Äntligen Lidas!
När vi i Sverige pratar om superstjärnor inom idrotterna, handlar det i lag om de personerna
som gör flest mål och individuellt de personer som vinner flest guld. I Sverige har vi, enligt
mitt tycke, alltid haft svårt att uppskatta grovjobbarna, de som sliter och passar fram så
deras lagkompisar kan göra mål och de individer som tillsammans med en annan person som
vinner guld, ser till att det blir bredd inom en idrott. När jag säger detta anser jag mig ha
kött på benen i form av att Anja Pärson får mera medialt intresse än Maria Pietlä-Holmner,
trots att Maria tog silver i senaste VM medan Anja åkte från mästerskapet medaljlös. Jag säger
inte i och med detta att Anja är dålig, för kapaciteten finns. Men kapaciteten finns även hos
andra tjejer i det alpina landslaget. Ett exempel är just det med Pietlä-Holmner. Men även Jessica
Lindell-Vikarby som inför VM förra året var ett stort medaljhopp har hamnat i skuggan av Anja, fast
att hon var en av få i det alpina landslaget både på herr- och damsidan som lyckades vinna förra
året. Dessa personer; Lindell-Vikarby, Pietlä-Holmner… för att bara nämna några hjälper Anja
med bredden inom utförsåkningen, men blir bortglömda tack vare Anjas tidigare bragder.
En av de personer jag främst kommer att tänka på när det gäller det här med att vi i Sverige
bara uppskattar guld och målgörare är Nicklas Lidas Lidström. En mer komplett ishockeyback
får man nog söka länge efter. Nicklas har alltid jobbat i skuggan av bland annat Foppa och
Sudden. Medan det alltid varit snack om Peter Forsberg inför varje stor turnering (förutsatt
att han har spelat och varit skadefri), så har Lidas varit en spelare som väl egentligen
alltid varit självklar på backposition men som det aldrig pratats om. Han har inte uppmärksammats
på samma sätt medialt som Foppa. Foppas fötter har till och med fått större rubriker
än Lidas, fast Lidström flertalet gånger fått James Norris Memorial Trophy som NHL:s bäste back
och en gång fått Conn Smythe Trophy som NHL-slutspelets mest värdefulla spelare (han var den
förste europé som vann utmärkelsen). Han slog till och med Foppa i omröstningen om vem som
är den bäste européen i ligan genom alla tider. Ändå är den gigantiska backklippan från Västerås
i svenska medier enligt mig en spelare fått otroligt lite medielat utrymme för sin storhet inom
hockeyvärlden. Det är nästan så att jag vill skrika Skämmes ta mej fan! åt svenska medier.
Nicklas Lidström tillsammans med den andra detroitsvensken Henrik
"Zäta" Zetterberg.
Idag huserar Nicklas Lidström i den ilsket röda Detroit red wings-tröjan som lagkapten, som en
av de äldsta spelarna inom liga. Åldersmässigt är Nicklas närmare fyrtio år, en ålder som för
de största inom NHL, bara är en fjuttig sifffra. Kroppsligt är Nicklas lång, ståtlig, stark och ja ung.
Att se Niklas spela är en fröjd. Det finns en del personer inom den svenska idrotten, ja även
nternationellt som jag verkligen kan säga att man unnar saker. Jag unnar t ex den amerikanska
sprintern Tyson Gay ett VM- och OS-guld (han sliter dag ut och dag in som ensamstående
pappa till två småbarn och orkar ändå lägga ner så mycket tid på träning så att han är nästan
den bäste i hela världen). Nicklas Lidström är även han en sådan idrottsman.
Jag ver inte hur många gånger jag har sagt till människor:
Fyfan vad underbart det var att Sverige åter är olympiska
mästare i ishockey. Och fyfan vad jag är glad att Nicklas Lidström fick avgöra finalen, jag unnar
verkligen honom det målet så jävla mycket. För mig är Nicklas Lidströms avgörande mål åtta
sekunder in i tredje perioden ett klassiskt sportögonblick, inte bara för att Sverige fick återta titeln
de fick 1994 i Lillehammer, utan för att Lidas (enligt mig Sveriges bästa ishockeyback genom
tiderna) var den som fick lägga pucken bakom den finske målvakten. Jag tror jag föll ett par
glädjetårar när domaren blåste av matchen, jag rös (håret på mina armar stod verkligen upp
samtidigt som huden knottrade sig). Ett stycke svensk idrottshistoria var skriven och Lidas avgörande
är lika stort som Foppas 1994. De tårar som kom då, kom även pga att många av de finska stjärnorna
gjorde den sista OS-turneringen tillsammans och man unnar egentligen dem också ett guld, även
om jag naturligtvis är överlycklig att det var Sverige som tog det.) Jag är en människa som
verkligen kan visa känslor i samband med ett sportevenemang och även en stolt sådan.
Igår presenterades OS-truppen inför Vancouver och inför detta OS har Lidström
varit given, det har pratats om honom. Han har äntligen fått ett medialt värde. Han har
äntligen blivit älskad, . Om Nicklas Lidström är folkkär, det är en svår fråga för många
skulle jag tro. Han är knappast ingen Stenis. Jag tror det är svårt för någon att kunna
fylla en sådan position speciellt eftersom vi idag är så otroligt duktiga inom många idrotter.
Men i mina ögon är Nicklas Lidström folkkär, han tillhör definitivt en av de idrottspersonligheterna
som är älskade av svenska folket. Utåt sätt är Lidström en helyllekille i ishockeyrinken. Det är i
alla fall vad jag upplevt och fortfarande upplever, trots jag tidigare idag läste en artikel eller
form av krönika fär expressens Magnus Nyström avslöjar att Lidas skrikit Fucking Finn efter
Teemu Selläne på grund av att han blivit tacklad av den nämde. Jag har nämligen svårt att
tänka mig att trebarnspappan Lidas skulle vara en bullskalle eller behöva tvätt munnen med tvål.
För mig är han fortfarande helylle-Lidas trots dessa uppgifter. Efter OS-finalen 2006 i Turin
inleddes en artikeln i DN-Sport med att Nicklas Lidström sannolikt spelat sin sista stora final med
Tre Kronor. Finalen hade varit ett perfekt slut för den då trettiofemårige Lidström. Om ungefär en
och en halv månad kommer Nicklas Lidström, då trettionio år gammal (fyller fyrtio senare under 2010)
att kliva in på isen i Vancouver, inklädd de blågula tröjorna med tre stora ståtliga kronor på
bröstet. Mats Sundin som alltid varit lagkapten tidigare har lagt skridskorna på hyllan, Peter
Forsberg har iår gjort sin sjuttioelfte comeback med dras med en revbensskada även om han
hoppas kunna bli spelklar till OS. Lidas och Foppa och även Tomas Holmström med sin stora
bak som han gärna trycker upp i motståndarkeeperns mask, är i stort sett de ända som är med från
den gamla generationen av Tre Kronor, den generation som var en gyllene generation för Svensk
hockey. Från OS-laget 2006 finns Peter ”Foppa” Forsberg, Nicklas Lidas Lidström, Tomas
Homer Holmström, Henrik ”Zäta” Zetterberg, Niklas Kronwall, Matthias Öhlund, Daniel ”Alfie”
Alfredsson, Fredrik Modin, Samuel Påhlsson, Stefan Liv, Henrik Sedin och Daniel Sedin kvar.
När OS-truppen tidigare idag meddelande, meddelandes det också att Nicklas Lidström, till
vardags lagkapten i klubblaget Detroit, äntligen kommer att få bära kaptensbindeln i Tre Kronor.
Det är en uppgift han verkligen är väl värd. När det gäller mediaintresset kring Nicklas Lidströms,
samt att han kommer att vara en av de absolut mest framstående och värdefulla spelarna
Sverige har samt bära kaptensbindeln, går det bara uttrycka sig på ett sätt: ÄNTLIGEN LIDAS!
I Nyströms artikel i expressen skriver han också följande angående att det är flera som tycker
att Lidas är den bäste svensken i NHL genom tiderna:
"En kanadensisk journalist - som vill vara anonym, men har goda kontakter med
kommittén som utser spelare till Hockey Hall of Fame - sa något intressant till mig.
Hockey Hall of Fame hedrar bara de allra största spelarna och det är fortfarande bara en
enda svensk som fått en plats där: Börje Salming.
Journalisten sa: - Vad kommittén främst går på är individuella utmärkelser och
framgångar i slutspelet. Därför är Lidström given. Och därför är det tveksamt om vare
sig Forsberg eller Sundin kommer väljas in i Hall of Fame.
Lidström rankas alltså en nivå högre än både Sundin och Forsberg i NHL."
Lidström har spelat över 1000 matcher i NHL och gjort över 1000 poäng, vilket få backar
tidigare lyckats med inom NHL.
Jag hoppas verkligen att jag får sitta och storböla framför tv:n ett antal gånger av glädje
under OS-veckorna i februari och speciellt efter herrarnas hockeyfinal :)
De gjorde OS-guldet 2006 möjligt
Julen väcker tankar
Klockan är nästan halvfem... julafton har för längesedan övergått i juldagen även
om jag fortfarande är vaken och har varit i snart 21 timmar. Som jag skrev tidigare hade
jag velat fira den med en speciell person. Eller fira... det är fel ord, men tillbringa den med
honom. Nu blev det inte så på grund av en del skäl som jag inte tänker gå in på. Istället satt
jag hemma med mamma, pappa, brorsan och brorsans särbo. Jag är inget fan av julen och
även om det var jul idag kändes det inget speciellt. Det var som vilken annan vinterdag som
helst förutom att vi lagade julmat istället för vanlig mat, klädde en gran (som liknar... ja jag
vet inte vad.) och tände ljus och använde juldukar. En normal jul kan tyckas. Jag gillar inte julen
dels på grund av att jag tycker det är så jäklar mycket olika saker som ska fixas innan... man ska
lägga ut pengar på julklappar till personer som man egentligen inte känner för att ge paket, utan
ska ge dem bara för att de tillhör släkten.
Jag hade helst velat avsluta detta inlägg på en bra sätt, men årets jul har inte varit som andra.
När det är jul förbereder sig hela familjen tillsammans genom att hjälpas åt med diverse bestyr,
såsom knäckkok, matlagning, städning m.m. I min familj (den som fortfarande bor i huset, brorsan
har flugit ut sen längesen) har det funnits en person som trott det ska bli jul av sig självt. Istället för
att ta ledigt och hjälpa till jobbar man till kl 16 dagen innan julafton och det första man gör när
man kommer hem är att slå i sig ett glas med whiskey och sätta sig framför tv:n. Sen att det ska
göras janssons frestelse, att skinkan ska grilleras, ja det är andras uppgift så länge personen i
fråga slipper anstränga sig. Och när man pratar med en annan person i hushållet får man veta saker
och ting som man inte trodde (som man egentligen inte har att göra med, oavsett om man tillhöre
familjen). Och i de flesta fall är det saker som man inte vill höra. Men i detta fall är jag glad för det.
Det som gör mig mest förbanna och ledsen är att höra en person sitta och gnälla dag ut och dag in
på saker och ting och när man ger personen råd säger åt den att göra si och så, ja då ska man
försvara personen som man i fråga haft en diskussion kring. Det går så jäkla bra att gnälla och
tycka synd om sig själv. Men att ta en strid och genom detta kanske må bättre själv och få ur
sig det man tycker och tänker är alldeles för jobbigt.
Denna jul väcker så otroligt mycket tankar hos mig... den gör mig ledsen, förbannad och irriterad.
Den väcker tankar. För att det ska ske en förändring måste man ibland kasta sig ut för ett stup och
prova sina vingar även om det kan innebära en del kraschlandningar innan man lyckas hålla
sig svävandes efter att man lyft. Men sitter man och är rädd för att det ska vara för jobbigt
att försöka få till denna förändring är det ingen idée att ens gnälla länge. Varför gnäller man?
För att man anser att något är fel. Vad vill man om man anser att något är fel eller känner sig
felbehandlad? Ha en ändring och försöka få saker till det bättre.
Jag vet mycket väl att det finns flera faktorer med i vissa processer. Men ibland får man tackla
dem bit för bit och ta en del i taget. Det är alltid en början. Men vågar man inte börja någonstans,
vinner man inget; dvs det sker ingen ändrig.
ÄLSKAR OCH SAKNAR DIG JÄTTEMYCKET (Du vet vem du är och att du betyder mer än ord kan beskriva)
God Jul & God fortsättning!
All I want for christmas is you
snö som har kommit de senaste dagarna. Men när det gäller julen, så är det tredje
året i rad som jag inte ser fram emot den. Jularna är inte som förr. När man var
liten var julafton årets höjdpunkt på året. Det var till och med större än födelsedagen.
I alla fall kändes det så då. Idag bryr jag mig knappt om att jag fyller år eller att det
är julafton. Jag vill bara ha lugn och ro och vara ifred när det gäller julafton. Det
ska vara en familjehögtid,en lycklig stund på året när man ska vara glad. Jag orkar inte
vara glad och jag orkar inte går runt men ett fejkat leende på läpparna. När det gäller
känslomässiga saker är jag en för dålig skådespelare.
Mamma brukar kalla mig egoist därför att jag är rak och ärlig... Hon kan inte förstå mig
när jag säger att om jag hade försökt en sak med mina föräldrar hela tiden och de inte
tar det till sig, d v s att det inte går att hjälpa dem, då skulle jag sluta bry mig och ge
upp. För det går inte att ge och ge hela tiden när det gäller att hjälpa människor och man
aldrig får någon respons tillbaka i form av ett tack. Nu är jag inte i denna situationen
att jag försöker hjälpa någon... inte längre... för jag har gettupp vad det gäller den personen,
en barndomskompis som verkar klara sig så otroligt bra utan min hjälp, mina råd, att jag
är en lyssnare när hon har det jobbigt... Man känner sig ganska värdelös. Jag kan inte fortsätta
i det spåret vilket gör att jag slutat bry mig, slutat vara glad för den personen. Jag känner
mig elak som skriver detta. Men jag är nog en sådan person som, inte behöver bekräftelse,
men som kanske vill att människor ska visa lite uppskattning när man försöker bry sig.
När det gäller jul så tycker jag hela idén med julen är jobbig. Man ska komma på vad
man ska ge i gåvor åt en massa andra människor, man ska lägga ut massa pengar på
saker som man, bara för att man själv tycker det är bra julklappar, inte vet om de som
får klapparna gillar. Pappa frågade mig senast ikväll vad jag ville ha i julklapp. Jag vet inte
vad jag ska svara. För jag vet inte vad jag vill ha... i alla fall inte när det gäller i presentväg.
Och det skulle inte spela någon roll om jag inte fick presenter heller... för det är inte vad
jag vill ha. Det jag vill ha på julafton är en speciell person som jag känner otroligt starka känslor
för, trots att vi ibland tjafsat om småsaker och jag gråtit milslånga floder i rädslan att jag har
förlorat honom helt... när det känns som att man kommer gå under om man inte får vara med
den personen...
På julafton kommer jag sitta mitt ute i ingenstans, i ett kallt hus och önska att han vore där.
Jag kommer sakna, som jag alltid gör... jag kommer tänka på honom som jag gör inte hela tiden,
men säkert 90-95% av mina dagar. All I want for christmas is you. Jag älskar dig! Du vet vem du
är. Du betyder hur mycket som helst för mig.
12 mil för seger
(alltså totalt tolv mil med hemresan). Det är ett Rasbo med stort självförtroende
efter förra helgens kross (2-12) av IS Saga U i Allianshallen. Tyvärr hade jag
oturen att missa den matchen på grund av dålig träningsnärvaro eftersom jag
hade superont i ryggen och ont i halsen de dagar jag skulle ha tränat. Jag tänker
inte prata om min rygg för jag är så jävla allmänt less på den. För tillfället känns
den i alla fall okej.
Hur som helst, jag har inte sett några matcher med Rimbo iår förutom den
där vi mötte dem i seriepremiären tidigare i höstas. Och då var det inget
bländande spel de uppvisade även om de vann matchen. Sedan har de vunnit
ett antal matcher efter den segern. Den största skrällen är nog segern över
Storvreta IBK U2. Men genom lite efterforskningar har jag i alla fall uppfattat
att vreta saknade flera spelare då på grund av sjukdom. Sedan om det var
orsaken till förlusten, det kan jag inte säga. Vissa rykten, vet inte om de
är sanna, har sagt att Rimbos tränare är IBK Roslagens gamla tränare.
Det jag med säkerhet vet är att de fått en otroligt skicklig och duktig spelare
i den till åren komna Linda Thorström. Minns henne från förra året då vi mötte
Roslagen. Det var inte en lätt spelare att möta. Enligt uppgifter är det spelaren
som varit nyckeln till Rimbos segrar denna höst.
Resultatena har i D4Ö varit väldigt märkliga denna höst. Det har varit lag som
slagit ett annat lag med tvåsiffrigt, för att sedan förlora mot ett lag som förlorat
mot det laget de krossade. Tillfälligheter? Det går inte att svara på. För att kunna ge
svaret på den frågan måste man nog ha följt alla matcher och det är det
knappast någon som har gjort.
Jag brukar alltid vara positiv och tro på vinst, leva efter mottot vi vill, vi vågar,
vi kan inför matcherna. Det kommer jag även göra imorgon med. Jag känner
mig superladdad. Jag är även inspirerad från dagens VM-final i Västerås, som jag
fick möjligheten att åka och titta på Live (uppskattar verkligen att du kunde hjälpa
mig att köpa biljett. Du vet vem du är). Sverige var det klart bättre laget under
hela matchen även om det periodvis fanns stunder när Sverige inte riktigt fick
det där bländande spelet som de visat tidigare under turneringen. Tänk att lilla
Sverige är världsbäst i innebandy, som enligt vissa rapporter är en av de snabbast
växande sporterna runtom i världen.
Nu börjar det nog snart bli dags att gå och lägga sig. Hade tänkt gå upp kl 10 imorgon
bitti. Vill ju inte sova bort hela dagen. Blir att kolla på vintersport (jag är lite freak av det)
och så ska jag försöka få lite kemi gjort imorgon (har prov på tisdag som jag måste klara).
Sedan hoppas jag att jag får övningsköra. Det går bättre och bättre... även om det dröjer
ett tag innan jag får köra ofta. Synd att det är mörkt imorgon när vi ska till matchen. Annars
hade jag velat köra till Rimbo imorgon. Men kan nog glömma det tror jag.
Vi vinner imorgon, jag säger inget mer =)
TAGGA NU TJEJER!
Bloggtorka
kommer på något bra att skriva om. Just nu... hm funderar jag på varför
orden cancer är ett sådant skrämmande ord? Det är en fundering jag har
haft i cirka en vecka. jag vet inte varför jag började fundera över det riktigt.
Men jag tror det handlar om att jag dels har sett otroligt mycket på Greys anatomy,
att jag vill bli läkare själv och funderar mycket kring cancer. Jag funderar otroligt
mycket kring celler. Det är helt jävla sjukt. Men jag sitter faktiskt emellanåt på och
funderar om det finns något sätt att bota HIV på.
Det var en kille som var sjuk i leukemi från USA. Mannen hade också HIV. Han hade
fått återfall av cancern och man ville genomföra en stamcellstransplantation eftersom man
trodde att det var det bästa sättet att få mannen frisk på. Transplantationen genomfördes
och mannen tillfrisknade från leukemin. MEN när man tog tester fanns det inga spår av
HIV-smittan hos mannen. Enligt första tester var han alltså frisk från smittan. Om tillståndet
med tillfrisknande från HIV höll i sig finns det inga uppgifter om, vilket tyder på att det inte gjorde
det. Men det kanske var en milstolpe i forskningen kring HIV. Det intresserar mig lite faktiskt.
Tänk om jag en dag kunde hitta den där milstolpen som krävs för att komma på hur man skulle
bota HIV. Jävlar vad bra det skulle vara :) Drömma och önska går. Ibland slår önskningar och
drömmar in. Det är den dagen man slutar önska och drömma, som man förstör allting. Det viktigaste
man kan göra är att fortsätta drömma, önska och hoppas. Den dagen man ger upp det, har
man inget kvar.
MISSY HIGGINS - Where I stood
