Ett tips på något gott
Jag brukar inte ge tips på mat, men tänkte precis göra det.
Jag kallar inte maten för något speciellt, utan kan bara säga
att det är riktigt gott.
Det du behöver är
Kokt ris
Kokt majs
Creme fraiche
Tonfisk i vatten
Fetaost
Börja med att koka riset och majsen.
När det är gjort blandar du ihop detta.
Du tillsätter sedan creme fraiche. Det ska
inte bli som en röra utan mera som en
sås i riset (lite svårt att förklara). ´
Du lägger upp riset på en tallrik.
Sedan öppnar du en burk tonfisk med vatten
och tömmer bort vattnet. Lägg upp tonfisk
i den mängd du vill ha på tallriken. Sedan
tar du den mängd fetaost du vill ha och
smular sönder lite försiktigt med händerna.
Helst ska fetaosten inte vara helt söndersmulad
utan ha innehålla bitar. Blanda sedan in tonfisken
och fetaosten i riset. Avnjut.
Gillar du inte fetaosten kan du naturligtvis
ta bort den. Jag tycker själv om fetaost
och tycker att den ger en bra sälta i maten.
Enkelt är det i alla fall och tar inte mera än 20-25 min
att tillaga.
Jag kallar inte maten för något speciellt, utan kan bara säga
att det är riktigt gott.
Det du behöver är
Kokt ris
Kokt majs
Creme fraiche
Tonfisk i vatten
Fetaost
Börja med att koka riset och majsen.
När det är gjort blandar du ihop detta.
Du tillsätter sedan creme fraiche. Det ska
inte bli som en röra utan mera som en
sås i riset (lite svårt att förklara). ´
Du lägger upp riset på en tallrik.
Sedan öppnar du en burk tonfisk med vatten
och tömmer bort vattnet. Lägg upp tonfisk
i den mängd du vill ha på tallriken. Sedan
tar du den mängd fetaost du vill ha och
smular sönder lite försiktigt med händerna.
Helst ska fetaosten inte vara helt söndersmulad
utan ha innehålla bitar. Blanda sedan in tonfisken
och fetaosten i riset. Avnjut.
Gillar du inte fetaosten kan du naturligtvis
ta bort den. Jag tycker själv om fetaost
och tycker att den ger en bra sälta i maten.
Enkelt är det i alla fall och tar inte mera än 20-25 min
att tillaga.
Vad är en bra blogg?
Jag har haft min blogg i ett par år nu. Innehållet har varierat.
Samtidigt som jag själv bloggar, så läser jag flera andra personers
bloggar. Jag följer dem inte slaviskt utan brukar titta in på dem
lite då och då, för det mesta i alla fall en gång per dag.
Frågan är då varför man läser en blogg? För mig är anledningarna olika.
Dessa bloggar kollar jag in på i stort sett varje dag:
* Desirée Nilssons blogg; http://www.dessies.se; Anledningen till att jag följer hennes blogg
är att det är ganska kul att se en liten tjej, som knappast är torr bakom öronen försöka framstå som
vuxen och mogen. Antagligen är Dessie som skriver på bloggen helt annorlunda i verkligheten, vem
vet. Men det är i alla fall ganska roande att sitta och läsa små blonda tjejers bloggar... Det enda
bloggen ger är ett gott skratt.
* Alexandra "Kissie" Nilsson; http://www.kissies.se ; Anledningen till att jag läser hennes blogg
är i stort sett av samma anledning som jag läser Dessies. Skillnaden är att den "riktiga" Alexandra
visar sig ibland. Tycker det är otroligt tråkigt att hon inte visar sitt riktiga jag mera. Bloggen är just nu
inte speciellt givande mer än att den ger ett gott skratt. Men den skulle bli mera givande om hon vågade
vara sig själv mera och inte sitt alterego "Kissie" i stort sett jämt när hon skriver. Men alla har ju sitt sätt
att nå framgång och gör i stort sett vad som helst för det.
* Paulina Danielsson; http://www.paow.se ; Paulina ska tillhöra de här "blonda" bimbobloggerskorna,
som jag brukar kalla skaran Dessie, Kisse och Paow. Skillnaden med Paulina är att hon vågar vara sig
själv väldigt mycket, och inte något alterego som de andra två. Jag skulle nog påstå att Paulina
är den mest mogna, och mest seriösa av de tre bloggerskorna. Visst har hon sina "blonda" stunder ibland.
Men Paulina vågar var djup, dela med sig av sig själv, skriva om annat än plastikoperationer, fester och
mode. Det gillar jag.
* Rikard Johansson; http://www2.unt.se/avd/1%2C%2CMC%3D4-TYPE%3Dblogg-bi%3D167%2C00.html; Läser denna blogg dels för att det är en innebandyspelare, men också för att man har jävligt kul när man
läser den. Det är rostade sälar och alla möjliga tokigheter.
* Peter Bohlin; http://zerpo.blogg.se/ ; Läser denna för att det är en otroligt bra skribent. Han skriver
om diverse olika saker som har med sport att göra och ibland samhället. Bloggen tilltalar mig.
* Isabella "blondinbella" Löwengrip; http://www.blondinbella.se ; Det är bara cirka 1-2 år sedan som jag
verkligen hatade blondinbella. Och det hade inte att göra med att hon var känd, utan att jag tycker att det
hon skrev om var barnsligt och väldigt bimboaktigt. Men hon har växt upp och idag skriver hon om saker som
är viktiga i livet. Det är en blogg som tilltalar mig.
Vad är det som utgör en bra blogg?
För min handlar det om att våga vara sig själv och inte ett alterego som det verkar som att många
tjejer som idag bloggar, använder sig av. Jag gillar bloggar där man tar upp saker som är viktiga i samhället,
idrott (eftersom jag gillar sport). Sen är det här med vad som utgör en bra blogg naturligtvis olika från olika
personer. Medan många tycker att modebloggar är jätteroliga, så är det inget som tilltar mig.
Samtidigt som jag själv bloggar, så läser jag flera andra personers
bloggar. Jag följer dem inte slaviskt utan brukar titta in på dem
lite då och då, för det mesta i alla fall en gång per dag.
Frågan är då varför man läser en blogg? För mig är anledningarna olika.
Dessa bloggar kollar jag in på i stort sett varje dag:
* Desirée Nilssons blogg; http://www.dessies.se; Anledningen till att jag följer hennes blogg
är att det är ganska kul att se en liten tjej, som knappast är torr bakom öronen försöka framstå som
vuxen och mogen. Antagligen är Dessie som skriver på bloggen helt annorlunda i verkligheten, vem
vet. Men det är i alla fall ganska roande att sitta och läsa små blonda tjejers bloggar... Det enda
bloggen ger är ett gott skratt.
* Alexandra "Kissie" Nilsson; http://www.kissies.se ; Anledningen till att jag läser hennes blogg
är i stort sett av samma anledning som jag läser Dessies. Skillnaden är att den "riktiga" Alexandra
visar sig ibland. Tycker det är otroligt tråkigt att hon inte visar sitt riktiga jag mera. Bloggen är just nu
inte speciellt givande mer än att den ger ett gott skratt. Men den skulle bli mera givande om hon vågade
vara sig själv mera och inte sitt alterego "Kissie" i stort sett jämt när hon skriver. Men alla har ju sitt sätt
att nå framgång och gör i stort sett vad som helst för det.
* Paulina Danielsson; http://www.paow.se ; Paulina ska tillhöra de här "blonda" bimbobloggerskorna,
som jag brukar kalla skaran Dessie, Kisse och Paow. Skillnaden med Paulina är att hon vågar vara sig
själv väldigt mycket, och inte något alterego som de andra två. Jag skulle nog påstå att Paulina
är den mest mogna, och mest seriösa av de tre bloggerskorna. Visst har hon sina "blonda" stunder ibland.
Men Paulina vågar var djup, dela med sig av sig själv, skriva om annat än plastikoperationer, fester och
mode. Det gillar jag.
* Rikard Johansson; http://www2.unt.se/avd/1%2C%2CMC%3D4-TYPE%3Dblogg-bi%3D167%2C00.html; Läser denna blogg dels för att det är en innebandyspelare, men också för att man har jävligt kul när man
läser den. Det är rostade sälar och alla möjliga tokigheter.
* Peter Bohlin; http://zerpo.blogg.se/ ; Läser denna för att det är en otroligt bra skribent. Han skriver
om diverse olika saker som har med sport att göra och ibland samhället. Bloggen tilltalar mig.
* Isabella "blondinbella" Löwengrip; http://www.blondinbella.se ; Det är bara cirka 1-2 år sedan som jag
verkligen hatade blondinbella. Och det hade inte att göra med att hon var känd, utan att jag tycker att det
hon skrev om var barnsligt och väldigt bimboaktigt. Men hon har växt upp och idag skriver hon om saker som
är viktiga i livet. Det är en blogg som tilltalar mig.
Vad är det som utgör en bra blogg?
För min handlar det om att våga vara sig själv och inte ett alterego som det verkar som att många
tjejer som idag bloggar, använder sig av. Jag gillar bloggar där man tar upp saker som är viktiga i samhället,
idrott (eftersom jag gillar sport). Sen är det här med vad som utgör en bra blogg naturligtvis olika från olika
personer. Medan många tycker att modebloggar är jätteroliga, så är det inget som tilltar mig.
A mother who doesn't love her daughter...
Rubriken säger väl allt egentligen. Jag tycker det är lite jobbigt at skriva om negativa
saker, men när jag skriver negativt så handlar det ju om att jag mår dåligt av det som
jag är negativ över. Och den dagen jag skaffade bloggen handlade mycket om att ha
en plats att skriva av sig på. Jag vet att det blev i offentlighetens ljus,
men det var ändå mitt sätt att försöka tackla saker och ting.
Jag är avundsjuk på många barn... jag vet att jag inte är ett barn längre åldersmässigt,
men till mina två föräldrar är jag barn och kommer så alltid att vara. Sen om jag
ser dem som mina föräldrar är en annan sak. Pappa ser jag ju definitivt som min far.
Men när det gäller min mamma, så vet jag inte ens om jag vill kalla henne för mamma
längre. En moders kärlek ska vara ovillkorlig... men i mitt fall är den inte det. För att
hon ska tycka att jag gör något bra, måste jag "slava" för henne. Ibland är det nästan
så att jag upplever att jag ska gå ner på knä och buga för henne. Det är inte vettigt,
inte för fem öre. Jag har aldrig fått höra av min mor att hon älskar mig. I och för sig har
pappa inte heller sagt det. Men han ställer upp i alla fall och det känns som att det
är tillräckligt för mig.
Jag sa, jag vet inte när det var... men jag vet att det inte är så längesen, att:
"jag har aldrig varit älskad...". Alla har sagt till mig:
"Men skärp dig, det är klart du har. Dina föräldrar älskar dig."
Jag har trott dem, jag har gått på deras ord som egentligen varit lögner
(något som de naturligtvis inte kunna veta att det varit.).
Jag har blivit kallad känslokall av min mor, egentligen borde hon inte
ta sådana ord i sin mun... och hon borde inte ens behöver fundera över varför
jag är känslokall mot henne. Jag kan visa kärlek... Men bara mot dem som
behandlar mig bra (d v s inte berättar för mig hur värdelös jag är hela tiden).
Ikväll sa min mamma att jag är en värdelös bilförare. Tidigare kvällar
har jag hört att jag är värdelös på flera punkter. Enligt henne är jag värdelös
på det mesta. Om någon skulle fråga vad hon har sagt, skulle jag nog vända
frågan tillbaka till dem och säga: "Frågan är vad hon inte har sagt..?"
För så är det. Jag kan inte komma ihåg en enda grej hon sagt att jag gjort bra
eller så. Det är hemskt... Jag hatar att bli nedtryckt, men det spelar ingen roll
att jag står upp och säger åt henne att hon behandlar mig som skit. Det spelar
ingen roll att flera andra säger detsamma; d v s att hon behandlar folk illa
och har fel. För i hennes värld är hon diktator, alla som går emot henne har
fel... de ska sågas vid fotknölarna.
saker, men när jag skriver negativt så handlar det ju om att jag mår dåligt av det som
jag är negativ över. Och den dagen jag skaffade bloggen handlade mycket om att ha
en plats att skriva av sig på. Jag vet att det blev i offentlighetens ljus,
men det var ändå mitt sätt att försöka tackla saker och ting.
Jag är avundsjuk på många barn... jag vet att jag inte är ett barn längre åldersmässigt,
men till mina två föräldrar är jag barn och kommer så alltid att vara. Sen om jag
ser dem som mina föräldrar är en annan sak. Pappa ser jag ju definitivt som min far.
Men när det gäller min mamma, så vet jag inte ens om jag vill kalla henne för mamma
längre. En moders kärlek ska vara ovillkorlig... men i mitt fall är den inte det. För att
hon ska tycka att jag gör något bra, måste jag "slava" för henne. Ibland är det nästan
så att jag upplever att jag ska gå ner på knä och buga för henne. Det är inte vettigt,
inte för fem öre. Jag har aldrig fått höra av min mor att hon älskar mig. I och för sig har
pappa inte heller sagt det. Men han ställer upp i alla fall och det känns som att det
är tillräckligt för mig.
Jag sa, jag vet inte när det var... men jag vet att det inte är så längesen, att:
"jag har aldrig varit älskad...". Alla har sagt till mig:
"Men skärp dig, det är klart du har. Dina föräldrar älskar dig."
Jag har trott dem, jag har gått på deras ord som egentligen varit lögner
(något som de naturligtvis inte kunna veta att det varit.).
Jag har blivit kallad känslokall av min mor, egentligen borde hon inte
ta sådana ord i sin mun... och hon borde inte ens behöver fundera över varför
jag är känslokall mot henne. Jag kan visa kärlek... Men bara mot dem som
behandlar mig bra (d v s inte berättar för mig hur värdelös jag är hela tiden).
Ikväll sa min mamma att jag är en värdelös bilförare. Tidigare kvällar
har jag hört att jag är värdelös på flera punkter. Enligt henne är jag värdelös
på det mesta. Om någon skulle fråga vad hon har sagt, skulle jag nog vända
frågan tillbaka till dem och säga: "Frågan är vad hon inte har sagt..?"
För så är det. Jag kan inte komma ihåg en enda grej hon sagt att jag gjort bra
eller så. Det är hemskt... Jag hatar att bli nedtryckt, men det spelar ingen roll
att jag står upp och säger åt henne att hon behandlar mig som skit. Det spelar
ingen roll att flera andra säger detsamma; d v s att hon behandlar folk illa
och har fel. För i hennes värld är hon diktator, alla som går emot henne har
fel... de ska sågas vid fotknölarna.
R . I . P Emil Forselius
Jag brukar inte göra RIP-annonser i min blogg, vilket gör att detta hör till undantaget.
Kanske för att det är en bra skådespelare. Och kanske för att det är den andra Wallander-
medverkande skådespelaren som tar livet av sig. (Johanna Sällström
* 1974 09 30 +2007 02 13)
Emil Forselius * 1974 11 23 Västervik - + 2010.03.02 Södermalm (självmord)
EMIL FORSELIUS
UTBILDNING:
Teaterhögskolan i Stockholm 1998-2002
TEATER:
Kanske för att det är en bra skådespelare. Och kanske för att det är den andra Wallander-
medverkande skådespelaren som tar livet av sig. (Johanna Sällström
* 1974 09 30 +2007 02 13)
Emil Forselius * 1974 11 23 Västervik - + 2010.03.02 Södermalm (självmord)
EMIL FORSELIUS
UTBILDNING:
Teaterhögskolan i Stockholm 1998-2002
TEATER:
Ålderstrappan Jag av Sölve Rydell
Regi: Robert Jelinek SMOT -09
Som glöd under snö Peppo av Robert Jelinek
Regi: Maja Salomonsson på Teater I -08 -09
Glasmenageriet Jim O´Connor av Tennessee Williams
Regi: Robert Jelinek på Teater I -08
Ett år av tystnad John av Raffael E. Martinez
Regi: Richard Turpin på Riksteatern -08
Kung Erik Kung Erik av Dan Enwall
Regi: Karl Runqvist och Figge Norling Scalateatern -07
Ronja Rövardotter Birk Borkasson av Astrid Lindgren
Regi: Stina Ancker på Stockholms Stadsteater -05
Skadeglädjen Oliver av Linda Norèn
Regi: Robert Jelinek på Teater De Vill -04 -05 -06
Ondskans Axel General N av Richard Turpin
Regi: Mellika Mellani på Teater Tribunalen -04
Ros mellan tänderna Siabendo av Christian Augrell
Regi: Malin Stenberg på Orionteatern -03
Fritänkaren Otto av August Strindberg
Regi: Richard Turpin på Strindbergs IntimaTeater -03
Kaos är granne med Gud Ricky av Lars Norèn
Regi: Johan Wahlström på Teaterhögskolan i Stockholm -02
Mammas ögon Fredrik av Anders Hasselgren
Regi: Carolina Frände på Teaterhögskolan i Stockholm -01
Skattkammarön Jim Hawkins av R.L. Stevenson
Regi: Marie Feldtman på Dramaten -00
Pälsänglar Pontus av Jonna Nordenskiöld
Regi: Jonna Nordenskiöld på Dramaten -00
Tartuffe Dami av Jean Baptiste Molière
Regi: Micke Lidèn på Teater Lasse i parken -98
FILM/TV:
Wallander Indrivaren Patrik Leppowski Film YellowBird -09
Regi: Kathrine Windfeldt
Himmelblå Dan NRK Drama -07
Regi: Anne Sewitsky
Hombres Victor Carlberg Jarowskij -06
Regi: Musse Hasselvall, Daniel Di Grado
Virus Fänrik Krhon DI -06
Regi: Jerker Josefsson
Deadline-Torp Dovor Mladenovic NRK Drama -03
Regi: Nils Gaup
Belinder Auktioner Ola Nilsson 6 avsnitt, SVT Drama -03
Regi: Klas Karterud och Anders Engström
Stora Teatern Hampus 4 avsnitt, SVT Drama -01
Regi: Richard Looft
Sprängaren Data hacker Långfilm, Sweetwater -01
Regi: Colin Nutley
Brottsvåg Emil Olsson 1 avsnitt, Jarowskij -00
Regi: Erik Lejonborg och Martin Söder
Järngänget Lukas Bergström Långfilm, Cinetofon -99
Regi: Jon Lindström
Joakim & Jasmine Joakim Kortfilm, Giraff Film -99
Regi: Klara Asp
St:Mikael Max Sterning 12 avsnitt, SVT Drama -98
Regi: Kjell-Åke Andersson och Daniel Lind-Lagerlöf
Beck-Vita Nätter Micke Sjögren Långfilm, Film-Lance -97
Sista Kontraktet Tjack-Janne Långfilm, Film-Lance -97
Regi: Kjell Sundvall
Tic Tac Lasse Långfilm, Sandrews -97
Regi: Daniel Alfredson
ÖVRIGT:
Guldbaggen för skinnskallen Lasse i Tic Tac -98
Körkort B.
Ibland är inte saker... som man trodde
Solen håller på att gå upp utanför mitt fönster och jag funderar på om det kommer
ytterligare en dag då jag sover bort dagen. Har inte sovit något inatt, på grund av
att jag drabbades av en jävulsk huvudvärk eftersom jag grät i över en timme igår.
Jag kan endast tacka min mamma för det...
Ibland funderar jag på om jag verkligen är så hemsk som hon påstår att jag är.
Sanningen är nog dock att hon borde vända dem orden mot sig själv. Pappa
vågar inte säga det till henne, men jag vet vad han tycker. Jag vet vad min
bästa kompis tycker som under flera års tid varit här till och från och sett
hennes personlighet rasat samma till något som mot mig och pappa är
ont rakt igenom. Flera människor kan inte ha fel säger jag.
Men vad gör man för att få en människa att inse att den har problem?
När man börjar anklaga sin dotter för att ha damp, utan att överhuvudtaget
funderat över varför mitt beteende är som det är emot henne. Och när jag
försöker förklara för henne, då skriker hon bara emot mig. Hon vägrar lyssna...
hur ska man nå fram till en sådan människa som är så instängd i ett
skal som vägrar se saker, förstå saker, acceptera saker? Jag vet inte
hur jag ska nå fram. Jag har försökt sätta mig ner och prata med henne,
men efter flera misslyckanden vet jag att det är lönlöst, hon vägrar
lyssna på mig, kommer med idiotiska motargument. Ta bara den saken
då vi faktiskt hade ett samtal; hon, jag och pappa hos min psykolog.
Då var det otroligt viktigt att jag skulle börja hjälpa till hemma. Jag
är ingen guds ängel, det har jag aldrig varit och mina timmar i köket har
inte blivit överdrivet många, men det har i alla fall blivit en del...
en klar förbättring mot tidigare i alla fall.
Jag har lagat biffstroganoff, rotfrukter i ugn... jag försöker göra så
gott jag kan... men orken räcker inte alltid till. Nu när jag påpekar
för henne att hon fakiskt borde dra sitt strå till stacken och också
hjälpa till, då kommer hon med argument och försöker få mig
att framstå som dålig. Innan jul gav hon fan i hemmet, det var
pappa och jag som lagade maten, som städade. Sedan vill hon att
vi ska vara en familj. En vän sa till mig att jag avsnäste min mor
när hon försökte att prata om det här med familj. Men jag förstår
inte hur min mor kan ta ordet familj i sin mun. En familj är en mamma
och pappa som tycker om varandra och som kan visa det ibland och
barn. Det är klart at det alltid förekommer konflikter ibland, men det är
inte världskrig 24/7 som det känns som här.
Jag har även blivit anklagad för att jag är känslokall. Trots att jag
inte är troende så lärde jag mig en sak från bibeln:
"de du vill att andra ska göra mot dig, skall du göra för dem."
En klyscha kan tyckas, fast egentligen är det fel att säga... för
det är egentligen en väldigt bra grej som alla borde följa.
Men är det rimligt att man ska börja strunta i sina barns aktiviteter
när barnen är 13-14 år och låta den andra föräldern ta hela lasset?
Så har det varit här... i snart sju år. Jag har verkligen försökt se mellan
fingrarna när det gäller detta, men de går inte. Jag kan inte förstå hur
en förälder överhuvudtaget kan ha mage att kräva av sina tonårsbarn att
de ska passa upp på henne/honom i detta läget. Är det konstigt att man
inte visar sin mor några känslor och knappt bryr sig längre. Pengar
är en sak, det har jag kanske fått när jag behövt. Men vad hände
med kärleken?
Jag är inte känslokall som min mor påstår, jag vägrar bara visa
henne kärlek på grund av hennes beteende att alltid klanka ner på mig,
hennes beteende att skita i mig och min innebandy.
Det finns en person som faktiskt kan intyga att jag är en känslomänniska
och kan visa känslor, det är den killen som jag tycker om. Jag kan krama
honom, skulle kunna pussa honom hur mycket som helst på munnen,
ha honom liggandes i mitt knä... massera honom om han skulle ha ont i ryggen,
säga till honom att jag älskar honom. Jag visar honom ömhet och det
är faktiskt att kunna visa känslor.
Jag har kommit till ett vägskäl just nu, ett vägskäl där det är riktigt svårt
att välja väg. Min kära storebror gav mig ett råd ikväll, samma råd som min
bästa kompis också gav mig ikväll och samma råd killen jag älskar gav mig
för ett år sedan. Det känns så hemskt på något sätt att ta den vägen,
jag vet inte hur jag ska tackla det, jag vet inte hur jag ska bete mig. Egentligen
vill jag bara ge min mamma hjälp, jag vill att hon ska förstå att hon inte
kan fortsätta såhär... det finns flera saker hon måste ändra på. Ibland
känns det som att hon inte är samma person som för 8-9 år sedan. Och jag
vet vad en av anledningarna till det är... för det blir tydligare och tydligare för
varje dag. Men fråga är om jag kan rädda henne... eller ska jag i första hand
rädda mig själv. Till och med i detta läge, trots att hon gör mig så illa, så funderar
jag på om jag kan hjälpa henne istället för att bara skita i henne och rädda mig
själv.
Orup skrev en låt som heter "Vid min faders grav", en låt som jag associerat mycket
till på grund av min och min mors relation till varandra och hennes beteende mot mig.
Jag svär på hennes grav att jag inte skall bli som henne...
Inget barn förtjänar att en förälder behandlar dem illa. Jag har alltid trott, fram till
för ca tre år sedan trott att jag hade en jättebra familj. Och det tror jag att jag hade fram
till strax innan jag blev tonåring... för det var då saker och ting tog en annan vändning...
en vändning till det sämre på grund av en del orsaker. Ibland är inte saker...
som man trodde.
ytterligare en dag då jag sover bort dagen. Har inte sovit något inatt, på grund av
att jag drabbades av en jävulsk huvudvärk eftersom jag grät i över en timme igår.
Jag kan endast tacka min mamma för det...
Ibland funderar jag på om jag verkligen är så hemsk som hon påstår att jag är.
Sanningen är nog dock att hon borde vända dem orden mot sig själv. Pappa
vågar inte säga det till henne, men jag vet vad han tycker. Jag vet vad min
bästa kompis tycker som under flera års tid varit här till och från och sett
hennes personlighet rasat samma till något som mot mig och pappa är
ont rakt igenom. Flera människor kan inte ha fel säger jag.
Men vad gör man för att få en människa att inse att den har problem?
När man börjar anklaga sin dotter för att ha damp, utan att överhuvudtaget
funderat över varför mitt beteende är som det är emot henne. Och när jag
försöker förklara för henne, då skriker hon bara emot mig. Hon vägrar lyssna...
hur ska man nå fram till en sådan människa som är så instängd i ett
skal som vägrar se saker, förstå saker, acceptera saker? Jag vet inte
hur jag ska nå fram. Jag har försökt sätta mig ner och prata med henne,
men efter flera misslyckanden vet jag att det är lönlöst, hon vägrar
lyssna på mig, kommer med idiotiska motargument. Ta bara den saken
då vi faktiskt hade ett samtal; hon, jag och pappa hos min psykolog.
Då var det otroligt viktigt att jag skulle börja hjälpa till hemma. Jag
är ingen guds ängel, det har jag aldrig varit och mina timmar i köket har
inte blivit överdrivet många, men det har i alla fall blivit en del...
en klar förbättring mot tidigare i alla fall.
Jag har lagat biffstroganoff, rotfrukter i ugn... jag försöker göra så
gott jag kan... men orken räcker inte alltid till. Nu när jag påpekar
för henne att hon fakiskt borde dra sitt strå till stacken och också
hjälpa till, då kommer hon med argument och försöker få mig
att framstå som dålig. Innan jul gav hon fan i hemmet, det var
pappa och jag som lagade maten, som städade. Sedan vill hon att
vi ska vara en familj. En vän sa till mig att jag avsnäste min mor
när hon försökte att prata om det här med familj. Men jag förstår
inte hur min mor kan ta ordet familj i sin mun. En familj är en mamma
och pappa som tycker om varandra och som kan visa det ibland och
barn. Det är klart at det alltid förekommer konflikter ibland, men det är
inte världskrig 24/7 som det känns som här.
Jag har även blivit anklagad för att jag är känslokall. Trots att jag
inte är troende så lärde jag mig en sak från bibeln:
"de du vill att andra ska göra mot dig, skall du göra för dem."
En klyscha kan tyckas, fast egentligen är det fel att säga... för
det är egentligen en väldigt bra grej som alla borde följa.
Men är det rimligt att man ska börja strunta i sina barns aktiviteter
när barnen är 13-14 år och låta den andra föräldern ta hela lasset?
Så har det varit här... i snart sju år. Jag har verkligen försökt se mellan
fingrarna när det gäller detta, men de går inte. Jag kan inte förstå hur
en förälder överhuvudtaget kan ha mage att kräva av sina tonårsbarn att
de ska passa upp på henne/honom i detta läget. Är det konstigt att man
inte visar sin mor några känslor och knappt bryr sig längre. Pengar
är en sak, det har jag kanske fått när jag behövt. Men vad hände
med kärleken?
Jag är inte känslokall som min mor påstår, jag vägrar bara visa
henne kärlek på grund av hennes beteende att alltid klanka ner på mig,
hennes beteende att skita i mig och min innebandy.
Det finns en person som faktiskt kan intyga att jag är en känslomänniska
och kan visa känslor, det är den killen som jag tycker om. Jag kan krama
honom, skulle kunna pussa honom hur mycket som helst på munnen,
ha honom liggandes i mitt knä... massera honom om han skulle ha ont i ryggen,
säga till honom att jag älskar honom. Jag visar honom ömhet och det
är faktiskt att kunna visa känslor.
Jag har kommit till ett vägskäl just nu, ett vägskäl där det är riktigt svårt
att välja väg. Min kära storebror gav mig ett råd ikväll, samma råd som min
bästa kompis också gav mig ikväll och samma råd killen jag älskar gav mig
för ett år sedan. Det känns så hemskt på något sätt att ta den vägen,
jag vet inte hur jag ska tackla det, jag vet inte hur jag ska bete mig. Egentligen
vill jag bara ge min mamma hjälp, jag vill att hon ska förstå att hon inte
kan fortsätta såhär... det finns flera saker hon måste ändra på. Ibland
känns det som att hon inte är samma person som för 8-9 år sedan. Och jag
vet vad en av anledningarna till det är... för det blir tydligare och tydligare för
varje dag. Men fråga är om jag kan rädda henne... eller ska jag i första hand
rädda mig själv. Till och med i detta läge, trots att hon gör mig så illa, så funderar
jag på om jag kan hjälpa henne istället för att bara skita i henne och rädda mig
själv.
Orup skrev en låt som heter "Vid min faders grav", en låt som jag associerat mycket
till på grund av min och min mors relation till varandra och hennes beteende mot mig.
Jag svär på hennes grav att jag inte skall bli som henne...
Inget barn förtjänar att en förälder behandlar dem illa. Jag har alltid trott, fram till
för ca tre år sedan trott att jag hade en jättebra familj. Och det tror jag att jag hade fram
till strax innan jag blev tonåring... för det var då saker och ting tog en annan vändning...
en vändning till det sämre på grund av en del orsaker. Ibland är inte saker...
som man trodde.
Det kommer en dag...
Jag vet att jag kanske inte borde skriva det, med respekt för mina lagkamrater för
det absolut inte finns någon som helst agg emot dem, det är inte de som har gjort
att jag känner detta. De har bara spelat, varit en del av lag... precis som jag skulle ha
varit denna säsong.
På mitt bröst har en logga med namnet Rasbo IK Uppsala stått. En klubb, jag förälskade
mig i, någongång för 3 ½ år sedan, en kärlek som länge hållt sig stark... men som under de senaste
månaderna svalnat på grund av mina tränare och deras agerande. Jag tänker
inte skriva ut vad som hänt, hur de har betett sig eller så... det är nämligen
inget jag vill skriva er läsare på näsan. Det finns något gott i alla...i alla fall är jag
villig att tro det även om jag ibland har funderat genom diverse inträffade
saker i mitt liv.
Idag har kärleken utvecklat sig till en hatkärlek... jag vill tillhöra klubben, men inte längre
spela i damlaget på grund av den behandlingen jag har fått. Jag visste att det skulle komma
en dag då jag skulle lämna klubben, men jag hade hoppats att det skulle bli av ett skäl
som handlade om att jag ville utvecklats och behövde nya utmaningar. Men under de
förhållanden som rådit med falska ord ovh ignorans, lutar det mer och mer nu åt att
det inte bara blir på grund av känslan av att utvecklas, utan för att det är nödvändigt
i dagsläget för att överleva. Jag skriver detta utan att känna att jag inte nämnt
att jag varit intresserad av att byta klubb.
Det finns säkert de människor som kommer reagera negativt på detta. Det jag dock
vill poängtera är att det inte finns några hard feelings mot lagkamraterna...
Att jag känner det jag gör är inte deras fel...
det absolut inte finns någon som helst agg emot dem, det är inte de som har gjort
att jag känner detta. De har bara spelat, varit en del av lag... precis som jag skulle ha
varit denna säsong.
På mitt bröst har en logga med namnet Rasbo IK Uppsala stått. En klubb, jag förälskade
mig i, någongång för 3 ½ år sedan, en kärlek som länge hållt sig stark... men som under de senaste
månaderna svalnat på grund av mina tränare och deras agerande. Jag tänker
inte skriva ut vad som hänt, hur de har betett sig eller så... det är nämligen
inget jag vill skriva er läsare på näsan. Det finns något gott i alla...i alla fall är jag
villig att tro det även om jag ibland har funderat genom diverse inträffade
saker i mitt liv.
Idag har kärleken utvecklat sig till en hatkärlek... jag vill tillhöra klubben, men inte längre
spela i damlaget på grund av den behandlingen jag har fått. Jag visste att det skulle komma
en dag då jag skulle lämna klubben, men jag hade hoppats att det skulle bli av ett skäl
som handlade om att jag ville utvecklats och behövde nya utmaningar. Men under de
förhållanden som rådit med falska ord ovh ignorans, lutar det mer och mer nu åt att
det inte bara blir på grund av känslan av att utvecklas, utan för att det är nödvändigt
i dagsläget för att överleva. Jag skriver detta utan att känna att jag inte nämnt
att jag varit intresserad av att byta klubb.
Det finns säkert de människor som kommer reagera negativt på detta. Det jag dock
vill poängtera är att det inte finns några hard feelings mot lagkamraterna...
Att jag känner det jag gör är inte deras fel...
