Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

I gårdagens inlägg berättade jag om vad som sker när kärlekslågan för något man en gång älskat håller på att brinna ut. Gårdagens inlägg har fått mig att tänka mycket under dagen som har gått. Jag brukar inte vara så deppig över sådan här saker. Men jag grubblar. Jag brukar aldrig läsa min egen blogg om det inte är någonting jag skrivit i ett inlägg människor undrar över eller kritiserar. Men imorse när jag satt nere i vardagsrummet strax innan frukosten så slog det bara mig att jag var tvungen att läsa det. Och det väckte många tankar.

För att vara helt ärlig, det kändes inte som att det var jag till en början. Jag mår ju bra nu... innebandyn har ju varit mitt allt, klart att jag inte ska lämna den. Men efter ett par sekunder insåg jag, det där är det jag som skrivit. Och det värsta av allt, det är mina innersta tankar över min situation och min relation till innebandyn för tillfället. Det är inte bra att spela när man känner sådär. Men innebandyn är det enda jag vet.

Det ledde till, att när jag träffade killen jag gillar ikväll, så blev det att vi pratade mycket om just detta. Vi pratade mycket om det här med att ge upp någonting som vi älskar och tycker om väldigt mycket om, i det här fallet innebandyn för oss båda. Det är ett sammanträffande att vi båda tänkt samma sak samtidigt, jag på grund av att jag saknar motivationen och han för att han inte nått det han hoppades han skulle kunna bidra till. Han har gett upp det nu... Jag tragglar fortfarande med mina tankar. Någonstans djupt inom mig så vet jag att det här är något jag kommer sakna, även om jag för tillfället känner att jag saknar motivationen. Varför har jag faktiskt inget svar på i dagsläget, även om jag har mina funderingar. Kanske är det så att det alltid varit innebandyn och jag. Det har aldrig funnits någonting annat. Jag vet ingenting annat. För mig har innebandyn varit min stora kärlek och passion. Men vad finns det kvar när motivationen tycks försvinna?

Det känns så otroligt skönt att ha den här personen bredvid mig. He's been there and done that, om jag säger så. Han vet hur jag tänker just nu... Det är jag i alla fall väldigt säker på. Han vet hur jag känner. Det bästa är att han pushar mig till att fortsätta, försöker ge mig råd om hur jag ska hitta motivationen igen. Han gav mig ett råd ikväll som jag känner var väldigt bra. Dock måste jag diskutera saken med mina tränare, vilket jag ska göra på första bästa träning som jag kommer på, även om det för mig kanske kommer innebära konsekvenser som jag i så fall får ta. Jag är säker på att det för mina tränare kommer att kännas konstigt att ha mig, en spelare som inte känner för att satsa 100% på träningarna, i laget. Jag förstår dem så väl i så fall, och jag tror jag skulle känna detsamma som tränare. Men jag hoppas att de kanske kan förstå mig och att jag, tillsammans med dem, kan komma överrens om en lösning.

Jag kan säga att jag precis som jag sa igår kväll i mitt senaste inlägg, känner en stor sorg om jag väljer att lämna innebandyn. Jag känner en stor sorg över att jag för tillfället inte kan hitta motivationen. Det är som en spärr någonstans. Jag vill bara kunna dra i en spak och få bort den. Men det är inte riktigt så enkelt. Jag skulle vara tacksam om det fanns dem som kunde komma med förslag på hur jag ska hitta motivationen igen. Ett liv utan innebandy? Är det verkligen vad jag vill? Jag känner mig väldigt kluven, men hoppas i dagsläget att jag kan hitta den där motivationen som ger mig den där kicken så att jag kan känna att det är jättekul igen...