Lugnaste valborgen på länge?
där jag och Ulla satt och iaktog de människor som flitigt byggt flottar
av frigolit och diverse andra tillhörigheter. Det är alltid lika kul att se om
båtarna ska hålla för både kvarnfallet och islandsfallet. Redan tidigt
under loppet kom de söndertrasade båtar flytandes ner för ån och
islandsfallet, något som avslöjade att en del båtar inte klarat första
hindret. Den första bemannade farkosten som kom under islandsbron
klarade dock inte den starka ström och de starka virvlar som bildats
vid fallet genom de höga vattennivåerna. Men desto roligare är det
för oss som kollar på :) Förövrigt var det förvånansvärt många båtar som
klarade av utmaningen och tog sig i mål. Jag var positivt överraskad att
det inte var speciellt mycket fylla på stan. Nu var inte vi inne länge och
dessutom slår nog fyllan till lite senare... men ofta vid den tiden vi var
inne har man ibland sett ungdomar ligga nästan ligga däckade på
parkbänkar och diverse sittplatser i city.
Ulla är alltid lika samarbetsvillig vid fotografering
Vid halv tolv och ett trettio-fyrtiotal båtar senare, valde Ulla och jag
oss att bege oss upp på stan för att köpa något att äta... min mage
var heltom då jag endast hann få i mig en tallrik fil innan jag var
tvungen att åka hemifrån. Jag är en riktig tidsoptimist har jag insett.
Alltid ute i sista stund. hehe.
Det blev en kycklingbaugette på subway som var riktigt god. Första
gången jag åt på subway idag och det var riktigt gott. Efter detta köpte vi
två askar med jordgubbar. Den ena av dem hade nästan helt tömts innan
vi lämnade stationen i Uppsala. Den andra står framför mig på bordet
just nu, oöppnad och ser riktigt inbjudande ut.
Dagen fortsatte hemma hos mig där Ulla och jag spelade kubb i shorts och
linne. Det va riktigt skönt väder. Dock har molnen en tendens att förfölja mig.
Där det är sol och jag går ut, där blir det molningt. Jag tycker vädret ska vara
snällt mot mig :P Vid tretiden begav sig hon hemåt för att fixa med smörgåstårtorna
till imorgon samtidigt som jag sjönk ner i soffan då jag var riktigt trött.
Vid sextiden på kvällen tände vi grillen för årets premiärgrillning; Oxfilé.
Det blev riktigt gott :) Tillsammans med potatisgratäng var det perfekt.
Efter maten, cirka kvart i nio cyklade Ulla och jag till kasen som årligen anordnas
här i byn på sista april. Det var en cykeltur på 2 kilometer och vi stannade i
tio minuter vid kasen. Vi var bara där och kolla läget. nu ligger jag här på soffan med
benen i kors och kollar på film. Man behöver inte dricka för att ha en trevlig valborg.
Jag måste nog säga att det varit den lugnaste valborgen på länge när det gäller
fylla och dylikt. Det enda jag har druckit är cirka 3 dl mousserande vitt vin.
Nu glor jag på Men in black filmerna med en stor svartvit kissekatt på åtta
kilo hos mig... :)
Rätt eller fel att be en mamma få sitt barn att sluta skrika?
Jag tänker inte oroa mig för det. Kommer det så kommer det.
Men när det gäller barn är jag lite känslig... och när jag menar känslig
så handlar det om barnskrik.
Jag råkade ut för en incident idag, för jag tyckte att en kvinna som inte brydde
sig då hennes barn satt och gapskrek i vagnen, gjorde fel genom att bara stå och
inte bry sig det minsta om barnet. Jag stod i en kö till en stånd med jordgubbar på gågatan
inne i Uppsala tillsammans med Ulla. När ungen hade skrikit ett tag
sa jag till min vän Ulla: "Det var en jävla unge att skrika..."
En och en halv minut senare hade barnets skrik ökat och jag sa till Ulla igen:
"Kan ingen få tyst på ungen... jag kommer bli förbannad annars".
Då hörde jag moderns störiga röst: "Stör du dig på barnet eller..."
Jag sa bara lugnt: "Ja, jag tycker barnet skriker väldigt mycket..."
Hon: "Du har inga egna barn va... för då vet du att barn skriker."
Jag: "Nej jag har inga egna barn och jag vet att barn skriker ibland. Men det är ju
samtidigt inte normalt att ett barn skriker sådär mycket som barnet gör just nu..."
Jag hörde kvinnan mumla något ohörbart... sedan sade hon inget mer.
Jag vet inte om hon tyckte att jag hade en poäng i det jag sa, men
hon brydde sig om barnet och genast blev det mycket lugnare.
Den frågan jag ställer mig efter detta, är det rätt att be en mor försöka
få sitt barn att sluta skrika? För i detta läget stod kvinnan och intresserade
sig för annat än att faktiskt försöka ta hand om sitt barn som satt i vagnen och
gapskrek. Som mor måste man ju faktiskt bry sig om barnet. När ett barn skriker
är det ofta för att det är ledset eller vill någonting. Barn kan skrika av glädje med.
Men i detta fall var det inte glädje. Jag tycker personligen att man ska kunna säga
till mödrar i vissa lägen.
Jag kan säga att jag verkligen inte hade någon som helst lust att bråka eller skapa en konflikt
idag. Faktiskt var det ju kvinnan med barnet som hoppade på mig och var störig då hon hörde
mig säga en sak till Ulla om att ungen skrek. Generellt är det inte fel på barn. Det som är fel
är när föräldrar till barn låter ungarna skrika och inte bry sig när allt som egentligen krävs
är att ge barnet uppmärksamhet och bry sig. Jag vet inte om jag kommer bli en bra mamma
om jag får barn någongång i framtiden. Det jag i alla fall vet om så blir fallet, är att det är viktigt
att ge barn mycket kärlek och uppmärksamhet. Det ska vara en villkorslöskärlek
man ger till sina barn. Jag vill inte bli sådan att andra människor ska kunna gnälla på att
mitt barn skriker som fasiken eller att mina barn går i affärer när de är små och river ner saker
och jag inte bryr mig om det.
Hur som helst tänker jag lägga detta bakom mig, gjorde det redan när jag gick från platsen
där incidenten skedde. Ville bara se vad andra tycker om att säga till mammor som inte bryr
sig om sitt barn som skriker. Därför jag berättade om incidenten.
Nu ska jag se framåt och vara positiv, samt ha en trevlig kväll.
Imorgon ska Ulla firas. Hon fyllde 20 år igår torsdag. Så imorn blir det firande hemma
hos henne. Då ska det drickas mousserande vitt vin, käka smärgåstårta, ha trevlig och dricka
lite mer vin :P hehe. Ser fram emot det.
Gammalt är inte alltid dåligt
bra som jag brukar, jag har varit gnällig och inte velat vara själv
alls på grund av att jag mått dåligt. Mår lite bättre nu efter att jag
pratade med en person igår kväll via telefon. Helt perfekt mår jag
inte, men det kunde ju ha varit värre. Ska försöka se det från den
positiva sidan.
Under denna vecka har jag sett saker som jag glömt bort,
gamla saker som faktiskt är bra. Jag har sagt tidigare att jag
ska förändra mig, men har verkligen inte lagt manken till...
jag har trott att det bara varit att ställa om sig. Men jag har insett
att det inte är att "bara"... det krävs jobb och det är ett jobb som
jag tänker lägga ner nu. Vill inte vara en konfliktbenägen,
negativ människa som gnäller på allt och alla längre. Finns så
mycket annat i denna värld som är värt att lägga energi på än
att bråka, var negativ och gnälla.
Idag är jag hemma - IGEN! (jag vet det ser inte bra ut).
Jag känner mig inte stolt över att jag faktiskt hoppade skolan
idag för att kunna delta i mitt lags sista kvalmatch ikväll. Men
jag kan ta igen skolan, det kan jag inte göra med denna match.
Försöker se det från den positiva sidan. Och när jag igår kväll
blixtinkallades blev jag otroligt glad, eftersom jag egentligen inte
var uttagen från början och hade varit sned över detta. Så nu
känner jag mig taggad och ska ge järnet ikväll. Jag hade tänkt
använda denna dag till att fortsätta plugga, göra skolsaker
som behövs göras. Istället fick jag den brillianta idéen att åka
upp till min grundskola, som jag lämnade för ca 4 år sedan nu,
och hälsa på. Jag hade pratat med min mentor från nian om att
komma och hälsa på någon dag. Min förra mentor är en person,
en kvinna, som jag kommit att sakna. För hon var så otroligt rolig
och vi i klassen hade så kul med henne. Men att hälsa på har inte
varit ett alternativ på ett tag, då det inte funnits tid och ork. Dessutom
har det strulat med mailen så att jag inte har kunnat nå henne.
Så idag när jag var ute och gick, fick jag se barn från skolan som lekte.
De slutade med att jag gick hem, bytte om och tog cykeln och åkte till
skolan. Det var nog en glad överraskning som mina gamla lärare fick.
Jag fick två stora kramar... Det blev en fika med dem och prat om gamla
minnen och så vidare. Ett kärt återseende.
I helgen som var, var jag hemma hos Ulla. Vi levde om som vi brukade på
gamla tider när vi var sexton-sjutton år. Det är egentligen bara tre-fyra år sedan.
Men på tre-fyra år hinner så mycket olika saker hända. Hon har gått ut en samhälls-
linje med inriktning på ekonomi. Jag har examinerats från journalistiklinjen.
Idag sitter hon på uppsala universitet och pluggar till sjuksköterska, medan
jag läser in ämnen som inte fanns på min skola för att eventuellt kunna bli det
jag vill när jag ska söka till universitetet. Man inser när man gör saker man inte gjort
på flera år som var roliga, hur mycket man saknat de grejerna.
Igår skulle jag hjälpa pappa att byta däck på våran saab 9000. När jag skulle
dra loss bultarna med ett fälgkors gick de inte att få loss. Anledningen
var att pappa hade dragit bultarna med maskin på sitt jobb, vilket innebar att
de satt som berg. Jag började fundera på om ny teknik alltid är den bästa.
Med facit i hand från igår så måste jag väl säga att det inte alltid är bra med
ny teknik, vilket tydligt märktes förra veckan då flera affärer tvingades
stänga på grund av att virusskydden inte fungerade som de skulle på datorerna.
Jag har insett att gammalt är inte alltid dåligt i vissa fall.
Allt för min syster – En film som skapar debatt om den nya konstruktionsmänniskan
Alla känner väl till bloggerskan Kissies bröstförstoring,
samt läppförs
toringar. Jag tror att hennes operation kommer att leda
till en trend för många unga tjejer, som kommer att
välja att operera sig. Huruvida det är bra eller
inte, det är en fråga som det går att prata mycket om med
många infallsvinklar. Jag tänker inte diskutera det eftersom
det var hennes eget val att plastikoperera sig, liksom det
kommer att vara de unga tjejer som följer trendens val
att operera sig. Frågan man också kan ställa sig är
vad tillgängligheten av plastikkirurgi kan leda
till. Risken finns alltid att det i framtiden blir ett samhäller
med konstruktionsmänniskor. Idag kan vi välja att ändra
vårat utseende helt och hållet. Dessutom kan snart alla
genom genetikforskningen som har gjorts, kunna välja barn;
könstillhörighet, att de inte har CP-skada eller downs syndrom,
genuppsättning för att t ex bli reservdelsbarn åt ett syskon
etc. ( DN:s artikel om ofödda Emma som ska rädda sin bror Felix ). Genom denna
artikel har många frågor om det är rätt att föräldrar ska få välja barn skapats.
Vilken riktning håller samhället på att ta och vad är rätt och fel?
Alla har sina åsikter i frågorna om den nya människan. Många skulle kalla de nya
möjligheterna för skrämmande… och det beror naturligtvis på vilken vinkel man
harnär man diskuterar fr
ågan. Jag såg för några månader sedan en film
som heter Allt för min syster (My sister’s keeper). Filmens handling
bygger på konstruktionmänniskan:
”Hur långt är en förälder beredd att gå för att rädda
livet på sitt barn?”. Brian och Marge Fitzgerald har ställts inför
denna fråga gång på gång. Vid två års ålder fick deras dotter
Kate diagnosen leukemi. Hon förväntades inte överleva, men
mot alla odds får Kate uppleva sin 16-årsdag. Att detta är möjligt
beror helt och hållet på Anna, Kates yngre syster som är en perfekt
medicinsk donator. Men tretton år gammal fattar Anna ett beslut
som kommer att vända upp och ner på familjens liv; hon vill
inte längre vara donator. Åtminstone vill hon ha rätten att välja själv.
Hon stämmer sina föräldrarför att få kontroll över sin egen kropp, samtidigt som hon
förstår att detta kan leda till Kates död.
När det gäller konstruktionen av reservdelsbarn, kön, samt för att inte få ett barn
med någon sjukdom, är jag lite kluven. Har man redan sedan tidigare bestämt sig
för att skaffa ett barn t
ill och det finns möjlighet till att det kan rädda livet på det
barn som du redan har som är sjukt, så tror jag
att jag skulle vara villig att acceptera att man
konstruerade ett barn i det läget. Problematiken
som gör mig förvirrad kommer efter födseln.
Att man t ex tar stamceller eller benmärg en
gång från barnet känns helt okej. Men tänk om
det blir så som i filmen där det nya barnet utnyttjas
om och om igen för att kunna rädda sitt syskon.
Det kommer en dag då barnet vill bestämma över
sin egen kropp, en dag då ingreppen måste ta slut.
Vad händer då? Jag kan nog kanske tycka det är okej
med konstruktionsbarn för att slippa sjukdomar med.
Dock så är ett barn som lider av en sjukdom som downs syndrom fortfarande ett barn
och det skall respekteras och älskas som vilket annat barn som helst. De är trots sjukdomen
fortfarande en individ; en människa.
När det gäller konstruktionen för att få ett speciellt kön på barnet är jag väldigt
konservativ… I vissa fall, där t ex ett par flera gånger försökt få barn men bara
har killar och vill ha en tjej eller tvärtom, skulle jag kanske kunna acceptera att
man använde sig av genetik för att få en flicka. Problemet är att det fortfarande,
vad jag vet, inte finns några rapporter på om de barnen som görs på konstgjord
väg kan få ett sämre liv… att gentekniken som är utförd kan skada celler eller dylikt
i kroppen.
Men när en människa sedan har kommit till världen, är det då okej att man börjar
karva i sig själv och sprutar i muskeldödande medel i kroppen för att passa in i samhället
och passa idealet. Jag har aldrig varit emot plastikkirurgi… men jag har mina åsikter när
det gäller saken. Jag kan
erkänna att jag ibland funderat
på plastikkirurgi… Jag kan t ex
acceptera att en tjej som är i stort
sett platt över brösten opererar
brösten och förstorar dem en eller
två storlekar. Men att en tjej går
från A-kupa till DD-kupa på en
gång är en sak jag egentligen inte
tycker verkar handla om att man
vill ha större bröst, utan mera synas.
Visst är det snyggt om en tjej har lite
bröst. Men när en tjej får för stora
bröst… d v s att det ser onormalt
ut till kroppen, då är det inte snyggt
längre… Att operera bort hängande hud efter viktnedgång eller födsel om inte går att få bort
genom träning, eller att huden helt enkelt är för slapp och inte kan dra ihop sig, är en annan
sak jag slår ett slag för. Att försöka fixa till harmynthet och få det snyggt tycker jag också är
en annan okej sak. När det gäller läppförstoring är jag positiv, om läpparna blir bra.
Jag har tre erfarenheter av plastik, om man nu kan kalla borttagning av leverfläckar för
plastik. Men det tillhör plastikgrejen eftersom det handlar om hud. Jag tog också bort en
cysta på näsan för inte så många månader sedan som hade bildats av att jag piercat mig,
fått inflammation och sedan de inte läkt ihop ordenligt. Jag har ett litet ärr, men det är
ingen som ens tänker på det… och det var en plastikkirurg i Uppsala som utförde operationen
åt mig. Det var faktiskt, trots att det gjorde ont i näsan efteråt, rätt kul. Men det har nog
att göra med mitt intresse för medicin och sjukvård.
Jag tycker att oavsett ingrepp man gör, genetikbefruktning man genomför, så är
huvudsaken den att du gillar det; att du tycker det är okej. Det finns ingen som ska
kunna berätta för en människa som har genomfört ett ingrepp vad som är rätt eller
fel. Det är okej att ha åsikter… men man ska aldrig egentligen säga att någon har
gjort något fel. För trivs personen som genomför ingreppet med det, så är det ju jättebra.
Sentimental Day
Idag har jag varit flitig, samt känslosam... kanske en bra kombination.
Har bakat en cheesecake, samt gjorde sådana här stora konditorimaränger.
Vet inte riktigt vad jag ska säga om resultatet. Cheesecaken blev bra, medan
marängerna var goda, men ser lite mysko ut och bara går sönder.
Det som jag dock reflekterar över ikväll är tiden.
Jag har gamla mor- och farföräldrar... och jag har den lyxen som få personer
har haft under sin uppväxt, att få ha alla mina mor- och farföräldrar i livet.
Det är väl en sak som jag aldrig riktigt tänkt på och uppskattat. Men jag ska
egentligen vara väldigt glad över den gåvan jag har fått att faktiskt få ha det.
Jag kan knappt minnas en enda person under min skolgång som sa, när vi
pratade om våra mor- och farföräldrar, att de hade alla fyra i livet.
Men när man får ha dem kvar så pass länge som jag har haft, jag uppskattar egentligen
varenda eviga timme som de får leva trots att man kan tycka vissa
saker med dem är jobbiga, så hinner man också bli så pass vuxen att
man sakta börjar se dem "förfalla" och förstå vad som håller på att ske.
Mina farföräldrar som är 86 och 87 har sina skavanker, farfar har amputerat
ett ben men kutar runt på sin protes som en "galning". Gubben är 87 år! Han har
alltid varit en aktiv person... och envis som en gammal benget. När de fortfarande
hade villa och tomt på landet cyklade han 1,5 mil varenda dag. Gubben har genomgått
en hjärtoperation, fått en "tia" (dvs en liten stroke), genomgått operation för att
försöka få blodkärl i ben att pumpa runt tillräckligt med blod i benet (dock slutade
allt till sist med kallbrand) och sedan fick han amputera benet. Efter 1,5 år i rullstol
gick nog många släktingars tankar: "Det här klarar han inte... han kommer säkert
tappa livsgnistan." När han kom till gåträningen på sjukhuset för att lära sig gå
igen med en protes, struttade gubben upp och bara knallade på... som om inget
hade hänt (efter 1,5 års stillasittande i rullstol. Farmor har börjat bli skröplig, men hon
är klar i huvudet och allting, trots ett par proppar. Enda nu är att hon behöver
lite stöd när hon går utan rullator. Men livsgnistan finns.
Mina morföräldrar är 81 och 83. Morfar har haft hjärtåkomma, brutit höften, har dammlunga
och KOL. Visst är han påverkad, något som jag märkte idag. Men han lever. Han är klar
i huvudet och allting.
När det gäller min mormor är det ett sorgligt kapitel, ett kapitel som nog är det mest
svåraste att skriva om, därför att det är just en sak som påverkar anhöriga
och blir ett väldigt tungt lass att bära - demens. När det gäller privat erfarenhet av demens
är det något som jag aldrig har haft och verkligen hoppats att jag ska slippa få med.
Jag har yrkesmässig erfarenhet, då jag under fem månaders tid var vårdbiträde på en demensavdelning
för gamlingar. Det var nog en av de tuffaste sakerna jag har gjort i mitt liv, men det var
också en av de mest lärdomsrika perioderna i mitt liv hittills. Jag har aldrig varit
särskilt bra när det gäller tålamod, något som jag lärde mig där. Men under min tid där
tror jag att jag utvecklades ganska mycket psykiskt. En av de jobbigaste sakerna var
att se individerna bli till en likgiltig gestalt och vårdpaket. Jag visste att den personligheten
de många gånger uppvisade inför mig inte egentligen var den personen de en gång hade
varit. Det är så demensen påverkar människor. Minnen försvinner, nervtrådarna bryts.
Det finns i dagsläget ingen återvändo för det. Jag såg personer förlora sin anhöriga. Det
berörde mig, det gjorde det. Men det var mitt yrke, det var ju inte något personligt egentligen.
Men när det drabbar en personligt, när en person i din närhet börjar försvinna
bort på grund av demens, så väller känslorna och tankarna över mig. Jag har sagt många
onda ord om min mormor när det gäller hennes beteende. Och visst hon har alltid varit
lite märklig... men nu när demensen har börjat ta över börjar ta över, är hennes forna jag
som bortblåst. Jag kommer nog aldrig säga att jag älskar henne, den relationen har jag
aldrig haft med henne på det sättet så att man som barnbarn kan säga det. Men hon är
ändå min mormor och det är jävligt hemskt att behöva se det som händer.
När man ser detta, när det drabbar en personligt så börjar man inse att tiden går.
"Tiden är som ett timglas i min hand, där sekunder och minuter blir till år..."
Jag har reflekterat över att jag har "gamla" händer. När jag var ung, var mina händer
lena, det fanns ingen tillstymmelse till "rynkor" och jag hade inga ytliga blodkärl som
gick att se och heller inte känna. Det är en sak som har tillkommit de senaste 2 åren.
Tiden sätter sina spår i alla människor. Hos mig har det satt sig nu på händerna. Hos mina
far- och morföräldrar har det satt sig och bildat grått hår, rynkor, diverse sjukdomar...
hos mina föräldrar har det satt sig genom rynkor och början till grått hår... hos min bror har
det satt sig genom att han har flyttat hemifrån...
Denna dagen känns som att jag har fått ett baseballträ i huvudet med massa känslor på
en gång när det gäller tiden.
Asti Cinzano; champagne? = SKÄMT
nästa grät. En person påstod att hon satt och drack champagne
på en tisdag. Och med champagne menade hon Asti Cinzano.
Det var just därför jag började skratta. Asti cinzano är ju
ett vitt, sött, mouserande, italiensk vin. Det är faktiskt riktigt gott.
Drack det som "champagne" på min student. Men jag kallade det
aldrig för champagne, utan sa mouserande vitt vin eftersom det var
exakt det som det är. Vem dricker riktig champagne på skolavslutningen?
Det är nog inte så många föräldrar som väljer att köpa riktig champagne
åt sina barn. Och med riktig champagne menar jag flaskor som kostar
ca 250-300 kronor för en 75cl flaska.
Men att en person, som dessutom jobbat på krog, försöker
slå i folk att Asti Cinzano är champagne är en av de dummaste
sakerna jag har sett på länge. Jag bara skrattar åt det just nu.
Måste nästan klassa det som dagens skämt. Och när man påpekar
det försvinner kommentaren lika fort som jag skrev dit den.
Menmen, man kanske ska låta dessa människor fortsätta leva
i tron att den 75cl flaska Asti Cinzano för 75 kronor är champagne.
Blir nog bäst så, eftersom de tror så mycket på det själv, att de
försöker lura i andra det också. Hehe.
Asti Cinzano; Moët & Chandon Brut Impérial;
Fejkchampagnen Riktig champagne.
Kostar bara 75 kronor Kostar nästan 400 kronor för 75cl
för 75cl
Smycken?
Visst känns det lite som att jag kanske snor någon annans
koncept. Men jag är nog inte ensam om att göra det. Finns nog
flera stycken i detta land som faktiskt håller på med smycken,
så tror inte det något monopol när det gäller att göra egna smycken.
Får väl se hur det blir och hur mycket tid jag har till att hålla på.
Gäller ju att ha ork också.
