Julavslutning och tårarna kom...
Falsksång... Det var så jag trodde att jag skulle få sammanfatta fredagens julavslutning i skolan. Några modiga unga tjejer inledde nämligen avslutning med att förstöra Triads klassiker Tänd ett ljus.
Men sedan njöt jag resten av avslutningen som blev stämningsfull och fin. De senaste dagarnas händelser har haft sådan otrolig inverkan på mig. Jag trodde inte att det skulle bli några problem att gå på avslutningen. Men mitt under en av sångerna som en kille på friskolan sjöng tillsammans med sin tjejkompis från internationella gymnasiet, kom tårarna. Det var som en änglakör hade stigit ner från himlen, de sjöng om längtan och saknad så stämningsfullt att tårarna trängde bakom ögonlocken. Jag kollade ner ett flertal gånger i golvet och blinka, allt för att tårarna inte skulle komma. Jag lyckades. Men tomheten som jag kände inom mig, som jag även känner nu, blev så uppenbar. Jag försöker att vara stark, men det är absolut inte lätt... Jag lyckas inte någongång fullt ut. Jag saknar honom hela tiden och tänker på honom nästan jämt... Det är så tomt och hjärtat värker.
Att skolan slutat gör inte saker och ting bättre. Skolan gjorde att jag hade annat att tänka på med. Nu är det bara jag och mitt brustna hjärta. Allting har bara börjat. Jag vill ha honom tillbaka, men jag vet ingenting om framtiden och vad det ska bli. Har inte hört av honom på flera dagar, vilket gör jätteont. Jag hoppas att matchen idag söndag, ska kunna få mig att tänka på annat. Men med tanke på torsdagens träning är jag orolig. Då kom allt upp, fast jag försökte koppla bort det. Jag är glad att jag får sitta som avbytare i tredje kedjan, så att jag slipper spela allt för mycket. Eftersom min rygg spökar extremt mycket nu igen... den värker hela tiden och det bara knakar i kotorna minsta rörelse jag gör, känner jag mig halvt handikappad. Sedan har jag inte tränat så mcket på ett par veckor eftersom ryggen gjort väldigt ont i flera veckor. Och på grund av missad träning, fick musklerna sig lite smällar, så nu har jag sträckningar i vaderna och även låren.
Allting just nu är komplicerat. Min framtid är helt okänd... jag vet ingenting. För en vecka sedan hade jag allting. Nu har jag inget och vet inte vad jag kommer ha i framtiden. Jag vet inte om jag förlorat honom för alltid...
