Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Ibland känner jag mig verkligen hemsk. Just nu i detta skede då jag skriver detta är en sådan gång.

För snart två månader sedan började jag prata med en person som skulle komma att förändra mitt liv. Innan kände jag mig väldigt nere och väldigt värdelös. Jag kände att det verkligen inte fanns någon som kunde stötta mig i det röriga liv jag levde, trots att jag hade en bästa kompis. Visserligen borde mina föräldrar funnits där. Men de senaste månaderna har min kontakt med dem inte varit den allra bästa, därför deras problem samt det faktum att jag försökt bryta mig fri från dem sen jag fyllde 18 i juni.

Till en början var denna person någon jag kunde prata med och känna förtroende för. Det kändes skönt att någon verkligen brydde sig om mig för en gångs skull. För mig fanns aldrig tankar på det faktum som idag är. Det är klart att jag efter att vi fikat ett par gånger och pratat med varann rätt mycket kände attraktion. Men det spelade ingen roll, det skulle aldrig kunna bli han och jag. Det fanns någon annan för honom. Visst var det jobbigt och så, men det var bara att inse faktum. Huvudsaker var i alla fall att jag fick ha honom som vän.

När jag för två veckor sedan fick det, faktiskt tråkiga beskedet om att han blivit själv... så kändes det som en chock till en början. Jag visste inte hur jag skulle behandla situationen. Den var helt ny för mig. Jag har aldrig varit tvungen att uppleva det där förr. Jag hade väl nämt att jag hade börjat få känslor... men jag sa det mer för att jag ville vara ärlig. Hoppades absolut inte på något. Idag är saker och ting helt annorlunda. På två veckor har saker tagit helomvändningar. Jag har istället fått bli ett stort stöd åt honom. Vi stöttar varandra. Ett som är säkert är att han har känslor för mig. När han kände att känslorna var ömsesidiga vet jag inte... I nuläget ska vi i alla fall göra ett försök. Vad saker och ting leder till visar sig med tiden.

Det som dock är jobbigt är att jag ibland känner mig ivägen, inte det att han inte har känslor eller inte vill umgås med mig,utan för att han har mycket annat som har varit viktigt för honom att fixa just nu. Han har varit tvungen att funnits där för den som som han nu flyttar ifrån, vilket visar vilket otroligt stort och gott hjärta han har. Till en början kände jag mig så förbisedd och gnällde som fan angående det. Men ju mer han och jag pratade efter tidens gång och allt det som hände, desto mera började jag bli känslosam och tänka mig in i hennes situation även om jag inte kan det helt och hållet. Men tyckte att det var jättetråkigt att hon mådde dåligt. Det fick mig att må dåligt, därför att jag kände mig så som en jävla idiot... Även om vi aldrig pussades och så innan vi bestämde oss för att försöka. Men ibland kan jag känna att jag förstör, fast att han säger att det absolut inte handlar om mig att det blev som det blev.
Jag har verkligen känt mig och gör fortfarande ibland, när jag tänker mig in i hennes situation, som en betongsugga som bara står i väggen och förstör... Som de kraschat in i. Dock är jag en betongsugga med känslor... Vilket jag känner mig otroligt glad för. Känns bra att jag kan tänka på andra och inte vara en egoist som jag ibland känt.

Hur som helst är jag glad över att han finns där...