Det vardagliga planerandet oxh tänkabara scenarion man aldrig reflekterar över, även om man använder sig av det...
Ska jag gå där, där och sen där... eller ska jag gå andra hållet? Blir det enklare så? Vilken affär är bäst att ta först?
Jag kom verkligen på mig själv idag när jag gick av bussen vid stadshuset. Jag vet inte om jag har tänkt på det någongång förr. Men jag har definitivt gjort det jag började reflektera över... planera en tur på stan och gå till några förutbestämda affären. Det är sjukt hur mycket vi planerar.
Jag är en människa som gör det där så jäkla ofta har jag insett efter dagens funderare. När jag kommer från skolan; Ska jag hinna upp dit till den affären innan bussen går? Vilken är närmaste vägen?
När jag som nu skulle till Upplysningen och köpa nytt ungdomskort till bussen och sedan till Stadium för att köpa innebandystrumpor. Ska jag gå av vid stationen och gå genom svava gallerian, genom forumgallerian till Stadium där och sedan fortsätta genom åhléns och ner Vaksalagatan till Upplysningen. Och efter det gå vaksalagatan ner till sivia torg och där gena för att komma till Katalin där pappa ska hämta mig? Eller ska ja gå av vid stadshuset på vaksalagatan mittemot Sivia Torg och gå samma väg fast jag tar det bakifrån?
Det är egentligen sjukt hur mycket sånt här vi planerar utan att tänka på det, för att få vardagen att gå ihop. Det är verkligen konstigt. Och jag, som trodde att jag inte var stressad måste inse att jag nog tyvärr underskattat ordet stress. För eftersom jag reflekterar över sådana här saker, vart jag ska gå och hur jag ska gå, så gör jag det ju för att jag ska passa en tid eller så. Då är jag stressad till viss del och kan inte ta saker i sin takt eller gå som jag vill...
Jag kan planera andra saker med, dock handlar det inte om stress. Utan det handlar om mig som innebandyspelare. Ibland spelar jag upp scenarion inne i mitt huvud om olika situationer, hur jag ska reagera och vad jag bör göra. Ibland kan jag se mig själv få en skitbra passning från min parhäst i backen eller någon i kedjan och därefter dra på ett direktskott på mål som går in. Ibland kan jag se motståndarlaget komma i anfall och jag går in och gör den där avgörande brytningen eller vänder spelet till våran fördel. Ibland kan jag se, om jag vet att det är en speciell spelare jag vet jag varit väldigt missnöjd över i en tidigare match, så kan jag se mig själv gå in och plocka den spelare. Då menar jag inte brutal, men ändå visa var skåpet ska stå och att det inte är okej att uppträda hur som helst på planen. Är jag ordentligt nervös innan en match, då är jag taggad och laddad. Tror mycket att det är adrenalinen som får mig att känna mig så. Och det roliga är att det blivit mer och mer så med åren...
Jag har alltid levt efter ett motto, hård men rättvis. Vad jag ska göra i situationen på planen, planerar jag alltid inne i mitt huvud precis när den uppstår. Det är alltid tänkande inne i huvudet. Men det är alltid innebandy. Hur jag ska bete mig när jag går på stan, vilka butiker jag ska besöka, är ofta något jag planerar och försöker hinna med under den lilla tid vi har.
STRESS ÄR ORDET. DET KAN JAG DRABBAS AV PÅ STAN ELLER I EN MATCH... VAR SOM HELST!
