Blir jag bara bra i ryggen blir det byte till klubb i högre division nästa år.
Det fanns ett tag då jag mest såg innebandyn som en motion, som något jag spelade för skojs skull och inte satsade 100% på. Skulle jag sluta när jag var 18-19 så var det väl bara normalt. Men nytändningen i höst, matchen i helgen där allt kändes så tryggt, där jag kände mig så trygg... gav mig verkligen mersmak. Jag känner för första gången i min snart 10åriga karriär att jag verkligen är bra. Jag skäms inte för att säga det, men jag var verkligen bra... troligen en av mina bästa matcher någonsin. Och det var ändå en damlagsmatch!
Jag är inte rädd för att möta någon längre. Jag är stolt att säga att jag tillhör Rasbo Ik damlag i div 3. Jag bär upp tröjan stolt med Rasbo Ik innebandy ståendes på ryggen. Men det finns vissa saker som separerar mig och klubben åt. Det är att det är en satsning på 4 år... att vi ska ha klättrat en division. Men jag är 18. Jag vill inte vara elak på något sätt. Jag förstår klubbens vision då stommen är 92:or och 93:or.
Men jag vill så mycket mer. Potentialen finns där. Jag är så säker. Efter helgens match var jag bombsäker. Den stora frågan just nu är ryggen... Hur lång tid ska den ta att läka och bli bra? Den värsta frågan just nu är om jag någonsin blir bra. Men den försöker jag verkligen inte tänka på. Jag vill inte ens överhuvudtaget tänka tanken. För jag ska tillbaka. Motivationen är bättre än någonsin! Jag är starkare än någonsin, även om jag faktiskt emellanåt känner mig lite deppig och tror det värsta. Men jag ska tillbaka! Även om jag ska slå mig blodig, träna så hårt så att jag spyr, får blodsmak i munnen. Men jag är på gång...
Jag kommer att ge allt för att hjälpa rasbo Ik att klättra en division redan iår. Men det finns en del lag som på pappret är mycket bättre. Dock är inget klart förrän matchen är över. Vi var inte så långt borta att slå Storvretas utvecklingslag för två helger sedan. Visst hade de bättre spel och var värd 2-1segern de fick med sig från oss. Men det kunde lika gärna varit vi som vunnit. De målchanser vi hade var ändå väldigt bra. Och det känns bra, därför att Storvreta ändå är ett av de bättre lagen i serien tillsammans med Dannemora/Österby. Och Storvreta gick på torsken mot dem med endast 3-4. Så det känns som att vi kanske, med lite tur kan slå dem. Nu låter jag väldigt positiv. Men det är skönt... att för en gångs skull kunna vara positiv över något.
Ett misslyckande och Rasbo inte går upp, så finns det inte så mycket att göra åt det. Visst kan vi komma igen säsongen 09/10. Men ja, jag vill upp nu... Så därför känns det v-modigt. Rasbo IK har gett mig mycket, fortsatt att fostra mig från det som Alunda IBF lade grunden till... Klubben har gett mig så mycket, men jag är inte säker på att de någonsin kommer att kunna uppfylla mina drömmar och mål som jag nu har satt upp. Därför kommer den precis påbörjade säsongen eventuellt bli min sista i Rasbo Ik. Det handlar inte om kärlek, eller att jag inte älskar klubben. Det handlar om personliga drömmar och mål...
Funderingar på klubbyte har funnits sedan söndagens match, men har dock kantats av tråkiga stunder sedan dess på grund av ryggen. Men känns skönt att kotorna ligger rätt nu och att jag nästan med 100% säkerhet kommer att bli bra. Det är en viss person, som jag nyligen lärt känna som fått mig att våga sprida mina vingar och funderar på att lyfta och landa någonannanstans, än i Rasbo IK:s bo. Får jag ordning på ryggen och Rasbo IK inte går upp, samt att mina drömmar och visioner fortfarande finns kvar, så känns det i nuläget som att min innebandykarriär till 100% kommer att fortsätta även säsongen 09/10... DOCK INTE I RASBO IK, SOM RASBO IK-spelare!
ÄLSKAR ER I KLUBBEN. ÄLSKAR ALLT DEN OCH MINA MEDSPELARE OCH ALLA ANDRA MEDLEMMAR, HAR GETT MIG UNDER DEN KORTA MEN UNDERBARA TID I KLUBBEN. MEN JAG HAR STÖRRE VISIONER PÅ KORTARE SIKT OCH ÄR REDO ATT SATSA ALLT FÖR ATT NÅ MINA DRÖMMAR, VILKET JAG INTE KOMMER GÖRA HOS ER... ÄN PÅ ETT PAR ÅR.
