Äh ja...

Egentligen inte rolig. Men har man sjuk humor tycker
man sådana här skämt är lite roliga
 
 
 
 
Lite fler roliga med Gunvald. Han är min förebild ibland alltså.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja jag är lika urspårad som Gunvald ibland ;)





När saker inte blir som det är tänkt...

Jag läste en artikel på Aftonbladet som träffade mig rejält. Det fick det att göra ont i hjärtat på mig.
Jag har själv jobbat med dementa människor under en period. Det var jobbigt att se människor
försvinna från den som dem alltid varit och förändras på ett sådant sätt att deras anhöriga inte
kände igen deras personlighet. Idag när jag läste om en 39-åring som drabbats av Alzheimers
höll jag på att brista i gråt. Det var otroligt jobbigt, då jag vet exat vad denna människa ha för
liv framför sig.
 
Normal text Stor text Extra stor text
Textstorlek:
 
SKOJAR FRISKT Att skämta är ett sätt att klara av situationen. ”Glömmer jag något kan Mikael säga ’Har du fått alzheimer?’” säger Eva. 
SKOJAR FRISKT Att skämta är ett sätt att klara av situationen. ”Glömmer jag något kan Mikael säga ’Har du fått alzheimer?’” säger Eva.
Foto: ANDREAS HILLERGREN

Mikael fick Alzheimer vid 39 års ålder

 

”Läkarna säger att vi kanske har fem till åtta år kvar tillsammans”

Det började med att Mikael ­Ottosson tappade bort sin borr och några andra verktyg.

Hur mycket han än funderade kunde han inte minnas var han ­hade lagt dem.

Det visade sig vara första ­tecknet på att han drabbats av demens.

Att den då 39-årige trebarns­pappan hade fått en demenssjukdom var det få som anade. I stället lutade det åt utmattning, depres­sion eller vätska i hjärnan.

I april 2013 fick familjen chock­beskedet: Mikael Ottosson har Alzheimers sjukdom.

– Läkarna säger att vi kan få fem till åtta år tillsammans. Nu försöker vi leva och njuta av livet så mycket som möjligt, säger hans fru Eva Ottosson.

 

Överkänslig för ljud

LJUDÖVERKÄNSLIG Mikael Ottossons sjukdom gör att han blir mycket känslig för höga ljud.   LJUDÖVERKÄNSLIG
Mikael Ottossons sjukdom gör att han blir mycket känslig för höga ljud.
På dörren till villan i skånska Klippan sitter en lapp med texten ”smäll inte i dörren”. Med sjuk­domen kom också en ständig ­huvudvärk och Mikael har blivit ljud- och ljuskänslig.

I början fortsatte Eva sitt arbete som undersköterska men så kom dagen när Mikael inte­ klarade sig själv längre. Dottern hade gått ut och Mikael hade­ ingen aning om vart hon tagit vägen.

– Han ringde och sa att jag måste komma hem. Den dagen lämnade jag mitt jobb och gick inte tillbaka.

Nu är Eva hans trygghet. Efter lite strid med familjenämnden i kommunen så har hon blivit anhörigvårdare.

DAGARNA RÄKNADE Eva Ottosson har ett tufft jobb. Hon vårdar sin 42-årige man Mikael Ottosson som har insjuknat i alzheimer. Deras dagar tillsammans är räknade. ”Min värsta rädsla är inför den dag som han tappar förståndet. Då har jag förlorat min man”, säger Eva Ottosson. Foto: ANDREAS HILLERGREN   DAGARNA RÄKNADE
Eva Ottosson har ett tufft jobb. Hon vårdar sin 42-årige man Mikael Ottosson som har insjuknat i alzheimer. Deras dagar tillsammans är räknade. ”Min värsta rädsla är inför den dag som han tappar förståndet. Då har jag förlorat min man”, säger Eva Ottosson.
Foto: ANDREAS HILLERGREN
– Jag stöttar den ­friska delen hos Mikael och när sjukdomen kommer fram och ställer till det så försöker jag styra om, förklarar Eva.

Hon hjälper Mikael med allt från att hål­la reda på vilken dag det är till att underlätta för ­honom att göra praktiska saker som att gå ut med ­soporna.

– Det är en trygghet att Eva är hemma. Det är jobbigt att vara själv när man har alzheimer, säger Mikael.

Små saker i vardagen kan få stora proportioner. Om Eva glömmer att säga god natt på kvällen så kan Mikael bli så ledsen och arg att han vill skiljas. Ibland skapar Mikaels hjärna scenarion som inte har hänt.

– Han kan få för sig att jag har förbjudit honom att äta glass. Eller så blir han arg för att han tror att jag inte­ vill att han ska snusa, säger Eva.

Ibland gråter Eva när ingen ser. Det är jobbigt att hantera de perioder när Mikael är vrång. Han kan vara sur i flera dagar utan att minnas varför.

Men de dagar han mår bättre kan hon prata om det som känns tungt. Mikael stöttar så mycket han kan.

– Man vill ju inte att någon som man älskar så mycket ska vara ledsen, säger Mikael Ottoson och lägger armen om Eva.

När Aftonbladet är på besök är det den vanliga Mikael som är framme. Han hänger med i samtalet och skojar friskt. Att skämta är ett sätt för både Mikael och Eva att klara av situationen.

– Glömmer jag något kan Mikael säga ”Har du fått alzheimer, eller?”, säger Eva och ler.


Är oroliga för barnen

En sak som det däremot är svår att skoja om är oron för barnen. Eftersom Mikaels alzheimer är ärftlig finns det en risk att barnen drabbas.

– Staten satsar nästan inga pengar alls på forskning. Det mesta ­kommer från Alzheimerfonden. Det måste bli en ändring så att man kan få fram ett botemedel, säger Eva.

En dag kommer Mikael inte längre veta vem hans fru är. Då blir det svårt för honom att bo kvar hemma. Inför den dagen har paret förberett en videofilm som Eva kan titta på när hon måste ta det svåra beslutet.

– I videon säger Mikael att jag gör det rätta. Att vi tillsammans har kommit fram till att han ska flytta när tiden är inne.

Efter de orden kan Eva inte hålla tillbaka tårarna. Hon gömmer ­ansiktet mot Mikaels axel och får en lång kram tillbaka.

När känslorna lugnat sig får hon frågan om de har en lista på saker de vill hinna med.

– Vi vill gärna grilla på stranden. Man lär sig att njuta av de små stunderna.


 

Allt fler unga drabbas av demens

Unga som får diagnosen demenssjukdom ökar.

– Det beror på att samhället har blivit mer komplicerat, säger Lennart Minthon, forskare och professor vid Lunds universitet.

Lennart Minthon. Foto: KENNET RUONA   Lennart Minthon.
Foto: KENNET RUONA
Enligt Lennart Minthon är det arbetslivets förväntningar som gör att demenspatienter fångas upp allt tidigare.

– Det ställs större krav på att människor ska kunna lära sig nya saker, som datasystem på jobbet. Då är det fler som faller igenom, som annars kanske hade klarat sig längre, säger han.

Demografiska orsaker

En annan faktor är den rent ­demografiska.

– Vi har en ålderspuckel med 40-talister som nu blivit gamla.

Demenssjukdomar utvecklas långsamt. Ofta dröjer det 20 år innan symtomen visar sig på allvar.

– Det beror på att hjärnan har en enorm reservkapacitet. När den reserven är slut, då är det fara å färde. Det här är en allvarlig sjukdom med hundraprocentig dödlighet.

Patienter som drabbas före 65 års ålder räknas som unga inom demensvården. Det finns de som insjuknar redan i 40-årsåldern, men det är sällsynt.

– Ja, tack och lov. Många av de patienter som är yngre än 65 år har tonårsbarn och det är ju inte roligt för dem när föräldrarna börjar vackla, säger Lennart Minthon.

Exakt hur många yngre som är drabbade är oklart. En uppskattning är dock att det rör sig om ­cirka 10 000 personer.

 

Publicerad: 2014-04-14
Webbadress: http://www.aftonbladet.se/halsa/article18716824.ab
 
© Aftonbladet
 
 
 
 





När orden inte kan formuleras.

Ordets makt har varit min väg... Det är så jag alltid har formulerat mig... hur jag
fått utlopp för känslor som en del människor inte förstår. Jag har velat berätta för
någon, men ibland har jag vetat att det varit bättre att skriva här än att prata med
någon i min omgivning. De kommer inte förstå, har jag tänkte. Kanske hade dem
gjort det. Men jag ser också att skriva blogg som ett forum, där man kanske kan
nå ut till just människor som förstår.
 
Jag har alltid kunnat formulera min känslor på ett sätt som varit naket och konkret.
Det är så det är. Jag tänker ofta på saker jag skulle vilja skriva om...hur jag ska formulera
mig. Men när jag ska skriva, slinter fingrarna på tangeterna och bloggrutan förblir vit
utan bokstäver. Att tiga är guld och sägs vara diplomati ibland. Och det stämmer.
Men när man vill nå ut med något, men inte förmår sig att formulera ett ord, då
känner jag mig uppgiven. Jag har försökt flertalet gånger. Jag har flera flera icke publicerade
inlägg ligger, som innehåller ett fåtal rader eller ingenting alls; "Lycka, ibland en svår-
reflekterad strävan" och "Sorg i julens tid" är bara några inlägg som ligger halvfärdiga eller
som helt saknar innehåll.
 
Jag kan bli arg på mig själv när fingrarna slinter på tangenterna. För jag vet att jag har
talangen för att skriva. Jag märker det när det är dags för skolarbete: "Ja men du är så
duktig på att formulera dig. Det är inte jag, så min del av vårat dokument är inte lika bra
som ditt..." Det är ett bevis på att jag fortfarande har det i mig. Men jag når inte ut alltid
med det jag vill :/
 
Det jag hade tänkt skriva om ikväll handlar om mitt ex (kallad S på bloggen). Därför att jag
snart blir på mig själv och undrar vad det är för fel med mig. Jag har inte träffat mitt ex på
snart 1,5 år sen, haft väldigt sporadisk och dålig kontakt. Jag har dejtat andra... men
fortfarande 1,5 år senare står det Kristofer inristat i mitt hjärta. Jag har haft lite känslor
för andra. Det ska jag inte ljuga om. Men dem är inte som dem jag känner för honom. Hur
mycket jag än försöka så kan jag inte släppa honom :( Och det gör mig så ont, eftersom jag
inte vet om det någonsin kommer att finnas en chans för mig att rätta till mina misstag med
honom; d v s vara den jag är och inte vara någon annan. I rädslan över att förlora honom och
tro att någon så bra som honom inte kunde hända mig så stötte jag bort honom. Jag kan tvivla
ibland på att jag duger iblandfortfarande. Men gång på gång får jag bekräftelse genom att killar
är intresserade. Och mer ochmer börjar jag inse att om någon bra kommer in i mitt liv. Då är
jag faktiskt värd det. Då måste jag ta det på blodigt allvar och älskar fullt ut. Jag älskade och
älskar Kristofer fullt ut... men bara i mina känslor och tankar och inte med ord och handling
av rädsla. Idag vill jag bara dyka in i hans liv som det bombnedslag jag är och röra om lite och
få honom att känna att jag nog inte är så tokig att vara tillsammans med. Vill älska som att
det inte fanns någon morgondag. Och det känner jag att jag gör med honom, fast det gått
1,5 år. Vafan gör man i ett sådant här läge när man känner som man gör, och det verkligen
inte går att komma över en person?

Under vintern har jag känt att jag samlat ihop mig... jag har känt mig stark och grym...
Nu känner jag mig emellanåt som en liten flicka igen vars känslor ligger utspridda i bitar
och behöver samlas ihop. Och så hörde jag delar av texten på Stiftelsens nya låt "Utanför
din dörr... " och texten rev upp saker som jag låtsas att de inte finns, fast de gör det:
"När du inte ser mig... När du inte vill vara min vän. Kan du inte be mig, istället för att såra
mig om om igen. Jag tänker på oss förr... Här står jag utanför din dörr. Du säger att du vill
ha mig, du kommer höra av dig. Men de blir sen. Mitt huvud går i bitar... Men de är så svårt
att bara gå hem. Ta mig härifrån, ta mig här och nu. Vi kan väl bara älska tills natten tar
slut. Jag tänker på oss förr... och här står jag utanför din dörr. Ja ta mig härifrån, ta mig här
och nu. Mitt hjärta är låst... Vi kan väl bli som förr. Här står jag utanför din dörr. De bilder
som jag alltid vårdat... försvinner och jag har ingenting kvar nu. Spelet är slut du vinner igen.
I flera år har jag undrat... Minnen försvagas. Men här är du... Jag vet jag borde se mig om igen
igen igen...
"

Jag hade velat skriva mer. Men jag orkar inte för tillfället... och ska upp om 5 ½ timme igen och
jobba. Förhoppningvis så kan jag jobba. Haft en fall av magsjuka på jobbet ikväll och jag var
naturligtvis den som hade den på min rad ikväll. Så peppar peppar ta i trä så hoppas jag att
jag klarar mig från det. Jag svalde 15 hela vitpepparkorn och drack 1 dl whiskey när jag kom hem
från jobbet. Fick verkligen pina i mig whiskeyn, då det är alkohol i en form som jag verkligen
inte tycker om.

XoXo





När dygnets timmar är för få...

Kära vänner. Jag önskar jag orkar skriva mer... för det finns så mycket jag har reflekterat
över i min vardag sista tiden. Anledningen stavas bland annat utbildning. Genom en ökad
kunskap kring mycket inom kroppen, så vill jag lösa mysterier... jag vill knäcka koden för
sjukdomar, jag vill få människor att känna sig som individer och bli sedda för dem som de är...
Jag vill. JAG Vill, JAG VILL!
 
En reflektion jag har gjort är att det i möten med människor, är viktigt att lägga ifrån sig sina egna
värderingar och känslor (t ex om jag möter en människa som står vid livets slutskede). Jag ser
skräcken i människans ögon då jag aldrig träffat individen... det blir direkt att du måste försöka vinna
personens tillit, samtidigt som du ska behandla personen som den individ den är. Det är
absolut inte det allra lättaste. Reflektionen jag har gjort är att det inte är så himla lätt att
behandla två liknande fall... det som skiljer i fallen är invidiven och det kan göra en verklig
skillnad.

Jag önskar jag orkade skriva ner mera reflektioner jag gör... Men dygnets timmar är för
få samtidigt som jag har drabbats av så kallad vårtrötthet. Så jag sover, sover och
sover. Lagom med sömn hjälper inte i denna situation heller. Så det är bara hänga i.

XOXO





Det går bra nu...

Längesedan jag skrev något sist.
 
Ååååhhhh... det har varit så extremt mycket sista veckorna. Har hunnit ha tre tentor på 1,5 månad.
Två av dem ordinarie tentor och den tredje tyvärr en omtenta från första tentan jag hade.
Men de två tentor jag har haft som har varit ordinarie har verkligen gått som en dans.
Jag kände mig relativt säker på att jag skulle bli godkänd på den första ordinarie tentan som var
på kursen "Antatomi och fysiologi". Kursen var piece of cake... verkligen. Men jag har alltid
älskat anatomi och biologi. Skulle kunna haft biologi hela dagarna i gymnasiet... utan problem ;)
Tycker att människokroppen är väldigt fascinerande och har läst mycket om den och många
olika sjukdomar. Så ja... efter 4-5 dagars pluggande satte jag mig och skrev den tentan. Max
poäng var 93,5 poäng. Jag gick i mål med 75,5 poäng. 75 poäng var VG, så jag var riktigt riktigt
glad. Kändes så otroligt skönt... lite som revansch, då första tentan på en kurs som heter
vårdandet grunder hade gått åt skogen.
 
Grejen med vårdandet grunder är att jag vet hur man skall vårda... jag vet hur viktigt det är med
patientens intergritet, vilja och värdighet. För mig har det varit en självklarhet att vårda på det sättet
under de åren jag har tagit hand om gamla människor inom mitt jobb som vårdbiträde. Men här
ska man in på massa teorier om vård och gräva, som för dagens sjukvård känns orelevant. Men men
bara bita i det sura äpplet. Har skrivit om tentan och väntar på svar på omtentan.
 
Idag fick jag tillbaka svaret på Mikrobiologi och vårdhygiententan :) Jag hade pluggat 1,5-2 dagar
inför den. Pluggade fram till 3.47 den morgonen jag skulle skriva tentan. Så med 2 timmar sömn,
satte jag mig i tentasalen klockan 8.10 och väntade på att tentan skulle börja. Jag kände lite
av en inre stress på grund av att jag kände att jag egentligen borde ha kunnat plugga med och
jag visste att skulle jag bli underkänd så var det på grund av dålig disciplin. För jag kunde en del
och genom att vi fått instuderingsfrågor, så skulle inte tentan vara några problem om man gjort
dem och övat på dem. Jag han göra dem till då klockan 3.47. Det var därför jag var vaken så
länge... för att hinna igenom dem. Då hade jag ändå läst och skrivit svaret en gång. Det brukar
jag kunna lära mig ganska mycket på. Och skulle det bli en omtenta skulle det underlätta
mitt pluggande inför den. Tentan kändes okej, men jag började redan direkt på kvällen samma dag
jag hade haft tentan, att hitta massa fel... så jag tänkte... ja jag är säkert godkänd på de flesta
delarna på tentan, men det kommer säkerligen vara någon del som jag saknar ett poäng eller
något. Bara för att det ska jävlas. Men idag, mindre än en vecka efter tentan, så hade resultatet
redan kommit in. Tro det eller ej, men det stod ett VG på¨min profil på studentportalen. Så
nu lämnar jag den kursen till ända med ett VG i slutbetyg. Det känns väldigt skönt måste
jag erkänna :)
 
Men kursen som jag har börjat nu; Metodteori, är helt jävla värdelös för att tala klarspråk.
Haft chattkontakt med några i samma klass som mig idag och flera undrar varför vi ens ska
gå på föreläsningarna när de ändå är så fruktansvärt dryga. Det är ärligt talat ingen som
förstår vad föreläsarna pratar om. Det är undermålig undervisning tycker jag. Det var likadant
på vårdandets grunder. Vi kallar dessa dryga teoikurser som är helt abstrakta för flumkurser.
Så vi får väl se vad som händer och sker här med denna kursen. Ingen rolig kurs är det i
alla fall. Ser fram emot den efter metodteori, som är ännu en biologikurs ;) haha.

Under helgen som var hade jag sällskap av min barndomsvän Ulla. Vi umgicks. Första
gången hon var hos mig i Västerås och hälsade på. På fredagkvällen tog vid det relativt lugnt.
Lördagen inleddes med en heldag på Erikslund, där vi kikade i massa olika affären... bl a gick
vi runt i över en timme på IKEA och kollade på förvaringsmöjligheter till min lilla lilla etta på
29kvm och hittade en del. Sen drömde vi oss bort i köksavdelningen. Både Ulla och jag gillar
att laga mat och baka etc. Vi sa både tvä; när vi blir äldre ska vi ha ett ordentligt fint kök att
vistas i. Lördagkvällen blev med Rosévin, cider och öl innan vi lämnade lägenheten för en utekväll,
som slutade efter 1,5-2 timmar. Vi kollade runt på lite nattklubbar... men de flesta verkade det
nästintill dött på. Sedan tänkte vi; Pitchers är alltid bra... Vad fel vi hade. Pitcher i Uppsala
är underbart. Men Västerås är undermålig. Och inte var de billiga heller. En 4:a drink kostade
99 kronor :S Man får betala runt 70 för samma storlek någonannanstans. Smirnoff Ice som
kostar 20 kronor på systembolaget tog de 70(!) kronor för. Helst sjukt alltså. SÅ vi drog hem.
Jag drog i mig ett stort glas vatten med resorb i. Det kändes helt okej... fram till mitten av
söndagen då jag följde Ulla till bussen för hennes hemfärd. FIck sådan dunkande huvudvärk
av att anstränga mig. Hemskt. Men hur som hade jag bestämt mig för att ta bussen ner
till city för att kika in på KappAhl och se om de hade de kläder jag sett ute på Erikslund.
Det hade dem inte. Men jag lämnade affären med 2 jeans för 100 kronor styck. De var
på rea och snygga dessutom. Sedan blev det ett bh-set. Mitt ALLRA FÖRSTA :D Redan
invigt och det är jättesnygg glad färg på det :) BH-setet var omtyckt av en annan person
med, men som gärna tyckte att jag skulle ta av mig det. Haha. Vissa personer man har
i sitt liv är väldigt mysiga och bra :)
 
Nä nu är det dags att sova här. Sista veckorna har jag på grund av tenta, jobb och massa
roliga saker, sett till att min stackars välbehövliga sömn blivit lidande. Så nu när jag
fått sova ordentligt ett par nätter och varit lite ledig, så känner jag mig ganska pigg.
Var ett tag sedan. I förmiddags hade jag till och med överskottsenergi och det var absolut
inte igår som jag kände den känslan senast. Så nu ska vi inte rucka sönder den sömnrutinen.

Godnatt.





Favoriter i doft

Måste bara lägga upp några parfymer som jag verkligen tycker jättemycket om.

 

  Jennifer Lopez - Desceo       Hugo Boss - Intense

 
  Beckham - Intimately           Versace - Versus


XoXo





Vem är du?

Ibland kan jag tycka det är så tragisk att det finns vissa människor som gör hönor av fjädrar.
Enligt en person är vi osams (sen typ juli-augusti). Jag undra hur det funkar i den människans
värld. För bara tre veckor sen umgicks vi under samma tak och prata med varandra. Likaså även
i mitten av September. Den grejen som hände var en skitsak; ett skämt från min sida, vilket jag
tydligen visade genom att skriva lipgubbe. För den andra personen var det liv och död. Sen hade
personen mage, att efter blockering här på facebook sitta och smsterrorisera mig. Vissa människor
är så tragiska och förtjänar inte ens att lägga energi på.

Denna personen har tagit efter en annan människas perfekta liv (lever som någon den inte är)..
och lever efter värderingar och på ett sätt som inte är den själv. Jag kan blir arg på människor
som låtsas vara en annan person än den som de verkligen är... Vissa människor har en tendens
att glömma bort vem de är i jakten på lyckan och låtsas vara någon annan. Vad är det som vi är så
jävla rädda för?

Jag är ett bombnedslag utan dess like som person. Jag gör inte alltid rätt eller säger rätt saker...
jag är människa och ingen människa är felfri. Men jag försöker ändå hela tiden eftersträva mina
värderingar och det jag trott på i hela mitt liv. Jag försöker inte vara någon annan bara för att jag
träffar en person som jag tycker om eller för att passa in. Jag vill kunna känna att den personen
jag ser i spegeln är den person jag verkligen är... en person som jag är stolt över. Jag skulle aldrig
vara stolt över den personen jag såg i spegeln, om den personen inte var mig själv. Jag skulle
ibland bara vilja be människor ställa sig framför spegeln och titta på sig själv, fråga vem de är?
Reflektera över sig själva och även fråga om den person de är utåt mot andra människor är den
som de verkligen är innerst inne... Vem ser du i spegeln? Vem är du?

This is me now... and then...
 
 
XOXO
 





Känslan av att vara känslomässigt "död"...

Jag har bott i Västerås i över två månader nu snart. Att bo själv har givit plats åt eftertanke,
plats åt att reflektera och fundera. Dessa två månaderna har förändrat väldigt mycket;
gåde mig själv som person, men även mycket annat. Häromdagen bara kände jag mig
så känslomässigt död... jag kände ingenting, skrattade inte åt någon eller något... utan
jag kände mig bara tom som människa.

Jag har funderat över orsakerna... jag har bara kommit fram till att mitt liv är inte som andras,
långt ifrån. Vissa människor kan ha väldigt lika liv... men jag vet ingen i min närhet som har
samma liv som mig. Jag har reflekterar väldigt mycket över detta tack vare en uppgift jag nyligen
genomfört tillsammans med gruppen jag jobbar med i skolan. Vi skulle ta redan på hur olika
kulturgrupper (etnicitetgrupper) fungerar och hur de ser på vård och så vidare. Gruppen jag
jobbade med tilldelades Svenskar. Lätt som en plätt borde det var... kan man i alla fall tycka.
Sanningen att det var en väldigt svår uppgift. Svenskhet finns inte speciellt konkret idag på
grund av invandringen, som har lett till att vi har blivit väldigt mångkulturella. Denna skol-
uppgift väckte personliga tankar hos mig nu. Reflektioner om min egen kultur; min bakgrund
och mitt liv. Alla svenskar, oavsett när vi är födda, så härstammar vi från olika kulturer.
Jag sökte min egen kultur och fann inte en inte så vacker människa... en människa så långt
ifrån det perfekta idealet med perfekt bakgrund.
 
Personerna i min grupp satt och visade bilder på sin familj på facebook och så vidare.
Så kom frågan: "Har inte du några bilder på din familj... kan du inte visa dem..."
Vad svarar man personer när de frågar. Min perfekta fasad... Men relationen med min familj
är långt ifrån perfekt. Jag ville inte säga: Jag har ingen familj, även om det är så det har
känts ibland... Avsaknaden av kärlek. Sen jag flyttade så har jag börjat leva mitt liv, så som
jag vill att det ska vara. Men samtidigt så har hur min relation med familjen verkligen är, visat
sig mera. Min bror exempelvis har jag visserligen träffat någongång då jag varit hemma hos
mamma och pappa. Men vi pratar aldrig på telefon längre... jag råkade skämta om en sak
som inte var bra, varpå min bror blockerade mig på facebook. Hans partner hade backat
in med bilen de köpt till brorsan i en vägg. Och på skämt skrev jag: Ja det är ju dessutom din
pojkväns bil :P... Och det tog hus i helvete totalt. Förstår inte att vissa människor måste göra
hönor av fjädrar. Så bara för att jag skämtade om det, så pratar jag och brorsan knappt
med varandra längre. Ibland känner jag lite att: Ja men jag är en enmansfamilj... det är
bara me, myself and I. Det är skönt att kunna göra det jag själv vill... Men det är jobbigt på
många sett. När man blir så ensam; ny i en stad, utan att känna någon... då blir vissa saker
mera synliga och vissa tankar mera påtagliga.
 
Igår fick jag frågan av en människa: "Hur vill du att ditt liv ska se ut... hur ser din dröm ut?"
Mitt drömliv är väldigt tydligt framför mig. Jag kan se exakt vad jag vill med det. Men när jag
är singel och känner att jag dejtat och dejtat och dejtat... och nej jag har inte letat alla gånger
heller efter någon... så känns drömmer som en utopi. När ens vän dessutom "prioriterar" bort
mig på kommande nyåret, (som jag känner det) på grund av att jag inte har någon person att
älska och vara med... då undrar jag hur framtiden ska te sig. Just nu känns det som att jag
kommer se alla mina (få) vänner) gifta sig och skaffa barn... medan jag kommer sitta där ensam
på kvällarna. Människor har sagt åt mig att inte leta... och jag tycker inte det är att leta, så länge
man inte aktivt skriver till folk på dejtingsidor. Visst loggar jag in och kollar inkorgen varje dag.
Men ofta utan förhoppningar.
 
Jag har träffat en kille här i Västerås, som precis som jag själv, kommer ifrån Uppsala.
En väldigt mysig kille egentligen. Men när personen säger åt dig att den bara vill vara din vän...
då finns det ingen mening att ens hoppas, oavsett hur jag själv känner. Då är det bättre att gå
vidare...
 
Jag fick mig en tankeställare här ikväll när jag tittade på Så mycket bättre, där Ken Ring hade
sin dag ikväll. Tankeställaren var att vi faktiskt inte vet så mycket om människor runt omkring
oss. Under mina första veckor i skolan, har jag lärt känna en person från stockholm, som haft
sin familj bakom sig. Trots detta har personen varit nere på botten och vänt... mått jättedåligt.
Ibland har min tanke varit att bakgrunden avgör om man riskerar att drunkna eller ej. Men denna
persons berättelse har givit mig en annan syn på vissa saker... det är en person som jag är
glad att jag har lärt känna. Dels för att den har berättat saker, som jag bara kunde drömma om...
saker som även har chockerat mig, Men så känns personen även väldigt unik, ensam av sitt
slag litegrann. Jag tror vi kan ta mycket lärdomar av varandras bakgrund och berättelser. Att
lära känna nya människor, är att lära kännas oss själva bättre i slutänden... att lära känna
samhället ur ett annat perspetiv.
 
Igår när jag funderade mycket över saker och ting som har dykt upp i mitt huvud... saker jag
har lärt mig sista veckorna, var det en överväldigande känsla. Det var rent ut samt ganska jobbigt
och hela gårddagen kände jag mig känslomässigt död. Det är en jobbig känsla att känna så
också. Men det är inte bara i skolan det hänt saker sista veckorna heller. Dels var det exakt ett
år sedan farfar dog förra helgen. Första all helgona helgen utan tre av mina mor- och farföräldrar.
Det var en väldigt jobbig dag. Jag var till kyrkan förra söndagen, en minnegudtjänst för alla de som
har gått bort under det gångna året sedan förra Allhelgona helgen.Tårarna rann.
 
För ett par veckor sedan blev jag även osams med ett gäng som precis som jag har Finsk Lapphund,
därför att jag stack ut hakan och uttalade mig om hur fel det är att avla på ärftliga sjukdomar. Det var
inte populärt, eftersom dem jag argumenterade emot har avlat på sjuka individer. Men det fick mig
också att värdera de människor jag har omkring mig. På ett bräde den kvällen rensade jag bort cirka
femton personer från min vänlista på facebook.
 
Jag har börjat ledsna på facebooks vara och icke vara. Facebook är bra på många sätt... men det
används gärna för att tillrättavisa folk och trycka ner människor. Häromdagen var det diskussioner
om vad som avgjorde om en finsk lapphund skulle gå i avel. Jag skrev i inlägget som jag kommenterade
med att det var mina egna uppfattningar om hur jag upplevde det. Då var det en person som hållat
på med rasen rätt länge i Sverige som hoppade på mig. Tycker det är lite tragiskt, när man skriver
från första början att det är ens egna uppfattningar i det man skriver... Då har jag väl inte skrivit att
det med 100 procent är som jag säger. Folk tar saker så negativt och läser det de vill läsa, istället
för att läsa det som verkligen står. Tycker det finns så mycket tragiska människor därute. Senaste
månader har jag skrivit två statusinlägg som jag för ett par månader sedan aldrig trodde jag skulle.
Men det är väl tecken på mognad
 
" I eftermiddags när jag kom hem från skolan, bet jag mig verkligen i tungan. Kände sådan jävla
besvikelse på människor runtom mig; som jag inte känner, som jag en gång känt, bekanta osv.
Jag kände sådan förakt mot människor. Jag höll på att skriva ut allting här på facebook, men
lät bli. Jag har försökt att reflektera över varför jag känner detta just nu. Jag pratade med en
person och förklarade för henne att när jag började min utbildning stod det i en bok att under
utbildningen till sjuksköterska kommer jag att förändras; blir mera kritiskt granskande mot
allt och alla... och jag tror det är just det som hänt. Jag reflekterar över människors beteende
och granskar dem väldigt syniskt i kanterna. Personen jag pratade med sa även till mig; jag tror
att du har mognat som människa också under de här veckorna du bott själv också, det är därför
du börjat fundera över vilka människor du omger dig med och vilka som du inte behöver i ditt liv.
Och så är det nog. Jag har börjat uppskatta ärlighet och rakryggade människor som står för det
som de gör, eller har gjort... som inte försöker skylla ifrån sig på annat eller andra människor för
sina egna misstag. Tyvärr har jag även kommit till den insikten under denna korta tid, att det är
så många människor som hela tiden måste hålla någon annan i hand när de ska vara ärliga...
Människor som inte klarar av att stå på egna ben. Jag har börjat sålla bort människor i mitt liv.
Och ärligt talat känns det så jäkla bra. Vissa människor klarar inte av att höra sanningen. Dessa
människor vill inte jag ha i mitt liv."
 
"Åh börjar bli så less på att folk håller på med personliga vendettor på facebook. Vad hände med
ta det face to face. Är så jävla lätt för människor att skriva massa skit via nätet, men i verkliga
livet skulle de inte ens säga hälften av det som de skriver. Jag säger inte att jag är en perfekt ängel,
för det finns det ingen som är. Men jag börjar ledsna på att man sitter och skriver via PM till folk,
skriver noveller om hur fel den och den gör... men i verkliga livet går det inte bra att säga det. Är
folk så jävla fega så tycker jag de likväl som de skriver saker här på facebook, kan hålla mun
rakt av...
"
 
Jag har varit den människan som gärna tagit strider... och det gör jag fortfarande... ibland. Men
jag har faktiskt börjat bita mig i tungan ibland. Ibland lämnar jag över diskussioner och tjafs till
andra när det tjafs på något forum för att man skrivit sin åsikt. Då bara ignorerar jag det och
lämnar det därhän. Mitt liv har blivit för värdefullt för att ödsla på tragiska människor, Efter en
gårdag med känslan av att vara död känslomässigt, så fick kvällens avsnitt av Så mycket
bättre mig att komma tillbaka till den känslomänniska som jag verkligen är. Jag grät igen...
jag skrattade. Det är märkligt att man ska behöva höra en människas otroliga livsöde för
att känna sig någelunda levande igen. Jag hade ingen aning om hur trassligt Ken Rings liv
varit. Men jag är glad över att få höra dessa livshistorier ibland... få känna känslor. För ibland
tenderar jag att stänga dem ute, för att slippa känna...

Just nu vill jag hitta en människa som kan få mig att känna mig ännu mera levande.
 
Nä nu checkar jag ut för ikväll/inatt... halv tre. Senare idag kommer mamma och pappa hit
med Gulli och Fanny... min älskade vovvar, som jag ser som mina barn lite. Ibland känns det
som att de är allt jag har... och hundar är människans bästa vän. FInska Lapphundar är
framförallt människans bästa vän. De får en att le... de känner av när du är ledsen och
finns där <3 Älskade underbara ras som jag hoppas få föda upp i framtiden. <3
 
Pälsklingarna; Gulli & Fanny

Gulli, 8 månader idag.
 
Fanny, snart 3 år
 
Jag och Fanny på Pite Havsbad 18 maj 2013.
 
 
 
XOXO
 





I'm actually pretty okay...

Nu har jag bott i Västerås en vecka. Måste säga att det känns bättre än förväntat.
Enda är väl att jag ännu inte känner någon i Västerås. Så kan vara lite ensamt och
tomt ibland. I och för sig har jag vissa dagar tonvis med litteratur att försöka läsa
igenom nästa varje vecka. Så dessa dagar med egenstudier kan vara rätt softa
med.
 
Motionen jag får varje dag när jag ska till skolan är det ju inte direkt något fel på
heller. Jag bor i lilla lugna Viksäng och har 3 kilometer till skolan. Så cyklar 6
kilometer varje dag. Har redan gått ner ett kilo i vikt denna veckan. Blir inte så
mycket onyttigt. Äter t ex inget smör på smörgåsen nu när jag bor själv. Det är
så mycket lättare att styra matintaget och vad man får i sig när man bor själv.
Igår kväll tog jag en liten klick creme fraiche till rotsakerna i ugn tillsammans
med en skiva stekt och efterkokad fläskkarré. Jag hade köpt kall bearnaiesås,
men kände till slut att: "Nä det är så jävla mycket onyttigt och smör i det där
skiten...." Så istället för kalla såsen som innehåller 630 kalorier på 100gram,
 valde jag creme fraichen som innehåller cirka 300 kalorier på 100gram. Det
är lite bättre i alla fall.
 
Jag måste säga att jag ändå trivs rätt okej i lägenheten, förutom att det faktiskt
är lite jobbigt att inte ha fått dit alla grejer och känna lite att det är dåligt med
arbetsyta när man håller på och lagar mat. Men blir nog bra tids nog i alla fall.

I skrivande stund är jag hemma hos mamma och pappa och hundarna. Ska på
hundutställning både lördag och söndag. Så det är fullt upp kan man säga :)
 
XoXo





Million Pieces

Oj... det här med att försöka packa inför flytt är verkligen inte det lättaste. Man
tror att man inte har så mycket grejer... kanske inte så stora då visar det sig.
Men man har en jävla massa småpryttlar som man blir irriterad över ärligt
talat.
 
Och inte nog med att det är saker man packar, det är minnen. Igår hade jag en
total meltdown när jag börjat packa. Tårarna bara strömmade över kinderna...
Varför kan jag inte svara på. Men när man börjar packa ner det liv man levt från
dag 1 tills idag... 23 år senare. Det är nog konstigt om det inte dyker upp massa
minnen. Du packar ner din barndom, ditt tonårsliv och ditt nuvarande liv i lådor.
Det blir så uppenbart... så naket... This it is liksom. Det är min flytt från barndoms-
hemmet. Det vore nog konstigt om jag inte kände något form av v-mod. På
sätt och vis ska det bli skönt att flytta... leva mitt egna liv. De sista åren har varit
jobbiga med massa bråk på grund av att jag säger ifrån och inte tillåter människor
att köra med mig. Det är mitt problem med att ha bott hemma länge, jag har inte
tillåtit människor att sitta på mig... som min mamma lyckas göra med alla andra.
Mitt problem är att jag säger vad jag tycker och tänker, jag är ärlig eftersom
ärlighet varar längst. Jag skulle själv om jag frågade någon, t ex en kompis om
en tröja jag provar, inte vilja höra att den sitter bra bara för att inte bli sårad.
Om den sitter illa, eller inet passar då hör jag hellre det. Det är viktigt att vara
nöjd med sig själv. Det finns gånger när jag trotsat vänners tycke bara för att
jag själv gillat tröjan... my way liksom, precis som jag alltid levt mina tonår och
mitt hittills vuxna liv. Jag har säkert sårat många på vägen och det har aldrig
varit min mening. Men jag vill ha ärlighet, jag vill kunna vara ärlig mot människor
om dem frågar mig saker. De som uppskattar min ärlighet brukar bli vänner för
livet. De som inte kan ta ett ärligt svar, de ser mig som en idiot som kan dra åt
helvete.

Det är visserligen viktigt att människor runt omkring inte kollar på dig och säger
"FYFAN SÅ DU SER UT!" Men i grund och botten och slutänden är det allra
viktigast att du är nöjd med dig själv. Och människor som mår bra, som är
nöjda med sig själv... de fördömer inte andra. De behöver inte det för att må bra.
De mår bra i sig själva. De människor som fördömer är de som inte är nöjda med
sig själv... människor som inte mår bra i sig själva utan hela tiden söker ett sätt
att rättfärdiga sig själva och ett sätt att få sig själva att må bra.
 
När allt är klart, när flytten är gjord, kommer saker och ting plana ut och lägga sig.
I slutänden kommer det kännas så otroligt skönt att kunna leva sitt egna liv, äta
vad jag vill... försöka finna en hållbar, nyttig livsstil med exempelvis träning och
ännu ljusare tänkande. Men just nu när jag sitter mitt bland massa lådor undrar
jag vad fan jag har gett mig in på. Det här är ett nytt kapitel som skrivs... det är
dags att vända blad. Under ett års tid har t ex min kompis bott först 85 mil uppåt
i landet, sedan 50 mil neråt... och nu blir det 37 mil norrut igen. Detta år har vi
träffats 4-5 gånger. Men vi är fortfarande varandras andre hälft när det gäller
vänskap. Och trots en del saker som vi är oense om... och även om det ibland
slår kraftiga blixtar och blir bränder, så släcker vi dem. När det gäller två vänner
så finns det något som kallas kärlek även mellan vänner. Det finns olika sorters
kärlek; den till en partner, den till ett barn, den till ett djur och den till en vän.
Jag citerar bibeln när jag pratar om den vänskapskärlek som finns mellan mig
och min bästa vän som jag känt sedan jag var 6 år:
"Kärleken är stark som döden, dess längtan obetvinglig som dödsriket,
dessglöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den. De största vatten
förmår ej utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den..."

Jag tror var vi än i livet kommer befinna oss, den dagen vi skaffar barn och
gifter oss med varsinn person, så kommer det alltid ändå att finnas ett starkt
band mellan oss. En del vänskaper är så starka att de inte går att sära på
permanent, oavsett hur mycket oenigheter och hinder man stöter på i livet.

Just nu känner jag bara att mitt liv är utspritt i miljontals delar. Och det är inte
det lättaste att ha det så. Men jag är stark... jag kommer rida ut den här
stormen, likt jag gjorde den stormen under mina sena tonår när jag var
nere på botten i mörkret och vände. Jag tror på mig själv och med min
tro och envishet tror jag det är svårt för mig att misslyckas. De gånger
jag tvekar på mig själv, bara vill lägga av, ska jag fortsätta intala mig hur
jävla bra jag är... gå tillbaka och läsa detta. Det finns en fighter i oss alla.
 
Fanny (t.v) och Gulli uppe på fåret, inne i Visby 24 aug 2013.
 
 
XoXo





En ny start...

De sista månaderna har jag varit less... riktigt jävla less. Jag har haft känslan ibland
av att jag sitter fast i livet; samma rutiner, samma umgänge (det är visserligen inget
fel på mitt umgänge)... allting precis som det varit i hela mitt liv. Jag älskar mina
vänner. Men sista tiden har jag känt mer och mer lust till att bara skita i allting och
göra något annat om så bara för en dag.
 
Och ibland förändras saker i livet... ibland är en förändring nödvändig.Jag har vetat
sedan ett tag att saker och ting ska komma att förändras för mig. Men när man inte
vet säkert i förväg att det kommer bli en förändring, så blir man på något sätt ändå
så överraskad när det väl är dags.

 

I våras sökte jag till sjuksköterskeprogrammet i Västerås... Gävle, Uppsala... ja typ överallt.
Det var dags för en förändring, det var dags för ett nytt kapitel i livet. De senaste två åren
har jag spenderat på hemtjänsten i Östhammar, två år som jag lagt ner mycker av mig själv
i, men även fått så mycket energi tillbaka av de personer man varit en hjälpande hand emot.
Så här i efterhand, ca 3 år inom äldrevården senare, så måste jag säga att det är bland det
bästa jag har gjort.

 

Den 12 juli kom beskedet om att jag hade blivit antagen i Västerås redan i den första gallringen.
Det kändes som en seger. Men helt plötsligt ställdes allt på sin kant. Jag har fram till idag bott
hos mina föräldrar... det är väl inte det att jag inte velat flytta, utan mer för ekonomins skull
som jag valt att bo kvar, samt mina två underbara hundar. Men  ja, jag kan väl avslöja att
jag i början av augusti blev lägenhetsinnehavare. Så det är dags att stå på egna ben nu.
En skrämmande men samtidigt helt underbar känsla. Första egna boendet är alltid något
speciellt.

 

Jag mår så bra med mig själv, jag känner mig så jävla stark. Visst finns det saker jag saknar
ibland... t ex någon att somna och vakna tillsammans med. Men jag har ju mina hundar i brist
på en annan människa. Men jag känner sådan målmedvetenhet och är så sugen på att kicka
ass när det gäller det här med att plugga. Allting känns så bra på något sätt. Den 29 augusti
skrivs jag in på sjuksköterskeprogrammet. Och från och med 1 september blir jag Västeråsbo.

 

Så saker och ting har verkligen förändrats och mer förändring är på g i och med att jag flyttar
inom kort.

 


XOXO






Välkommen Gulli

Den 12 maj utökas min hundskara med en liten vovve till.
Fanny blir snart 2,5 år och jag har känt länge att jag inte vill att hon ska bli
ensamhund. Det senaste året har jag velat köpa en till finsk lapphund. Men det
har dragit ut på tiden och jag känner att jag inte hittat en valp från rätt kombination.
Jag har blivit väldigt kräsen av mig. Man har ju sett hundar på utställning och sett
vilka som är bra och mindre bra. Nu har jag hittat en. Så den 12 maj kommer lilla
Gulli flytta hem till oss. Hon är efter en tik som redan nu, 2,5 år gammal, är multi-
champion. Närmare bestämt är hon Dansk, finsk, norsk, svensk och nordisk och
Internationell champion. Och hon har massa med placeringar som bäst i rasen
på utställningar. Pappan är rätt okej det jag har sett av honom. Så ajg har stora
förhoppningar på henne. Och uppfödaren tycker hon ser bättre ut än vad sin
mamma gjorde som valp. Så hon hade helst velat behålla henne själv. Men det
är ett privilegie att få chansen till denna lilla damen.
 
Tricaliz Gulli


De första veckorna,      5 ½ vecka                   5 ½ vecka                   5 ½ vecka


 5 ½ vecka,    6 veckor     
 
 
XoXo
 
 





Träning hardcore

Under de senaste månaderna som gått har min gymträning blivit lidande... tyvärr.
Bekvämlighet och för mycket jobb är orsaken, samt att jag inte känt mig hundra
procent frisk någongång. Sen när jag väl började komma igång, ja då gick farfar
bort. Sorgen har lagt sig lite och jag har kunnat jobba ordentligt igen... Och
det är dags att ta tag i träningen igen nu. Bara några veckor kvar av året. Så
ska försöka köra så hårt jag bara kan nu sista veckorna av året. Så nu ska jag
köra skiten ur mig litegrann sista delen av året. Behöver det, då min ena axel
strejkar ordentligt och ryggen visar att den behöver tränas.
 
Har hittat en skitbra låt som jag kommer köra högt i Ipoden på gymet idag:

Leoni - Did I ever (trance mix)
 
 
Ha en bra dag människor!
 
XOXO Jenny has left the building. To be continue...





Vila i frid älskade farfar

Tidigt igår morse; ca 01, fick farfar flyga iväg till änglarna. Ett otroligt tråkigt besked, men
samtidigt lättat och egentligen väl väntat med tanke på allting som hände i tordags. Det har varit
några tuffa timmar sedan vi fick samtalet klockan 01.13 igår natt av min faster som var den sjuk-
huset hade ringt. Jag bröt ihop totalt och jag har fortfarande inte riktigt förstått att han är borta.
Gårdagen var riktigt riktigt jobbig, speciellt eftersom jag skulle iväg att jobba.
 
När farfar pratade om döden sa han någongång att han ville att det skulle gå otroligt snabbt
när det väl var dags. Och han fick sin vilja igenom... och det bästa är att han fick somna utan
smärta.
 
Det är bara en vecka sedan han åkte till sjukhuset och opererades akut för tarmvred. Operationen
i sig gick väl rätt bra... och det såg ut som att han skulle återhämta sig. Men i tisdags morse drabbades
han av lungödem, troligen en följkomplikation av att han hade lunginflammation när han kom
in till sjukhuset, kombinerat lite med att en operation påfrestar väldigt mycket på en gammal människas
kropp. Farfar har gått igenom så mycket, så en annan har varit lite hoppfull och optimistisk. Och
läget hade förbättrats när vi kom in till sjukhuset i tisdags, så man kände en strimma hopp. Jag och min
bror var i i onsdags eftermiddag och fick då lite kontakt med farfar, vilket kändes så otroligt skönt.
Hjärtrytmen hade stabiliserats, andningen var relativt lugn och det såg ganska bra ut. Farfar var rätt
rosslig i onsdags, vilket de bli av behandlingen av lungödem. Och det var slemmet som ställde till det.
I torsdags morse och satte sig i luftröret så farfar inte fick upp det, vilket gjorde att hjärtat strejkade
med denna lilla luft han fick när klumpen satt sig luftröret, och stannade. Farfar var utan syre i 6 minuter
innan han hade kontinuelig puls igen. Dock tyvärr hamnade han i medvetslöshet då, men andades i alla
fall själv. Jag ville fortsätta vara optimistisk fast att det såg mörkt ut. Jag var in och hälsade på honom
på eftermiddagen i fredags och då lät andningen bättre. Farfar rynkade lite på ögonbrynen i koma och
höll upp en arm. Jag är säker på att han vet att vi var där. Jag hade fortfarande förhoppningar,
även om sjuksköterskorna berättade att läkarna inte trodde att han skulle vakna igen. Men mirakel
har skett tidigare. Jag vägrar ge upp saker och ting innan det är över. Det kändes skönt att få ha varit
in till honom med tanke på han sedan somnade in igår. Men jag trodde inte att han skulle gå bort igår
utan bli liggande några dagar. Men när det väl bar iväg så gick det otroligt fort. Klockan 23 i fredags
kväll hade det börjat gå utför för farfar... då hade de underbar sköterskorna på avdelningen (som var
där under fredagen när vi varit och hälsat på och tagit jätteväl hand om farfar och oss som anhöriga)
satt sig för att vaka vid hans sida. Han slapp dö ensam. Jag hade gärna velat vara där för honom.
Men eftersom vi inte visste om och i så fall när det var dags för honom, så blev det inte att vi själva
satt vak. Och eftersom vi sagt att ha skulle få somna i lugn och ro, så ringde de aldrig oss då klockan
23... utan först när han hade fått somna. Och det som ger mig ännu mera tröst är att han dog för att
hjärtat stannad (och inte för att han kvävdes som vi misstänkte skulle kunna bli fallet) och att han
dessutom fick somna in lugnt och stilla utan någon som helst smärta. Han hade inte ont och det
var väldigt viktigt för mig.
 
Jag försöker komma ihåg alla minnen med honom. Igår när vi var ut till kyrkogården i Vänge där
pappas farmor och farfar ligger (farfars föräldrar), viskade jag tyst: "Nu har ni eran son hos er igen..."
Tanken slog mig också att han fick gå bort på allahelgonahelgen. Min farbror hade sagt igår:
"Ja han gick med alla helgonen..." Det är ingen som vet om han var ett helgon, men för oss var han
en älskad familjemedlem och kommer vara djupt saknad och alltid älskad. En annan väldigt häftig
sak är att för två veckor sedan såg mamma och jag en örn. Igår när min faster var på väg till sjuk-
huset hade hon sett en örn och bara uttryckt sig: "Där är morfar/pappa som ger sig av..."
När pappa kom hem från sjukhuset efter att ha tagit farväl av farfar stod vi ute på gården med
Fanny (vår hund) och då berättar pappa det här som min faster sagt. Sen kollar jag upp mot himlen.
Och jag ser en örn som flyger över våran tomt... En väldigt häftig sak. Det slog mig då. Örnen vi
såg för två veckor sedan var här för att hämta farfars själ och låta den få sväva när det väl var
dags. Och örnen vi såg igår var farfars själ som flög över oss en sista gång för att övervaka oss,
innan han fick lämna jordelivet. Det ger mig faktiskt lite tröst.
 
Örnen är ett väldigt betydelsefullt tecken när man läser om det. Det säg att örnen enligt gamla sägner symboliserar massa olika saker. Jag är säker på att det var farfar:
* Den sätter dig i kontakt med den stora anden i himlen
* Den symboliserar skapelse
* Det är en upplysning
* Den är himlens budbärare
* Den symboliserar att du är på väg mot en period av kraft och styrka
* Ett tecken på frihet, att se livet från nya höjder.
 

Jag har haft gråtattacker senaste dagarna och det är jobbigt att farfar är borta. Men med tanke på
hur dålig han var sista dagarna, så vet vi inte ens vilken människa han blivit om han kommit tillbaka till
oss. Vi ville inte att han skulle bli ett vårdpaket, på grund av att han själv skulle må så jävla dåligt av
det. Så oavsett hur jobbigt det är, så var det faktum att han fick gå över till andra sidan, troligen det
bästa för både honom och oss. Han hade 89 bra år i livet, varav han delade 72(!) med min farmor.
Med tanke på vilken kämpe farfar var, trodde alla att han skulle bli kvar sist. Men ibland sker
komplikationer. Hade han inte fått det här med tarmen och så, är jag väldigt säker på att han fått
leva många år till. Opererar man hjärtat vid 75 års ålder, amputerar ena benet vid 84-85 års ålder,
och ändå fortsätter promenera varje dag intill slutet, då är det en riktigt fighter.
 
Just nu finns sorgen djupt i mig... och allt är jobbigt. Men det kommer att bli lättare mer tiden, även om
jag alltid kommer att sakna honom. Jag kommer gråta flera gånger, även om jag just nu känner mig stark.

Vila i frid älskade farfar <3
 
* 16 maj 1923
† 3 november 2012
 
Älskad, saknad och aldrig bortglömd
 

Vila i frid <3
 
 
 





<3 Farfar

Usch, denna dagen har inte varit rolig alls. I fredags akutopererades farfar för tarmvred och
det såg ut som allt gått bra... tills inatt. Då fick han hjärtflimmer och har dessutom råkat ut
för lungödem. Så vi blev inringda till sjukhuset imorse, därför att läkarna inte visste om de
skulle klara honom. Men vi kom dit idag halv ett och det finns en strimma hopp. Det är allvarligt
och kritiskt. Men när vi var där var det i alla fall stabilt. Vi vet inte vad som händer. Men han var
lite kontaktbar idag, även om han sov mestadels av tiden. Farfar har utkämpat många slag,
han är en riktig stark kämpe. Jag hoppas han vinner detta slag med. <3 Tillägnar dessa låtar
till honom.
 
 
 
 
 
Nu håller jag alla tummar och tår för att natten går bra. Gör den det, känns det som att chansen för en bra
utgång har ökat litegrann. Kämpa nu farfar! <3
 
 
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
 





En svensk musikskatt

Är det någon som hört Mando Diaos tolkningar av Gustaf Frödingtexterna?
Då har ni verkligen missat något. De två låtarna som hittills släppts;
"Strövatåg i hembygden" och "En sångarsaga" är helt underbara.
Så otroligt fina texter måste jag säga. Ibland tror jag att vi inte ser den musik-
skatt som finns i en del av våra svenska artister. Mando Diao har länge varit
kända utomlands. För mig blev de kända när jag hörde låten "Dance with
somebody" i samband med längdskidåkningen på SVT.
 
Mando Diao - Strövtåg i Hembygden
 
Mando Diao - En sångarsaga
 
Om du har möjlighet; Slå på dessa låtar, lägg dig på sängen och lyssna på melodin och
texten så ska du få se på mästervärk.
 
 
XOXO Jenny has left the building...





Har mer värde som människa.

Nä känner verkligen ikväll när det gäller gårdagsinlägget, att jag måste vara
en stor idiot. Borde inte behöva stå ut med det här. Exakt vad jag måste stå
ut med tänker jag inte gå in på. Men tycker jag förtjänar någon som tycker om
enbart mig... och av någon anledning så känns det inte så just nu. Jag känner
mig som jävla åtlöje, som ett skämt... Usch... är både arg och ledsen. Förtjänar
inte detta. Har så mycket mer värde som människa.
 
 
XOXO Jenny has left the building. To be continue...





Where there is desire, There is gonna be a flame. Where there is a flame, Someone's bound to get burned...

Jag vaknade upp i Kulla imorse, något jag inte gjort sedan den 20 augusti. Hade nog gett
upp tanke på att jag någonsin skulle komma att göra det igen med. Hade nog innerst inne
för att vara ärlig, givit upp S, även om det fortfarande fanns en strimma hopp i mitt hjärta.
Men hela dagen igår gick jag omkring och var ledsen. Det började redan igår morse egentligen.
Bara av en jäkla tillfällighet så blev jag så otroligt ledsen... bara grät och grät när jag stod
i duschen och fick av någon konstig anledning bara insikten att jag hade förlorat S föralltid;
att vad jag än gjorde så skulle han aldrig ens överväga att ge våran relation en chans.
Jag ringde honom igår två gånger på dagen, men fick inget svar och räknade inte med att
han skulle ringa upp själv. Men det gjorde han.
 
Det va ett kort samtal som egentligen var helt oväsentligt. Igår kväll klockan halv sju hör
han av sig igen. Denna gången via sms och frågar mig: "Om man fattat fel beslut. Har man
då rätten att ändra det fast det har gått en tid?" Det visade sig att han menade angående
det att han inte ville ge våran relation en chans i augusti. Han gjorde världens helomvänding.
Med tanke på allting som varit så vågar jag inte riktigt tro fullt ut på det. Men det kändes så bra
igår kväll när jag kom till honom. Tända ljus... det var jättemysigt att kliva innanför dörren i
hans hus. Det kändes helt klart värt att åka 6-7 mil igår kväll halv elva efter jobbet, bara för att
få träffa honom. Han till och med låg kvar i 120-sängen hela natten bara för att få ligga bredvid
mig. Det kändes lite som att han verkligen hade saknat mig och hade ånger över det han hade
gjort. Han var till och med så nervös att han varit tvungen att ta en whiskey innan jag kom.
 
Imorse när jag vaknade, efter endast 1-2 timmars sömn, kändes det hemskt att åka innan S ens
hade gått upp. Hans hus är verkligen mitt ute i ingenstans från var jag är van, och dessutom var
det strömavbrott när jag vaknade. Så där stod jag 05.30 imorse, i ett kallt hus på ett hallgolv av
betong (som väntar på att få klinker ditlagt), i lyset från en ficklampa och försöka fixa mig så gott
det gick för att åka till jobbet.Verkligen ingen trevlig morgon då jag hellre legat kvar i värmen i
sängen hos S.
 
Jag vet inte säkert om jag ska våga tro på detta fullt ut eftersom det varit så konstigt allting sedan
den där augustidagen. Men igår kändes det för en gångs skull lite som förrut. Så vi får se vad som
sker här framöver och allting.
 
 
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
 
 





Confused

Ja herregud. Tiden bara går.... och jag känner mig helt tom i huvudet emellanåt.
Oroar mig över en massa saker och framtiden; ska jag komma in på högskola/universitet?
Ska jag flytta till den staden jag kommer in? Kommer jag klara av att bo själv ekonomiskt?
Vart kommer jag in, om jag kommer in? Var vill jag helst komma in? Hur kommer högskole-
provet att gå den 27 oktober? Hur ska det bli med relationen till S i framtiden? Hur kommer
det bli när jag köper en till finsk lapphund(valp) till våren? Kommer jag behöva glasögon i fram-
tiden på grund av att jag upplever att jag inte riktigt ser ordentligt just nu? Ska jag åka till Göte-
borg på utställning eller inte?
 
Ja ni ser, jag oroar mig för typ allting just nu. Men är inte van av att absolut inte har koll på
en enda grej i mitt liv. Så blir väl lätt så. Jag har lärt mig att man inte måste ha koll på allting.
För det tar så otroligt mycket energi av en att försöka ha kolla på exakt allting som sker m.m
i ens liv. Men man kan ju ändå ine låta bli att känna lite oro när det är så många saker som
man inte har någon koll på.
 
Det enda jag i stort sett vet att jag ska göra just nu är att jobba, äta, gå upp varje morgon, gå
och lägga mig varje kväll m.m. Jag håller inte ens på med innebandyn just nu. Har inte ens
spelat något iår. Ibland är det ju så att var sak har sin tid. Jag kände redan förra säsongen att
jag inte hade lika mycket hunger som tidigare. Visst jag har inte full hunger. Men jag tycker
fortfarande innebandyn är kul. Så jag tror att jag kommer komma igång med innebandyn snart.
Men har inte hundra procent bestämt mig ännu.
 
Nä nu börjar det bli dags för sängen. Har kikat på Gardellbaserade tv-serien: "Torka aldrig
tårar utan handskar..." Riktigt bra och intressant serie faktiskt. Det finns nog mycket vi inte
vet idag om "bögsamhället" och aidshysterin på 80-talet. Det får kallas bögsamhälle, för då
var det svårt att vara öppet gay rakt av. Det var lite uppdelat likt apartheidvis när det gällde
bögar i Sverige. Jag vet inte om vi är fullt öppna med det idag heller. Men det är ett öppnare
samhälle och idag vet vi att vi inte blir sjuka bara av att vistas i samma rum som en aidssjuk
människa; att man kan leva i stort sett som alla andra fast att man har aids med vissa restrik-
tioner. Godnatt människor.





Körkort och funderingar på framtiden...

Ibland undrar jag var allting är på väg? Just nu känner jag att jag inte har någon som
helst kontroll över någonting i mitt liv. Förra måndagen den 24 september var jag så
extremt glad. Jag klarade körkortet då. Så idag har jag haft körkortet i en vecka och
en dag. Känns bra faktiskt. Känns inte ens konstigt att köra själv. Det var egentligen
bara på kvällen på måndagen förra veckan som det kändes skumt. Nu tycker jag det
bara är skönt...
 
Men av någon anledning känner jag att jag har så dålig kontroll över saker och ting.
Det känns som att jag sitter på ett tåg, på en okänd resa med en okänd destination.
För ca 1 ½-2 månader sedan kändes det som att jag visste exakt vad som skulle hända.
Jag hade en underbar man bredvid min sida, ett mål och jag kände mig så tacksam
för saker och ting. Idag känns allt tomt. Jag har fortfarande kontakt med S. Men det
är inte som förrut. Han finns inte vid min sida på det sättet som jag vill. Inte nog med
det... det går en massa skitsnack i min vardagliga omgivning... och jag funderar hur vissa
människor överhuvudtaget kan ha den informationen att de kan uttala sig på det sättet
det gör. Människor som har tystnadsplikt, som om de har synpunkter på mig ska komma
till mig, läcker som ett såll. Det är redan en tjej som inte tollererat detta, och på grund av
det hoppat av. Det är fan inte konstigt att det är kaos väldigt ofta.
 
Skulle bara vilja ha en nystart på allting. Jag har körkortet nu. Skulle vilja ha en nystart
med S. Och jag hoppas verkligen att vi kan få det. Vi har pratat om att vara vänner för
att se om det kan utveckla sig från det. Man vet som sagt var inte. Jag har så svårt att
se ett liv utan honom. Jag hade en treårig relation, som jag egentligen visste under lång
tid att det säkerligen inte skulle kunna fungera i längden. Men av bekvämlighet och att
jag inte orkade med smärtan det skulle bli i mitt hjärta över att lämna den person som
jag höll av så mycket, gjorde att jag stannade. Sedan kom S in i mitt liv i början av
sommaren. Jag känner fortfarande inte att jag riktigt har fullt grepp om honom. Men
när jag är realistisk mot mig själv när det gäller honom, så finns det inga tvivel alls.
Vi vill egentligen samma sak med livet, men befinner oss i lite för olika faser för tillfället
för att få saker och ting att fungera felfritt just nu. Jag tror han och jag kan bli lyckliga
ihop. Men jag behöver komma vidare med mitt egna liv och flytta hemifrån och lära
mig att stå på egna ben helt och hållet. Men släpper jag fram känslorna, så saknar
jag honom så jäkla mycket. Känns som ett stort hål inom mig. Jag har känt honom
under så kort tid egentligen, men saker och ting känns bara rätt... och det är en
underbar känsla att känna så med en person. Men det är också en smärta att inte
veta om du kommer få ha den personen vid din sida som din man i framtiden.
Det gör ordentligt ont.
 
Jaha imorgon är det jobb igen. Får se om det blir min sista månad inom hemtjänsten.
Vissa saker är inte riktigt som det ska vara. Så jag funderar på om jag inte skulle ta
och försöka söka mig något annat jobb. Känner verkligen att jag behöver vidare.
Problemet är att jag eventuellt ska börja plugga till våren (vilket jag hoppas så att
jag kan få flytta själv och leva mitt egna liv). Det är nämligen svårt när man är är
timvikarie att få hyra lägenhet och så.
 
 
XOXO Jenny has left the building. To be continue...





Tidigare inlägg
RSS 2.0