Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Solen håller på att gå upp utanför mitt fönster och jag funderar på om det kommer
ytterligare en dag då jag sover bort dagen. Har inte sovit något inatt, på grund av
att jag drabbades av en jävulsk huvudvärk eftersom jag grät i över en timme igår.
Jag kan endast tacka min mamma för det...
Ibland funderar jag på om jag verkligen är så hemsk som hon påstår att jag är.
Sanningen är nog dock att hon borde vända dem orden mot sig själv. Pappa
vågar inte säga det till henne, men jag vet vad han tycker. Jag vet vad min
bästa kompis tycker som under flera års tid varit här till och från och sett
hennes personlighet rasat samma till något som mot mig och pappa är
ont rakt igenom. Flera människor kan inte ha fel säger jag.

Men vad gör man för att få en människa att inse att den har problem?
När man börjar anklaga sin dotter för att ha damp, utan att överhuvudtaget
funderat över varför mitt beteende är som det är emot henne. Och när jag
försöker förklara för henne, då skriker hon bara emot mig. Hon vägrar lyssna...
hur ska man nå fram till en sådan människa som är så instängd i ett
skal som vägrar se saker, förstå saker, acceptera saker? Jag vet inte
hur jag ska nå fram. Jag har försökt sätta mig ner och prata med henne,
men efter flera misslyckanden vet jag att det är lönlöst, hon vägrar
lyssna på mig, kommer med idiotiska motargument. Ta bara den saken
då vi faktiskt hade ett samtal; hon, jag och pappa hos min psykolog.
Då var det otroligt viktigt att jag skulle börja hjälpa till hemma. Jag
är ingen guds ängel, det har jag aldrig varit och mina timmar i köket har
inte blivit överdrivet många, men det har i alla fall blivit en del...
en klar förbättring mot tidigare i alla fall.

Jag har lagat biffstroganoff, rotfrukter i ugn... jag försöker göra så
gott jag kan... men orken räcker inte alltid till. Nu när jag påpekar
för henne att hon fakiskt borde dra sitt strå till stacken och också
hjälpa till, då kommer hon med argument  och försöker få mig
att framstå som dålig. Innan jul gav hon fan i hemmet, det var
pappa och jag som lagade maten, som städade. Sedan vill hon att
vi ska vara en familj. En vän sa till mig att jag avsnäste min mor
när hon försökte att prata om det här med familj. Men jag förstår
inte hur min mor kan ta ordet familj i sin mun. En familj är en mamma
och pappa som tycker om varandra och som kan visa det ibland och
barn. Det är klart at det alltid förekommer konflikter ibland, men det är
inte världskrig 24/7 som det känns som här.

Jag har även blivit anklagad för att jag är känslokall. Trots att jag
inte är troende så lärde jag mig en sak från bibeln:
"de du vill att andra ska göra mot dig, skall du göra för dem."
En klyscha kan tyckas, fast egentligen är det fel att säga... för
det är egentligen en väldigt bra grej som alla borde följa.
Men är det rimligt att man ska börja strunta i sina barns aktiviteter
när barnen är 13-14 år och låta den andra föräldern ta hela lasset?
Så har det varit här... i snart sju år. Jag har verkligen försökt se mellan
fingrarna när det gäller detta, men de går inte. Jag kan inte förstå hur
en förälder överhuvudtaget kan ha mage att kräva av sina tonårsbarn att
de ska passa upp på henne/honom i detta läget. Är det konstigt att man
inte visar sin mor några känslor och knappt bryr sig längre. Pengar
är en sak, det har jag kanske fått när jag behövt. Men vad hände
med kärleken?

Jag är inte känslokall som min mor påstår, jag vägrar bara visa
henne kärlek på grund av hennes beteende att alltid klanka ner på mig,
hennes beteende att skita i mig och min innebandy.
Det finns en person som faktiskt kan intyga att jag är en känslomänniska
och kan visa känslor, det är den killen som jag tycker om. Jag kan krama
honom, skulle kunna pussa honom hur mycket som helst på munnen,
ha honom liggandes i mitt knä... massera honom om han skulle ha ont i ryggen,
säga till honom att jag älskar honom. Jag visar honom ömhet och det
är faktiskt att kunna visa känslor.

Jag har kommit till ett vägskäl just nu, ett vägskäl där det är riktigt svårt
att välja väg. Min kära storebror gav mig ett råd ikväll, samma råd som min
bästa kompis också gav mig ikväll och samma råd killen jag älskar gav mig
för ett år sedan. Det känns så hemskt på något sätt att ta den vägen,
jag vet inte hur jag ska tackla det, jag vet inte hur jag ska bete mig. Egentligen
vill jag bara ge min mamma hjälp, jag vill att hon ska förstå att hon inte
kan fortsätta såhär... det finns flera saker hon måste ändra på. Ibland
känns det som att hon inte är samma person som för 8-9 år sedan. Och jag
vet vad en av anledningarna till det är... för det blir tydligare och tydligare för
varje dag. Men fråga är om jag kan rädda henne... eller ska jag i första hand
rädda mig själv. Till och med i detta läge, trots att hon gör mig så illa, så funderar
jag på om jag kan hjälpa henne istället för att bara skita i henne och rädda mig
själv.

Orup skrev en låt som heter "Vid min faders grav", en låt som jag associerat mycket
till på grund av min och min mors relation till varandra och hennes beteende mot mig.
Jag svär på hennes grav att jag inte skall bli som henne...

Inget barn förtjänar att en förälder behandlar dem illa. Jag har alltid trott, fram till
för ca tre år sedan trott att jag hade en jättebra familj. Och det tror jag att jag hade fram
till strax innan jag blev tonåring... för det var då saker och ting tog en annan vändning...
en vändning till det sämre på grund av en del orsaker. Ibland är inte saker...
som man trodde.