Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Jag minns ännu jularna när jag var sådär liten, när världen runt omkring mig inte existerade. Sorg och att vara ledsen var att ramla och slå sönder sina finaste strumpbyxor, eller att bästa gosedjuret tappade armen. Sorg och att vara ledsen då och nu har sådana stora skillnader. Lycka och glädje då var att hoppa i vattenpölar så man blev dyngsur, medan man idag går runt dem. Lycka och glädje idag är att känna sig respekterad och accepterad för den man är.

Att växa upp, börja ta ansvar för mitt egna liv, bli en vuxen kvinna... har förändrat mig som människa, mitt sätt att tänka. De senaste åren har varit omtumlande, fått mig att må dåligt. De ha fått mig att inse vem jag är, vem jag vill vara. De har fått mig att inse vad som får mig att må bra.

Idag är det jul... jag är vuxen nu. Men julen är inte som jag minns den. Jag önskar att det skulle vara som förr. Men det är så annorlunda... Det känns inte som att det är jul, det känns inte som förr. Då firade min familj alltid jul med min morbror och hans familj. De kommer inte. Farmor och farfar kommer inte heller... Mina morföräldrar kommer. Men det spelar ingen roll. Det känns så avlägset att fira jul, så ensamt. Saker och ting är inte som jag vill... som jag trodde de skulle vara för en och en halv vecka sedan. Så mycket har ändrats. Jag känner bara nu ikväll när jag tänker på det:
"Vadå jul... det kommer vara som vilken annan dag som helst. Jag kan lika gärna gå och köpa en present till min brorsa mitt i sommaren... Vad är det för speciellt med julen egentligen?"

Helt ärligt! Det känns bara SKIT att fira jul idag; gå runt ett bord fyllt med en massa fet julmat som kommer att göra mig tjockare än jag är, sitta mitt emot mormor och morfar och visa min bästa sida och vara trevlig, när jag innerst inner känner mig så jävla tom och trasig och när jag inte känner för att le och vara trevlig... när jag bara vill vara i fred och tänka över alla saker som är just nu... Ja jag vet att det kanske låter dumt, men det går samtidigt inte att låta bli att tänka på det heller... När jag saknar någon så jävla mycket och inte känner mig hel utan den personen.

Jag hade inför julen i vissa stunder inför julen, faktiskt funderat på att ärligt talat på att bojkotta julen i år. En tjej i min klass, i ettan på gymnasiet gör så... eller hennes familj. Jag har alltid ifrågasatt det förr. Men jag tror inte att jag gör det längre. Just nu önskar jag att jag bara kunde åka iväg härifrån för en stund och glömma allt som är jobbigt just nu; slippa vara glad och trevlig och slippa all den feta julmaten.

Falsksång... Det var så jag trodde att jag skulle få sammanfatta fredagens julavslutning i skolan. Några modiga unga tjejer inledde nämligen avslutning med att förstöra Triads klassiker Tänd ett ljus.
Men sedan njöt jag resten av avslutningen som blev stämningsfull och fin. De senaste dagarnas händelser har haft sådan otrolig inverkan på mig. Jag trodde inte att det skulle bli några problem att gå på avslutningen. Men mitt under en av sångerna som en kille på friskolan sjöng tillsammans med sin tjejkompis från internationella gymnasiet, kom tårarna. Det var som en änglakör hade stigit ner från himlen, de sjöng om längtan och saknad så stämningsfullt att tårarna trängde bakom ögonlocken. Jag kollade ner ett flertal gånger i golvet och blinka, allt för att tårarna inte skulle komma. Jag lyckades. Men tomheten som jag kände inom mig, som jag även känner nu, blev så uppenbar. Jag försöker att vara stark, men det är absolut inte lätt... Jag lyckas inte någongång fullt ut. Jag saknar honom hela tiden och tänker på honom nästan jämt... Det är så tomt och hjärtat värker.

Att skolan slutat gör inte saker och ting bättre. Skolan gjorde att jag hade annat att tänka på med. Nu är det bara jag och mitt brustna hjärta. Allting har bara börjat. Jag vill ha honom tillbaka, men jag vet ingenting om framtiden och vad det ska bli. Har inte hört av honom på flera dagar, vilket gör jätteont. Jag hoppas att matchen idag söndag, ska kunna få mig att tänka på annat. Men med tanke på torsdagens träning är jag orolig. Då kom allt upp, fast jag försökte koppla bort det. Jag är glad att jag får sitta som avbytare i tredje kedjan, så att jag slipper spela allt för mycket. Eftersom min rygg spökar extremt mycket nu igen... den värker hela tiden och det bara knakar i kotorna minsta rörelse jag gör, känner jag mig halvt handikappad. Sedan har jag inte tränat så mcket på ett par veckor eftersom ryggen gjort väldigt ont i flera veckor. Och på grund av missad träning, fick musklerna sig lite smällar, så nu har jag sträckningar i vaderna och även låren.

Allting just nu är komplicerat. Min framtid är helt okänd... jag vet ingenting. För en vecka sedan hade jag allting. Nu har jag inget och vet inte vad jag kommer ha i framtiden. Jag vet inte om jag förlorat honom för alltid...

För snart 3 år sedan vägde jag 109 kilo. Tro det eller ej. Men jag var verkligen stor. Jag måste ändå säga, att jag vara mera stor en tjock. Kanske hade det med att göra att jag spelat innebandy i ganska många år. Jag tillhörde Alunda IBF:s F90-91-lag. Jag har alltid varit stor, om jag räknar bort de få år i början av mitt liv då jag inte kunde äta ordentligt eftersom jag hade så stora halsmandlar. Det är ett under att jag sitter här idag. Mamma har nämligen berättar hur jag som liten en gång satte en potatisbit i halsen och inte fick luft. Jag gick och ställde mig i ett hörn och sa ingenting... väldigt smart kan jag känna så här i efterhand. Men jag var så liten, småbarn förstår inte sånt där. Hur som helst upptäckte mamma det och det är väl anledningen till att jag sitter där jag gör idag.

Men tillbaka till min vikt, hösten 2005 blev jag tillsagt av en specialistläkare att jag borde försöka gå ner i vikt. Jag hade varit sjuk länge när han sa det till mig. Jag kan inte komma ihåg hur länge. Symtomen var i alla fall trötthet, på grund av att viruset jag bar på inte ville ge med sig, detta till följd av att jag vägde alldeles för mycket och varit sjuk länge. Kroppen orkade inte göra sig av med bakterierna. Jag fick komma till en dietist. Redan när ja besökte henne ca 2 månader efter läkarens dom hade jag gått ner i vikt med 2 kg. Det gjorde mig stolt. Jag visste att jag var på väg åt rätt håll. Sommaren 2006 pekade vågen på 88kg. Jag var glad. Problemet var att jag som alltid på somrarna är dålig på att äta. Så jag var rätt säker på att jag inte skulle ligga på 88 kg den dagen jag började äta normalt igen. När den dagen kom pekade vågen på 90-91 kg. Där har jag legat så länge jag inte tränat. Då har min vikt ökat till 92-93 kg. Det vägde jag säsongen 06/07 när jag spelade för Rasbo IK F90-lag. Det var min första säsong i den klubben.

Häromdagen ställde jag mig på vågen hos min kompis. Det var inte alls en trevlig syn. I början av hösten vägde jag 91-92 kg. När jag vägde mig hos min kompis, efter att jag levt hösten lite i lyx samt tränat, stannade vågen på 97kg(!) Snacka om chock. Jag kände bara att jag ville spy. Fyfan vad jag kände mig dålig. När jag skriver detta får jag samma tankar som den före detta simmerskan Emma Igelström skriver i sin självbiografi: Simmar-Emma - Min kamp emot bulimin. Har läst den boken och varit nära på att gråta flera gångar över hur hennes liv varit. Det är en bok som berört mig mycket och ibland kan jag känna igen mig så tydligt i hennes bok när det gäller vissa av hennes tankar.
 Hur som helst tänker inte jag så att jag måste gå ner för att bli smal och fin. Men det är klart jag kan må skitdåligt om jag vet att jag lyxat till mig lite och ätit onyttigt. Den gånga veckan har jag ätit ute 4 gånger, ätit godis, ätit lussebullar , ätit smör på mackan och fikat på caféer 2 gånger i veckan. Jag borde skämmas. Inte konstigt att vågen ställde sig på 97kg. Dessutom har detta leverne, i samband med att jag de senaste 2-3 veckorna inte tränat på grund av sjukdom och värk i ryggen, gjort att jag inte tränat bort de extrakalorier som jag brukar.

Varför ska det vara så orättvist? Jag hade en tjej i min klass i grundskolan som kunde äta hur mycket som helst utan att gå upp. Hon var alltid så fin i kroppen oavsett om hon åt massa kakor eller onyttig mat flera gånger i veckan. Gör jag det så visar vågen det direkt. Vågen är som en demon egentligen. Har jag misskött mig när det gäller maten så skrattar den mig rakt i ansiktet och nästan säger åt mig att jag varit dålig. Det känns lite jobbigt. Hur som helst har detta fått mig att tänka på vad jag äter nu. Det kommer bli nyttig mat i den mån det går, inget smör på mackan, ska försöka dricka vatten till maten, äta sallad när jag äter ute, endast tillåta mig äta godis (och då inte i stora mängder) på helgerna och allmänt tänka på vad det är som jag äter. Vill inte se den där vågen gå mer uppåt nu. Jag tycker detta gör att livet ibland känna jävligt tråkigt. Jag hoppas det går lika lätt att gå ner som det gjorde sist när jag gick ner. På 6 månader gick jag ner 21 kg. Det är inget jag kommer göra nu, gå ner så mycket. Men jag hoppas kunna komma ner så att jag väger cirka 90-91 kg. Och jag hoppas att folk kan pusha mig. Det är jul, vilket känns som en typisk högtid där jag ska misslyckas med att leva nyttigt.

Idag har jag fått reflektera över min relation med mina föräldrar under mitt 18-åriga liv. Eller 18 ½ då. Jag vill kunna reflektera och säga att det alltid har varit bra, att det aldrig funnits några problem. Men det kan jag inte... tyvärr... hur mycket jag än skulle vilja. Min psykiska ohälsa som jag haft de senaste 2-3 åren har fått mig att kanske inte vara den dotter de hoppats på. Det har fått mig att kanske skrika på dem i fel situationer, bli irriterad för att de tjatat på mig om saker. Visst har de rätt att vara lite gnälliga ibland, men i dagsläget har det gått till överdrift. Och jag vet någonstans innerst inne att det absolut inte är något som de menar. Men det finns något som skapar detta hos dem.

Att dricka lite vin och öl någongång ibland känns för mig naturligt, även om jag själv inte gör det. Jag har tagit avstånd från det där nästan helt, därför att det sällan är gott med alkohol och för att jag vet att det i längden kommer påverka mig negativt. Det är vad som hänt med mina föräldrar... tyvärr. Jag hade samtal med min kurator på skolan och min psykolog idag tillsammans. Vi pratade om just detta eftersom jag tycker att det blivit ett problem i min hemsituation. Oftast så finns mina föräldrar där. Men ibland så är jag som en måltavla för deras gnällighet. Och det är jobbigt. Det sker under de gånger då de druckit. Jag vet att jag inte är ensam om att ha varit med om detta. Har nämligen en kompis jag känt i tolv år som har haft det mycket värre. På senare tid har det dock känts som att jag kommit närmare mina föräldrar igen, för att jag kunnat vara ärlig mot dem och berätta att det finns en kille jag träffar som dock är mycket äldre. Jag trodde faktiskt de skulle bli jättearga. Men de har tagit det bra. De kanske inte gillar det, men kan samtidigt inte göra så mycket åt det. De får gilla läget. Mamma verkar i alla fall väldigt nyfiken och frågar. 

Hur som helst gav samtalet men min kurator och min psykolog mig mycket. De är villiga att försöka hjälpa mig med den hemsituation jag har nu. Min psykolog kallade mig för omtänksam, vilket gjorde mig glad. Hon sa att jag bryr mig om mina föräldrar och vill att de ska ha det bra och inte fara illa. Det är nästan så att jag kände en antydan att jag var lite väl ansvarstagande för mina egna föräldrar, när hon sa så. Hon menade på att jag inte skulle behöva tänka på det här egentligen. För mig skulle 18 år vara ett steg mot att vara vuxen och ett steg mot egen frihet och en flytt hemifrån. Dock känns det med flytten lite långt borta just nu. Det är inte bara packa grejerna och få nyckeln till en lägenhet och tro att man kommer klara sig.

Jag är 18 år... 18 år och vuxen... eller? Kan jag verkligen bestämma över mitt liv än?


Kände bara för att lägga ut den här. Känns lite ironiskt.

Jag har varit på träning, blev så att jag fick träna. Hade egentligen ingen större lust. Men då det saknades spelare när vi skulle möta P92:orna i en träningsmatch, så valde jag att "offra" mig. Till en början kändes det faktiskt okej. Det var kul att spela. De senaste veckorna har jag verkligen inte känt motivationen att åka ner dit, springa med en klubba i handen över planen och jaga en ihålig boll. Det har känts så avlägset. Varför vet jag inte. Jag har funderat på frågan, sagt högt för mig själv: "Jag ska sluta med innebandyn..."

För mig har just den meningen/frasen inte funnits i min vokabulär. Men de senaste veckorna har jag tagit in den... bollat med tankarna och tänk över för- och nackdelar med denna idrott. Det har dykt upp så otroligt mycket frågor i mitt huvud. 

Vad är det med innebandyn jag gillat som det känns som att jag saknar nu?
Att reflektera över den frågan är så extremt svårt. Jag har verkligen försökt sätta fingret på det. Det är bara 1-2 månader sedan som jag satt här och föklarade min kärlek till innebandyn, ett förhållande som jag aldrig ville skulle ta slut.
Nu står jag här och funderar på att göra slut. Vad som fört mig till denna punkt i vårat förhållande. Jag önskar verkligen att jag kan hitta en väg ut ur detta.

Det finns andra frågor jag ställer mig... Hur stor chans har jag att lyckas i ett annat lag och utvecklas?
Innan den här säsongen kände jag mest för att bara åka ner och träna ett par gånger för att se. Men gud vilken glädje jag kände efter ett par gånger. Det var som att jag fått tillbaka något jag saknat. Och i min första match kände jag mig bättre än någonsin. Men snart kom det jobbigare matcher och jag insåg att jag kanske inte var sådär bra som jag trodde efter matchen mot Rimbo. Det tog väl lite hårt. Men jag försökte att kämpa vidare. Dock har problemen med ryggen satt sina spår. Jag kan känna mig lite rädd. Minns att jag i helgen som var sa till killen jag träffar när vi träffades att jag kan känna mig rädd att fortsätta på grund av ryggen... jag sa orden "Tänk om jag får en smäll i en närkamp...  Och kotorna hoppar så illa så att jag blir förlamad..." De senaste veckorna har så mycket växt fram inom mig. Och jag vet inte om jag överhuvudtaget kan ta klivet vidare till ett annat lag med min rygg, jag vet inte om jag kan utvecklas längre... jag kanske är för gammal.

Efter träningen träningsmatchen ikväll kallade våra tränare alla oss spelare till enskilda samtal.
Min tränare sa till mig att han var glad att jag kom tillbaka. Sen kom frågan vilken position som jag skulle vilja spela på?
Jag visste helt ärligt inte vad jag skulle svara, så jag sa jag vet inte. Det lät verkligen inte likt mig när det gäller den kärlek jag känt för innebandyn. Jag har alltid spelat back, oftast högerback i hela mitt liv så länge jag kan minnas. Jag vet inget annat förutom de få gånger jag kört center/forward på träningar. Jag nämde faktiskt något för mina tränare som jag känt, att jag skulle vilja testa på att spela forward. Sedan nämde jag också för dem att jag inte vet hur allt kommer bli på grund av min rygg... Och jag sa även rakt ut att de senaste veckorna har saker och ting cirkulerat runt i mitt huvud så mycket. Jag sa till sist rätt ut att jag insett att det finns så mycket mer än bara innebandyn i livet. Min tränare nickade. Jag vet inte vad hans tankar fanns då och vad han tänkte.

Just nu när jag skriver känner jag mig faktiskt väldigt ledsen. Det är träningen ikväll som gjorde mig ledsen. Samtidigt som jag tycker att det var kul att vara tillbaka på planen igen; kul att spela, så finns det något som det känns som att jag saknar... Motivation. Hur ska jag kunna återfå den när det känns som att jag är less? Den här ovissheten med innebandyn försätter mig nästan i tårar för tillfället. Kanske är det så att jag inte känner att jag kan gå på för fullt på grund av ryggen. För att vara ärligt vet jag inte vad det är som gör att jag saknar motivationen.

De senaste veckorna har jag inte brytt mig om att komma på träningar, dels för att det varit mycket i skolan och eftersom jag ändå haft ont i ryggen och inte kunnat träna. Jag har prioriterat skolan. Men jag har också valt bort träningen för att träffa en person som jag tycker mycket om. Jag lägger absolut ingen skuld på honom, men ifrågasätter själv mitt beteende när det gäller innebandyn. Det är nästan så att jag kan säga att jag varit otrogen mot den. Och det konstiga är, jag känner mig nästan inte en skyldig eller illa till mods. Jag känner ingen skuld. Det borde jag göra med tanke på att det är något som jag som jag sa förklarat min kärlek till. Men kärleken har försvagats och den här killen jag träffar, samt en del annat runt omkring har fått mig att inse att livet inte består av endast innebandy, att allt i livet inte handlar om det eller kretsar kring det. Jag måste hitta motivationen igen... jag hoppas att jag kan göra det. Den underbara kille jag träffar gav mig ett råd ikväll:
"Träna och bestäm dig inte nu... tänk över saker och ting"
Tack för ditt stöd. Du får mig att tänka positivt. Så glad att jag har dig.

Innebandyn har varit mitt allt, och någonstans inom mig känner jag att ändå att jag kommer att sakna den om jag väljer att avsluta förhållandet... Men jag undrar samtidigt var på vägen jag tappade den motivation som jag känner jag behöver. Vill kunna vända och plocka upp den igen.

Vill säga till alla er i laget som eventuellt läser detta, att det här har absolut inget att göra med er. Det är andra saker i mitt liv utanför innebandyn som spelat in till att jag är vid den punkten jag är nu. jag hoppas att några träningar med er igen, ska ge mig motivationen tillbaka=)

Jag vill tacka min bror, som visade mig innebandyn. Jag vill tacka min pappa som nästan alltid ställt upp och skjutsat och funnits på matcherna trots att du inte egentligen varit förtjust i sporten. Jag vill tacka de killars pappor som ställde upp som tränare inom Tuna 4H där jag i ettan för första gången slog på en innebandyboll. Jag vill tacka de tränare jag haft under åren i klubbarna jag tillhört;
* Magnus Holm, Alunda IBF
* Jonas Svensson, Alunda IBF
* Mikael Blomfeldt, Alunda IBF
* Dag Åkerström, Rasbo IK
* Fredrik Blom, Rasbo IK
* Sebastian Andersson, Rasbo IK
* Simon Alexandersson, Rasbo IK.
Tack för att ni visat mig vad innebandy är och skänkt glädje och motiverat mig till att spela under alla dessa år och pushat mig när det varit jobbigt.
Jag vill också tacka de spelare jag spelat med
Alunda IBF F90-91
Rasbo IK F90 (minns ännu seriesegern och finalen med er tjejer. Kommer aldrig glömma det som var då. Ni var underbara)
Rasbo IK damlag säsongen 08/09 (hoppas jag själv finner motivationen till att fortsätta kämpa med er...)

ALLT I LIVET ÄR INTE INNEBANDY LÄNGRE... det finns så mycket mer...
MEN JAG HOPPAS ÄNDÅ INNEBANDYN SKA BLI EN DEL AV MITT FORTSATTA LIV.
Jag måste också tillägga att jag känner viss sorg när jag skriver detta:S

För en gångs skulle ska jag idag skriva ett dagboksaktigt inlägg.

Tyvärr måste jag börja det med att säga att jag mått skit sen jag vaknade imorse. Jag har varit matt i hela kroppen och känt mig allmänt hängig och frusen. Så det blev ingen skolan. Skönt att ha bärbar dator så att det går att jobba ifrån sängen. Sjukanmälde mig nämligen.

När jag vaknat ringde jag till killen jag träffar. Brukar ha en förmåga att ringa lite olägligt ibland, gjorde det imorse med då det tutade upptaget. Så jag vände på mig och somna om. Det var riktigt skönt till telefonen pep till och jag fick sms där han undrade över varför jag inte ringt men att jag skulle höra av mig senare. Kände mig lite dum, så jag ringde upp. Vet inte vad det är, men att prata med honom gör mig lugn och glad. Vet inte vad det är för speciellt han har.

Sedan resten av dagen har jag legat i sängen och även suttit i vardagsrummet och varit extremt slö. Det är träning ikväll. Jag ska ner. Var säker på att jag skulle träna igår. Men idag om jag mår så här lite senare blir det nog inget deltagande för min del. Tänkte försöka sova lite nu på eftermiddagen för att se om jag kan bli lite piggare och må bättre...
Mår för tillfället illa, vilket nog beror på att jag inte käkat något idag och kroppen kräver att jag äter. Så nu har det blivit lite youghurt och smörgåsar.

Häromdagen pratade jag om en kille, som de senaste två månaderna förändrat mitt liv.
Det är bara ett par dagar sedan vi bestämde oss för att försöka med varandra. Dock vet inte jag om jag tolkar saker och ting fel. Men för mig betyder ordet "att satsa på varandra / vara tillsammans" att man försöker ses så ofta det går. Men de dagar man inte kan ses på grund av de omständigheter som finns, så försöker man ändå prata med varandra mycket.
Jag vet inte om jag har fel tolkning på vad att vara tillsammans betyder, för just nu så känns det inte som vi pratar med varandra exakt alla dagar som vi inte kan ses. Jag känner mig åsidosatt ibland dessa dagar och funderar på om det är rätt av mig att känna det? Eller om jag tar i för hårt? Hur som helst känner jag mig extremt ledsen dessa dagar när han och jag knappt pratar något med varandra eller sms:ar heller. Och ju mer jag träffar honom, desto värre blir det varje dag som man inte hörs nästan alls. Och varje dag lever jag med rädslan att bli övergiven igen, som jag blivit jämt förrut av både killar och andra människor... Det gör att jag har svårt att intala mig att han inte kommer att göra det...

Jag är glad att han finns där. MEN! Jag önskar att han kunde finnas där jämt...

Hur ska ja tolka ordet tillsammans? Jag bara undrar...

CANCER!
=
* HELOMVÄNDNING!
* SKRÄMMANDE!
* KAMP FÖR LIVET!
* DÖDLIGT!
* DÖDSDOM?!

Ordet cancer är annorlunda från person till person. Alla har vi vår egen tolkning... Alla har vi kanske vår egen relation till ordet, till sjukdomen.

För mig var ordet cancer länge bara ett ord och en sjukdom som jag aldrig skulle behöva komma i kontakt med. Hur är det nu man brukar tänka? Cancer drabbar bara andra jag inte känner och inte mig eller någon i min omgivning. Egentligen är det är stort skämt att överhuvudtaget tänka så. För cirka nio månader sedan lärde jag mig en svår, men ack så viktig läxa... Att aldrig mera tänka så och att aldrig mera ta saker och ting och personer förgivna.

I mars-april fanns cancern plötsligt runt om mig... genom två personer. Två personer! Det var inte rättvist att behöva drabbas så hårt så att två personer i min omgivning fick besked om att de hade sjukdomen; Bröstcancer och livmoderscancer. Båda tvingades avlägsna kroppsdelar för att förlänga sin tid på jorden. Den ena var min bästa kompis mamma, den andra min kusin. För mig fick det att tänka över mitt liv och vara glad för att jag levde. Dock kan jag känna rädslan över att själv drabbas...

När jag sedan började jobba som vårdbiträde på ett äldreboende i slutet av juni i somras, och en av de gamla föll ihop och fick vård och skjuts till sjukhuset av ambulanssjukvårdare, stirrade jag plötsligt min framtid i vitögat. Det var ju det jag ville. Jag ville rädda liv, hindra människor från att dö. När jag sedan funderade över vad för sorts läkare jag ville bli, kändes det som att jag inte behövde fundera speciellt länge innan jag förstod vad det var jag ville.

För ett antal år sedan skrev jag ett arbete om leukemi på högstadiet inom biologin. Ett par år innan det hade jag fått veta att min syssling Jenny Hedlöf dött i cancer 1989, året innan jag dog efter flera års kamp. Jag kände aldrig henne, jag visste inte hur hon var. Det är något som jag aldrig kommer att få veta. Det jag vet är att hon var en av grundarna till barncancerfonden och det hennes far berättade för mig då jag intervjua honom, för att kunna skriva om henne i mitt biologiarbete.

För mig har hennes kamp gjort mig brydd. Hennes kamp och liv, tillsammans med min bästa kompis mamma och min kusins kamp, samt det som inträffade på äldreboende i somras, har fått mig att insett vad jag ska göra med mitt liv. Jag vill jobba på barnonkologen på avd 95 A på Akademiska i Uppsala. Det känns som en helomvändning, då jag för några år sedan inte var speciellt förtjust i barn. Hur som helst... Jag vill rädda liv... barn med cancers liv.

Många människor har kallat mig tokig när jag berättat för dem vad jag vill: "Varför vill du jobba med död? Fattar du hur jobbigt det kommer att vara..."
Min reaktion: "Självklart kommer det att vara jobbigt. Men barn ger så mycket av sig själv. Det kommer att krävas mycket av mig, jag kommer tvingas ge mycket, för jag vill rädda dem alla. Vissa kan man dock inte rädda. Hur som helst får man så mycket tillbaka..."

http://www.barncancerfonden.se/

Att rädda ett liv är det jag vill...