Allt i livet är inte bara innebandy...
Jag har varit på träning, blev så att jag fick träna. Hade egentligen ingen större lust. Men då det saknades spelare när vi skulle möta P92:orna i en träningsmatch, så valde jag att "offra" mig. Till en början kändes det faktiskt okej. Det var kul att spela. De senaste veckorna har jag verkligen inte känt motivationen att åka ner dit, springa med en klubba i handen över planen och jaga en ihålig boll. Det har känts så avlägset. Varför vet jag inte. Jag har funderat på frågan, sagt högt för mig själv: "Jag ska sluta med innebandyn..."
För mig har just den meningen/frasen inte funnits i min vokabulär. Men de senaste veckorna har jag tagit in den... bollat med tankarna och tänk över för- och nackdelar med denna idrott. Det har dykt upp så otroligt mycket frågor i mitt huvud.
Vad är det med innebandyn jag gillat som det känns som att jag saknar nu?
Att reflektera över den frågan är så extremt svårt. Jag har verkligen försökt sätta fingret på det. Det är bara 1-2 månader sedan som jag satt här och föklarade min kärlek till innebandyn, ett förhållande som jag aldrig ville skulle ta slut.
Nu står jag här och funderar på att göra slut. Vad som fört mig till denna punkt i vårat förhållande. Jag önskar verkligen att jag kan hitta en väg ut ur detta.
Det finns andra frågor jag ställer mig... Hur stor chans har jag att lyckas i ett annat lag och utvecklas?
Innan den här säsongen kände jag mest för att bara åka ner och träna ett par gånger för att se. Men gud vilken glädje jag kände efter ett par gånger. Det var som att jag fått tillbaka något jag saknat. Och i min första match kände jag mig bättre än någonsin. Men snart kom det jobbigare matcher och jag insåg att jag kanske inte var sådär bra som jag trodde efter matchen mot Rimbo. Det tog väl lite hårt. Men jag försökte att kämpa vidare. Dock har problemen med ryggen satt sina spår. Jag kan känna mig lite rädd. Minns att jag i helgen som var sa till killen jag träffar när vi träffades att jag kan känna mig rädd att fortsätta på grund av ryggen... jag sa orden "Tänk om jag får en smäll i en närkamp... Och kotorna hoppar så illa så att jag blir förlamad..." De senaste veckorna har så mycket växt fram inom mig. Och jag vet inte om jag överhuvudtaget kan ta klivet vidare till ett annat lag med min rygg, jag vet inte om jag kan utvecklas längre... jag kanske är för gammal.
Efter träningen träningsmatchen ikväll kallade våra tränare alla oss spelare till enskilda samtal.
Min tränare sa till mig att han var glad att jag kom tillbaka. Sen kom frågan vilken position som jag skulle vilja spela på?
Jag visste helt ärligt inte vad jag skulle svara, så jag sa jag vet inte. Det lät verkligen inte likt mig när det gäller den kärlek jag känt för innebandyn. Jag har alltid spelat back, oftast högerback i hela mitt liv så länge jag kan minnas. Jag vet inget annat förutom de få gånger jag kört center/forward på träningar. Jag nämde faktiskt något för mina tränare som jag känt, att jag skulle vilja testa på att spela forward. Sedan nämde jag också för dem att jag inte vet hur allt kommer bli på grund av min rygg... Och jag sa även rakt ut att de senaste veckorna har saker och ting cirkulerat runt i mitt huvud så mycket. Jag sa till sist rätt ut att jag insett att det finns så mycket mer än bara innebandyn i livet. Min tränare nickade. Jag vet inte vad hans tankar fanns då och vad han tänkte.
Just nu när jag skriver känner jag mig faktiskt väldigt ledsen. Det är träningen ikväll som gjorde mig ledsen. Samtidigt som jag tycker att det var kul att vara tillbaka på planen igen; kul att spela, så finns det något som det känns som att jag saknar... Motivation. Hur ska jag kunna återfå den när det känns som att jag är less? Den här ovissheten med innebandyn försätter mig nästan i tårar för tillfället. Kanske är det så att jag inte känner att jag kan gå på för fullt på grund av ryggen. För att vara ärligt vet jag inte vad det är som gör att jag saknar motivationen.
De senaste veckorna har jag inte brytt mig om att komma på träningar, dels för att det varit mycket i skolan och eftersom jag ändå haft ont i ryggen och inte kunnat träna. Jag har prioriterat skolan. Men jag har också valt bort träningen för att träffa en person som jag tycker mycket om. Jag lägger absolut ingen skuld på honom, men ifrågasätter själv mitt beteende när det gäller innebandyn. Det är nästan så att jag kan säga att jag varit otrogen mot den. Och det konstiga är, jag känner mig nästan inte en skyldig eller illa till mods. Jag känner ingen skuld. Det borde jag göra med tanke på att det är något som jag som jag sa förklarat min kärlek till. Men kärleken har försvagats och den här killen jag träffar, samt en del annat runt omkring har fått mig att inse att livet inte består av endast innebandy, att allt i livet inte handlar om det eller kretsar kring det. Jag måste hitta motivationen igen... jag hoppas att jag kan göra det. Den underbara kille jag träffar gav mig ett råd ikväll:
"Träna och bestäm dig inte nu... tänk över saker och ting"
Tack för ditt stöd. Du får mig att tänka positivt. Så glad att jag har dig.
Innebandyn har varit mitt allt, och någonstans inom mig känner jag att ändå att jag kommer att sakna den om jag väljer att avsluta förhållandet... Men jag undrar samtidigt var på vägen jag tappade den motivation som jag känner jag behöver. Vill kunna vända och plocka upp den igen.
Vill säga till alla er i laget som eventuellt läser detta, att det här har absolut inget att göra med er. Det är andra saker i mitt liv utanför innebandyn som spelat in till att jag är vid den punkten jag är nu. jag hoppas att några träningar med er igen, ska ge mig motivationen tillbaka=)
Jag vill tacka min bror, som visade mig innebandyn. Jag vill tacka min pappa som nästan alltid ställt upp och skjutsat och funnits på matcherna trots att du inte egentligen varit förtjust i sporten. Jag vill tacka de killars pappor som ställde upp som tränare inom Tuna 4H där jag i ettan för första gången slog på en innebandyboll. Jag vill tacka de tränare jag haft under åren i klubbarna jag tillhört;
* Magnus Holm, Alunda IBF
* Jonas Svensson, Alunda IBF
* Mikael Blomfeldt, Alunda IBF
* Dag Åkerström, Rasbo IK
* Fredrik Blom, Rasbo IK
* Sebastian Andersson, Rasbo IK
* Simon Alexandersson, Rasbo IK.
Tack för att ni visat mig vad innebandy är och skänkt glädje och motiverat mig till att spela under alla dessa år och pushat mig när det varit jobbigt.
Jag vill också tacka de spelare jag spelat med
Alunda IBF F90-91
Rasbo IK F90 (minns ännu seriesegern och finalen med er tjejer. Kommer aldrig glömma det som var då. Ni var underbara)
Rasbo IK damlag säsongen 08/09 (hoppas jag själv finner motivationen till att fortsätta kämpa med er...)
ALLT I LIVET ÄR INTE INNEBANDY LÄNGRE... det finns så mycket mer...
MEN JAG HOPPAS ÄNDÅ INNEBANDYN SKA BLI EN DEL AV MITT FORTSATTA LIV.
Jag måste också tillägga att jag känner viss sorg när jag skriver detta:S
innebandy har alltid varit allt i världen för mig. men till och med jag har börjat tappa motivationen att spela. nu är den på väg tillbaka efter några veckors frånvaro. och jag hoppas att den stannar kvar.
Det vi hade i 90laget är det bästa som har hänt i mitt liv. jag saknar den tiden varje dag. och då menar jag verkligen varje dag. Vi var som en hel stor familj helt enkelt.
Jo Emma det där stämmer mycket väl. Jag och ulla var visserligen bara med och spelade en säsong med 90laget. Men det kändes verkligen som att komma till en ny stor kärleksfull familj när jag kom till 90laget i rasbo. Det fanns sådan gemenskap. Något jag kunde sakna i min tidigare klubb... Vet inte varför det blev att den inte fanns i min förra klubb...
