det. Visst kan vi komma igen säsongen 09/10. Men ja, jag vill upp nu... Så därför känns det v-modigt. Rasbo IK har gett mig mycket, fortsatt att fostra mig från det som Alunda IBF lade grunden till... Klubben har gett mig så mycket, men jag är inte säker på att de någonsin kommer att kunna uppfylla mina drömmar och mål som jag nu har satt upp. Därför kommer den precis påbörjade säsongen eventuellt bli min sista i Rasbo Ik. Det handlar inte om kärlek, eller att jag inte älskar klubben. Det handlar om personliga drömmar och mål...



Funderingar på klubbyte har funnits sedan söndagens match, men har dock kantats av tråkiga stunder sedan dess på grund av ryggen. Men känns skönt att kotorna ligger rätt nu och att jag nästan med 100% säkerhet kommer att bli bra. Det är en viss person, som jag nyligen lärt känna som fått mig att våga sprida mina vingar och funderar på att lyfta och landa någonannanstans, än i Rasbo IK:s bo. Får jag ordning på ryggen och Rasbo IK inte går upp, samt att mina drömmar och visioner fortfarande finns kvar, så känns det i nuläget som att min innebandykarriär till 100% kommer att fortsätta även säsongen 09/10... DOCK INTE I RASBO IK, SOM RASBO IK-spelare!

ÄLSKAR ER I KLUBBEN. ÄLSKAR ALLT DEN OCH MINA MEDSPELARE OCH ALLA ANDRA MEDLEMMAR, HAR GETT MIG UNDER DEN KORTA MEN UNDERBARA TID I KLUBBEN. MEN JAG HAR STÖRRE VISIONER PÅ KORTARE SIKT OCH ÄR REDO ATT SATSA ALLT FÖR ATT NÅ MINA DRÖMMAR, VILKET JAG INTE KOMMER GÖRA HOS ER... ÄN PÅ ETT PAR ÅR. 

©Jenny Andersson-Mård     Tordag 9 oktober HALL 2000:   Hjälpträn-
aren Simon (1:a fr.v) och ordinarie tränarna Sebastian (mitten) och
Fredrik Blom (längst till vänster) prata inför helgens match borta mot
Rimbo, som vi förra helgen slog med 9-1.

Idag har jag varit hemma med min stackars rygg. Känner mig orolig för värken. Det är säkert normalt. Men det är extremt jobbigt. Sedan var jag in en stund i Uppsala, pratade med Friskis och Svettis. Kändes rätt skönt att veta att jag får en instruktör när jag börjar träna.

Sedan hade jag träning. Men jag kunde inte delta på grund av ryggen.Det är hemskt. Men det kändes samtidigt lite skönt att inte träna, att stå vid sidan om. Och det är skönt att min tränare sagt till mig att jag inte behöver spela i helgen. Han verkar ha förståelse för det som hänt. Även den yngre tränaren. Det är jätteskönt. Jag kommer att få köra ena träningen i gymmet och andra med innebandy. Känns skönt med en lösning. Känns som att det kan bli bra nu med ryggen.

Imorgon är det skola igen. Måste gå även om jag helst stannat hemma pga ryggen. men jag måste eftersom jag dels har prov och sedan ska till stockholm och göra reportage. Får se hur det blir med torsdagen. Hur som helst kommer jag nog gå en stund på torsdagen. Har ju läxförhör i arbetsmiljö och säkerhet och sedan sista lektionen inför religionsprovet nästa torsdag.

Nu är det snart dags för sängen. Jag hoppas verkligen att jag vaknar upp och inte har någon värk. Oroar mig då ryggen knakar. Men men ska ringa naprapaten imorn och se vad han säger...

på gott återseende folk...

Friskis och Svettisloggan
http://www.jippie.nu/dtr1210/dtr31/bilder/friskis_o_svettis.gif

Två, Tre kotor som hoppat fel i ryggraden, samt för dåliga ryggmuskler... Det är orsaken till den höftvärk och ryggvärk jag burit på ett antal år. Ibland undrar jag varför det blivt som det blivit. Naprapaten gav svar på tal: "Du är för dåligt tränad i ryggen och innebandyn är kanske inte den bästa träningssorten för dig."
Menade han att jag skulle behöva sluta med innebandyn?

Det är konstigt att jag nästan kunde förutspå hans ord. Mamma hade tidigare i höstas under en gång då hon masserat mig, sagt att det kändes som någon kota i ryggraden satt snett. Så sant som det är sagt. Naprapaten gav mig bara ett väntat besked, att det var ca 2-3 kotor som satt fel. Akupunktur, massage och till slut tryckte han tillbaka kotorna. Vilken hemsk upplevelse. Usch. Vill inte uppleva det igen. Knak sa det och sedan löpte en snabb övergående liten smärta längs ryggraden. Samtidigt en hemsk obehagskänsla. Förstår inte att det gör ondare att trycka tillbaka kotor än när de pressas ut från ryggraden och hamnar fel.

Det fanns två fasor jag hade med mig till naprapaten idag; att det inte skulle gå att göra något och att jag skulle vara tvungen att sluta med innebandyn.
Ingen av dem tycks bli verklighet... som tur är.
Även om innebandyn inte är den bästa idrotten för min rygg så sa naprapaten att tränar jag bara upp ryggmusklerna ska det inte vara någon fara. Då ska det gå bra.
Men frågan är hur lång tid det kommer ta? Kommer kotorna hinna hoppa fel innan allt är löst?
Jag känner mig rädd.

Fick gå hem från skolan idag på grund av skolan. Det känns hemskt. I morgon är det också träning. Men jag vägrar träna. Sitter och funderar på om jag ska köra en träning i veckan bara av de två vi har. Visst borde jag träna. Men eftersom det oftast är en match varje vecka så räcker det med en dag anser jag. Och får jag börja på gym och köra 2-3 gånger i veckan och kombinera innebandyträningen med ryggövningarna som stärker ryggen, kan jag snart vara tillbaka i full innebandyträning igen.

Just nu sitter jag framför datorn och känner mig nästan lite ledsen. Har sådan fruktansvärd värk i ryggen. det knakar lite ibland *ryser*. Jag unnar ingen det här. Inte ens min värsta fiende. Men förhoppningsvis är problemen ur vägen nu och jag kommer komma på fötter.

Dagens dummaste grej var att jag efter att ha duschat igår kväll tog första bästa trosor, vilket blev ett par spetsstring. Och tänkte att de får väl duga. Jag byter imorgonbitti måndag. Men nej, hade alldeles för bråttom imorse och tänkte inte på det förrän jag träffa naprapaten. haha. Då fick jag lite ångest och panik:P Kom ju på att jag inte bytt trosor. Men det fick bära eller brista. Det bar=) Tror jag i alla fall...

Gott folk. Håll tummarna för att min rygg blir bra nu!
Och om jag verkar ego, ja det finns anledningar med tanke på de problem jag har.l Bryr mig väldigt mycket om mig själv. Men de människor jag släpper in, bryr jag mig faktiskt om;)


copyright: Stockholm rehab
http://www.sthlmrehab.se/bilder/spine.jpg

M = Matcher, V = Vunna, O = Oavgjorda, F = Förlorade, (+) = Gjorda Mål, (-) = Insläppta Mål, +/- = Målskillnad, P = Poäng,


Copyright: Nisse Burell
Laget mot Rimbo i träningmatch hemma 25 sept.
Bakre raden f.v: Jag (ej ombytt och spelade), Erika Pettersson, Erica Gustavsson, Elenore Mejbert, Lisa Ehrlman, Betty Pettersson, Pernilla Magnusson, Therecia Wredh, Ulla Karlsson
På knä fr.v: Tova Skantz, Josefine Burell, Emmy Carlsson, Jessica Ohlsson, Emma Mattsson.