Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Jag trodde aldrig jag skulle drabbas. Men jag har jätteångest över min ålder och då är jag
bara precis 21 år fyllda. Tankarna kommer när jag ser människor i min omgivning som är
lika gamla som mig. En del pluggar och vissa är snart färdigutbildade. En del jobbar och har
fast jobb. Andra har skaffat barn eller väntar barn nu. När man jämför sig med dem, ser
att de skriver på facebook om en massa, då känner jag ångesten krypa sig fram i mig.

Jag blir stressad av att se de personerna, för jag känner att åren rinner genom mina fingrar
som sand. Det gör mig tokig och får mig att vilja "springa". Det är så illa att jag till och med börjat
tänka tanken att frysa in ägg (för att kunna få barn i framtiden om jag vill ha det) och jag tänker
insemination i skallen också. Förstår inte varför. Alla säger åt mig att jag har många år på mig.
Men samtidigt märker jag att ju äldre jag blir, desto fortare går varje år.




Biologiska klockan? Eller vad handlar det om. Jag kan inte finna något svar. Men när jag
känner de tankarna jag känner när jag skriver detta inlägget känner jag bara att jag står
still och stampar på ett och samma ställe. Jag vet lite vad jag ska försöka mig på i framtiden.
Men jag känner samtidigt litegrann att jag inte riktigt vet var jag ska, bara framåt...

Jag tror jag måste leva, sluta planera, leva för dagen och ta en dag i taget. Samtidigt försöka
släppa alla tankar om det här med min ålder. Det viktigaste för mig just nu är att försöka slå
mig fri och stå på egna ben. Bara det att bryta upp och ha mitt eget kommer vara ett stort
kliv för mig... i rätt riktning som kommer få mig att känna att jag gör något bra... Det är
vad jag behöver nu.



XOXO Jenny has left the building. To be continue...