Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Det är nog många som de senaste dagarna sett att det går att designa en egen klänning
på klädkedjan nelly.com. Skulle designen vinna, så kommer designerna få ett pris samt
få sin designade klänning uppsydd, så andra kan köpa den :)

Här är min, som jag gillar... frågan är om ni gillar den? Jag hoppas verkligen den.
Så rösta :)








XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Blev inringd av jobbet igår förmiddag för att jobba kvällspass ikväll.
Inget jag tackar nej till direkt, dels för att jag strukit 4 pass tidigare för
att kunna åka iväg på hundutställning (23-24 juli & 5-6 augusti).
Det är första passet jag jobbar ensam. Har gått dubbelt tidigare då jag
gått introduktion. Trodde inte jag skulle börja jobba förrän på lördag
när mitt schema började. Men blev inkallad tidigare :) Inte mig emot.
Skönt att jobba lite med och komma igång. Haha bara att det kanske inte
är den absolut optimala dagen att arbeta på när det är 27 grader varmt
ute (i skuggan). Men tur då att man jobbar kvällspasset. Personligen är
det skönare än att jobba morgonpasset, eftersom det ganska snabbt blir
varmt. Var 23 grader redan vid 10-tiden här imorse. Så skönare att jobba
kvällen. Inte massa dusch och städ då heller :) Vid halv tre bär det av till
jobbet.

Resten av veckan kommer bli ganska soft tror jag. På onsdag ska jag sola
och umgås med kompisen Ulla och försöka montera upp förtältet till våran
husvagn (då vi ska ha med den till Ånnabodautställningen den 5-6 augusti.
Sedan på torsdag ska jag och Fanny hälsa på hennes kullsyster Sivan i Alunda.
Och på fredag ska jag troligen till Minna i Tärnsjö med Fanny och träffa Minna
och hennes finska lapphund Elina :)

Sedan är det jobb hela helgen. Och nästa vecka jobbar jag varenda dag, förrutom
tisdag och helgen :) Så blir 6 dagars jobb på nio dagar :) Bra med pengar också :)
Det gillar jag :) Ända problemet just nu är att jag har fruktanvärt ont mitt i ryggen,
vid kotpelaren strax innan revbenen. Gör ont när jag börjer fram nacken. Så känns
lite oroande, då jag inte haft sådan värk tidigare. Troligen ska min kompis Ulla ge mig
massage imorn onsdag. Så förhoppningsvis så försvinner ryggvärken efter det.


Den här bilden är lite kul... haha...



XOXO Jenny has left the building.

Glad midsommar på er alla läsare!

Jag önskar jag kunde säga att mitt midsommarfirande var grymt. Men då ljuger jag.
För min midsommarafton var ganska tråkigt. Min kompis jobbade, brorsan jobbade,
personen jag tycker om gjorde annat och min morbror som skulle kommit hit med sin
nya flickvän uteblev på grund av sjukdomsskäl. Blev bara jag, mamma, pappa, Fanny
(hunden), och våra fyra katter. En perfekt midsommarafton kan tyckas, att fira med
familjen. Men ni som läser min blogg vet att jag inte kommer så bra överrens med dem.
Känns dessutom tråkigt att sitta hemma med sina föräldrar ensam när man är 21 år. Man
börjar ju nästan fundera på om man har något liv emellanåt alltså. Jag vet att jag har det,
samt att jag är den som hellre sitter hemma hos en kompis och umgås och har kul på en
midsommarafton, än ute och flänger någonstans i samhället för att sitta och dricka på någon
klippa eller så (inget illa mot er som gör det, för alla tycker olika). Men man känner att man
gärna hade umgåtts med lite folk i alla fall. Vi var ute i grisslehamn, satt på klipporna där på
dagen och käkade mat (fisk och kyckling tillsammans med potatissallad). Det kunde ju ha
varit värre liksom. Och även om jag tycker att det var lite tråkigt att sitta själv med mina
föräldrar igår kväll, känner jag mig någonstans väldigt lyckligt lottad ändå. Det finns dem
som inte har en enda att umgås.

Alla har inte någon. Ett exempel igår gjorde mig väldigt berörd. Det var ett skräckexempel
på hur jag inte tror en enda människa vill fira sin midsommar. Jag tror ingen annan önskar
att någon annan människa heller ska behöva fira sin midsommar på det sättet. På en uteservering
i Grisslehamn som serverar mat och alkohol och dessutom har en glassbar, stannade vi på
hemvägen för att ta en glass efter att ha suttit på klipporna och efter det varit ute och kollat
lite på Singö (där det förövrig pågick ett midsommarbröllop; önskar jag haft kamera då.).
Jag hade nog inte lagt märke till killen, om det inte varit för att han vinglade in på toaletten
och höll på att ramla omkull. Första tanken var att det var någon stackare som suttit tillsammans
med sina vänner och det blivit för mycket av det goda. När han gick tillbaka till sitt bord, insåg
jag sanningen... killen satt helt själv vid ett bord, helt dyngrak... ensam. Ensam på midsommar-
afton. Pappa hade skitkul åt honom; "oj där gick det sakta uppåt, sen går det hur fort som helst utför..."
Killen gick upp för en ramp. Visst det är kul att se fulla människor, men jag hade svårt att roas
åt denna människa. Jag vet ju inte om det finns vänner och så i vanliga fall i hans liv. Men sättet;
att sätta sig ensam på en uteservering, själv vid ett bor och ja supa sig dyngrak, skvallrar om
ett missöde... en stor ensamhet. Jag önskar i de stunderna att jag skulle ha lite mod och kurage i
mig att gå fram till killen och prata lite (inte någon form av raggning menar jag inte då). Prata
lite, fråga hur det är osv... många ensamma människor uppskattar det. Det räcker med att bara säga
ett par ord så kan man få en sådan människa lite gladare. En av de värsta sakerna när man ser
detta missöde och denna ensamhet, det är att man vet att killen bara är en i mängden av svenskar
och andra människor världen över, som sitter ensam på storhelgerna utan en enda anna människa
som umgås med dem.

Samtidigt som detta missöde visade sig vet jag att det pågick ett bröllop på Singö någon mil därifrån.
Det är verkligen kontraster. Blev inte mycket drickande igår, dels för att jag inte var sugen på det,
men också för att jag körde hela tiden igår. Blev en San Fransico (drink) på kvällen och en alkoläsk
som heter Orginal (köps på Eckerölinjen). Men klockan 23 lade jag mig i sängen. Fanns inget kul på
tv eller någonting. Så kände att det inte fanns någon mening att sitta vaken hela natten. I och för
sig blev jag det ändå. Satt och pratade med lite folk på facebook och förde över lite bilder till datorn
från mobilen. Så jag somnade nog ändå inte förrän klockan 2-3 inatt ändå... Men jag är ändå pigg idag.
Ingen bakfylla och jag håller på att tvätta tvätt. Dock blev jag ju mindre glad när det började regna
nyss.


Bjuder på lite bilder från igår och idag:


Fanny var så duktig ute i Grisslehamn igår. Bråkade ingenting och höll sig lugn bland andra
människor och hundar igår. Skönt. Visar att hon börjar bli vuxen...



Jag igår. Jag tycker om bilden...



Grillen på högsta värme. Här grillades det Entrecôte i fredags kväll. Den åts tillsammans
med potatis och bearnaiesås. Åt dock ingen sill på Midsommar och är jävligt besviken över
det. Så måste ta sillunch (utan nubbe) här någon dag i veckan :)



Ett myller av prästkragar i gråvitt. Älskar sådana här bilder och Prästkragar är sommar
för mig. Ängar fyllda av dem... vackert :)



Midsommarmums; Jordgubbar och grädde. Det är klassiskt svenskt. MUMS!



Min katt Lexus och jag. Han är världens goaste kisse när han är på kelhumör. Annars är han
ganska tjurskallig och envis av sig. Man gör inte som man vill med honom då...



Fanny ute på promenad. Dock gör hon något konstigt med svansen samtidigt som jag ska
fota och tar ner den. Normalt ska den ligga på ryggen och hon har superfin svanshållning...



Det här drack jag och min kompis i lördags kväll... eller inte. Blev litegrann, men bara lite lite...
varken hon eller jag är några stordrickare utan gillar att ta litegrann ibland. Hon skulle jobba på
söndagen och jag skulle upp ganska tidigt. Så ingen av oss ville nog direkt vakna med huvudvärk
i söndags morse :P



Solnedgång på landet. Klockan är ca 22.30 när bilden tas på söndagkvällen. Okej, jag har ljusat
upp gräset någon nyans. Men annars är det samma ljus i bilden. Älskar sommarnätterna när det
är ljust därför att det är mysigt. Men samtidigt så gör det att man inte vill gå och sova och att
man inte är trött när man ska sova heller... Så blir sena nätter lätt. Nu vet jag varför jag alltid
har så svårt att vända fel  på dygnet på somrarna. På grund av ljuset :) Älskar ljuset...


Njut av bilderna, men om ni vill låna. Snälla fråga först :) Tack på förhand :)



XOXO Jenny has left the building.

Piggelin





Smultonställe
Fanny och kossorna...



XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Jag ligger och lyssnar på massa musik så här i natten...
Allt från gamla klassiker till nya hits. Det finns vissa låtar
som kommer in i ens liv och som stannar kvar genom hela
livet. Tänkte bjuda på lite nytt och gammalt :)

Beyoncé - The best thing I never had



Tomas Ledin - En del av mitt hjärta



Dessie - Whatcha got


Nicole Scherzinger .feat. 50 cent - Right There


Hoffmaestro - Memories in blue


Chris Brown .feat. Justin Bieber - Next to you



Amaranthe - Hunger



Paramore - Monster



Kapten Röd - Saknade vänner



Takida - Was it I?




Olle Hedberg - Wonderful




XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Jag trodde aldrig jag skulle drabbas. Men jag har jätteångest över min ålder och då är jag
bara precis 21 år fyllda. Tankarna kommer när jag ser människor i min omgivning som är
lika gamla som mig. En del pluggar och vissa är snart färdigutbildade. En del jobbar och har
fast jobb. Andra har skaffat barn eller väntar barn nu. När man jämför sig med dem, ser
att de skriver på facebook om en massa, då känner jag ångesten krypa sig fram i mig.

Jag blir stressad av att se de personerna, för jag känner att åren rinner genom mina fingrar
som sand. Det gör mig tokig och får mig att vilja "springa". Det är så illa att jag till och med börjat
tänka tanken att frysa in ägg (för att kunna få barn i framtiden om jag vill ha det) och jag tänker
insemination i skallen också. Förstår inte varför. Alla säger åt mig att jag har många år på mig.
Men samtidigt märker jag att ju äldre jag blir, desto fortare går varje år.




Biologiska klockan? Eller vad handlar det om. Jag kan inte finna något svar. Men när jag
känner de tankarna jag känner när jag skriver detta inlägget känner jag bara att jag står
still och stampar på ett och samma ställe. Jag vet lite vad jag ska försöka mig på i framtiden.
Men jag känner samtidigt litegrann att jag inte riktigt vet var jag ska, bara framåt...

Jag tror jag måste leva, sluta planera, leva för dagen och ta en dag i taget. Samtidigt försöka
släppa alla tankar om det här med min ålder. Det viktigaste för mig just nu är att försöka slå
mig fri och stå på egna ben. Bara det att bryta upp och ha mitt eget kommer vara ett stort
kliv för mig... i rätt riktning som kommer få mig att känna att jag gör något bra... Det är
vad jag behöver nu.



XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Skulle du vilja ha dödshjälp om du var obotligt sjuk?


En milsstolpe inom svensk historia är satt. Den 5 maj 2010 sövdes
Candrah Löfgren, 32, på Danderyds sjukhus i Stockholm. Några minuter senare
stängde hennes mammas av respiratorn. Det var första gången en person i Sverige
fick välja att själv dö. Beslutet att dö tog Candrah en decemberdag 2009.
Hon hade lidit av tumörsjukdomen neurofibromatos, en sjukdom där förtjockningar
på nerverna bildar godartade tumörer. Dock ger de en ökar risk att utveckla cancer.
Sjukdomen skapas på grund av en mutation (cellförändring) i kroppens sjuttonde
kromosom. Oftast ärvs den från en förälder. I Candrahs fall fick hon sjukdomen från
sin far som bar på genen. När hon var sex år skulle läkarna operera bort tumören,
det slutade med en förlamning från halsen och neråt. Sedan dess har Candrah levt
på grund av en respirator. Årena innan den 5 maj 2010 hade kroppen börjat brytas
ner fortare, smärtan ökat och Candrah kunde inte längre sitta i sin ellrullstol.
Den 27 mars 2010 berättade hon för Aftonbladet att hon inte ville lida längre och
att hon ville dö medan hon fortfarande var klar i huvudet och innan kroppen hade
ruttnat bort helt. Aftonbladet följde henne under de sista sex veckorna i hennes
liv.


Candrah Löfgren med en av sina katter under veckorna innan dagen
då hon fick hjälp att somna in...


Samtidigt satt juristen Maria Jacobsson på socialstyrelsen på Lilla Essingen i stockholm.
Hon var den som skulle komma att avgöra Candrahs ärende, den som skulle komma att
godkänna att Candrah fick rätten att dö. Men innan var lagar tvugna att vägas mot
varandra. Den 26 april, en månad efter att Aftonbladet började följa henne kom beskedet:
"Du får rätt. Respen får stängas av. Du får bli nedsövd först." Den 5 maj när stunden är
kommen finns det ingen tvekan hos Candrah. När läkaren som hjälper henne mot döden,
frågar om hon verkligen är säker, så svarar hon utan att tveka att hon är det. Beslutet
verkar enkelt, men det är något hon tänkt över under många månader. Hon är säker.
Den 5 maj 2010 somnar hon in utan smärta.

Candrahs fall kom att ändra en hel lagstiftning. Efter hennes brev och död fick Maria Jacobsson
uppdraget att se över reglerna för "vård i livets slutskede". Idag den 18 juni 2011 kom nya föreskrifter
från Socialstyrelsen vad det gäller just vården i livets slutskede. Patienten ska ha rätt till en fast
läkare i livets slutskede, samtidigt som de ger läkare och sköterskor intruktioner om hur de
ska agera. Dessutom visar de tydligt att det är patienten som bestämmer var som ska ske
själv. Läkare måste respektera om en patient i livets slutskede inte vill ha livsuppehållande behandling.




Det här med dödshjälp har varit en fråga som inte har lagts fram så mycket i
strålkastarljuset tidigare i Sverige. I USA är det tillåtet i fyra stater, samt att
man i Kalifornien försöker få det legalt. I Europa är det endast tillåtet med döds-
hjälp i Nederländerna, Albanien Belgien, Tyskland och Schweiz. Luxemburg kämpar
också för att legalisera dödshjälp. När det gäller Sverige så är det ju en form av
inaktiv dödshjälp som de nya föreskrifterna förespråkar. Jag tror många tror
att frågan kring aktiv dödshjälp splittrar många. Men tvärtom så visar en undersökning
som Aftonbladet gjorde den 20 mars 2010, när nyheten om Candrahs förfrågan till
socialstyrelsen blev känd, att nio av tio svenskar sa ja till aktiv dödshjälp. I början
kallandes Candrah för Kim i medierna (så även i undersökningen som aftonbladet gjorde
eftersom Candrah inte gått ut officiellt i media vid den tiden och berättat själv).

         


Jag själv ställer mig positiv till aktiv dödshjälp. Det finns så mycket fler fördelar med
det jämfört med att inte ha dödshjälp. Vid dödshjälp kan man hindra mycket lidande.
När en människa är så dålig att den inte kommer att överleva och man vet det säkert...
vad finns det egentligen för mening att dra ut på lidandet om människan själv inte vill
leva längre? Det finns människor som är ensamma och som inte har något kvar att
leva för och som är väldigt sjuka, varför ska man tvinga dem kvar i en värld där de inte
är lyckliga om de är dödssjuka.

För många är det inte lika självklart att vara positiva till dödshjälp. Varje människa har
sina värderingar och är man inte positiv till aktiv dödshjälp så är det inte fel. Det finns flera
nackdelar och fördelar. Man kan väga dem fram och tillbaka hur länge som helst. När jag
ställer mig positiv, så ser jag också till det mänskliga och mest humana mot den människan
som vill ha aktiv dödshjälp då det är dödssjuk. Jag tycker det är okej att man inte är positiv,
men hittade en sida där jag tycker att man går till överdrift i sin negativitet mot dödshjälp.
Det är en kristen sida, så förvånar inte mig att de överdriver. De menar på att aktiv dödshjälp
är planerade mord. Och visst ser man det från den vinkeln de gör så är det kanske det. Men man
måste se det från den vinkeln att det är en hjälpgrej som görs. Kristna förespråkar att man ska
vara snälla mot andra och ta hand om andra och så vidare. De motsäger sig litegrann genom att
ställa sig negativa till dödshjälp egentligen och dessutom kallar det för planerade mord. Jag
respektera att de säger nej till dödshjälp, men inte argumenten.

Frågan om dödshjälp kommer att rulla vidare. Candrahs öde och hjälp mot döden satte en
milstolpe som kommer att vara en riktning vid framtida liknande frågor. Vi har alltid tyckt
förrut att man ska få dö på ett värdigt sätt om man varit sjuk. Men det värdiga sättet har
varit att man får dö efter månader i respirator (för att upprätthålla en människa i livet) och
smärtlindring genom morfin. Det sättet vi har sett som värdigt har inte varit värdigt. Värdigt
har fått en helt ny innebörd i och med Candrah Löfgren. Värdigt är att få hjälp att dö om man
är dödssjuk och slippa lidande. Candrah fick sin slutgiltiga seger, ett år efter att hon själv
fick hjälp att lämna den här världen.




Ska vi inför även aktiv dödshjälp framöver? Den frågan känns enkel för mig att svara på. Men
för många är det inte enkelt. Det finns många om och men i den frågan och mycket små detaljer
och små underregler som måste till. Ska en sådan lag träda i kraft så måste det till en ordentlig
utredning och det måste verkligen finnas ordentligt finjobb bakom en sådan eventuell lag. Jag
är inte främmande för det och jag hoppas att det finns människor inom socialstyrelsen som överväger
en sådan lagstiftning, för människors välmående och av human syn.

Candra Löfgren är en stor och modig människa i mina ögon!



Over and out!

Jag var lite småsugen på något att tugga på nu när jag lade mig i sängen.
Samtidigt som jag var väldigt törstig. Naturligtvis ska man låta bli att äta en
massa så här sent. Men kände ändå att jag ville tugga på något. Så jag valde
Macadaminötter som är riktigt gott. Sett till kaloriinnehållet på ungefär
700 (!) per 100 gram så verkar det inte så nyttigt. Men nötter är nyttigt i
lagom mängder eftersom det mesta fettet är omättat fett (d v s bra för kolestrolet).
Det sägs att ca 50-100 gram nötter är lagom mängd att äta per dag. Lätt
dock att det kan överskrida den mängden när man äter det som snacks. Men
ofta mättar de så bra att det inte behövs.



Sedan valde jag att dricka nya Fun Light "Kiwi och Grönt te" som var riktigt god.
Vet att det innehåller massa onyttiga sötningsmedel. Men gillar det ändå så tog
det ikväll.



Har varit en bra men jobbig dag. Började dagen på gymmet strax efter 12 och
lämnade sedan gymmet för att lämna papper på socialtjänsten, eftersom det är
helt omöjligt att få ett fast jobb. Så ska få lite försörjningsstöd framöver är det
tänkt, om det inte är något som sätter käppar i hjulen. Ett tag drog jag mig för att
söka hjälp, för jag ville klara mig själv... vara ensam och stark samt att jag hört
dåliga saker om det från två vänner. Men ibland måste man inse att ensam inte alltid
är stark. Jag erkände mig besegrad och bad om hjälp. Så vi får se vad som händer.

Jag har dessutom köpt en ny skrivare, då min gamla sjöng på sista refrängen. Blev en
Canon Pixma MG6150. Den har fått bra recensioner på nätet, så hoppas det är något att
ha. Men det ska nog inte vara något skit i alla fall. Sedan har jag köpt lite kläder också.
Kläder går alltid åt. Jag vet att det finns en del klädesplagg som hänger just nu. Men det
är för att jag inte känner mig fullt bekväm i dem just nu. Ska använda dem framöver
har jag tänkt. Jag har dålig kontroll på alla mina kläder i dagsläget med. Så det gör att jag
inte använder så mycket kläder heller. Men det blir nog bra i längden...




Köpte även en ny sport-bh. En rosa (tycker om rosa).
En Nike Legacy Bra blev det :)


Nu är det dags att sova. Jag är helt slut i benen ikväll efter att ha gymmat och sprungit runt
i massa affärer. När man har så här ont, så undrar man ibland hur man lyckas genomföra
innebandymatcher på 3x20 minuter. Jag har aldrig så här ont efteråt. Oftast är jag bara seg
i benen efter en match. Verkar som jag är allergisk mot träning :P Skämt åsido. Trots värken
gick jag i alla fall en promenad med Fanny när jag kom hem ikväll. Och jag lät henne gå utan
koppel. Är första gången jag gör det. Skulle aldrig ha gjort det om det var mitt på dagen. Men
det kom inga bilar ikväll och kommer sällan bilar vid den tiden jag var ute. Så hon fick gå fritt ikväll.
Och det gick över förväntningarna, förrutom att hon inte lyssnar till fullo jämt. Fast hon lyssnar på
nej och stanna. Och lyssnar hon inte första gånger, räcker det att höja rösten och ryta i lite. Då
är hon som ett ljus.

Bävar för imorgon. Kommer har världesn träningsvärk i magen och axlarna. Körde benpress
(60 kg i 10 x 3 repetiotioner). Var riktigt tungt i slutet. Men det gick. Jag börjar känna av magen smått
ikväll redan nu. Gjorde även situps med 15 kg vikter i 10x3 repetitioner. Sedna axlarna, de får jag alltid
ont i utan att jag vet varför. Ärfligt tror jag. Dåliga axlar är en dålig gen från mammas sida. Sedan ska
vi klippa klorna på Fanny. Hon ogillar det starkt. Och sist var jag så dålig att jag lyckades klippa henne
i pulpan. Då blödde hon i 1 dygn ungefär. Så kände mig riktigt dålig då. Men det går över. Får hoppas det
hyfsat imorgon.

Godnatt folket.



XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Jag fick en provförpackning av Riesentas "mellanmål"; Anja Pärsons Tranbärstankar.
Förpackningen innehåller cashewnötter, torkade tranbär, hasselnötter, torkade äppelbitar
och pekannötter. Jag är en stor nötälskare men var osäker på om jag tyckte om
tranbär. Det var riktigt gott... En blandning av alla ingredienser gav en riktigt god mix.
Det är verkligen något jag själv kommer att köpa i framtiden. Riktigt gott. Så jag
rekomenderar verklingen produkten;


"Anja Pärsons Tranbärstankar..."

1 näve tranbär och cashewnötter, en nypa äppelbitar,
några hasselnötter och pekannötter.

INGREDIENSER

Cashewnötter, torkade tranbär (socker, tranbär, solrosolja),
hasselnötter, torkade äppelbitar (konserveringsmedel svavelsioxid),
pekannötter. OBS! Kan innehålla spår av jordnötter och andra nötter.

NÄRINGSVÄRDE PER 100 g

Energivärde 2080 kJ (500 kcal)
Protein 11 g
Kolhydrater 34 g
Fett 35 g

XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Så är det bestämt, den 14 jul klockan 20.30 börjar resan till slutet för Harry Potter
och hans vänner. Jag har väntat och väntat. Jag vet i och för sig slutet på sagan,
men vill ändå se det på film. Det är början till slutet, en älskad epok som går i graven,
en följeslagare till oss Harry Pottergalningar som går i graven. JK Rowling har tjänat
miljardbelopp på historien om Harry Potter.

Jag kommer att gå tillsammans med min kompis Ulla. Hon proppsade på att vi skulle
gå på en vanlig utställning. Men jag sa att det kommer bli väldigt häftiga strider som
säkert kommer blir grymma i 3D. Hon gav med sig till slut. Glad var jag. Jag ser verklingen
fram emot det.

           


Jag har massor att se fram emot i juli. Ni som känner mig (jag minns nämligen inte om
jag skrev om att jag skulle på utställning i helgen som var) vet att jag var på utställning med
Fanny i helgen som var, med lyckat resultat. Hon var visserligen ensam valp i sin ras. Men
det betyder inte automatiskt att man får de bästa priserna för valp eller bästa kritiken. Men
Fanny lyckades. Hon fick HP (som är det bästa man kan få på inofficiella utställningar) och
kammade även hem priset som BIR (Bäst i ras). När det sedan var dags för BIG (Bäst i
gruppen) bland valparna, ställdes hon emot en japansk spetsvalp och pomerianvalp. Båda
dessa hade gått felfritt i ringen när de gick i sin klass. Fanny gick bra, men inte 100%. Så
jag visste att det skulle bli tufft. Vi blev 3:a av 3 hundar i BIG-finalen. Men jag var glad ändå.
Och det lovar gott inför framtiden. Jag ska ställa ut henne två gånger i juli; 13 juli på Möklinta
Royal. Det är en inofficiell utställning. Sedan är det dags för stora sammanhang med en officiell
(dock är alltid valpklassen inofficiell) utställning i Köping den 23-24 juli. Det är en internationell
utställning. Så det kommer kunna komma valpar av rasen från andra länder och så. Så det
kommer att bli spännande...

När det gäller Juli så ska jag också jobba då. Börjar under de första dagarna i juli. Sen jobbar jag
under juli och augusti. Får se om det blir något fortsatt jobb i höst. Hoppas det. Men det där vet
man ju inte i förväg eller så. Men hoppas verkligen det.

Nu är det dags för sängen. Ska upp halv åtta imorgon. Ska till jobbet i Östhammar för en timmes
utbildning för att kunna få medicindelegering för när jag ska jobba. Men det ska inte vara några problem.
Läste igenom papprena idag för det. Förra året när jag fick delegering under min tid på Olandsgården
i Alunda kunde jag sakerna flytande. Det kändes ringrostigt i början. Men nu så efter att ha läst igenom
häftet en gång, så föll allting på plats igen. Så får hoppas det går så bra som det känns just nu i alla fall.
Sen imorn ska jag läsa massa teori. Ska skriva teoriprov på skolan på fredag (dock inte det riktigt, utan
det som gör att jag blir godkänd för att skolan ska boka in mig på uppkörning och riktigt teoriprov). Får
hoppas det går bättre denna gången. Det är rätt sjukt. Många har problem med uppkörningen, men inte
teoriprovet. För mig verkar det lite tvärtom (kanske för att jag inte läst någon teori). Men jag har klarat
en så kallad utbildningskontroll som är detsamma som en uppkörning på skolan. Så det känns som att
det sitter bättre än teorin. Bilkörningen fungerar utan problem. Går så fint så :) Nu är det dags att sova.

Godnatt...

Jag kommer tjäna en del pengar nu i sommar (vet inte sen om jag kommer fortsätta
jobba som vikarie till hösten sen; hoppas det i alla fall). Och jag har länge velat ha system
digitalkamera. Men jag vill också ha en Iphone (men har bestämt mig för att vänta på
5:an eftersom den enligt uppgifter kommer lanseras under hösten). Jag behöver också
en ny bärbvar dator (även om den jag har faktiskt fungerar fortfarande och är rätt
okej (förutom att jag har pajat eluttaget in i datorn lite även om det fungerar felfritt
ändå). Jag oratade också ett tag om att jag ville ha en extern hårddisk. Men den
externa hårddisken har jag redan skaffa (555 kronor för 2TB på MediMarkt för ca 2-
3 månader sedan). Så man undrar ju lite över vad man ska prioritera. Men känns ju
som att det borde bli den där systemkameran. Men samtidigt så ska jag eventuellt
försöka flytta till hösten. Men beror ju lite på om jag får tag på en lägenhet också. Det
är inte det allra enklaste. Man göra intresseanmälan i stort sett varje dag, men man
står så långt bak i kön att det tar år och dar innan man kommer framåt känns det som.
Så lär nog dröja ett tag.

Så vad ska man satsa på då; en hyfsad kamera för ett par tusen eller en värsting
på över 10 000 kronor. Det vore enklast att köpa en kamera som inte är så dyr. Men
känns som att det är bättre i längden att kanske köpa den dyrare. Har funderingar
på att köpa en Canon Eos 7D eller en Canon Eos 60D. Men det lutar åt den första;
7D. Men den kostar skjortan också. Men bättre att satsa på något ordentligt som håller
i ett par år istället för att köpa något billigt som inte är lika bra. Får se vad det blir. Det
lär dröja någon månad till i alla fall innan jag köper den. Så vi får se. Hoppas att jag kan
ha den i augusti då jag troligen åker på rasspecialutställning som Svenska lapphundsklubben
anordnar i Ånnaboda utan för Örebro 5-6 augusti.


Har ni några tips eller erfarenheter kring 7D så är ni välkomna at kommentera...
Alla tips och råd gör mig glad :)



XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Det har varit en underbar sommardag och sommarkväll. Medan alla andra satt hemma,
utomhus... kanske grillade en god köttbit... har jag spenderat kvällen på jobbet. Jag
klagar inte, för det är skönt att jobba också (dels ekonomiskt, men även för att jag
känner att jag gör någon nytta). Och på bussen hem är det inte en enda människa på
bussen mer än jag själv, en tjej på väg hem från sin pojkvän och en annan man som
troligen även han har jobbat kväll. Det går inte att undgå känslan, men ibland känns det
väldigt ensamt under sådan här kvällar.

Jag är en kvällsmänniska och tycker det är ganska skönt att jobba på kvällar. Men man
känner att mycket blir lidande när man gör det. Har man en hundvalp som behöver
ringträning och lydnadsträning när det är så här varmt, så kan man bara träna på
kvällarna. Och när jag jobbar kvällar, känner jag mig otillräcklig. För då får inte hon
den uppmärksamhet som hon behöver. Hon ska ställas ut på lördag och jag börjar
redan känna nervositet inför det. Jag funderar på om träningen gett resultat eller om jag
ska få inse att jag inte är duktig på det här med ringträning. Man funderar ju. Jag är
uppväxt med hund, den sista avlivade vi när jag var 7 år. Men jag har aldrig tränat med
hund.

Jag ifrågasätter ibland om det var smart att skaffa hund. Men det var ju det jag ville och
jag kan säga att idag, när den värsta valptiden är över, så ångrar jag inte mig ett dugg.
Som igår kväll när jag kom hem från jobbet. I dörren möttes jag av en liten vovve med
viftande svans, som hoppade upp för att slicka mig i ansiktet. Hunden blir glad över att
se en och jag blir glad över att se henne. Hon är lite nafsig när hon blir glad och igår högg
hon mig i örat när jag kom hem. Haha. Idag var hon inte fullt lika tokig.

Precis som man får tillbaka mycket glädje från en hund, så får man tillbaka mycket genom
att jobba med äldre människor. Det finns dagar när det är jättejobbigt, när man helst skulle
vilja lägga sig i en grav. Men det finns dagar när man lämnar en äldre människas hem med
ett stort leende på läpparna. Ikväll hade jag ett sådant samtal med en av de som jag hjälpte.
Det är helt underbart. Vissa är så tacksamma att man nästan blir rörd. Livet är inte lätt när
man blir gammal.

När man jobbar med äldre, som upplevt svåra saker och som kanske är väldigt sjuka, får
man perspektiv till saker och ting. Den där ryggvärken man kände dagen innan eller det
där gnället för en skitsak, är som bortblåst och man undar varför man överhuvud gnällde
över något.

Jag var tidigare en speedwayfantast. Det intresset har väl inte dött fullt, men runnit ut lite
i sanden och så. Jag var med på Tony Rickardssons tid om man säger så. Ungefär samtidigt
som han slutade, så slutade väl även jag att kolla på speedway... men nej det var inte på
grund av att han slutade. Ibland blir bara saker som de blir. Under Rickardssons tid fanns
det en australiensare vid namn Leigh Adams, som även han tillhörde världseliten. Han
avslutade sin karriär på topp i vintras... han lämnade speedwayen utan att ha fått några
men för livet som till exempel svenske Per Jonsson fick i en krasch i Polen 1994 (rullstollsbunden
sedan dess). Man blir glad när de får lämna ovalen utan men. För tyvärr är det för många
speedwayförare som på senare år skadats väldigt svårt i krascher. Men så idag läser jag
på bussen hem från jobbet att den här australiensaren varit med om en motorcykelolycka i
sitt hemland; att han andas genom respirator, har brutit ryggen på tre ställen och enligt uppgifter
är förlamad från midjan och neråt. Ungefär som att ödet hann ikapp honom. När man läser
om en sådan sak fylls ögonen med tårar, och det är också en sak som gör att man får
perspektiv på saker.

När det gäller MC-olyckor har det ju varit flertalet på sistone tiden. Det skulle vara lätt att
bara stryka ett sträck över orsakerna till olyckorna och lägga all skuld på de som åker
motorcykel; att de åker för fort och är vårdslösa. För det är tyvärr så med vissa. Men genom
egen erfarenhet så vet jag att det inte är så enkelt. Min morbror kraschade väldigt illa
på motorcykeln för ca 1 ½ månad sedan. Visst erkände han att han hade kört lite för fort.
Men samtidigt berättade han att olyckan skett på grund av att en bil kört om honom och
inte tänkt sig för och snävat in så att han höll på att träna min morbror av vägen. Min morbror
hade två val; att krascha in i bilen eller att styra ut på kanten av vägen. Han valde det sista
och hade änglavakt. Men detta visar att det finns många bilister som inte riktigt respekterar
och visar hänsyn till de på två hjul. Jag har en nära vän och person som jag tycker väldigt
mycket om. Han kör motorcykel. Ibland kan jag vara rädd att det ska hända honom
någonting när han kör.

I morgon är det en ny dag. Här om dagen såg jag en bonad med ordspråket;
"Varje dag är en gåva och något att ta vara på..."
Så det är det jag ska göra. Har dock inte bestämt ännu vad jag ska göra. Men
det är bra att ta dagen som den kommer ibland... och det tänker jag göra...

Jag är förövrigt svarthårig nu (färgade håret själv i förrgår). Det tog några månader att
köpa den svarta hårfärgen igen. Under det sista halvåret har jag tänkt tanken på att färga
det svart igen (var svart hösten 2005), eftersom den svartbruna färgen jag använt har varit
riktigt dålig och försvunnit ur håret på nolltid. Hårfärg som försvinner få man tvättar håret?
Hm... undrar hur de kan skriva att det är hårfärg nivå 3 (permanent) när det inte är det. Jag
ser nog inte så konstig ut i det... tror jag. Visst syns det väl lite att det är färgat och kanske inte
min riktigt hårfärg. Jag vet inte. Men jag tycker det ser helt okej ut. Älskar en gubbe på jobbets
kommentar igår: "Och färgat håret har du gjort också flicka. Usch på dig..."
Sedan efter några sekunder: "Nä jag skojade... för mig får du ha vilken hårfärg du
vill..."


Fanny fick smaka vattenmelon idag och tyckte det var rysligt gott :)


Jag med min nya svarta hårfärg :) Hiss eller diss?



XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Igår var jag i Uppsala och hade min kompis lånade systemkamera med mig.
Det skulle fotograferas studenter. Jag minns själv när jag åkte flak. Det är två
år sedan nu. Men det är väl en av de bästa dagarna i mitt liv och bland det roligaste
jag har gjort. Men att det kunde vara kul att även stå bredvid och se studenternas
glädje hade jag inte väntat mig. Min kompis sa till mig; "FAN NÄSTA ÅR SKITER VI
I ATT FOTOGRAFERA. DÅ SKA VI KRASCHA ETT FLAK... :)" Haha och visst kan jag
känna lite så, för även om det var otroligt kul att se alla studenter och dela deras
glädje (på denna dagen är alla vänner... det är något som enar), så saknar man
att stå där på flaket. Det är sådan gemenskap. När jag för två år sedan åkte på
kungsgatan genom Uppsala för två år sedan, så mötte vi flera andra studentflak.
Då sträckte man ut händerna så man hälsade på varandra och tog i hand, fast att
man kanske inte kände en enda person på det andra flaket. Man saknar den där dagen
faktiskt och önskar man fick uppleva den igen :)

Två år sedan studenten och om exakt 50 minuter är mitt liv som 20-åring slut. Då har
ännu ett år av mitt liv passerat. Ibland undrar jag hur allting kan gå så fort... Klockan visar
exakt 23.10 och det är fortfarande ljust ute, älskade ljuva varma sommarkväll. Jag älskar
sommaren, det är något jag lärt mig uppskatta och älska. Men så är jag ett sommarbarn
också, så vore väl konstigt. Jag älskar att springa barfota på gräsmattan, känna gräset
killa mellan tårna och inse att jag på kvällen har gröna fotsulor... doften av nyklippt gräs,
nyslaget hö... ja så är jag en bondunge också (uppväxt på landet) med skogen om knuten,
ödslig landsbyggd tre mil från Uppsala. Jag säger inte att man inte kan vara jordnära när man
kommer ifrån storstaden... men jag tror chansen att man är jordnära är större om man är
uppväxt på en landsbyggd. Tänker lite på Brolles låt Världens hörn när jag tänker på min
uppväxt;
        
          "Jag är född i en liten by i ett av världens hörn. Vid en landsväg där allt tar slut
           och där älven har sitt krön. Jag är född i en liten by och där är jag farsan son.
           Det var längesen jag bodde där men det är var jag kommer ifrån. Jag är född
           i en liten by bland travarna av ved. Där skogen vuxit sig seg och stark och
           människorna med. Jag har rest till en galen stad med en himmel utav bly. Här är
           jag hemma, ändå inte alls. Jag är född i en liten by. Om jag så reser till en annan
           värld där dom gör mig till en kung. Hör jag ljudet av en älv och en skog i mitt
           hjärtas rum. Jag är född I en liten by I ett av världens hörn. Vid en landsväg
           där allt tar slut och där älven har sitt krön. Jag är född i en liten by och där är
           jag morsan son det var längesedan jag bodde där, men det är var jag kommer
           ifrån..."

Men jag må vara en bondlurk eller vad det kanske finns stadsbor som kallar mig för. Men
jag är ändå en stolt snart 21-årig sådan i så fall. Kalla mig bondlurk, bondunge, bonde eller
vad ni vill. För mig spelar det ingen roll. Jag vet var jag kommer ifrån. Jag uppskattar min by här
mitt i ingenstans.


Tänkte bjuda på lite bilder från studenten 2011 som var igår den 1 juni;














För er som har mig som vän på min facebook, så finns där ännu flera bilder från studenten :)

Nu är det dags att sova... Jobb imorgon 07.30-15.30.




Stort grattis till mig själv som blir 21 år imorgon! :)


XOXO Jenny has left the building. To be continue...