18 år och vuxen?
Idag har jag fått reflektera över min relation med mina föräldrar under mitt 18-åriga liv. Eller 18 ½ då. Jag vill kunna reflektera och säga att det alltid har varit bra, att det aldrig funnits några problem. Men det kan jag inte... tyvärr... hur mycket jag än skulle vilja. Min psykiska ohälsa som jag haft de senaste 2-3 åren har fått mig att kanske inte vara den dotter de hoppats på. Det har fått mig att kanske skrika på dem i fel situationer, bli irriterad för att de tjatat på mig om saker. Visst har de rätt att vara lite gnälliga ibland, men i dagsläget har det gått till överdrift. Och jag vet någonstans innerst inne att det absolut inte är något som de menar. Men det finns något som skapar detta hos dem.
Att dricka lite vin och öl någongång ibland känns för mig naturligt, även om jag själv inte gör det. Jag har tagit avstånd från det där nästan helt, därför att det sällan är gott med alkohol och för att jag vet att det i längden kommer påverka mig negativt. Det är vad som hänt med mina föräldrar... tyvärr. Jag hade samtal med min kurator på skolan och min psykolog idag tillsammans. Vi pratade om just detta eftersom jag tycker att det blivit ett problem i min hemsituation. Oftast så finns mina föräldrar där. Men ibland så är jag som en måltavla för deras gnällighet. Och det är jobbigt. Det sker under de gånger då de druckit. Jag vet att jag inte är ensam om att ha varit med om detta. Har nämligen en kompis jag känt i tolv år som har haft det mycket värre. På senare tid har det dock känts som att jag kommit närmare mina föräldrar igen, för att jag kunnat vara ärlig mot dem och berätta att det finns en kille jag träffar som dock är mycket äldre. Jag trodde faktiskt de skulle bli jättearga. Men de har tagit det bra. De kanske inte gillar det, men kan samtidigt inte göra så mycket åt det. De får gilla läget. Mamma verkar i alla fall väldigt nyfiken och frågar.
Hur som helst gav samtalet men min kurator och min psykolog mig mycket. De är villiga att försöka hjälpa mig med den hemsituation jag har nu. Min psykolog kallade mig för omtänksam, vilket gjorde mig glad. Hon sa att jag bryr mig om mina föräldrar och vill att de ska ha det bra och inte fara illa. Det är nästan så att jag kände en antydan att jag var lite väl ansvarstagande för mina egna föräldrar, när hon sa så. Hon menade på att jag inte skulle behöva tänka på det här egentligen. För mig skulle 18 år vara ett steg mot att vara vuxen och ett steg mot egen frihet och en flytt hemifrån. Dock känns det med flytten lite långt borta just nu. Det är inte bara packa grejerna och få nyckeln till en lägenhet och tro att man kommer klara sig.
Jag är 18 år... 18 år och vuxen... eller? Kan jag verkligen bestämma över mitt liv än?
Kände bara för att lägga ut den här. Känns lite ironiskt.
Jag tog ett rejält uppehåll på mer än ett år. Då kände jag suget att fortsätta. Satt och fingrade på klubban emellanåt och stod och dribblade i hallen. Kanske ett uppehåll skulle fungera?
Ja du har rätt i det du säger. Jag hade inte spelat på ett år när jag började igen denna säsongen och då var det jättekul till en början. Jag tror mycket handlar om att jag har problem med ryggen och inte kan känna mig fullt frisk när jag spelar. Jag känner inte så mycket när jag spelar. Men när jag som nu t ex sitter på sängen kan jag ibland känna mig som en 80årig gammal gumma i ryggen. Jag får se vad som sker den närmaste tiden, som jag skrev ska jag ta mig ett samtal med mina tränare...
Tack för inlägget och tack för rådet=)
