När kroppen sviker... Och drömmar krossas.
Trodde verkligen att jag var påväg tillbaka nu. Träningen på gymmet har känts grym. Men nu sitter jag här igen, en kall jävla torsdagskväll. Kunde inte delta på träningen, kroppen sviker... den håller inte. Jag börjar fundera i banorna lite om allt är slut nu? Om jag har spelat min sista match?
Visst naprapaten sa att jag kommer att bli bra. Men jag vet inte. Jag känner mig så oduglig på träningen. Där sitter jag och glor och tycker synd om mig själv... önskandes att jag också skulle få träna. Jag vill göra comeback. Jag vill vara så där bra som jag var min första damlagsmatch. Men jag vet inte, just nu känner jag bara sorg och rädsla, rädsla över att aldrig komma tillbaka.
Har gråtit ikväll. Allt har varit så positivt hittills med ryggen. Men nu känns det som att jag fått ett bakslag. Jag har ont... i och för sig inte mycket värk. Men det är likförbannat värk. Vet inte vad jag ska ta mig till. Just nu känns det som att det aldrig kommer att bli någon innebandyspelare av mig. Visst jag har kanske varit det i ett antal år... men jag menar på högre nivå.
För en vecka sedan hade jag så stora drömmar, jag ville försöka ta en plats i ett bättre lag... jag ville visa att jag var bra. Nu kan jag inte det. Nu sitter jag här framför datorn, känner mig inte värd ett skit... har lurat mig själv... trott att jag var något. Och som jag sa till lagledaren Nisse ikväll: "Jag satsar med att vara tillbaka om en månad när vi möter storvreta igen..."
HAN: Ja men det låter ju bra...
Har fått min matchtröja ikväll... var påväg att lämna kvar den där. Varför ska jag ha den? JAG KAN JU FÖRFAN INTE SPELA! JAG KAN INTE GÖRA NÅGONTING! Och jag som satsade på att gå till ett annat lag, för att jag kände mig bra. Och så pajar ryggen. Varför ska allt jävla skit bara drabba mig? Jag tycker jag varit drabbad tillräckligt när det kommer till en massa olika saker...
Har lust att bara skrika till min lagledare och tränare: "Varför har ni skaffat mig en matchtröja. Fattar ni inte... jag duger inte. Min kropp håller inte. Jag kommer aldrig mera komma tillbaka... FATTAR NI INTE DET?!"
Min kropp sviker mig... Min dröm har krossats. Det kommer aldrig bli något av mig =( Och det gör så jävla ont i mitt hjärta.
ÄR SÅ JÄVLA LESS PÅ ALLTING! VILLBARA BLI BRA I RYGGEN HELT OCH KUNNA SPELA IGEN!
Visst naprapaten sa att jag kommer att bli bra. Men jag vet inte. Jag känner mig så oduglig på träningen. Där sitter jag och glor och tycker synd om mig själv... önskandes att jag också skulle få träna. Jag vill göra comeback. Jag vill vara så där bra som jag var min första damlagsmatch. Men jag vet inte, just nu känner jag bara sorg och rädsla, rädsla över att aldrig komma tillbaka.
Har gråtit ikväll. Allt har varit så positivt hittills med ryggen. Men nu känns det som att jag fått ett bakslag. Jag har ont... i och för sig inte mycket värk. Men det är likförbannat värk. Vet inte vad jag ska ta mig till. Just nu känns det som att det aldrig kommer att bli någon innebandyspelare av mig. Visst jag har kanske varit det i ett antal år... men jag menar på högre nivå.
För en vecka sedan hade jag så stora drömmar, jag ville försöka ta en plats i ett bättre lag... jag ville visa att jag var bra. Nu kan jag inte det. Nu sitter jag här framför datorn, känner mig inte värd ett skit... har lurat mig själv... trott att jag var något. Och som jag sa till lagledaren Nisse ikväll: "Jag satsar med att vara tillbaka om en månad när vi möter storvreta igen..."
HAN: Ja men det låter ju bra...
Har fått min matchtröja ikväll... var påväg att lämna kvar den där. Varför ska jag ha den? JAG KAN JU FÖRFAN INTE SPELA! JAG KAN INTE GÖRA NÅGONTING! Och jag som satsade på att gå till ett annat lag, för att jag kände mig bra. Och så pajar ryggen. Varför ska allt jävla skit bara drabba mig? Jag tycker jag varit drabbad tillräckligt när det kommer till en massa olika saker...
Har lust att bara skrika till min lagledare och tränare: "Varför har ni skaffat mig en matchtröja. Fattar ni inte... jag duger inte. Min kropp håller inte. Jag kommer aldrig mera komma tillbaka... FATTAR NI INTE DET?!"
Min kropp sviker mig... Min dröm har krossats. Det kommer aldrig bli något av mig =( Och det gör så jävla ont i mitt hjärta.
ÄR SÅ JÄVLA LESS PÅ ALLTING! VILLBARA BLI BRA I RYGGEN HELT OCH KUNNA SPELA IGEN!
Kommentarer
Trackback
