Varför måste jag känna varje dag att jag misslyckats med mitt liv?!
Jag orkar inte le längre. Har försökt så länge. Men såren sitter där de sitter efter dig. Trodde det skulle gå över. Men det känns bara tommare och tommare varje dag. Jag vet inte om det är för att jag insett att jag aldrig kommer att få dig tillbaka. Och när jag försöker gå vidare... ja då upptäcker jag det jag känt i flera år, att ingen vill ha mig. Jag duger inte till någon.
Människor säger att jag inte ska leta. Men jag klarar inte av det här ensam. Ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden till innan dig. När jag i och för sig var olycklig också. Men jag slappa ändå ha falska förhoppningar på att du gillade mig.
Då var jag ensam. Nu är jag ensammare än någonsin.
Skolan börjar om en vecka. Jag sa igår att jag skulle plugga hårdare än någonsin. Nu känns det avlägset. Det känns som att jag redan misslyckats med allting i mitt liv. Det är en hemsk känsla. Jag vill inte känna den. Men det smyger sig på jämt och gör sig påmind så ofta den bara kan få övertaget. Hur fan ska jag kunna bli läkare med mina betyg? Hur ska jag kunna hitta någon att leva ihop med när jag inte duger åt någon? Hur ska jag kunna hitta någon när ingen kan förstå och ta hänsyn till att jag blivit lite konstig av allt jag gått igenom?
Mina vänner förstår mig inte ens.
Jag är ensam. Och känslan av att redan misslyckats med mitt liv är min bästa vän.
Alla drömmar; Det välbetalda jobbet jag trivs med, den fina pojkvän jag hoppades hitta, de barnen jag trodde att jag skulle få...
Det är nu bara en avlägsen dröm, som jag insett aldrig kommer att slå in.
Ingenting blir som jag vill. Det har det aldrig blivit. Jag tycker att jag haft så mycket otur och det borde vända. Men det gör det aldrig.
Jag lever med känslan av jag misslyckats med mitt liv redan. Varför ska jag behöva känna det?
Människor säger att jag inte ska leta. Men jag klarar inte av det här ensam. Ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden till innan dig. När jag i och för sig var olycklig också. Men jag slappa ändå ha falska förhoppningar på att du gillade mig.
Då var jag ensam. Nu är jag ensammare än någonsin.
Skolan börjar om en vecka. Jag sa igår att jag skulle plugga hårdare än någonsin. Nu känns det avlägset. Det känns som att jag redan misslyckats med allting i mitt liv. Det är en hemsk känsla. Jag vill inte känna den. Men det smyger sig på jämt och gör sig påmind så ofta den bara kan få övertaget. Hur fan ska jag kunna bli läkare med mina betyg? Hur ska jag kunna hitta någon att leva ihop med när jag inte duger åt någon? Hur ska jag kunna hitta någon när ingen kan förstå och ta hänsyn till att jag blivit lite konstig av allt jag gått igenom?
Mina vänner förstår mig inte ens.
Jag är ensam. Och känslan av att redan misslyckats med mitt liv är min bästa vän.
Alla drömmar; Det välbetalda jobbet jag trivs med, den fina pojkvän jag hoppades hitta, de barnen jag trodde att jag skulle få...
Det är nu bara en avlägsen dröm, som jag insett aldrig kommer att slå in.
Ingenting blir som jag vill. Det har det aldrig blivit. Jag tycker att jag haft så mycket otur och det borde vända. Men det gör det aldrig.
Jag lever med känslan av jag misslyckats med mitt liv redan. Varför ska jag behöva känna det?
