Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Jaha, idag är första jobbdagen på evigheter. Det är i alla fall så det känns. Jag har nog inte, om jag
minns fel, jobbat sedan den 31 augusti på grund av jag inte har mått bra. Halsvärk, matthet, snorig...
Jag är inte hundra procent bra än. Men jag måste komma tillbaka till jobbet. Fungerar inte att vara
hemma.

 

För en vecka sedan klarade jag teoriprovet för B-körkortet och igår hade jag uppkörning. Jag miss-
lyckades med egentligen två skitgrejer, både självförvållat och icke självförvållat. Jag körde upp inne
i Gävle och där är det väldigt mycket trettiosträckor. Jag passerade totalt 7 sådana sträckor igår,
varav jag lyckades köra för fort på 4 (!) av dem. Ja det känns ganska surt. För på två av ställena
var det i stort sett helt omöjligt att veta att det var 30, medan jag missade två skyltar. Det första
grejen hände egentligen direkt när jag svängde ut från trafikverket, Det satt ingen skylt där(?), utan
500 meter bort efter en krök, där sitter det en 30-skylt uppsatt som bara påminner om hastigheten.
Hur kan man då veta att det är 30 från början? På det andra stället där jag missade 30, där var det
max rekommenderade hastighetsskyltar, som satt lite dumt då de satt ganska högt upp bland träd,
så det skymde litegrann även om jag sett dem om jag varit mer uppmärksam. Så den andra gången

och även den tredje stället som jag också missade på grund av dålig uppmärksamhet, så är det helt
mitt eget fel. Men på det sista stället på väg tillbaka, hade det troligen skett en olycka eller om
någon försökt varit rolig. Så trettioskylten som ska vara vänd mot dig, var vänd ut mot vägbanan,
d v s till vänster så den var ganska omöjlig att upptäcka när man samtidigt ska hålla koll på trafik
som kommer från vänster, då två gator sammanvävs där. Så två av tillfällena var det helt och hållet
mitt eget fel... men i de andra två tycker jag att det bara inte är mitt eget fel.

 

Det andra felet jag gjorde var att jag inte tittade tillräckligt åt höger på en cykelövergång. Problemet
där var; inga linjer i gatan som indikerade varken cykelnövergång eller övergångsställe. Det fanns
inte heller några skyltar. Svårt då att överhuvudtaget veta att det är en ställe där gångar och fotgängare
får/ska passera. Jag kollade till höger, men vred tyvärr för lite på huvudet för att han som jag körde
med skulle uppfatta det.

 

Jag var skitförbannad igår... tyckte inte det kändes fullt rättvist att jag blev kuggad när det inte ens
finns uppmärkt att det är 30-sträcka på ett ställe, skylten är helt felvriden på ett annat och det heller
inte finns någon som berättade att det var en överfart för gångare och cyklister. Jag kände igår: "Jag
ska fan köra upp så fort som möjligt igen... Jag ska fan visar er och jag ska fan ha det där körkortet

nu!" Verkade som att jag inte skulle få tid förrän den 8 oktober... "great" tänkte jag... "ska jag behöva
vänta så jävla länge?" Jag bokade den 8 oktober. Men så igår eftermiddag var jag in och kikade på
trafikverkets bokningssida för körprov. Då hade det kommit in lediga tider på fredag och måndag. Så på
måndag den 24 september så kommer jag förhoppningvis att klara mitt körkort. Håller tummarna. Som
jag sa till en kompis igår: "Jag orkar fan inte ha barnvakt längre när jag kör bil..."

 

Får hoppas det går vägen. Nu taggar jag för jobb, två kvällsskift och två dagskift under resten av denna
vecka. Hoppas saker och ting går bra. På söndag ska jag till Fannys uppfödare på kennelträff.

 

 

Tänk att 11 september kommer att vara speciellt för mig på många sätt efter idag.

Det var nämligen idag som jag bland annat fick veta hur jäkla mycket skit som har
inträffat just detta datum under åren.

Den första händelsen var för 39 år sedan, närmare 1973, när Augusto Pinochet
tillsammans med militären störtade Chiles folkvalde president och regering. Det är en
händelse om jag tyvärr har väldigt dålig koll på. Det har nämligen inte pratats mycket
om det under min livstid.

 

För 34 år sedan dog en av våra största racingstjärnor någonsin; Ronnie Pettersson,

efter en krasch inom Formel 1.

 

För 11 år sedan inträffade en av de mörkaste händelserna i modern tid. Det var dagen
när terrorismen fick järngrepp om stora delar av världen, genom att förstöra World Trade
Center med två kapade flygplan och i samma veva döda runt 3000 oskyldiga människor.

Jag tror att det är en händelse som har kommit att förändra världen på många sätt.

 

För 9 år sedan tog en psykiskt sjuk människa till övervåld och högg ner våran utrikesminister
Anna Lindh. Hon fick skador som gjorde att hon tidigt på morgonen den 11 september
2003, avled.

 

Igår, den 11 september 2012, tog jag mig ett steg närmare mitt körkort... måste vara en av
bra saker som har hänt just den 11 september. Tanken slog mig igår, då jag körde i stan
och det gick ganska dåligt, att det kanske var en dålig sak att jag klarade teorin och att jag
snart troligen har körkoet. Det är nämligen så att jag endast är 3 gången på 5-6 månader
som jag kör en manuellt växlad bil. Jag har nämligen kört automat de sista månaderna på

grund av att våran förra manuellt växlade bil gått sönder. I helgen som var så fick vi hem våran
nya bil; en Saab 9-3 Sport Combi. Det är den jag kört... och det har varit minst sagt trixigt.
Igår körde jag t o m motorstopp på stora vägen.Det var sådär lagom kul. Känns ju lite jobbigt
då jag ska köra upp inom några dagar. Känner lite nu att jag nog ska låta bli automatväxlade
bilar ett tag.

 

På torsdag ska jag förhoppningsvis tillbaka till jobbet, första dagen denna månad nästan.
Har varit orkeslös och smått förkyld och halsont under en längre tid. Känner mig inte okej
i halsen än. Men kroppen har börjat svara på fysisk aktivitet. Har under dessa dagar gått
en del i skogen med Fanny och det har varit väldigt skönt. Har även varit på hundutställning

lite och det har varit skönt att träffa lapphundsfolk. Man brukar säga att hundfolk är speciella.

Jag säger snarare att lapphundsfolk inte är så speciella. Jag tror det beror mycket på vad man
har för hundras och sådär. Men lapphundsfolk är som vilka andra människor som helst tycker
jag.

 

 

Ja jag har inte skrivit på ett tag. Det är för att det känts som att det inte funnit så mycket
att skriva. Jag tycker att allting i mitt liv är en enda jävla röra just nu. Har inte grepp på
någonting och mår inte speciellt bra, varken fysiskt eller psykiskt för tillfället.

 

Det är strul med jobbet, att jag känner att organisationen inte riktigt fungerar felfritt...

Vet att jag inte är ensam om att känna det. Sen känner jag mig lite färdig med branschen
för tillfället, känner att jag vill ha nya utmaningar och nya äventyr. När det är samma sak
dag in och dag ut, det kommer en dag då när man känner att man kan grejerna redan...
att man behöver något nytt att göra.

 

Det är strul med kärleken... Jag och S står verkligen på olika kanter just nu. Jag vet inte
om vi kommer klara det här. Våran relation har blivit jättekonstig sedan han flyttade. Jag
vet inte vad det är som har hänt riktigt. Vi pratar knappt längre när vi träffas... och det får
honom att känna att han inte tror vi kan fortsätta. Jag har haft känslan att relationen varit
konstig sista tiden jag med. Sjuka är att vi knappt har träffats sedan han flyttade och ändå
har det bara blivit kaos. Jag känner att jag inte riktigt kan vara mig själv kring honom, då jag
är så rädd att han inte ska tycka om den jag är... Men i rädslan av att förlora honom, har
jag blivit tyst, säger ingenting... allt är bara en enda röra. Ska försöka prata med honom här
någon kväll. Jag känner fortfarande att han och jag egentligen inte är så olika och att det
är honom jag vill fortsätta med. Så just nu gör det ganska ont att det är kaos. Och det är
något som påverkar negativt. Försöker att inte tänka på det så mycket, även om det är svårt
när man är en tänkare och grubblare som jag. Jag behöver vara ifrån honom ett tag
känner jag... jag behöver få ordning på saker och ting i mitt liv, innan jag kan involvera
honom i det... Något som jag insåg för omkring 3 veckor sedan. Jag gör allt för att jag ska
bli så självstädig som möjligt, få körkort, få mitt alldeles egna hem... Innan det är gjort kan
jag inte involvera S. Jag behöver stå på mina egna ben... för det ären grej som påverkar
S och mig negativt. Att jag är beroende av honom pga att jag inte har körkort. Jag vill vara
oberoende och självständig. Så just nu behöver jag space från honom och han från mig.
Vi behöver tid för oss själva. Det är jobbig fakta. Men enda chansen just nu.

 

Och min kropp strejkar den med... Jag är ständigt trött i den... matt...
Jag orkar inte göra någonting. Ont i lederna. Jag går ju eventuellt med boreliavirus i kroppen.
Kommer få svar om det om några veckor när jag ska ta nya prover. Sen har jag fått halsvärk
och någon liten förkylning som tar ner mig. Jag som har relativt bra kondis just nu (bättre än
på länge tror jag), orkar inte ens gå i skogen någon längre stund utan att känna mig orkeslös.
Så kombinationen av att jag ha någon infektion i kroppen och att det är strul med massa annat
just nu, gör att jag börjar känna mig utbränd.

 

Som tur var är hade jag en jättebra helg i Högbo Bruk, där det var hundutställning hela helgen.
Även om det inte gick superbra för mig och Fanny placeringsmässigt, så fick vi bra kritik,
och jag pratade med lite trevliga lapphundsmänniskor :)

 

Jag kan meddela att jag är ganska valpsjuk. Så finns risk att det kommer in en ny lapphund
i mitt och Fannys liv inom kort... Men just nu finns det inga bra kombinationer parade/planerade
som jag känner att jag vill ha en valp efter. och de få som är bra, har tyvärr dåliga höftlinjer, något
som jag inte tycker om. Så får vänta ett litet tag tror jag.

 

Ska eventuellt åka upp till Sundsvall och hämta en kattunge inom någon månad. Våran Oskar har
varit borta i två veckor. Vi är säkra på att han aldrig kommer hem igen... tyvärr. Vilket är ledsamt :(
Men det är tomt utan fyra katter.

 

Så ska försöka göra en nystart och mysa med våra djur hemma, och ta nya tag och försöka må
bättre. För just nu är det ingen höjdare.

 

Imorn blir det Eckerölinjen med Ulla. Vi ska äta gott och umgås. Och naturligtvis handla ^^


XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Oj vilken helg det varit... allting i underbar bemärkning. Började helgen med jobb i Lördags...
Det kanske inte var så underbart. Haha. Skämt åsido :)

En viss Stoffe messade mig ganska oväntat i fredags kväll och överraskande frågade han vad jag
gjorde i helgen, då han ville att jag skulle komma över. Men eftersom jag jobbade i lördags och
sedan skulle på hundutställning i Eskilstuna på söndagen, så kändes den här helgen lite
körd (vilket gjorde ont i mitt hjärta, då jag gärna ville träffa honom, eftersom jag tycker så mycket
om honom och de sista två veckorna har känts lite konstiga mellan honom och mig...).

 

På söndagen bar det av mot Eskilstuna. Klockan halv åtta backade jag ut bilen från våran gård

med pappa på passagerarplats. Regnet hade bokstavligen öst ner senare delen av natten, vilket
fick både min mamma och pappa och tveka att åka. Som tur var lyckades jag övertala dem. Och
med den utgången som utställningen fick, är det nog bra jävla tur. Det kändes lite som att regnet
slutade ösa för våran skull. I Lördags sa jag till pappa: "Det är ett under om vi inte får Sufficent imorgon"

För er som inte är insatta i hundutställning och aldrig har varit på det så sätts betygen såhär:

• Excellent (utmärkt) - Hund som mycket väl motsvarar rasens standard, och som presenteras
  i utmärkt kondition, visar ett harmoniskt välbalanserat temperament, håller utmärkt klass och
  har en utmärkt helhet. Dess utmärkta kvaliteter i förhållande till rasidealet tillåter att domaren
  kan bortse från smärre detaljfel. Hunden måste ha tydlig könsprägel.
• Very good (mycket bra) - Hund som väl motsvarar rasens standard, som är välbalanserad och
  i god kondition. Smärre fel kan tolereras, men inga som negativt påverkar helhetsintrycket.
  Denna bedömning kan endast ges till en hund av mycket god klass.
• Good (god/bra) - Hund som motsvarar rasens standard och vars exteriöra fel är av mindre fram-
  trädande karaktär.
• Sufficent (godtagbar) - Hund som motsvarar rasens standard men som inte har rasens alla
  karaktärsdrag eller har bristande fysisk kondition.
• Disqualified (Diskvalificerad) - Tilldelas hund som i ringen visar aggressivitetveller typiskt flykt-
  beteende eller har sådana anatomisk defekter att de väsentligt påverkar hundens hälsa och
  sundhet. Tilldelas också den hund som är exteriört otypisk eller har för sin ras diskvalif-
  icerande fel eller är kryptorchid.
• Cannot be judge (Kan en prissättas - KEP) - Hund, som visas i sådant skick att domaren
  inte kan bilda sig en säker uppfattning om dess kvalitet, kan i undantagsfall tilldelas omdömet
  Cannot be judged (KEP). Exempel på detta är om hunden har uppenbara brister i uppvisnings-
  och ringkultur (såsom ovana vid koppel eller valpigt temperament) eller visas i dålig kondition
  (är överdrivet mager eller fet). Detsamma kan gälla en så nyligen trimmad hund, att domaren
  inte kan göra en säker bedömning av kvaliteten på hundens hårlag. Vidare kan en hund på grund
  av skada visa upp sig så illa, att dess rörelser är svårbedömda.

Det som inte dödar, det härdar... ett talessätt, som i många fall stämmer (i alla fall till viss del).
De senaste dagarna har varit lite av en röra för mig, och jag tänker inte säga att det ordnat upp sig
på något sätt, för det har det inte... långt ifrån. Jag lever fortfarande i ovisshet och har inte tänkt göra
mitt nästa drag förrän efter helgen. Vilket  utslag det blir av det, eller om det händer något innan
dess får jag se. Jag vet vad jag vill med min framtid, vad jag vill ha ut av den och att jag vill dela den
med S. Sen mitt senaste förhållande, eller ja bättre att säga relation, så har jag när jag tänkt igenom
saker och ting. Jag funderar ibland över mitt agerande, över varför jag har tänkt si och så. Jag kom
fram till den hårda sanningen att jag lade tre år på en människa, som när jag i efterhand varit realistisk,
aldrig hade kunnat få en framtid med. Han och jag ville helt olika saker. Men bara av kärlek och
bekvämlighet så stannade jag, för att det var enkelt och inte smärtsamt. Jag gav upp mina egna framtidsdrömmar (sådant som jag ville med mitt liv),för att jag inte orkade med den smärta som jag
skulle ha känt inom mig om jag gått själv. En form av självdestruktivitet kanske... jag vet inte. Det är
ett svar jag inte tänker försöker fundera över eller lägga energi på nu. Jag har ältat saker och ting klart,
saker som jag gjorde, som jag inte borde ha gjort... smärtsamma misstak, men rika läredomar. Det är
så jag får se det.

Efter samtalet med S i lördags kväll... ett samtal som gjorde mig både förbannad, även om det
egentligen gjorde mig mest ledsen, så fick det mig att tänka över en del saker och ting i mitt liv...
saker som jag under lång tid tänk att jag ska förändra, men som jag av bekvämligheter och
gammal vana, hela tiden skjutit på framtiden... om det är av rädsla vet jag inte. Men det gav mig
ändå en spark i arslet. Det var lite av ett wake up call. Det är möjligt att jag är sådan som person
ganska ofta, att jag av bekvämlighet, struntar i att försöka förändra saker i mitt liv som jag egent-
ligen inte är nöjd med. Egentligen är jag en ganska envis människa, men vissa saker tycks liksom
hamna utanför ramarna när det gäller min envishet, t ex sådana saker som är bekväma.

Sådana saker är t ex det faktum att jag har struntar i att försöka ta körkort, och struntat i att försöka
hitta någonstans att bo själv. När det gäller körkortet, så är det att jag inte har haft tid... i alla fall
inbillar jag mig det. Det är inte riktigt hela sanningen, vilket jag vet... för det är mycket lathet och
bekvämlighet med i det också. Jag hade haft tid... om jag tagit mig tid. För jag jobbade inte 31 dagar
i månaden, utan runt 20 dagar. Jag hade 10-11 dagar varje månad som jag hade kunnat läsa teori på.
Men jag struntade i det. Det är en sak som jag tagit tag i nu. Senaste 2 veckorna har jag råpluggat;
gjort teoriprov på teoriprov och läst boken. Häromdagen fick jag förtjänst av det då jag skrev ett riktigt
teoriprov hemma på datorn, som jag hade tillgång till genom koder jag köpt på körskolan. Jag fick 58
poäng av 70 poäng, varav 52 är godkänt. Jag är ännu inte officiellt godkänd... men jag känner att jag
gör stora framsteg just nu. Och det känns riktigt bra. T ex idag, jag har skrivit lite av denna texten
på datorn på väg hem från Uppsala. Jag kom till busstation och bussen kom aldrig. Ringde upplysningen.
Då hade de ställt in massa turer på grund av att det inte fanns personal. Då kände jag bara: ”Fan om
jag haft bil. Då hade jag varit hemma redan nu... sluppit det här skiten..”

Samma sak är det när det gäller det faktum att jag fortfarande bor hemma. Har varit less på det
väldigt länge, men av gammal vana och bekvämlighet och en negativ syn att jag inte kommer att
klara av det ekonomiskt (fast jag har ut ca 12 000 i månaden). Jag skulle lätt klara av en hyra på
3000-4000 kronor i månaden så länge jag bor själv. Jag har gett mig tusan på att jag ska flytta nu.
Har de senaste dagarna letat efter eget. Men Uppsala kryllar inte direkt av lättåtkomliga lägenheter
om jag äger så. Har stått i kö på Uppsalahem sen jag var 16-17 år. Tyvärr glömde jag logga in, vilket
gjorde att jag först i april för ett år sedan återregistrerade mig. Så har stått i kö i ca 1,5 år nu. Går
dock segt framåt. Bara på skojs skull lade jag ut en blänkare på facebook och fick veta att en
kompis till mig funderade på att hyra ut i andra hand när hon åker till norge. Så ser väl ut (håller
tummarna hårt), som att jag kanske kan få flytta inom två månader (hoppas hoppas). Känner bara
att jag behöver flytta, vill stå på egna ben och bli mer självständig.

När det gäller S så är jag väldigt realitisk. De senaste dagarna har fått mig att fundera över min
relation med honom... vad jag vill och vad han vill... jag måste nästan leta efter saker och ting som
vi vill olika och jag finner inga tydliga och självklara saker som vi vill olika. Jag vet att S och jag vill
samma sak i väldigt många avseenden. Det känns skönt att jag har kunnat tänka realitiskt när det
gäller honom, d v s inte bara gå efter det  hjärtat säger. Men vad vi står vet jag inte just nu...  Vi har
inte pratat med varandra på en vecka. Det är hårt. Dock ingenting som det går att göra något åt
just nu när han är ute och reser inom jobbet.

Jag har varit hos en kompis under senaste dygnet, kom hem först här på kvällen. Vi har så jäkla kul
ihop hon och jag. Det är tur man har henne när man har lite för mycket i huvudet att fundera på.
Hon får en att tänka på annat. Vi tog en långpromenad idag mitt på dagen från hennes studentrum
i Flogsta, ut till Hågadalen och Hågahögen... tog väl ca 1 timme. Var ganska skönt i alla fall :) Det
som dock är mindra kul just nu är det faktum att vårdcentralen väckte mig imorse och inte gav mig
så bra besked. Var hos dem förra onsdagen och tog prover för Borelia, då jag hade haft konstig led

och muskelvärk under några dagar. Det togs både infektionsprover och två prover för borelia.
Infektionsproverna såg bra ut. Likaså ett av boreliaproven. MEN ett av boreliaproven var inte okej.
Det visade tendens på att jag eventuellt kan ha borelia. Men på grund av att provet låg på gränsen,
måste jag vänta ytterligare fem veckor och göra ett nytt boreliaprov, så att de kan se om värderna
har förbättrats, eller om de ligger kvar. Så summa av kardemumma, jag lider eventuellt av borelia,
även om jag inte kan säga något säkert ännu.

Det finns en låt som beskriver saker och ting i mitt liv så bra just nu. Jag har förlitat mig på det trygga,
det som jag har känt till... jag har varit rädd för förändring för att det varit okänt... vilket kan vara ett av
de största misstagen i mitt liv. Men också den största lärdomen.Texten: "Well I've been afraid of
changing, cause I built my life around you..." Jag har byggt mitt liv runt det trygga; mina föräldrar
och mitt barndomshem... och blundat för omvärlden. Medan tiden har gått har jag stått stilla.
Det är förändring på det nu. Fleetwood Mac - Landslide

 
Nä nu är det dags att sova. Jobbar dag imorgon och lördag. Sen är det hundutställning i Eskilstuna
på söndag och sedan peppar peppar, ser det ut som att jag är ledig hela nästa vecka förutom helgen :P
Var längesen man hade fem dagars ledighet på rad.

 

För fyra dagar skrev jag att jag var lycklig, att jag hittat den mannen jag ville dela mitt liv
med. Tyvärr så är det inte säkert att det blir så, då han just nu känner att han inte har tid
att bygga vidare på våran relation, på grund av mycket runt omkring. Så var vi hamnar
i slutänden vet jag inte. Men det gör ont inom mig, för att jag vet exakt vad jag vill och att
jag inte vill förlora honom. Så det är möjligt att han och jag kommer ta en paus, istället
för att gå isär helt och hållet, för att kanske försöka på nytt. Det är vad jag hoppas. För jag
tror att han behöver tid att komma igång med sitt "nya" liv, innan han ens kan blanda in
en annan människa i det.

 

Så jag kan inte påstå att livet känns på topp just nu. Jag saknar honom varje minut vi
är ifrån varandra. Så jag hoppas inte det här är slutet för oss, för jag vet inte om jag orkar
gå igenom det här igen. Jag hade givit upp på att träffa någon innan S. När han kom
in i mitt liv ville jag bara nypa mig i armen. Jag trodde inte att någon så bra kunde hända
mig, och hade ställt in mig på ett liv där jag skulle leva ensam. Jag hade givit upp på det
här med tvåsamhet, och det kommer jag göra igen om det inte blir jag och S.

 

 

För första gången på ganska länge kan jag nog påstå att jag är lycklig... Det är inte
det att jag varit olycklig förrut egentligen. Men jag har ändå känt att någonting har
saknats för att jag ska känna mig till freds livet ut. När Kristofer kom in i mitt liv föll
bitarna på plats. Jag har hittat en kille som jag känner kan förstå mig i vissa situationer,

som skämmer bort mig och är helt underbar mot mig, som har samma syn på framtiden
som jag, som vill samma sak... som får mig att skratta och le och som har underbar
humor. Jag kan ärligt talat säga att jag inte trodde killar som honom existerade.
Han är en riktig gentleman. Måtte någon annan tjej våga lägga minsta hårstrå på
honom. Den tjejen ligger riktigt risigt till. haha. Han är min...

 

Nu har han flyttat närmre mig. Jag var hos honom i hans hus utanför "Örsa" torsdag
till fredag. Hade massa mys... han va så gullig; dukade upp middag, tände ljus och
bjöd på vin. Det gillar jag. Och huset, gammal stil (gamla trägolv och gammal trätrappa)

men ändå kombinerat med lite modern stil och moderna möbler. Enda som är hemskt
är köket... röda skåpluckor och någon ful brun-röd-aktig korkmatta i köket. *ryser*
Det är bra tur att Kristofer inte läser bloggen. Haha. Han frågade mig faktiskt om jag
skulle kunna tänka mig att bo där? Alltså inte så att han frågade om jag skulle vilja
flytta in, utan om jag skulle trivas att bi därute. Det är inte aktuellt att bo ihop med
honom än på ett tag... och jag lär kanske bli presenterad både för hans dotter och
hans föräldrar, innan jag ens kan se oss som stadiga. Det jag vet är i alla fall att jag

tycker om honom jäkligt mycket.

 

Nä gott folk, nu ska jag ta och sova... Mår inte sådär värst vidare bra pga att jag de
senaste dagarna haft jätteont i mina leder och muskler. Jag har inte feber... men har
haft fästingbett tidigare i sommar... så börjar misstänka borelia. Eller så har jag...
peppar peppar ta i trä... drabbats av reumatism. Hoppas egentligen bara på att det
är allmän ledvärk. Men misstänker att det är något annat skit eftersom det kommit så
hastigt och lustigt. Har aldrig haft ont så här förrut. Så måste ringa farbror doktorn
imorn. Får se om jag får tid...

Godnatt människor.

 

 

Usch, jag hade en sådan värdelös kväll på jobbet igår. Det är ingen av de som jag arbetade
meds fel. Utan som vanligt det här när det gäller personaltillsättningen som fungerar lika med
noll. Så när jag kom hem vid ca 22.40 kände jag bara för att gå och självdö i ett hörn ungefär.

Men det behövde jag inte. Från ingenstans och väldigt oväntat fick jag ett samtal från S som
frågade om jag inte ville komma in till Uppsala och träffa honom och sova ihop med honom.
Då var klockan 23. Så halv tolv inatt satte jag mig på bussen till Uppsala. Och det var verkligen
en välkommen överraskning att han ringde mig... för det fick mig att glömma bort skitkvällen
jag hade haft på jobbet. Riktigt skönt måste jag säga :)

Vi käkade lite på Burger King klockan 00.40 inatt som var. Haha. Snacka om bra mattider. Men
när jag jobbar sent, då är jag jättehungrig om kvällarna. Och hann aldrig äta något när jag var
hemma och vände. Sen åkte vi till hotellet och tog det lugnt och myste. Jag var väldigt smart
och lade mig med halvblött hår. Vaknade upp imorse och såg ut som "hej kom och hjälp mig"
i håret. Blev kallad penntroll av S, och så rufsade han om mitt hår. Vi avnjöt hotellfrukost. Det
är nog det bästa med att sova på hotell. Jag vet inte vad det är med S. Men han blir behandlad
som värsta hedersgästen på Scandichotellen. Jag känner mig ibland som en idiot... men
samtidigt är han så jäkla charmig och öppen av sig, så jag tror vissa tjejer är lite avis på mig^^
Det kan de gott vara. Han hade skrivit på sin dejtingprofil att han nog ändå var ett riktigt kap...
Jag har skakat på huvudet åt hans profil många gånger i början innan jag träffade honom.
Men han är nog ett riktigt kap.

 

Just nu när jag träffar S så känner jag att jag aldrig vet när han kommer ha tid att träffas
nästa gång. Känns skumt. Men vi träffade varandra mitt i en kaosperiod i våra liv. Vi
har snart haft kontakt med varandra i 3 månader och nästan känt varandra lika länge.

Av någon anledning tror jag att det kommer att bli annorlunda när han är klar med allting
inom 2-3 veckor. Då tror jag vi kommer träffas en del de veckor han är barnledig. Är
något jag ser fram emot faktiskt. Det var en underbar känsla att vakna upp intill honom
imorse, en känsla som jag garanterat kommer att sakna imorgonbitti, när det är dags
för jobb igen. Hatar att vara tillbaka i den grå vardagen. Jag kan tycka att en kvinna
förtjänar att bli bortskämd av sin kille ibland. Men jag blir jämt bortskämd av S...
Känns bra men konstigt på samma gång. Det känns väldigt speciellt. Imorse så var
han faktiskt tacksam på att jag avstyrde de planer han hade på utgång igår kväll
precis när jag kom till stan. Jag tror han gillar mig för att jag är ganska simpel och
inte så krussidullig av mig. Jag har alltid haft känslan att jag är komplicerad av mig.
Men sen jag började må bättre, har jag insett att jag är väldigt speciell på mitt vis.
Fast samtidigt gör S det så enkelt. När vi umgås, så känns det ibland som att jag
trots tidigare känslor om att vara komplicerad, helt plötsligt känner att jag är simpel.
Jag är simpel, men ändå väldigt unik. Har till och med gått så långt nu att jag ändrat om
min status till "I ett förhållande" på facebook. Jag gjorde det redan under våran
underbar helg tillsammans i stockholm för två veckor sedan. Men efter det har det ju
varit så hattig att jag varken vetat ut eller in, då han då kallade mig flickvän och sedan
har det varit som att jag varit luft värd (vilket han igår erkände att det varit alldeles för
mycket de sista veckorna, att han känt att folk i hans omgivning blivit lidande, vilket
han har haft lite ångest över). Undrar om någon kille tidigare har haft ångest för att
han inte ha varit på och gett mig uppmärksamhet? Knappast troligt, vilket känns bra :)

 

Denna synen vaknade jag upp till imorse. Riktigt mysigt <3

 

 

 

 

Hmm... Saknar S något oerhört ikväll. Pratade lite med honom tidigare och vara inte så glad över
det han berättade, då han har lyckats göra sig illa tidigare idag genom att trampa in en spik i foten.
Tycker ju att han ska ta det lite lugnare just för att jag är rädd att han gör sig illa. Men men.
Har varit i Fjällnora och badat ikväll och har nu lagt mig i sängen efter en varm dusch. Klockan
ringer 06 imorgon bitti då det är dags för jobb 7.30-15.30. Godnatt människor

 

Me and my man, på Grinda den 14 juli 2012. Hade ett helt underbart
dygn med S, som slutade med att jag totaldäcka klockan halv fyra på
morgonen den 15 juli på hotellrummet och vaknade halv åtta och var
bakis. Haha.

 

Kan kanske verka konstigt att jag täckt över hans ansikte m.m. Men det är för att vi dels är
i ett sådant tidigt stadium, samt att jag inte frågat om lov på att lägga ut bild på honom :)
Så därför får han vara så här hemlig tills vidare...

 

 

Herregud, jag inser att jag inte har bloggat på två veckor igen. Har varit på väg med ett inlägg.
Men har inte blivit av än bara. Det är 27 grader varmt idag och jag börjar en period med jobb
ikväll igen. Har varit ledig i sen i fredags, vilket har varit helt underbart kan jag avslöja.
Det är välbehövligt med lite ledighet emellanåt när man har ett både kroppsligt och psykiskt
påfrestande arbete. Så de här dagarna som har varit, har jag myst en massa med min
vovve och hennes kullsyster, som min bror äger som har varit här sedan i torsdags.

Idag åker Fannys syster hem till min bror igen, och jag börjar jobbar ikväll.

Hade ett superdygn med S i Stockholm den 14-15 juli och jag trodde att jag visste
var vi stod någonstans... han säger sig se mig som flickvän. Men efter de sista dagarna
här, med extremt dålig kontakt med honom, så har jag ingen aning. Får väl se vad som
händer inom de två-tre kommande veckorna. Fortsätter det vara som det varit nu sista
dagarna... då måste jag nog tyvärr se honom och mig som ett avslutat kapitel. Jag kan
ta att en annan människa har mycket att göra. Men att man anser sig vara så upptagen
att man inte ens kan skicka ett sms till den tjejen man ser som sin flickvän, då är det

frågar hur mycket man egentligen tycker om den tjejen om jag säger så. Ingen tjej ska

behöva ha en kille som är så upptagen att han in ens kan skicka ett enda litet pyttesms.

 

Bjuder på denna bilden från igår, när Fanny låg och myste så sött under sängen. Min

älskade tjej som inom de närmaste dagararna ska få sin rabiesvaccination och som ska
få pass så att vi kan åka på Viking Line Dogshow på Åland i slutet av september och
ställa ut.

 

 

Helt galet att börja ett blogginlägg med en bild. Men jag kan inte låta bli...

 

1 juli skedde årets första dopp för mig... Badkruka? Ja, jag ska väl erkänna att jag blivit
lite mer känslig ju äldre jag blir. När man var liten, riktigt pluttliten, då brukade man vara
i redan i slutet av maj första gången. Men så var det ju lilla Testen, eller ska jag kalla det
dypölen, som var supergrund också. Sen kanske det var varmare tidigare under säsongen,
än vad det varit iår. Igår var det cirka 25 grader här på dagen och det får väl betraktas som
ganska varmt ändå... eller? Ja för att vara juli är det väl kallt.Men vad gör det om hundra
år, kommer väl fler somrar... bäst att njuta av den lilla värmen som är i alla fall :) Man kan
ju inte gå runt och vara deppig över en sådan sak.

 

Idag, sista lediga dagen av den fyra dagar långa ledighet jag haft, så har jag gjort lite
blandat. Jag hade tänkt sova till klockan 10 i alla fall. Men nu när Fanny är hemma
igen (hon har varit med mamma och pappa på semester ons-sön), så vaknar jag på
mornarna av henne. Hon har sedan 3-4 veckor tillbaka bestämt sig att hennes sovplats
är under min säng. Där trivs hon väldigt bra. Om det är för att jag har norrsida på huset,
fönstret öppet och att det är väldigt svalt på rummet, det vet jag inte. Har mina misstankar
på att hon kan vara lite vaktig av sig med och hålla koll på mig som jobbar och när jag är
ledig hittar på ganska mycket saker. Men under sängen ska hon i alla fall ligga. De senaste
veckorna har inte vi varit så goda vänner. Exakt varför kan jag inte svara på. Hon har varit
jätteavig mot mig sista veckorna. Vissa påstår att hon inte trivs med mig... vilket egentligen

är rent jävla skitsnack. Någon påstod att hon inte vågade ta ögonkontakt med mig. Det

skrattar jag åt ganska mycket. För hon tar ögonkontakt med mig jättemycket när vi är ute

och går. Men men...

 

Jag ska snart sova. Känner mig bara halvt rastlös... Typsikt mig. Jag "väntar" på samtal
från S. Egentligen ska jag inte vänta... för jag vet att ibland när han sagt att vi ska höras,
då ringer han inte... och det finns relativt ofta bra orsaker till att han inte ringer. Men ibland
kan jag känna: "Aa men skicka ett mess då förfan..." Jag försöker varje gång göra mig

inställd på att han kanske inte ringer, för jag är inte prio 1 i hans liv då han har barn m.m.

Men av någon anledning så är det svårt att få bort förhoppningar ändå. Så blir alltid en
liten besvikelse, fast jag inte vill att jag ska känna så. Jag tror det har att göra med att jag
inte alltid riktigt vet vad jag har honom och att jag ibland känner att jag inte litar på honom
fullt ut. Det är så sjukt... för jag vet att han aldrig skulle ljuga om att han gillade mig.
Finns ingen anledning till det liksom. Och jag tror han är en riktigt jävla bra kille. Men
på grund av tidigare killars beteende och agerande, så föreställer jag mig honom precis
som dem... och det är därför jag får dessa tvivel... kanske... Det jag känner är att ska
det här fortsätta, då måste jag ta professionell hjälp av någon. För när jag får dess tvivel
förstör jag så mycket för mig själv och ser till att jag mår dåligt mentalt... utan anledning.

Jag förstår mig inte på mig själv ibland. S säger att detta verkligen är något jag måste
jobba på. Men jag kan säga att jag var ganska "hård och besynnerlig" i telefonen mot
honom, innan jag träffade honom första gången... och han sa direkt efter att vi träffats
första gången att jag genast mjuknade. Han har nog förstått att jag har ett sorts skal

runt mig, även om det är väldigt bräckligt och han spräckt det mesta av det. Men jag
kommer förstöra alla mina framtida relationer med människor om jag inte vågar ge min
tillit till någon. Det är jobbigt att inse, men även nyttigt att man finner nya sidor av sig
själv som man måste jobba med. Ett sätt att utvecklas som människa.

Nu ska jag i alla fall ta och släcka lampan. Får se om S ringer innan jag somnat.
Bjuder på lite sommarbilder. Godnatt människor.

 

 

 

Det var så underbart att kunna gå upp imorse och veta att jag inte behöver göra ett skit idag...
nästan. Skönt att kunna gå upp och njuta av en långfrukost och titta på friidrotts-EM.

Jag har hunnit marinera oxfilé till ikväll, som jag ska grilla. Sen ska jag faktiskt bara ta det lugnt
idag. Vädret har varit dystert. Men det har blivit bättre nu till kvällen :) Dessutom har
jag träningsvärk från igår. Var på gymmet för första gången på säkerligen en månad. Kommer inte
ens ihåg när jag var där senast. Det är illa när det är så :P Sist jag var på gymmet, hade jag ingen
träningsvärk alls dagen efter (vilket var väldigt förvånande, då jag körde på extremt hårt den gången).
Igår sprang jag kilometern på strax under 8 minuter. Det blir bättre och bättre. Jag sprang på bandet
då det gått 43(!) sekunder, då jag försökte få igång lite musik på mobilen att springa till. Så bandet
hade väl gått sakta sakta knappt 50 meter, när jag gick på det. Så lägger man på den farten jag
hade när jag väl sprang, så stannar klockan på 7.45 skulle jag väl tippa. Känns skönt att jag hela
tiden förbättrar mig. När jag väl började på gymmet låg jag på runt 10-11 minuter. Men en sak jag
kan meddela är att det kändes ordentligt igår, trots att konditionen förbättrats, att jag inte varit
på gymmet på ett tag. Det var bra jäkla tungt igår i maskinerna. Ändå så körde jag inte speciellt
tugnt. Det som märks i och med att jag cyklar på jobbet, är att jag ökat 20 kg i benpressen. Och
mer ska det bli. Ska försöka vara uppe i 80-90 kg innan sommaren är slut (d v s innan september)
är slut. Och försöka ha ökat lite till i varje grej jag gör. Lite sjukt igår var att jag enkelt tog 15 kg
i enarmsrodd... förvånar mig lite. Tror jag tyckt att 12,5 kg varit väldigt jobbigt förrut... och axel-
pressen, som jag kör med fria hantlar pga att det gör ont i maskin, var hur enkelt som helst igår.
Det tyder i och för sig på att jag inte körde tillräckligt hårt i de andra maskinerna kanske. Klarade
lätt 15-20 st. Var riktigt skönt. Ska fortsätta i den här takten, så kommer jag garanterat få super-
fint resultat.

 

När det gäller mitt hår, har jag fått lite mer näring till det. Men det är långt ifrån bra. Men bättre
än det var precis efteråt. Så lite mer inpackningar, bl a hade jag olivolja i håret igår, så kommer
det här bli okej i slutänden. Men jag är ändå fast besluten om att färga tillbaka håret mörkt, då
jag inte alls trivs i det här ljusa. Jag till och med frågade S om han ändå skulle tycka om mig,
även om jag blev mörk igen... egentligen en dum fråga då han bara sett mig i mörkt hår och har
verkat tycka om mig trots det. Men kommer att bli mörkbrunt hår nu till en början. Jag ska
säkerligen färga svart sen igen med. Men pga att jag alltid har haft slingor i senaste halvåret,
och nu pga att håret är slitet inte vill bleka slingor i det, så får det bli mörkbrunt istället.
Men när jag gör det får jag se. Just nu är det inte aktuellt, det får dröja ett par veckor så
håret får återhämta sig.

 

 

 

Vet ni vad? Jag håller påa tt bli blondin igen - om så bara för ett par veckor. Jag har bara
känt sista tiden att jag vill göra något radikalt, ruska om. Jag är ju sådan som person att
jag gärna vill göra avtryck på diverse olika sätt. Kanske kan låta som uppmärksamhetsökande,
men det är det jag minst av allt vi ha... i alla fall vad det gäller på mig. Det skulle vara
uppmärksamhet på det jag gör i så fall då. Men jag har alltid varit sådan som person att jag
gärna går emot strömmen... om jag gör det bara för att jag ska det med flit? Nja, det handlar
nog snarare om att jag vill bara mig själv, vara egen, och inte försöker formas i någon sorts mall
som jag upplever att många av dagens unga tjejer gör... Det känns skönt att jag valde att slå
sönder den där mallen. Att inte vara som alla andra kan jag dock känna medför lite problem.
Det blir helt enkelt svårt ibland att leva. Det är faktiskt så, att jag insett nu när jag blivit vuxen,

att ibland måste man rucka på normen.

 

T ex... innan S kom in i mitt liv hade jag faktiskt föreställt mig nästa kille jag skulle träffa som
lång och ståtlig. Han skulle minst vara 180 cm lång. Jag har träffat på killar i min egen längd
och även kortare, och alltid känt mig som ett jätte. När S frågade mig efter några gånger hur
lång jag var, då jag skämtade och sa att jag troligen vägde mer än honom (vilket jag gör), så

svarade jag: "174... Eller 173,9 för att vara exakt". När jag sedan frågade S om hur lång han
var (jag föreställde mig S som ca 185, då jag såg hans bilder) och han säger "178", då kan
jag lova att jag blev lite..."Äh oj... shit... jag som sagt att jag inte komer dejtar killar under 180..."

Men med S fanns det ingen återvändo... "Hallå? Skulle jag låta en sådan petitessak som 2 cm
avgöra?" Hur jävla dum får jag vara egentligen. Men den inställningen om att S var kort, så träffade
jag honom första gången, och han kändes mycket längre än mig. Hur kan man ens få för sig
att fundera på att inte träffa en kille bara för att han är 2 cm under den ideallängd man satt?
Jag har efter detta ifrågasatt lite vad jag har satt för norm på den kille jag ska träffa överhuvudtaget...
Nu behöver jag inte fundera, visserligen, då jag träffar S. Har förövrigt inte träffat honom sedan första
veckan i juni, då jag sov där... och det kommer dröja ytterligare 2 ½ vecka innan jag träffar honom.

Fatta hur jävla drygt det är att inte träffa en människa man tycker om på nästan 5 veckor...

 

Så hur fick jag för mig att jag skulle bli blond igen tänker ni säkert?
Ja vad ska man säga, till er som inte vet är jag mellanblond från början (i och för sig tror alla jag ljuger
när jag säger det... så förstår om ni höjer lite på ögonbrynen...), Men sedan hösten 2005 har jag varit
mörkhårig; allt från mörkbrun till svart. Det är en färg jag trivts i och fortfarande gör. Men jag bara kände
här för ca 1 månad sedan att jag ville göra något annorlunda, ändra lite, även om det bara blir för ett
par veckor. Jag har redan nu bestämt mig för att färga tillbaka till mörkt hösten. Och jag kan meddela,

att gå från mörkbrunt/svart till blond, är allt annat än lätt. Jag blonderade mig först och fick morotsfärgat
hår. Min kompis tyckte i och för sig att det var jävligt häftig färg. Sedan lade jag i avfärgning (med facit
i hand, skulle jag ha gjort tvärtom). Och då fick jag bort lite av det röda, men var fortfarande svagt
morotsgul i håret imorse. Så nu har jag lagt i sista blonderingen i håret. Det kommer säkerligen inte
bli 100% som jag vill ha det. Men ibland måste man offra håret. När jag kammade igenom håret som
man gör vid färgning efter man lagt i färgen för att få det jämt, så fastnade kammen lätt och jag kan
säga att håret har tagit stryk av blonderingen. Har lossnat massa hår - tyvärr... Som tur var ska jag
faktiskt klippa mig den 6 juli. Har sagt då att det blir att klippa av en 5 cm för att få bort slitna toppar.
Kanske t o m även klippa lite mera. Men jag vet inte. Jag är så jävla nöjd med längden på mitt hår.
Det är så fint när det väl börjar växa ut efter klippning och jag får den här lite taggiga stilen i håret.
Älskar den. Men på grund av att jag hoppar över klippningar ibland, för att jag jobbat just de dagar
som vi haft klipptid, får håret lida för det... och jag med. Så det är rätt beslut att ta av håret en
liten bit. Och det är inte bara för att vissa hårstrån är som nylontråd och nästan elastiska på grund
av att de tagit stryk av blondering :)

Lovar att uppdatera inlägget med bilder på före och efter :)