Ännu en jul...

Att älska en annan människa verkar vara så enkelt... när jag ser det från det perspektivet att jag ser
andra människor som älskar varandra. Sen kommer alltid följdfrågan inombords: "Jag vill också
älska och bli älskad... Varför kan inte jag älska någon?"

 

Jag träffade någon.,, en gång... efter mycket stök en andra gång... Sedan dess har jag trånat,
bara längtat efter den tredje gången. Två och en halv vecka senare sitter jag här fortfarande och
längtar.

 

Väldigt ofta och väldigt många gånger har jag valt att låta mitt hjärta gömma sig, vara kvar i skuggan.
De där känslorna som jag kunde känna... jag har inte tillåtit mig känna det för någon på väldigt många
år. Dejter har kommit, dejter har gått... och tyvärr har de ofta gått självmant utan att en kunna vara
så mycket människa att de bara kunnat öppna munnen och säga: "Tack men det kändes inte som jag
hade hoppats..:" Jag undrar varför vi inte kan vara så humana och ärliga mot varandra, varför tystnad
känns som många människors utväg. Tider har gått och tider har kommit. Varje tid har det funnits
ndivider som träffat en annan indivd med förhoppningar om att det kan vara den människan som får
hjärtat att slå det där extra laget, som får de där tunga stegen på grund av trötthet att kännas som
du flyter fram likt en vacker, glittrande konståkerska på en nyspolad is.

 

Jag tillät mig att känna i somras... jag tillät mig sakna en människa. Men han hade aldrig det där
helt förlösande sättet att vara som öppnade upp alla lås till mitt sargade hjärta. Han valde dessutom
att inte se mig som den värdefulla person jag är utan hade en tendens att gnälla över småsaker...
ibland gnälla över min personlighet. Han valde att gå med hjälp av att hoppa i säng med en annan
kvinna. Det gjorde ont... det kändes väldigt mycket i mitt hjärta. Men jag kan bara klandra honom
för hans fega, omogna sätt. Jag saknade honom i två-tre dagar för att sen bara bli jävligt förbannad.

 

Under hösten mötte jag en man som uppenbarligen trodde han var guds gåva till kvinnan.. som i
slutänden visa sig vara en feg liten pojke som inte kunde kontrollera sig själv eller ta ansvar för sig
själv och sina handlingar... En människa som absolut har alla fel en människa som vill ha mig i
sitt liv absolut inte kan ha. Han valde också ett väldigt omoget sätt att avsluta saker på... att inte
säga som det var och en dag var mitt nummer bara blockerat.

 

Ibland har jag klandrat mig själv... lagt skulden på mig själv. Det har varit så enkelt så, så lätt att
se ner på sig själv på grund av de hårda ord jag utsatte för genom mobbingen under de första åren
i grundskolan. Trots att det snart är 20 år sedan dessa ord kastades emot mig... I ett läge där du
blir bortvald på grund av din personlighet eller utseende, det är då du återupplever sådana minnen
och tyvärr kopplar ihop det med varför du blev lämnad.

 

Att jag skulle finna någon som fick mitt hjärta att slå många extraslag hade jag inte räknat med...
speciellt in i en man som jag för ett halvår sen ungefär bad att han skulle dra åt helvete. Det som
gav oss den där extrachansen var att min telefon betedde sig galet och ringde upp hans nummer
när jag hade den i fickan på jobbet en dag.

 

Lite har det blivit så att jag gärna ger upp kärleken eftersom allting alltid blir komplicerat. Det är
ibland lättare att inte känna något och bara stänga av. Men denna mannen... N... hela han bara
attackerade mitt hjärta brutalt. När vi träffades första gången... vi kunde inte slita oss från varandra.
I ungefär 2-3 timmars tid försökte vi säga hej då men det bara fortsatte hela tiden... vi bara prata och
prata och prata. Misstänker att han aldrig åkt hem från mig den dagen om det inte varit för att vi
båda behövde sova och skulle upp morgonen efter för diverse olika separata arbetsdagar.

 

N fick mig att känna något som legat dolt i många år... någon som jag aldrig trodde att jag skulle
kunna känna igen. Men hela han prickade in på alla de där punkterna som triggar igång mitt hjärta.
Som fick mig så jäkla upprymd inombords att jag inte klarade av att somna på kvällarna. Jag kom
inte till ro alls för att mitt hjärta slog så hårt. Det var nästan så att jag kunde känna hur hjärtat tog
extraskutt i bröstet på mig. Och så fort jag tänkte på honom så blev jag så sentimental för att jag
va så glad att jag fick lite småtårar i ögonen. Jag vet inte vad exakt som framkallade det, men vet
att jag dolt mitt hjärta längre... jag hade stängt in känslor.och jag vet inte om känslorna blev över-
väldigande. Men det var så underbart att känna sådär igen eftersom jag givit upp hoppet på att en
man skulle kunna framkalla de känslorna igen.

 

Jag kan ibland höra människor säga att kärleken är svår. Jag tror inte kärleken i sig själv är svår.
Kärleken är vacker... förbannat vacker. Som när solens strålar väcker allt dött till liv på våren... hur
den får havet att glittra som en diamant på sommaren... och på vintern skänker lycka genom att
stråla så starkt på snön. Men känslorna och händelser i livet kan var överväldigande och göra
saker väldigt komplicerade. Men kärlek i sig är inte svårt. Att älska en annan människa och att
bli älskad tillbaka är det absolut finaste en människa kan få och ge.

 

I mitt fall är just nu allt komplicerat... på grund av händelser i livet. Jag skulle kunna v'älja att gå för
att det skulle vara lättare för mig att slippa ta "hans smällar". Hjärnan och hjärtat bråkar med varandra
i en rejäl konflikt. Min hjärna säger: "Ta skydd Jenny så du slipper ta en smäll om den kommer..."
Mitt hjärta skriker till mig: "Din dumma jävla idiot... håll i... Tror du att man ska ge upp så här enkelt?!
Nej nu jäklar håller du i... Det är inte förjäves. Du måste våga ge detta en chans... våga ta möjligheten
att kanske vinna..."

 

Men nu när saker bli komplicerade kan jag också känna att jag varken vet ut eller in, Och Mauro Scocco passade på att skriva en text som delvis skulle kunna komma från min penna och hamna på mitt papper.
Mastermind Scocco gör det igen... hans text genom Sarah Dawn Finer fina röst om "Ännu en jul" attack-
erar mitt hjärta och mi hjärna. Den inre osäkerheten tog över för en stund och jag blev ledsen och livrädd
att förlora N... Min inre osäkerhet fick min inre rädsla om att få hjärtat brutalt krossat igen att ta över.

 

"Hösten kom... som den alltid gör. En stjärna tänds nånstans... en annan dör. Du var på väg nånstans...
nåt hade hänt. En annan ton i din röst jag inte kände igen. Tiden har sin gång... veckor blir till år. Var du
än är älskling... god jul och gott nytt år. Jag packar bilder i en flyttkartong. Du och jag i Amsterdam 1995.
Vi var på väg nånstans... nåt gemensamt mål. Vad var det vi hoppades vi på... jag kommer knappt ihåg.
Det spelar ingen roll, men livet är underbart. Det blir väl som det blir… var det inte det du sa… Ännu en
jul. Ännu ett år har gått... utan dig utan oss. Jag borde väl vant mig nu. Ännu en dröm att starta igen.
En lägenhet skall målas och möbler bäras in... ännu en jul…"

 

Men jag hoppas trånar och längtar. Nu vill jag få smaka på kärlekens sötma. Om det finns någon rättvisa
och någon som kan påverka saker så hoppas jag det sker och att det faktiskt är min tur nu.

Ännu en jul... och jag är fortfarande singel. Men jag hoppas det blir den sista :)


GOD JUL


Lycka <3

Mitt älskade Puckogäng  <3

Fanny 4 år

Gulli snart 2 år

Maya 6,5 mån

Gänget

Gänget

<3 <3 <3 <3 <3

Nytt år, nya tider

Jag började min praktik idag... min andra praktik. Känns så himla spännande. Halva sjuksköterskeutbildningen är nu avklarad och det känns som att jag själv går in i en ny fas i mitt liv på något sätt. Efter första dagen på praktiken så är jag väldigt uppvarvad oxh har svårt att komma till ro. Skitdrygt när man vet att klockan ringer 05.45 imorn bitti och klockan redan är 01. Döda mig... lär vara stendöd imorn med dagens intryck. Hade behövt en rejäl natts sömn. Nåja. Sova får man göra sen. Återkommer.

Min lilla valp Maya som blir 6 månader på söndag.

Godnatt folk

Äh ja...

Egentligen inte rolig. Men har man sjuk humor tycker
man sådana här skämt är lite roliga
 
 
 
 
Lite fler roliga med Gunvald. Han är min förebild ibland alltså.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja jag är lika urspårad som Gunvald ibland ;)

När saker inte blir som det är tänkt...

Jag läste en artikel på Aftonbladet som träffade mig rejält. Det fick det att göra ont i hjärtat på mig.
Jag har själv jobbat med dementa människor under en period. Det var jobbigt att se människor
försvinna från den som dem alltid varit och förändras på ett sådant sätt att deras anhöriga inte
kände igen deras personlighet. Idag när jag läste om en 39-åring som drabbats av Alzheimers
höll jag på att brista i gråt. Det var otroligt jobbigt, då jag vet exat vad denna människa ha för
liv framför sig.
 
Normal text Stor text Extra stor text
Textstorlek:
 
SKOJAR FRISKT Att skämta är ett sätt att klara av situationen. ”Glömmer jag något kan Mikael säga ’Har du fått alzheimer?’” säger Eva. 
SKOJAR FRISKT Att skämta är ett sätt att klara av situationen. ”Glömmer jag något kan Mikael säga ’Har du fått alzheimer?’” säger Eva.
Foto: ANDREAS HILLERGREN

Mikael fick Alzheimer vid 39 års ålder

 

”Läkarna säger att vi kanske har fem till åtta år kvar tillsammans”

Det började med att Mikael ­Ottosson tappade bort sin borr och några andra verktyg.

Hur mycket han än funderade kunde han inte minnas var han ­hade lagt dem.

Det visade sig vara första ­tecknet på att han drabbats av demens.

Att den då 39-årige trebarns­pappan hade fått en demenssjukdom var det få som anade. I stället lutade det åt utmattning, depres­sion eller vätska i hjärnan.

I april 2013 fick familjen chock­beskedet: Mikael Ottosson har Alzheimers sjukdom.

– Läkarna säger att vi kan få fem till åtta år tillsammans. Nu försöker vi leva och njuta av livet så mycket som möjligt, säger hans fru Eva Ottosson.

 

Överkänslig för ljud

LJUDÖVERKÄNSLIG Mikael Ottossons sjukdom gör att han blir mycket känslig för höga ljud.   LJUDÖVERKÄNSLIG
Mikael Ottossons sjukdom gör att han blir mycket känslig för höga ljud.
På dörren till villan i skånska Klippan sitter en lapp med texten ”smäll inte i dörren”. Med sjuk­domen kom också en ständig ­huvudvärk och Mikael har blivit ljud- och ljuskänslig.

I början fortsatte Eva sitt arbete som undersköterska men så kom dagen när Mikael inte­ klarade sig själv längre. Dottern hade gått ut och Mikael hade­ ingen aning om vart hon tagit vägen.

– Han ringde och sa att jag måste komma hem. Den dagen lämnade jag mitt jobb och gick inte tillbaka.

Nu är Eva hans trygghet. Efter lite strid med familjenämnden i kommunen så har hon blivit anhörigvårdare.

DAGARNA RÄKNADE Eva Ottosson har ett tufft jobb. Hon vårdar sin 42-årige man Mikael Ottosson som har insjuknat i alzheimer. Deras dagar tillsammans är räknade. ”Min värsta rädsla är inför den dag som han tappar förståndet. Då har jag förlorat min man”, säger Eva Ottosson. Foto: ANDREAS HILLERGREN   DAGARNA RÄKNADE
Eva Ottosson har ett tufft jobb. Hon vårdar sin 42-årige man Mikael Ottosson som har insjuknat i alzheimer. Deras dagar tillsammans är räknade. ”Min värsta rädsla är inför den dag som han tappar förståndet. Då har jag förlorat min man”, säger Eva Ottosson.
Foto: ANDREAS HILLERGREN
– Jag stöttar den ­friska delen hos Mikael och när sjukdomen kommer fram och ställer till det så försöker jag styra om, förklarar Eva.

Hon hjälper Mikael med allt från att hål­la reda på vilken dag det är till att underlätta för ­honom att göra praktiska saker som att gå ut med ­soporna.

– Det är en trygghet att Eva är hemma. Det är jobbigt att vara själv när man har alzheimer, säger Mikael.

Små saker i vardagen kan få stora proportioner. Om Eva glömmer att säga god natt på kvällen så kan Mikael bli så ledsen och arg att han vill skiljas. Ibland skapar Mikaels hjärna scenarion som inte har hänt.

– Han kan få för sig att jag har förbjudit honom att äta glass. Eller så blir han arg för att han tror att jag inte­ vill att han ska snusa, säger Eva.

Ibland gråter Eva när ingen ser. Det är jobbigt att hantera de perioder när Mikael är vrång. Han kan vara sur i flera dagar utan att minnas varför.

Men de dagar han mår bättre kan hon prata om det som känns tungt. Mikael stöttar så mycket han kan.

– Man vill ju inte att någon som man älskar så mycket ska vara ledsen, säger Mikael Ottoson och lägger armen om Eva.

När Aftonbladet är på besök är det den vanliga Mikael som är framme. Han hänger med i samtalet och skojar friskt. Att skämta är ett sätt för både Mikael och Eva att klara av situationen.

– Glömmer jag något kan Mikael säga ”Har du fått alzheimer, eller?”, säger Eva och ler.


Är oroliga för barnen

En sak som det däremot är svår att skoja om är oron för barnen. Eftersom Mikaels alzheimer är ärftlig finns det en risk att barnen drabbas.

– Staten satsar nästan inga pengar alls på forskning. Det mesta ­kommer från Alzheimerfonden. Det måste bli en ändring så att man kan få fram ett botemedel, säger Eva.

En dag kommer Mikael inte längre veta vem hans fru är. Då blir det svårt för honom att bo kvar hemma. Inför den dagen har paret förberett en videofilm som Eva kan titta på när hon måste ta det svåra beslutet.

– I videon säger Mikael att jag gör det rätta. Att vi tillsammans har kommit fram till att han ska flytta när tiden är inne.

Efter de orden kan Eva inte hålla tillbaka tårarna. Hon gömmer ­ansiktet mot Mikaels axel och får en lång kram tillbaka.

När känslorna lugnat sig får hon frågan om de har en lista på saker de vill hinna med.

– Vi vill gärna grilla på stranden. Man lär sig att njuta av de små stunderna.


 

Allt fler unga drabbas av demens

Unga som får diagnosen demenssjukdom ökar.

– Det beror på att samhället har blivit mer komplicerat, säger Lennart Minthon, forskare och professor vid Lunds universitet.

Lennart Minthon. Foto: KENNET RUONA   Lennart Minthon.
Foto: KENNET RUONA
Enligt Lennart Minthon är det arbetslivets förväntningar som gör att demenspatienter fångas upp allt tidigare.

– Det ställs större krav på att människor ska kunna lära sig nya saker, som datasystem på jobbet. Då är det fler som faller igenom, som annars kanske hade klarat sig längre, säger han.

Demografiska orsaker

En annan faktor är den rent ­demografiska.

– Vi har en ålderspuckel med 40-talister som nu blivit gamla.

Demenssjukdomar utvecklas långsamt. Ofta dröjer det 20 år innan symtomen visar sig på allvar.

– Det beror på att hjärnan har en enorm reservkapacitet. När den reserven är slut, då är det fara å färde. Det här är en allvarlig sjukdom med hundraprocentig dödlighet.

Patienter som drabbas före 65 års ålder räknas som unga inom demensvården. Det finns de som insjuknar redan i 40-årsåldern, men det är sällsynt.

– Ja, tack och lov. Många av de patienter som är yngre än 65 år har tonårsbarn och det är ju inte roligt för dem när föräldrarna börjar vackla, säger Lennart Minthon.

Exakt hur många yngre som är drabbade är oklart. En uppskattning är dock att det rör sig om ­cirka 10 000 personer.

 

Publicerad: 2014-04-14
Webbadress: http://www.aftonbladet.se/halsa/article18716824.ab
 
© Aftonbladet
 
 
 
 

När orden inte kan formuleras.

Ordets makt har varit min väg... Det är så jag alltid har formulerat mig... hur jag
fått utlopp för känslor som en del människor inte förstår. Jag har velat berätta för
någon, men ibland har jag vetat att det varit bättre att skriva här än att prata med
någon i min omgivning. De kommer inte förstå, har jag tänkte. Kanske hade dem
gjort det. Men jag ser också att skriva blogg som ett forum, där man kanske kan
nå ut till just människor som förstår.
 
Jag har alltid kunnat formulera min känslor på ett sätt som varit naket och konkret.
Det är så det är. Jag tänker ofta på saker jag skulle vilja skriva om...hur jag ska formulera
mig. Men när jag ska skriva, slinter fingrarna på tangeterna och bloggrutan förblir vit
utan bokstäver. Att tiga är guld och sägs vara diplomati ibland. Och det stämmer.
Men när man vill nå ut med något, men inte förmår sig att formulera ett ord, då
känner jag mig uppgiven. Jag har försökt flertalet gånger. Jag har flera flera icke publicerade
inlägg ligger, som innehåller ett fåtal rader eller ingenting alls; "Lycka, ibland en svår-
reflekterad strävan" och "Sorg i julens tid" är bara några inlägg som ligger halvfärdiga eller
som helt saknar innehåll.
 
Jag kan bli arg på mig själv när fingrarna slinter på tangenterna. För jag vet att jag har
talangen för att skriva. Jag märker det när det är dags för skolarbete: "Ja men du är så
duktig på att formulera dig. Det är inte jag, så min del av vårat dokument är inte lika bra
som ditt..." Det är ett bevis på att jag fortfarande har det i mig. Men jag når inte ut alltid
med det jag vill :/
 
Det jag hade tänkt skriva om ikväll handlar om mitt ex (kallad S på bloggen). Därför att jag
snart blir på mig själv och undrar vad det är för fel med mig. Jag har inte träffat mitt ex på
snart 1,5 år sen, haft väldigt sporadisk och dålig kontakt. Jag har dejtat andra... men
fortfarande 1,5 år senare står det Kristofer inristat i mitt hjärta. Jag har haft lite känslor
för andra. Det ska jag inte ljuga om. Men dem är inte som dem jag känner för honom. Hur
mycket jag än försöka så kan jag inte släppa honom :( Och det gör mig så ont, eftersom jag
inte vet om det någonsin kommer att finnas en chans för mig att rätta till mina misstag med
honom; d v s vara den jag är och inte vara någon annan. I rädslan över att förlora honom och
tro att någon så bra som honom inte kunde hända mig så stötte jag bort honom. Jag kan tvivla
ibland på att jag duger iblandfortfarande. Men gång på gång får jag bekräftelse genom att killar
är intresserade. Och mer ochmer börjar jag inse att om någon bra kommer in i mitt liv. Då är
jag faktiskt värd det. Då måste jag ta det på blodigt allvar och älskar fullt ut. Jag älskade och
älskar Kristofer fullt ut... men bara i mina känslor och tankar och inte med ord och handling
av rädsla. Idag vill jag bara dyka in i hans liv som det bombnedslag jag är och röra om lite och
få honom att känna att jag nog inte är så tokig att vara tillsammans med. Vill älska som att
det inte fanns någon morgondag. Och det känner jag att jag gör med honom, fast det gått
1,5 år. Vafan gör man i ett sådant här läge när man känner som man gör, och det verkligen
inte går att komma över en person?

Under vintern har jag känt att jag samlat ihop mig... jag har känt mig stark och grym...
Nu känner jag mig emellanåt som en liten flicka igen vars känslor ligger utspridda i bitar
och behöver samlas ihop. Och så hörde jag delar av texten på Stiftelsens nya låt "Utanför
din dörr... " och texten rev upp saker som jag låtsas att de inte finns, fast de gör det:
"När du inte ser mig... När du inte vill vara min vän. Kan du inte be mig, istället för att såra
mig om om igen. Jag tänker på oss förr... Här står jag utanför din dörr. Du säger att du vill
ha mig, du kommer höra av dig. Men de blir sen. Mitt huvud går i bitar... Men de är så svårt
att bara gå hem. Ta mig härifrån, ta mig här och nu. Vi kan väl bara älska tills natten tar
slut. Jag tänker på oss förr... och här står jag utanför din dörr. Ja ta mig härifrån, ta mig här
och nu. Mitt hjärta är låst... Vi kan väl bli som förr. Här står jag utanför din dörr. De bilder
som jag alltid vårdat... försvinner och jag har ingenting kvar nu. Spelet är slut du vinner igen.
I flera år har jag undrat... Minnen försvagas. Men här är du... Jag vet jag borde se mig om igen
igen igen...
"

Jag hade velat skriva mer. Men jag orkar inte för tillfället... och ska upp om 5 ½ timme igen och
jobba. Förhoppningvis så kan jag jobba. Haft en fall av magsjuka på jobbet ikväll och jag var
naturligtvis den som hade den på min rad ikväll. Så peppar peppar ta i trä så hoppas jag att
jag klarar mig från det. Jag svalde 15 hela vitpepparkorn och drack 1 dl whiskey när jag kom hem
från jobbet. Fick verkligen pina i mig whiskeyn, då det är alkohol i en form som jag verkligen
inte tycker om.

XoXo

När dygnets timmar är för få...

Kära vänner. Jag önskar jag orkar skriva mer... för det finns så mycket jag har reflekterat
över i min vardag sista tiden. Anledningen stavas bland annat utbildning. Genom en ökad
kunskap kring mycket inom kroppen, så vill jag lösa mysterier... jag vill knäcka koden för
sjukdomar, jag vill få människor att känna sig som individer och bli sedda för dem som de är...
Jag vill. JAG Vill, JAG VILL!
 
En reflektion jag har gjort är att det i möten med människor, är viktigt att lägga ifrån sig sina egna
värderingar och känslor (t ex om jag möter en människa som står vid livets slutskede). Jag ser
skräcken i människans ögon då jag aldrig träffat individen... det blir direkt att du måste försöka vinna
personens tillit, samtidigt som du ska behandla personen som den individ den är. Det är
absolut inte det allra lättaste. Reflektionen jag har gjort är att det inte är så himla lätt att
behandla två liknande fall... det som skiljer i fallen är invidiven och det kan göra en verklig
skillnad.

Jag önskar jag orkade skriva ner mera reflektioner jag gör... Men dygnets timmar är för
få samtidigt som jag har drabbats av så kallad vårtrötthet. Så jag sover, sover och
sover. Lagom med sömn hjälper inte i denna situation heller. Så det är bara hänga i.

XOXO

Det går bra nu...

Längesedan jag skrev något sist.
 
Ååååhhhh... det har varit så extremt mycket sista veckorna. Har hunnit ha tre tentor på 1,5 månad.
Två av dem ordinarie tentor och den tredje tyvärr en omtenta från första tentan jag hade.
Men de två tentor jag har haft som har varit ordinarie har verkligen gått som en dans.
Jag kände mig relativt säker på att jag skulle bli godkänd på den första ordinarie tentan som var
på kursen "Antatomi och fysiologi". Kursen var piece of cake... verkligen. Men jag har alltid
älskat anatomi och biologi. Skulle kunna haft biologi hela dagarna i gymnasiet... utan problem ;)
Tycker att människokroppen är väldigt fascinerande och har läst mycket om den och många
olika sjukdomar. Så ja... efter 4-5 dagars pluggande satte jag mig och skrev den tentan. Max
poäng var 93,5 poäng. Jag gick i mål med 75,5 poäng. 75 poäng var VG, så jag var riktigt riktigt
glad. Kändes så otroligt skönt... lite som revansch, då första tentan på en kurs som heter
vårdandet grunder hade gått åt skogen.
 
Grejen med vårdandet grunder är att jag vet hur man skall vårda... jag vet hur viktigt det är med
patientens intergritet, vilja och värdighet. För mig har det varit en självklarhet att vårda på det sättet
under de åren jag har tagit hand om gamla människor inom mitt jobb som vårdbiträde. Men här
ska man in på massa teorier om vård och gräva, som för dagens sjukvård känns orelevant. Men men
bara bita i det sura äpplet. Har skrivit om tentan och väntar på svar på omtentan.
 
Idag fick jag tillbaka svaret på Mikrobiologi och vårdhygiententan :) Jag hade pluggat 1,5-2 dagar
inför den. Pluggade fram till 3.47 den morgonen jag skulle skriva tentan. Så med 2 timmar sömn,
satte jag mig i tentasalen klockan 8.10 och väntade på att tentan skulle börja. Jag kände lite
av en inre stress på grund av att jag kände att jag egentligen borde ha kunnat plugga med och
jag visste att skulle jag bli underkänd så var det på grund av dålig disciplin. För jag kunde en del
och genom att vi fått instuderingsfrågor, så skulle inte tentan vara några problem om man gjort
dem och övat på dem. Jag han göra dem till då klockan 3.47. Det var därför jag var vaken så
länge... för att hinna igenom dem. Då hade jag ändå läst och skrivit svaret en gång. Det brukar
jag kunna lära mig ganska mycket på. Och skulle det bli en omtenta skulle det underlätta
mitt pluggande inför den. Tentan kändes okej, men jag började redan direkt på kvällen samma dag
jag hade haft tentan, att hitta massa fel... så jag tänkte... ja jag är säkert godkänd på de flesta
delarna på tentan, men det kommer säkerligen vara någon del som jag saknar ett poäng eller
något. Bara för att det ska jävlas. Men idag, mindre än en vecka efter tentan, så hade resultatet
redan kommit in. Tro det eller ej, men det stod ett VG på¨min profil på studentportalen. Så
nu lämnar jag den kursen till ända med ett VG i slutbetyg. Det känns väldigt skönt måste
jag erkänna :)
 
Men kursen som jag har börjat nu; Metodteori, är helt jävla värdelös för att tala klarspråk.
Haft chattkontakt med några i samma klass som mig idag och flera undrar varför vi ens ska
gå på föreläsningarna när de ändå är så fruktansvärt dryga. Det är ärligt talat ingen som
förstår vad föreläsarna pratar om. Det är undermålig undervisning tycker jag. Det var likadant
på vårdandets grunder. Vi kallar dessa dryga teoikurser som är helt abstrakta för flumkurser.
Så vi får väl se vad som händer och sker här med denna kursen. Ingen rolig kurs är det i
alla fall. Ser fram emot den efter metodteori, som är ännu en biologikurs ;) haha.

Under helgen som var hade jag sällskap av min barndomsvän Ulla. Vi umgicks. Första
gången hon var hos mig i Västerås och hälsade på. På fredagkvällen tog vid det relativt lugnt.
Lördagen inleddes med en heldag på Erikslund, där vi kikade i massa olika affären... bl a gick
vi runt i över en timme på IKEA och kollade på förvaringsmöjligheter till min lilla lilla etta på
29kvm och hittade en del. Sen drömde vi oss bort i köksavdelningen. Både Ulla och jag gillar
att laga mat och baka etc. Vi sa både tvä; när vi blir äldre ska vi ha ett ordentligt fint kök att
vistas i. Lördagkvällen blev med Rosévin, cider och öl innan vi lämnade lägenheten för en utekväll,
som slutade efter 1,5-2 timmar. Vi kollade runt på lite nattklubbar... men de flesta verkade det
nästintill dött på. Sedan tänkte vi; Pitchers är alltid bra... Vad fel vi hade. Pitcher i Uppsala
är underbart. Men Västerås är undermålig. Och inte var de billiga heller. En 4:a drink kostade
99 kronor :S Man får betala runt 70 för samma storlek någonannanstans. Smirnoff Ice som
kostar 20 kronor på systembolaget tog de 70(!) kronor för. Helst sjukt alltså. SÅ vi drog hem.
Jag drog i mig ett stort glas vatten med resorb i. Det kändes helt okej... fram till mitten av
söndagen då jag följde Ulla till bussen för hennes hemfärd. FIck sådan dunkande huvudvärk
av att anstränga mig. Hemskt. Men hur som hade jag bestämt mig för att ta bussen ner
till city för att kika in på KappAhl och se om de hade de kläder jag sett ute på Erikslund.
Det hade dem inte. Men jag lämnade affären med 2 jeans för 100 kronor styck. De var
på rea och snygga dessutom. Sedan blev det ett bh-set. Mitt ALLRA FÖRSTA :D Redan
invigt och det är jättesnygg glad färg på det :) BH-setet var omtyckt av en annan person
med, men som gärna tyckte att jag skulle ta av mig det. Haha. Vissa personer man har
i sitt liv är väldigt mysiga och bra :)
 
Nä nu är det dags att sova här. Sista veckorna har jag på grund av tenta, jobb och massa
roliga saker, sett till att min stackars välbehövliga sömn blivit lidande. Så nu när jag
fått sova ordentligt ett par nätter och varit lite ledig, så känner jag mig ganska pigg.
Var ett tag sedan. I förmiddags hade jag till och med överskottsenergi och det var absolut
inte igår som jag kände den känslan senast. Så nu ska vi inte rucka sönder den sömnrutinen.

Godnatt.

Favoriter i doft

Måste bara lägga upp några parfymer som jag verkligen tycker jättemycket om.

 

  Jennifer Lopez - Desceo       Hugo Boss - Intense

 
  Beckham - Intimately           Versace - Versus


XoXo

Vem är du?

Ibland kan jag tycka det är så tragisk att det finns vissa människor som gör hönor av fjädrar.
Enligt en person är vi osams (sen typ juli-augusti). Jag undra hur det funkar i den människans
värld. För bara tre veckor sen umgicks vi under samma tak och prata med varandra. Likaså även
i mitten av September. Den grejen som hände var en skitsak; ett skämt från min sida, vilket jag
tydligen visade genom att skriva lipgubbe. För den andra personen var det liv och död. Sen hade
personen mage, att efter blockering här på facebook sitta och smsterrorisera mig. Vissa människor
är så tragiska och förtjänar inte ens att lägga energi på.

Denna personen har tagit efter en annan människas perfekta liv (lever som någon den inte är)..
och lever efter värderingar och på ett sätt som inte är den själv. Jag kan blir arg på människor
som låtsas vara en annan person än den som de verkligen är... Vissa människor har en tendens
att glömma bort vem de är i jakten på lyckan och låtsas vara någon annan. Vad är det som vi är så
jävla rädda för?

Jag är ett bombnedslag utan dess like som person. Jag gör inte alltid rätt eller säger rätt saker...
jag är människa och ingen människa är felfri. Men jag försöker ändå hela tiden eftersträva mina
värderingar och det jag trott på i hela mitt liv. Jag försöker inte vara någon annan bara för att jag
träffar en person som jag tycker om eller för att passa in. Jag vill kunna känna att den personen
jag ser i spegeln är den person jag verkligen är... en person som jag är stolt över. Jag skulle aldrig
vara stolt över den personen jag såg i spegeln, om den personen inte var mig själv. Jag skulle
ibland bara vilja be människor ställa sig framför spegeln och titta på sig själv, fråga vem de är?
Reflektera över sig själva och även fråga om den person de är utåt mot andra människor är den
som de verkligen är innerst inne... Vem ser du i spegeln? Vem är du?

This is me now... and then...
 
 
XOXO
 

Känslan av att vara känslomässigt "död"...

Jag har bott i Västerås i över två månader nu snart. Att bo själv har givit plats åt eftertanke,
plats åt att reflektera och fundera. Dessa två månaderna har förändrat väldigt mycket;
gåde mig själv som person, men även mycket annat. Häromdagen bara kände jag mig
så känslomässigt död... jag kände ingenting, skrattade inte åt någon eller något... utan
jag kände mig bara tom som människa.

Jag har funderat över orsakerna... jag har bara kommit fram till att mitt liv är inte som andras,
långt ifrån. Vissa människor kan ha väldigt lika liv... men jag vet ingen i min närhet som har
samma liv som mig. Jag har reflekterar väldigt mycket över detta tack vare en uppgift jag nyligen
genomfört tillsammans med gruppen jag jobbar med i skolan. Vi skulle ta redan på hur olika
kulturgrupper (etnicitetgrupper) fungerar och hur de ser på vård och så vidare. Gruppen jag
jobbade med tilldelades Svenskar. Lätt som en plätt borde det var... kan man i alla fall tycka.
Sanningen att det var en väldigt svår uppgift. Svenskhet finns inte speciellt konkret idag på
grund av invandringen, som har lett till att vi har blivit väldigt mångkulturella. Denna skol-
uppgift väckte personliga tankar hos mig nu. Reflektioner om min egen kultur; min bakgrund
och mitt liv. Alla svenskar, oavsett när vi är födda, så härstammar vi från olika kulturer.
Jag sökte min egen kultur och fann inte en inte så vacker människa... en människa så långt
ifrån det perfekta idealet med perfekt bakgrund.
 
Personerna i min grupp satt och visade bilder på sin familj på facebook och så vidare.
Så kom frågan: "Har inte du några bilder på din familj... kan du inte visa dem..."
Vad svarar man personer när de frågar. Min perfekta fasad... Men relationen med min familj
är långt ifrån perfekt. Jag ville inte säga: Jag har ingen familj, även om det är så det har
känts ibland... Avsaknaden av kärlek. Sen jag flyttade så har jag börjat leva mitt liv, så som
jag vill att det ska vara. Men samtidigt så har hur min relation med familjen verkligen är, visat
sig mera. Min bror exempelvis har jag visserligen träffat någongång då jag varit hemma hos
mamma och pappa. Men vi pratar aldrig på telefon längre... jag råkade skämta om en sak
som inte var bra, varpå min bror blockerade mig på facebook. Hans partner hade backat
in med bilen de köpt till brorsan i en vägg. Och på skämt skrev jag: Ja det är ju dessutom din
pojkväns bil :P... Och det tog hus i helvete totalt. Förstår inte att vissa människor måste göra
hönor av fjädrar. Så bara för att jag skämtade om det, så pratar jag och brorsan knappt
med varandra längre. Ibland känner jag lite att: Ja men jag är en enmansfamilj... det är
bara me, myself and I. Det är skönt att kunna göra det jag själv vill... Men det är jobbigt på
många sett. När man blir så ensam; ny i en stad, utan att känna någon... då blir vissa saker
mera synliga och vissa tankar mera påtagliga.
 
Igår fick jag frågan av en människa: "Hur vill du att ditt liv ska se ut... hur ser din dröm ut?"
Mitt drömliv är väldigt tydligt framför mig. Jag kan se exakt vad jag vill med det. Men när jag
är singel och känner att jag dejtat och dejtat och dejtat... och nej jag har inte letat alla gånger
heller efter någon... så känns drömmer som en utopi. När ens vän dessutom "prioriterar" bort
mig på kommande nyåret, (som jag känner det) på grund av att jag inte har någon person att
älska och vara med... då undrar jag hur framtiden ska te sig. Just nu känns det som att jag
kommer se alla mina (få) vänner) gifta sig och skaffa barn... medan jag kommer sitta där ensam
på kvällarna. Människor har sagt åt mig att inte leta... och jag tycker inte det är att leta, så länge
man inte aktivt skriver till folk på dejtingsidor. Visst loggar jag in och kollar inkorgen varje dag.
Men ofta utan förhoppningar.
 
Jag har träffat en kille här i Västerås, som precis som jag själv, kommer ifrån Uppsala.
En väldigt mysig kille egentligen. Men när personen säger åt dig att den bara vill vara din vän...
då finns det ingen mening att ens hoppas, oavsett hur jag själv känner. Då är det bättre att gå
vidare...
 
Jag fick mig en tankeställare här ikväll när jag tittade på Så mycket bättre, där Ken Ring hade
sin dag ikväll. Tankeställaren var att vi faktiskt inte vet så mycket om människor runt omkring
oss. Under mina första veckor i skolan, har jag lärt känna en person från stockholm, som haft
sin familj bakom sig. Trots detta har personen varit nere på botten och vänt... mått jättedåligt.
Ibland har min tanke varit att bakgrunden avgör om man riskerar att drunkna eller ej. Men denna
persons berättelse har givit mig en annan syn på vissa saker... det är en person som jag är
glad att jag har lärt känna. Dels för att den har berättat saker, som jag bara kunde drömma om...
saker som även har chockerat mig, Men så känns personen även väldigt unik, ensam av sitt
slag litegrann. Jag tror vi kan ta mycket lärdomar av varandras bakgrund och berättelser. Att
lära känna nya människor, är att lära kännas oss själva bättre i slutänden... att lära känna
samhället ur ett annat perspetiv.
 
Igår när jag funderade mycket över saker och ting som har dykt upp i mitt huvud... saker jag
har lärt mig sista veckorna, var det en överväldigande känsla. Det var rent ut samt ganska jobbigt
och hela gårddagen kände jag mig känslomässigt död. Det är en jobbig känsla att känna så
också. Men det är inte bara i skolan det hänt saker sista veckorna heller. Dels var det exakt ett
år sedan farfar dog förra helgen. Första all helgona helgen utan tre av mina mor- och farföräldrar.
Det var en väldigt jobbig dag. Jag var till kyrkan förra söndagen, en minnegudtjänst för alla de som
har gått bort under det gångna året sedan förra Allhelgona helgen.Tårarna rann.
 
För ett par veckor sedan blev jag även osams med ett gäng som precis som jag har Finsk Lapphund,
därför att jag stack ut hakan och uttalade mig om hur fel det är att avla på ärftliga sjukdomar. Det var
inte populärt, eftersom dem jag argumenterade emot har avlat på sjuka individer. Men det fick mig
också att värdera de människor jag har omkring mig. På ett bräde den kvällen rensade jag bort cirka
femton personer från min vänlista på facebook.
 
Jag har börjat ledsna på facebooks vara och icke vara. Facebook är bra på många sätt... men det
används gärna för att tillrättavisa folk och trycka ner människor. Häromdagen var det diskussioner
om vad som avgjorde om en finsk lapphund skulle gå i avel. Jag skrev i inlägget som jag kommenterade
med att det var mina egna uppfattningar om hur jag upplevde det. Då var det en person som hållat
på med rasen rätt länge i Sverige som hoppade på mig. Tycker det är lite tragiskt, när man skriver
från första början att det är ens egna uppfattningar i det man skriver... Då har jag väl inte skrivit att
det med 100 procent är som jag säger. Folk tar saker så negativt och läser det de vill läsa, istället
för att läsa det som verkligen står. Tycker det finns så mycket tragiska människor därute. Senaste
månader har jag skrivit två statusinlägg som jag för ett par månader sedan aldrig trodde jag skulle.
Men det är väl tecken på mognad
 
" I eftermiddags när jag kom hem från skolan, bet jag mig verkligen i tungan. Kände sådan jävla
besvikelse på människor runtom mig; som jag inte känner, som jag en gång känt, bekanta osv.
Jag kände sådan förakt mot människor. Jag höll på att skriva ut allting här på facebook, men
lät bli. Jag har försökt att reflektera över varför jag känner detta just nu. Jag pratade med en
person och förklarade för henne att när jag började min utbildning stod det i en bok att under
utbildningen till sjuksköterska kommer jag att förändras; blir mera kritiskt granskande mot
allt och alla... och jag tror det är just det som hänt. Jag reflekterar över människors beteende
och granskar dem väldigt syniskt i kanterna. Personen jag pratade med sa även till mig; jag tror
att du har mognat som människa också under de här veckorna du bott själv också, det är därför
du börjat fundera över vilka människor du omger dig med och vilka som du inte behöver i ditt liv.
Och så är det nog. Jag har börjat uppskatta ärlighet och rakryggade människor som står för det
som de gör, eller har gjort... som inte försöker skylla ifrån sig på annat eller andra människor för
sina egna misstag. Tyvärr har jag även kommit till den insikten under denna korta tid, att det är
så många människor som hela tiden måste hålla någon annan i hand när de ska vara ärliga...
Människor som inte klarar av att stå på egna ben. Jag har börjat sålla bort människor i mitt liv.
Och ärligt talat känns det så jäkla bra. Vissa människor klarar inte av att höra sanningen. Dessa
människor vill inte jag ha i mitt liv."
 
"Åh börjar bli så less på att folk håller på med personliga vendettor på facebook. Vad hände med
ta det face to face. Är så jävla lätt för människor att skriva massa skit via nätet, men i verkliga
livet skulle de inte ens säga hälften av det som de skriver. Jag säger inte att jag är en perfekt ängel,
för det finns det ingen som är. Men jag börjar ledsna på att man sitter och skriver via PM till folk,
skriver noveller om hur fel den och den gör... men i verkliga livet går det inte bra att säga det. Är
folk så jävla fega så tycker jag de likväl som de skriver saker här på facebook, kan hålla mun
rakt av...
"
 
Jag har varit den människan som gärna tagit strider... och det gör jag fortfarande... ibland. Men
jag har faktiskt börjat bita mig i tungan ibland. Ibland lämnar jag över diskussioner och tjafs till
andra när det tjafs på något forum för att man skrivit sin åsikt. Då bara ignorerar jag det och
lämnar det därhän. Mitt liv har blivit för värdefullt för att ödsla på tragiska människor, Efter en
gårdag med känslan av att vara död känslomässigt, så fick kvällens avsnitt av Så mycket
bättre mig att komma tillbaka till den känslomänniska som jag verkligen är. Jag grät igen...
jag skrattade. Det är märkligt att man ska behöva höra en människas otroliga livsöde för
att känna sig någelunda levande igen. Jag hade ingen aning om hur trassligt Ken Rings liv
varit. Men jag är glad över att få höra dessa livshistorier ibland... få känna känslor. För ibland
tenderar jag att stänga dem ute, för att slippa känna...

Just nu vill jag hitta en människa som kan få mig att känna mig ännu mera levande.
 
Nä nu checkar jag ut för ikväll/inatt... halv tre. Senare idag kommer mamma och pappa hit
med Gulli och Fanny... min älskade vovvar, som jag ser som mina barn lite. Ibland känns det
som att de är allt jag har... och hundar är människans bästa vän. FInska Lapphundar är
framförallt människans bästa vän. De får en att le... de känner av när du är ledsen och
finns där <3 Älskade underbara ras som jag hoppas få föda upp i framtiden. <3
 
Pälsklingarna; Gulli & Fanny

Gulli, 8 månader idag.
 
Fanny, snart 3 år
 
Jag och Fanny på Pite Havsbad 18 maj 2013.
 
 
 
XOXO
 

I'm actually pretty okay...

Nu har jag bott i Västerås en vecka. Måste säga att det känns bättre än förväntat.
Enda är väl att jag ännu inte känner någon i Västerås. Så kan vara lite ensamt och
tomt ibland. I och för sig har jag vissa dagar tonvis med litteratur att försöka läsa
igenom nästa varje vecka. Så dessa dagar med egenstudier kan vara rätt softa
med.
 
Motionen jag får varje dag när jag ska till skolan är det ju inte direkt något fel på
heller. Jag bor i lilla lugna Viksäng och har 3 kilometer till skolan. Så cyklar 6
kilometer varje dag. Har redan gått ner ett kilo i vikt denna veckan. Blir inte så
mycket onyttigt. Äter t ex inget smör på smörgåsen nu när jag bor själv. Det är
så mycket lättare att styra matintaget och vad man får i sig när man bor själv.
Igår kväll tog jag en liten klick creme fraiche till rotsakerna i ugn tillsammans
med en skiva stekt och efterkokad fläskkarré. Jag hade köpt kall bearnaiesås,
men kände till slut att: "Nä det är så jävla mycket onyttigt och smör i det där
skiten...." Så istället för kalla såsen som innehåller 630 kalorier på 100gram,
 valde jag creme fraichen som innehåller cirka 300 kalorier på 100gram. Det
är lite bättre i alla fall.
 
Jag måste säga att jag ändå trivs rätt okej i lägenheten, förutom att det faktiskt
är lite jobbigt att inte ha fått dit alla grejer och känna lite att det är dåligt med
arbetsyta när man håller på och lagar mat. Men blir nog bra tids nog i alla fall.

I skrivande stund är jag hemma hos mamma och pappa och hundarna. Ska på
hundutställning både lördag och söndag. Så det är fullt upp kan man säga :)
 
XoXo

Million Pieces

Oj... det här med att försöka packa inför flytt är verkligen inte det lättaste. Man
tror att man inte har så mycket grejer... kanske inte så stora då visar det sig.
Men man har en jävla massa småpryttlar som man blir irriterad över ärligt
talat.
 
Och inte nog med att det är saker man packar, det är minnen. Igår hade jag en
total meltdown när jag börjat packa. Tårarna bara strömmade över kinderna...
Varför kan jag inte svara på. Men när man börjar packa ner det liv man levt från
dag 1 tills idag... 23 år senare. Det är nog konstigt om det inte dyker upp massa
minnen. Du packar ner din barndom, ditt tonårsliv och ditt nuvarande liv i lådor.
Det blir så uppenbart... så naket... This it is liksom. Det är min flytt från barndoms-
hemmet. Det vore nog konstigt om jag inte kände något form av v-mod. På
sätt och vis ska det bli skönt att flytta... leva mitt egna liv. De sista åren har varit
jobbiga med massa bråk på grund av att jag säger ifrån och inte tillåter människor
att köra med mig. Det är mitt problem med att ha bott hemma länge, jag har inte
tillåtit människor att sitta på mig... som min mamma lyckas göra med alla andra.
Mitt problem är att jag säger vad jag tycker och tänker, jag är ärlig eftersom
ärlighet varar längst. Jag skulle själv om jag frågade någon, t ex en kompis om
en tröja jag provar, inte vilja höra att den sitter bra bara för att inte bli sårad.
Om den sitter illa, eller inet passar då hör jag hellre det. Det är viktigt att vara
nöjd med sig själv. Det finns gånger när jag trotsat vänners tycke bara för att
jag själv gillat tröjan... my way liksom, precis som jag alltid levt mina tonår och
mitt hittills vuxna liv. Jag har säkert sårat många på vägen och det har aldrig
varit min mening. Men jag vill ha ärlighet, jag vill kunna vara ärlig mot människor
om dem frågar mig saker. De som uppskattar min ärlighet brukar bli vänner för
livet. De som inte kan ta ett ärligt svar, de ser mig som en idiot som kan dra åt
helvete.

Det är visserligen viktigt att människor runt omkring inte kollar på dig och säger
"FYFAN SÅ DU SER UT!" Men i grund och botten och slutänden är det allra
viktigast att du är nöjd med dig själv. Och människor som mår bra, som är
nöjda med sig själv... de fördömer inte andra. De behöver inte det för att må bra.
De mår bra i sig själva. De människor som fördömer är de som inte är nöjda med
sig själv... människor som inte mår bra i sig själva utan hela tiden söker ett sätt
att rättfärdiga sig själva och ett sätt att få sig själva att må bra.
 
När allt är klart, när flytten är gjord, kommer saker och ting plana ut och lägga sig.
I slutänden kommer det kännas så otroligt skönt att kunna leva sitt egna liv, äta
vad jag vill... försöka finna en hållbar, nyttig livsstil med exempelvis träning och
ännu ljusare tänkande. Men just nu när jag sitter mitt bland massa lådor undrar
jag vad fan jag har gett mig in på. Det här är ett nytt kapitel som skrivs... det är
dags att vända blad. Under ett års tid har t ex min kompis bott först 85 mil uppåt
i landet, sedan 50 mil neråt... och nu blir det 37 mil norrut igen. Detta år har vi
träffats 4-5 gånger. Men vi är fortfarande varandras andre hälft när det gäller
vänskap. Och trots en del saker som vi är oense om... och även om det ibland
slår kraftiga blixtar och blir bränder, så släcker vi dem. När det gäller två vänner
så finns det något som kallas kärlek även mellan vänner. Det finns olika sorters
kärlek; den till en partner, den till ett barn, den till ett djur och den till en vän.
Jag citerar bibeln när jag pratar om den vänskapskärlek som finns mellan mig
och min bästa vän som jag känt sedan jag var 6 år:
"Kärleken är stark som döden, dess längtan obetvinglig som dödsriket,
dessglöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den. De största vatten
förmår ej utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den..."

Jag tror var vi än i livet kommer befinna oss, den dagen vi skaffar barn och
gifter oss med varsinn person, så kommer det alltid ändå att finnas ett starkt
band mellan oss. En del vänskaper är så starka att de inte går att sära på
permanent, oavsett hur mycket oenigheter och hinder man stöter på i livet.

Just nu känner jag bara att mitt liv är utspritt i miljontals delar. Och det är inte
det lättaste att ha det så. Men jag är stark... jag kommer rida ut den här
stormen, likt jag gjorde den stormen under mina sena tonår när jag var
nere på botten i mörkret och vände. Jag tror på mig själv och med min
tro och envishet tror jag det är svårt för mig att misslyckas. De gånger
jag tvekar på mig själv, bara vill lägga av, ska jag fortsätta intala mig hur
jävla bra jag är... gå tillbaka och läsa detta. Det finns en fighter i oss alla.
 
Fanny (t.v) och Gulli uppe på fåret, inne i Visby 24 aug 2013.
 
 
XoXo

En ny start...

De sista månaderna har jag varit less... riktigt jävla less. Jag har haft känslan ibland
av att jag sitter fast i livet; samma rutiner, samma umgänge (det är visserligen inget
fel på mitt umgänge)... allting precis som det varit i hela mitt liv. Jag älskar mina
vänner. Men sista tiden har jag känt mer och mer lust till att bara skita i allting och
göra något annat om så bara för en dag.
 
Och ibland förändras saker i livet... ibland är en förändring nödvändig.Jag har vetat
sedan ett tag att saker och ting ska komma att förändras för mig. Men när man inte
vet säkert i förväg att det kommer bli en förändring, så blir man på något sätt ändå
så överraskad när det väl är dags.

 

I våras sökte jag till sjuksköterskeprogrammet i Västerås... Gävle, Uppsala... ja typ överallt.
Det var dags för en förändring, det var dags för ett nytt kapitel i livet. De senaste två åren
har jag spenderat på hemtjänsten i Östhammar, två år som jag lagt ner mycker av mig själv
i, men även fått så mycket energi tillbaka av de personer man varit en hjälpande hand emot.
Så här i efterhand, ca 3 år inom äldrevården senare, så måste jag säga att det är bland det
bästa jag har gjort.

 

Den 12 juli kom beskedet om att jag hade blivit antagen i Västerås redan i den första gallringen.
Det kändes som en seger. Men helt plötsligt ställdes allt på sin kant. Jag har fram till idag bott
hos mina föräldrar... det är väl inte det att jag inte velat flytta, utan mer för ekonomins skull
som jag valt att bo kvar, samt mina två underbara hundar. Men  ja, jag kan väl avslöja att
jag i början av augusti blev lägenhetsinnehavare. Så det är dags att stå på egna ben nu.
En skrämmande men samtidigt helt underbar känsla. Första egna boendet är alltid något
speciellt.

 

Jag mår så bra med mig själv, jag känner mig så jävla stark. Visst finns det saker jag saknar
ibland... t ex någon att somna och vakna tillsammans med. Men jag har ju mina hundar i brist
på en annan människa. Men jag känner sådan målmedvetenhet och är så sugen på att kicka
ass när det gäller det här med att plugga. Allting känns så bra på något sätt. Den 29 augusti
skrivs jag in på sjuksköterskeprogrammet. Och från och med 1 september blir jag Västeråsbo.

 

Så saker och ting har verkligen förändrats och mer förändring är på g i och med att jag flyttar
inom kort.

 


XOXO


Att låta människor bestämma över sitt egna liv...

Att boxaren Frida Wallberg igår, knockades så hårt att hon fick en hjärnblödning,
kan inte ha undgått någon. Och inte den kritiken som många genom åren har riktat
mot boxningen... som många inte ens vill kalla idrott. Men varför försöker vissa
människor envisas med att veta vad som är rätt och fel när de inte ens är insatt i
idrotten? Och varför försöker man styra en annan vuxen människa som har hållit
på med idrotten tillräckligt länge för att veta riskerna?
 
Frågorna har dykt upp i mitt huvud de sista timmarna, då jag aktivt har följt rapporteringen
på aftonbladet.se och även läst de kommentarer som människor skrivit...
En del kommentarer har varit peppande och sakliga, medan vissa kommentarer halvt
spårat ur. Man har liksom känt att många tyckt att Frida får skylla sig själv; att det inte
är synd om henne och att boxning är en idiotisk idrott. Nu ikväll har de till och med stängt
kommentarsfältet på artikeln på aftonbladet, vilket inte förvånar mig med tanke vad vissa
människor skrev och att vissa inte kunde bete sig moget.
 
Min fundering är varför människor ska hålla på och ifrågasätta Frida val. Det är nästan
så att vissa dumförklarat henne när det gäller att hålla på med boxning. Jag har inte sagt
att jag tycker det är kul att människor bara pucklar på varandra hej vilt utan mening.
Men samtidigt är boxning så mycket mer än att bara klappa på någon. För många har det
inneburit en väg ut ur ett kriminellt liv (en livsstil) eller ett sätt att rädda ungdomar från att bli ligister;
få dem att känna att de är bra på något. Jag tänker främst på Dialy Mory Diabeté, även kallad
Dallas, som jobbade på ett gym nere i Rosengård i Malmö. Han lärde många unga
boxas, få de unga att ha något att göra, istället för att ränna ute på gatorna och begå
brott. Dallas har i Malmö kallats för "extrapappan". Svt Sport delade till och med ut sitt
hederspris till honom på idrottsgalan för ex antal år sedan, just för den eldsjäl som han
varit i Rosengård, för den klippa han varit som många unga kunnat luta sig tryckt emot.
Har någon ifrågasatt honom? Varför då ifrågasätta Frida, som visste vad boxningen inne-
bar... riskerna som fanns med den? Frida är kvinna nog och har alltid varit för att kunna
stå för sina val.
 
Dallas lärde inte bara de unga att boxas. Han lärde dem vett och etikett. Alla ungdomar fick
ta honom i hand när de kom dit varenda gång. Lite disciplin som många barn i Rosengård
behövde lära sig... Och tyvärr är det även på flera ställen idag som en sådan här eldsjäl
skulle behövas.
 
Att boxas handlar inte om att slå hårdast, det handlar om att ha tekniken att få slag på rätt
ställe. Att boxas är inte bara att slå, det handlar om att ha ork. Att ha ork kräven att man
tränar hårt och länge och att man har en ingrediens som kallas för envishet. Det är inte bara
gå in i ringen och slåss, som så många verkar tro.
 
Jag kan säga att jag inte är något jättefan av boxning... och det har att göra med att jag tycker
det är otroligt tråkigt att titta på. Jag vet att jag själv aldrig skulle ställa mig i ringen för att jag
anser att jag inte vill utsätta mig för de risker som finns. Men alla som ställer sig i boxningsringen
vet att det finns risker. Så även Frida igår kväll innan hon knockades. Men för henne är boxningen
ett jobb, något som hon älskat att göra under många år; en livsstil. Vem är människor att döma
henne? Vad är det för maktgalen människor som försöker bestämma över henne och säga åt
henne att hon inte ska boxas och att dessutom säga att hon får skylla sig själv. Jag har blivit
anklagad för att jag saknar empati för människor. Jag vet att Frida fick denna hjärnblödningen av
att hon valde att gå upp i ringen trots att hon visste att det fanns risker. Men för det har ingen av
oss rätt att döma henne eller tycka att hon är dum i huvudet. Hon visste vad hon gjorde. Hon är
en vuxen människa som kan ta egna beslut... behöver inte ha någon som bestämmer över henne.
Hon tog beslutet att gå upp i ringen. Dumt eller Klokt? Vi har inte rätt att försöka dumförklara Frida
Wallgren eller säga att hon gjorde fel. Det är bara att gilla läget och försöka peppa henne i den
svåra situation hon befinner sig. Det är bättre vi sköter oss själv och sköter i andra... något som
människor idag har så fruktansvärt svårt för...

Krya på dig Frida!
Lägger upp denna bilden som en hyllning till dig för allt bra du gjorde under din karriär och de
många framgångar som du skördade. Go Frida!


Over and out.


Om

Min profilbild

Jenny Andersson-Mård

RSS 2.0