Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Idag har varit en av de värsta dagarna i mitt liv. Någonting har tagit slut. Jag vet inte om det är tillfälligt. Jag hoppas bara det. Men jag vet inte. Jag borde inte bli ledsen längre. Jag förlorar alltid personer som jag har känslor för, som jag älskar. Jag lovade mig själv att inte ta det ordet i min mun denna gång. Men nu gjorde jag det. Hjärtat sitter kvar i bröstet. Men det är ändå helt tomt i det. Det känns som att orden han sa imorse bara sög allt som fanns i hjärtat ur mig.

Allt är borta nu! Den varma famnen, de ömma pussarna på min panna... allt som vi hann bygga upp under den tid som vi träffats och den korta tid som vi var ett par. Ibland undrar jag varför? Jag vet vad han har sagt och allting, men jag önskar verkligen att han kunde bortse från vissa saker. Jag vet inte hur jag ska klara av att bara ha honom som vän. Det där steget tillbaka är smärtsammare än jag tror han trodde jag skulle känna.

Under den tiden vi träffats har jag känt mig som en bov emellanåt. Jag har varit lycklig. Men jag har slitits med tanken på att jag samtidigt, den sista månaden, sårat en annan människa så mycket. Det har fått mig att känna skuld. Jag sa senast imorse under vårat samtal att det inte spelar någon roll om han säger att det är han som har valt det här. Jag har ändå varit en del av det, sätt till att han gjort det han gjort. Jag kommer alltid ha det där i bakhuvudet, även om jag är säker på att jag kommer att kunna koppla bort det nästintill helt och aldrig behöva tänka på det.

Jag undrar vem jag ska bli utan honom... Det låter som att jag inte kan stå på egna ben eller så. Men umgänget, närheten från honom och det som vi gett varandra under den här korta, men väldigt underbara tid, har satt sina spår väldigt djupt i mig. Nu försöker jag inte tänka på det. Men när jag ska berätta för någon så kommer tårarna. Vi har alltid använt ordet puss under den intensiva kontakt som vi haft. Idag sa han kram, det kände så fel. Jag kunde verkligen inte förstå hur ordet kram kunde göra så jävla ont. Det skar verkligen i hjärtat. Tills vidare ska vi bara vara vänner, för att jag ska ge honom space... ge honom möjlighet att verkligen känna efter i alla dessa känslostormar. Även om vi valt att bara vara vänner och så nu på grund av omständigheterna, för att kanske senare utveckla det vidare till något mer (vilket jag verkligen hoppas), så känns det som jag förlorade det enda som betydde något för mig imorse. Jag vet att en annan person också förlorat honom och det enda som betytt något för henne på det sättet.

Jag är så otroligt glad att min klasskompis Amelié kunde få mig att le idag. Det kändes tungt i skolan. Jag hade ingen ork i kroppen och svettades så fort jag ansträngde mig. Men samtidigt var det skönt att vara i skolan och att skratta och det var så otroligt skönt att åka ner på träningen ikväll, vilket egentligen inte var meningen till en början, och få känna att jag hade människor omkring mig. En ensam kväll ikväll hade verkligen knäckt mig totalt.

Han har lärt mig så otroligt mycket, fått mig att växa som person. Det sägs att det inte går att ändra människor. Men han har verkligen förändrat mig; fått mig att se saker från olika vinklar och reflektera, fått mig att tänka på andra och inte vara en egoist, fått mig att tänka vissa saker, fått mig att skratta, fått mig att le, sett mig för den jag är, visat att det inte är något fel på mig. Att förlora honom, en människa jag har extremt starka känslor för, en människa som på senare tid varit det enda som betytt något för mig, har satt mig i en väldigt tung situation. Jag hoppas jag vinner honom igen... att jag får honom till slut.