Att rädda ett liv.
CANCER!
=
* HELOMVÄNDNING!
* SKRÄMMANDE!
* KAMP FÖR LIVET!
* DÖDLIGT!
* DÖDSDOM?!
Ordet cancer är annorlunda från person till person. Alla har vi vår egen tolkning... Alla har vi kanske vår egen relation till ordet, till sjukdomen.
För mig var ordet cancer länge bara ett ord och en sjukdom som jag aldrig skulle behöva komma i kontakt med. Hur är det nu man brukar tänka? Cancer drabbar bara andra jag inte känner och inte mig eller någon i min omgivning. Egentligen är det är stort skämt att överhuvudtaget tänka så. För cirka nio månader sedan lärde jag mig en svår, men ack så viktig läxa... Att aldrig mera tänka så och att aldrig mera ta saker och ting och personer förgivna.
I mars-april fanns cancern plötsligt runt om mig... genom två personer. Två personer! Det var inte rättvist att behöva drabbas så hårt så att två personer i min omgivning fick besked om att de hade sjukdomen; Bröstcancer och livmoderscancer. Båda tvingades avlägsna kroppsdelar för att förlänga sin tid på jorden. Den ena var min bästa kompis mamma, den andra min kusin. För mig fick det att tänka över mitt liv och vara glad för att jag levde. Dock kan jag känna rädslan över att själv drabbas...
När jag sedan började jobba som vårdbiträde på ett äldreboende i slutet av juni i somras, och en av de gamla föll ihop och fick vård och skjuts till sjukhuset av ambulanssjukvårdare, stirrade jag plötsligt min framtid i vitögat. Det var ju det jag ville. Jag ville rädda liv, hindra människor från att dö. När jag sedan funderade över vad för sorts läkare jag ville bli, kändes det som att jag inte behövde fundera speciellt länge innan jag förstod vad det var jag ville.
För ett antal år sedan skrev jag ett arbete om leukemi på högstadiet inom biologin. Ett par år innan det hade jag fått veta att min syssling Jenny Hedlöf dött i cancer 1989, året innan jag dog efter flera års kamp. Jag kände aldrig henne, jag visste inte hur hon var. Det är något som jag aldrig kommer att få veta. Det jag vet är att hon var en av grundarna till barncancerfonden och det hennes far berättade för mig då jag intervjua honom, för att kunna skriva om henne i mitt biologiarbete.
För mig har hennes kamp gjort mig brydd. Hennes kamp och liv, tillsammans med min bästa kompis mamma och min kusins kamp, samt det som inträffade på äldreboende i somras, har fått mig att insett vad jag ska göra med mitt liv. Jag vill jobba på barnonkologen på avd 95 A på Akademiska i Uppsala. Det känns som en helomvändning, då jag för några år sedan inte var speciellt förtjust i barn. Hur som helst... Jag vill rädda liv... barn med cancers liv.
Många människor har kallat mig tokig när jag berättat för dem vad jag vill: "Varför vill du jobba med död? Fattar du hur jobbigt det kommer att vara..."
Min reaktion: "Självklart kommer det att vara jobbigt. Men barn ger så mycket av sig själv. Det kommer att krävas mycket av mig, jag kommer tvingas ge mycket, för jag vill rädda dem alla. Vissa kan man dock inte rädda. Hur som helst får man så mycket tillbaka..."
http://www.barncancerfonden.se/
Att rädda ett liv är det jag vill...
