Sommarens sista dag.
Idag blåste det kallt. Det är inte lika varmt som förut. Luften är annorlunda. Den tränger in genom kläderna, in på bara huden. Är det bara jag som känner så? Är det bara jag mår och känner som jag gör?
All ensamhet... Den dödar mig sakta men säkert. Du håller också på att döda mig M. Var jag bara en dålig ersättning när du inte hade någon tjej?
Vad fan betydde det att umgås med mig egentligen?
Ena stunden var jag värsta sötisen. Sedan hör man av sin kompis att du sagt: "Om jag inte umgicks med Jenny så skulle jag tokflirta och ragga på dig!"
Vad vill du att folk ska tro om dig egentligen. Ge mig ett ärligt svar förfan. Det känns som det du sagt hittills inte vart sanning nu när allt kommer omkring. När sanningen kryper fram.
"JAg tror jag är kär".
I vem fan då? En tjej du aldrig ens träffat?
En vecka i Korea. Hur fan kunde du ändra dig så jävla snabbt?!
Sedan snackar du om att du vill va vän med mig? Är det också en jävla lögn eller?
Vi lär ju fan aldrig träffas ändå sen om du skaffar flickvän. Inte för att jag inte vill träffa dig.
Men jag antar att jag då bara är ett minne blott, en icke myndig tjej som du såg din chans till att utnyttja lite medan du letade efter första bästa tjej att bli tillsammans med. Hur fan många har du inte kallat sötis då?
Du säger det till en kompis till mig...
Du har skrivit det till en jävla massa andra tjejer. Man är bara en i mängden. Jag trodde du var annorlunda som kille. Jag trodde du hade något innanför pannbenet. I mellanåt känns du har det. Sedan i nästa stund gör du så här: Tänker med kuken precis som alla jävla andra killar.
En kille jag brukar snacka med ibland på msn har tydligen gift sig i helgen. Inte för att jag träffat honom. Han är trevlig. Det jag känner är avund av att alla andra människor ska få vara lyckliga. Jag tycker att jag har lidit tillräckligt!
I somras mådde jag faktiskt helt okej stundvis. Din närhet fick mig att må bättre.
Nu känns det som att det är dags att ta farväl av något som jag hoppats få ha kvar i mitt liv. Men jag tror inte att jag kan behålla det. För det gör ont. SÅ JÄVLA ONT...
Ett tag trodde jag att jag betydde något. Ett tag behandlade du mig så väl. Vad du behandlar mig som nu vet jag inte längre. Jag vet ingenting längre. Jag är bara djupt jävla sårad.
Tankarna på att försvinna, TA LIVET AV MIG! TA SJÄLVMORD! lockar ännu mer efter ditt svek.
Det här är sommarens sista dag!
All ensamhet... Den dödar mig sakta men säkert. Du håller också på att döda mig M. Var jag bara en dålig ersättning när du inte hade någon tjej?
Vad fan betydde det att umgås med mig egentligen?
Ena stunden var jag värsta sötisen. Sedan hör man av sin kompis att du sagt: "Om jag inte umgicks med Jenny så skulle jag tokflirta och ragga på dig!"
Vad vill du att folk ska tro om dig egentligen. Ge mig ett ärligt svar förfan. Det känns som det du sagt hittills inte vart sanning nu när allt kommer omkring. När sanningen kryper fram.
"JAg tror jag är kär".
I vem fan då? En tjej du aldrig ens träffat?
En vecka i Korea. Hur fan kunde du ändra dig så jävla snabbt?!
Sedan snackar du om att du vill va vän med mig? Är det också en jävla lögn eller?
Vi lär ju fan aldrig träffas ändå sen om du skaffar flickvän. Inte för att jag inte vill träffa dig.
Men jag antar att jag då bara är ett minne blott, en icke myndig tjej som du såg din chans till att utnyttja lite medan du letade efter första bästa tjej att bli tillsammans med. Hur fan många har du inte kallat sötis då?
Du säger det till en kompis till mig...
Du har skrivit det till en jävla massa andra tjejer. Man är bara en i mängden. Jag trodde du var annorlunda som kille. Jag trodde du hade något innanför pannbenet. I mellanåt känns du har det. Sedan i nästa stund gör du så här: Tänker med kuken precis som alla jävla andra killar.
En kille jag brukar snacka med ibland på msn har tydligen gift sig i helgen. Inte för att jag träffat honom. Han är trevlig. Det jag känner är avund av att alla andra människor ska få vara lyckliga. Jag tycker att jag har lidit tillräckligt!
I somras mådde jag faktiskt helt okej stundvis. Din närhet fick mig att må bättre.
Nu känns det som att det är dags att ta farväl av något som jag hoppats få ha kvar i mitt liv. Men jag tror inte att jag kan behålla det. För det gör ont. SÅ JÄVLA ONT...
Ett tag trodde jag att jag betydde något. Ett tag behandlade du mig så väl. Vad du behandlar mig som nu vet jag inte längre. Jag vet ingenting längre. Jag är bara djupt jävla sårad.
Tankarna på att försvinna, TA LIVET AV MIG! TA SJÄLVMORD! lockar ännu mer efter ditt svek.
Det här är sommarens sista dag!
Är jag så jävla hemsk som människa?! ='(
Jag vet inte vad det är med mig. Men jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt med människor ibland. De säger att de vill umgås med en och säger: "Ja men klart du ska komma". Sedan ett par timmar senare säger de: "Nee jag vet inte om det funkar då. Jag kanske ska ut med polarna och grilla."
Jaha där sitter jag med öppen mun =O och frågar mig: "Jaha vad är det för fel på mig då? Är jag så illa omtyckt så att de inte kan säga rätt ut att de inte vill umgås med mig, utan bygger upp en vägg utav falska förhoppningar, som de sen river ner och lämnar i en hög framför mig?"
Vad gör jag fel?
Jag har knappt inga vänner (TYCK INTE SYND OM MIG, för jag förtjänar det säkert)
En del verkar liksom ungefär: "Ja men klart du är min vän. Jo men vi kan nog ses då. Nej just det, jag ska göra annat då. Någon annan dag då..."
Jaha där står jag igen, med muren nedriven framför mig.
Jag klarar inte av detta längre. Det är så irriterande. Jag mår dåligt innan. Jag mår inte bättre efteråt, då sådana som säger att de är mina vänner inger en massa falska förhoppningar och säger att de vill träffa mig. Sedan så kastar de svaret att de bestämt sig för att göra annat istället, i ansiktet på mig!
ÄR JAG SÅ JÄVLA HEMSK SOM MÄNNISKA?!
Jag känner mig gång på gång så jävla ensam. Det verkar emellanåt bara finnas en person som bryr sig. Det är min absolut bästa kompis: Ulla.
Ulla är mitt andra jag. Hon är min tvillingsjäl. Ulla är mitt andra jag, UTAN DEN DÅLIGA SIDAN!!!!
Jaha där sitter jag med öppen mun =O och frågar mig: "Jaha vad är det för fel på mig då? Är jag så illa omtyckt så att de inte kan säga rätt ut att de inte vill umgås med mig, utan bygger upp en vägg utav falska förhoppningar, som de sen river ner och lämnar i en hög framför mig?"
Vad gör jag fel?
Jag har knappt inga vänner (TYCK INTE SYND OM MIG, för jag förtjänar det säkert)
En del verkar liksom ungefär: "Ja men klart du är min vän. Jo men vi kan nog ses då. Nej just det, jag ska göra annat då. Någon annan dag då..."
Jaha där står jag igen, med muren nedriven framför mig.
Jag klarar inte av detta längre. Det är så irriterande. Jag mår dåligt innan. Jag mår inte bättre efteråt, då sådana som säger att de är mina vänner inger en massa falska förhoppningar och säger att de vill träffa mig. Sedan så kastar de svaret att de bestämt sig för att göra annat istället, i ansiktet på mig!
ÄR JAG SÅ JÄVLA HEMSK SOM MÄNNISKA?!
Jag känner mig gång på gång så jävla ensam. Det verkar emellanåt bara finnas en person som bryr sig. Det är min absolut bästa kompis: Ulla.
Ulla är mitt andra jag. Hon är min tvillingsjäl. Ulla är mitt andra jag, UTAN DEN DÅLIGA SIDAN!!!!
