Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Det har varit en underbar sommardag och sommarkväll. Medan alla andra satt hemma,
utomhus... kanske grillade en god köttbit... har jag spenderat kvällen på jobbet. Jag
klagar inte, för det är skönt att jobba också (dels ekonomiskt, men även för att jag
känner att jag gör någon nytta). Och på bussen hem är det inte en enda människa på
bussen mer än jag själv, en tjej på väg hem från sin pojkvän och en annan man som
troligen även han har jobbat kväll. Det går inte att undgå känslan, men ibland känns det
väldigt ensamt under sådan här kvällar.

Jag är en kvällsmänniska och tycker det är ganska skönt att jobba på kvällar. Men man
känner att mycket blir lidande när man gör det. Har man en hundvalp som behöver
ringträning och lydnadsträning när det är så här varmt, så kan man bara träna på
kvällarna. Och när jag jobbar kvällar, känner jag mig otillräcklig. För då får inte hon
den uppmärksamhet som hon behöver. Hon ska ställas ut på lördag och jag börjar
redan känna nervositet inför det. Jag funderar på om träningen gett resultat eller om jag
ska få inse att jag inte är duktig på det här med ringträning. Man funderar ju. Jag är
uppväxt med hund, den sista avlivade vi när jag var 7 år. Men jag har aldrig tränat med
hund.

Jag ifrågasätter ibland om det var smart att skaffa hund. Men det var ju det jag ville och
jag kan säga att idag, när den värsta valptiden är över, så ångrar jag inte mig ett dugg.
Som igår kväll när jag kom hem från jobbet. I dörren möttes jag av en liten vovve med
viftande svans, som hoppade upp för att slicka mig i ansiktet. Hunden blir glad över att
se en och jag blir glad över att se henne. Hon är lite nafsig när hon blir glad och igår högg
hon mig i örat när jag kom hem. Haha. Idag var hon inte fullt lika tokig.

Precis som man får tillbaka mycket glädje från en hund, så får man tillbaka mycket genom
att jobba med äldre människor. Det finns dagar när det är jättejobbigt, när man helst skulle
vilja lägga sig i en grav. Men det finns dagar när man lämnar en äldre människas hem med
ett stort leende på läpparna. Ikväll hade jag ett sådant samtal med en av de som jag hjälpte.
Det är helt underbart. Vissa är så tacksamma att man nästan blir rörd. Livet är inte lätt när
man blir gammal.

När man jobbar med äldre, som upplevt svåra saker och som kanske är väldigt sjuka, får
man perspektiv till saker och ting. Den där ryggvärken man kände dagen innan eller det
där gnället för en skitsak, är som bortblåst och man undar varför man överhuvud gnällde
över något.

Jag var tidigare en speedwayfantast. Det intresset har väl inte dött fullt, men runnit ut lite
i sanden och så. Jag var med på Tony Rickardssons tid om man säger så. Ungefär samtidigt
som han slutade, så slutade väl även jag att kolla på speedway... men nej det var inte på
grund av att han slutade. Ibland blir bara saker som de blir. Under Rickardssons tid fanns
det en australiensare vid namn Leigh Adams, som även han tillhörde världseliten. Han
avslutade sin karriär på topp i vintras... han lämnade speedwayen utan att ha fått några
men för livet som till exempel svenske Per Jonsson fick i en krasch i Polen 1994 (rullstollsbunden
sedan dess). Man blir glad när de får lämna ovalen utan men. För tyvärr är det för många
speedwayförare som på senare år skadats väldigt svårt i krascher. Men så idag läser jag
på bussen hem från jobbet att den här australiensaren varit med om en motorcykelolycka i
sitt hemland; att han andas genom respirator, har brutit ryggen på tre ställen och enligt uppgifter
är förlamad från midjan och neråt. Ungefär som att ödet hann ikapp honom. När man läser
om en sådan sak fylls ögonen med tårar, och det är också en sak som gör att man får
perspektiv på saker.

När det gäller MC-olyckor har det ju varit flertalet på sistone tiden. Det skulle vara lätt att
bara stryka ett sträck över orsakerna till olyckorna och lägga all skuld på de som åker
motorcykel; att de åker för fort och är vårdslösa. För det är tyvärr så med vissa. Men genom
egen erfarenhet så vet jag att det inte är så enkelt. Min morbror kraschade väldigt illa
på motorcykeln för ca 1 ½ månad sedan. Visst erkände han att han hade kört lite för fort.
Men samtidigt berättade han att olyckan skett på grund av att en bil kört om honom och
inte tänkt sig för och snävat in så att han höll på att träna min morbror av vägen. Min morbror
hade två val; att krascha in i bilen eller att styra ut på kanten av vägen. Han valde det sista
och hade änglavakt. Men detta visar att det finns många bilister som inte riktigt respekterar
och visar hänsyn till de på två hjul. Jag har en nära vän och person som jag tycker väldigt
mycket om. Han kör motorcykel. Ibland kan jag vara rädd att det ska hända honom
någonting när han kör.

I morgon är det en ny dag. Här om dagen såg jag en bonad med ordspråket;
"Varje dag är en gåva och något att ta vara på..."
Så det är det jag ska göra. Har dock inte bestämt ännu vad jag ska göra. Men
det är bra att ta dagen som den kommer ibland... och det tänker jag göra...

Jag är förövrigt svarthårig nu (färgade håret själv i förrgår). Det tog några månader att
köpa den svarta hårfärgen igen. Under det sista halvåret har jag tänkt tanken på att färga
det svart igen (var svart hösten 2005), eftersom den svartbruna färgen jag använt har varit
riktigt dålig och försvunnit ur håret på nolltid. Hårfärg som försvinner få man tvättar håret?
Hm... undrar hur de kan skriva att det är hårfärg nivå 3 (permanent) när det inte är det. Jag
ser nog inte så konstig ut i det... tror jag. Visst syns det väl lite att det är färgat och kanske inte
min riktigt hårfärg. Jag vet inte. Men jag tycker det ser helt okej ut. Älskar en gubbe på jobbets
kommentar igår: "Och färgat håret har du gjort också flicka. Usch på dig..."
Sedan efter några sekunder: "Nä jag skojade... för mig får du ha vilken hårfärg du
vill..."


Fanny fick smaka vattenmelon idag och tyckte det var rysligt gott :)


Jag med min nya svarta hårfärg :) Hiss eller diss?



XOXO Jenny has left the building. To be continue...