Qosimo...
Jag är med dator igen. Min HP DV7-1035eo gav upp ordentligt för cirka 2 veckor sedan.
Jag ¨var väldigt splittrad över att köpa ny dator, även om jag tänkte tanken redan för cirka
ett halvår sedan. Det är inte det att min dator funkat dåligt... tvärtom har det mesta gått
ganska bra med den. Det enda var att den på slutet kylde sig väldigt dåligt och nä det var
inte på grund av fläkten, för den gick måntro. Men jag tror hela hårddisken var skadad, eftersom
den på grund av vårdlöshet tyvärr stängts av flera gånger felaktigt pga kvävning och sladd-
utdragningar. Man lär så länge man lever. Den var en kär kamrat i de tre och ett halvt åren som
den levde.
När jag började kolla på dator, började jag kolla på mina behov. Vad var det egentligen jag ville
få ut av datorn? Jag får uppfattningen när många köper dator att man inte tänker på sitt eget
behov. Jag är en människa som gillar det här med fotoredigering, som gillar att spela spel och
surfa... d v s, jag behöver en med ganska stark kapacitet. HP-datorn låg på 4GB ram. Denna
är dubbelt så bra kapacitetmässigt, samt har nästa 700GB större hårddisk. Jag var säker på
att det inte skulle blå någon mer HP, dels för att jag inte var nöjd med konstruktionen och
de klena fläktarna och den överhettade undersidan på datorn (Jag fick stora märken på låren
efter att ha haft datorn i knäet ett tag). Många tillverkare sätter fläkten dumt. Det var det som
först slog mig när jag använde min brors toshibadator. Den var inte alls som de andra konstruktions-
mässigt, samt att den inte blev varm. Det var då jag började kika på Toshiba... jag jämförde
med andra och kom ganska fort fram till att jag borde kolla på en som heter Qosmio X770-120.
Det var det smartaste jag gjort. Nu sitter jag med den i knäet, eller snarare ligger. Ni vet en
annan är ganska kvällstrött nu för tiden när man jobbar så mycket (jobbade 7.00-15.30 idag).
Datorn är inte minsta varm, jag är helt förvånad, men glad. Men kan säga till er att det är
extremt skönt med ny dator, men ovanligt då den här har lite annorlunda tangenter än min
förra laptop och mellanrum mellan tangenterna. De andra satt kant i kant med varandra.
Tror dock denna är bättre konstruktion på rakt av :) Älskar dessutom desigenen, den är
röd och mörkgrå, samt har rödlysande tangentknappar :) Lite girly :) Men härligt det med
ibland att få vara lite kvinnlig :)
¨
Nu måste jag försöka sova eftersom jag ska jobba imorn.
Så från mig till er alla... ett riktigt gott nytt år!
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
God fortsättning
Jag är datorlös, därav mitt dåliga bloggande plus att jag jobbat hela julhelgen.
Det har varit skönt att fly smärtan av att vara ensam på julen. Det har varit
otroligt skönt att fly smärtan av verkligheten. Min verklighet blev att jag fick
världens största kram av en av mina favoritbrukare. Och den verkligheten
var en bra julafton för mig :)
Kan ärligt talat inte säga att det hänt något intressant under julhelgen...
eller jo i och för sig. En fyllomorsa som valde bort sina barn för att åka ut och
supa på juldagen, höll på att få en knytnäve av mig. Men smart som jag är gav
jag bara henne ett elakt flin och sa till henne att jag tyckte hon va patetisk
då hon betedde sig dåligt mot mig. Ångrar dock att jag inte sa en del saker till
henne. Men lätt att tänka efter i en sådan där situation. Sedan var det en person
som öppet skrev på sin facebook att jag var en tragisk människa m.m.
Den tragiska människan i det läget skulle jag anse är den som skriver en sådan
sak och hänger ut en annan människa. Visst kan jag skriva att jag tycker någon
betett sig illa och så... MEN ska dock poängtera att jag aldrig skriver ut namn.
Om jag tycker någon beter sig illa, då ignorerar jag bara den människan fortsättnings-
vis och det är exakt det jag kommer att göra med denna och de gemensamma
vänner vi hade på facebook som satt och gilla hennes inlägg hon skrev. Vad är det
för vänner liksom. Det finns en dörr ut ur mitt liv om det är så jobbigt att vara
i närheten av mig. De som ändå inte kan ta alla sidor av en, som när man skriver
2 negativa statusuppdateringar av 20 påstår att man är en negativ och tragisk
människa, det är inte riktiga vänner.
Jag vet hur riktiga vänner är. Jag och min närmaste vän... vi är extremt lika men
ändå så olika. Det flyger gnistor om oss ibland och ryker nästan för att vi är
så tjurskalliga, bångstyriga och ibland har så extremt olika åsikter. Men för det
så kallar vi inte varandra för att vara tragisk människor, utan oftast rinner det ut
i sanden och efter 1 timme är vi som världens bundisar igen.
Jag har förändrats mycket det senaste året. Sedan hör man ibland människor som
påstår att jag är bitter bara för att jag har radikala åsikter och biter ifrån när jag
tycker saker och ting är fel och jag känner mig felbehandlad? De människorna som gör
det, jag undrar hur bittra de är egentligen som bara följer med helt lealöst och tar allt
och aldrig säger ifrån... Ska man komma någon vart, visst måste man vara ödmjuk ibland
och ta åt sig av vissa saker, det är jag... och jag har blivit väldigt mycket bättre på det
under det året som har gått. Men man måste ändå lära sig att använda armbågarna och
det är nog uppenbart något som jag är expert på, eftersom jag emellanåt lyckas reta upp
människor. Men that's life. Det viktigaste är att man trivs med sig själv och är stolt över
sig själv och det är jag. För jag vet att jag gör mycket viktiga saker i mitt liv.
You can try but never stop me
This is what I'm made of
I will never ever let go
This is what I'm made of
No one can control me
'Cause this is what I'm made of
You can hate but never break me
This is what I'm made of
Så jag tänker önska er alla läsare en god fortsättning...
XOXO jenny has left the building. To be continue...
Det har varit skönt att fly smärtan av att vara ensam på julen. Det har varit
otroligt skönt att fly smärtan av verkligheten. Min verklighet blev att jag fick
världens största kram av en av mina favoritbrukare. Och den verkligheten
var en bra julafton för mig :)
Kan ärligt talat inte säga att det hänt något intressant under julhelgen...
eller jo i och för sig. En fyllomorsa som valde bort sina barn för att åka ut och
supa på juldagen, höll på att få en knytnäve av mig. Men smart som jag är gav
jag bara henne ett elakt flin och sa till henne att jag tyckte hon va patetisk
då hon betedde sig dåligt mot mig. Ångrar dock att jag inte sa en del saker till
henne. Men lätt att tänka efter i en sådan där situation. Sedan var det en person
som öppet skrev på sin facebook att jag var en tragisk människa m.m.
Den tragiska människan i det läget skulle jag anse är den som skriver en sådan
sak och hänger ut en annan människa. Visst kan jag skriva att jag tycker någon
betett sig illa och så... MEN ska dock poängtera att jag aldrig skriver ut namn.
Om jag tycker någon beter sig illa, då ignorerar jag bara den människan fortsättnings-
vis och det är exakt det jag kommer att göra med denna och de gemensamma
vänner vi hade på facebook som satt och gilla hennes inlägg hon skrev. Vad är det
för vänner liksom. Det finns en dörr ut ur mitt liv om det är så jobbigt att vara
i närheten av mig. De som ändå inte kan ta alla sidor av en, som när man skriver
2 negativa statusuppdateringar av 20 påstår att man är en negativ och tragisk
människa, det är inte riktiga vänner.
Jag vet hur riktiga vänner är. Jag och min närmaste vän... vi är extremt lika men
ändå så olika. Det flyger gnistor om oss ibland och ryker nästan för att vi är
så tjurskalliga, bångstyriga och ibland har så extremt olika åsikter. Men för det
så kallar vi inte varandra för att vara tragisk människor, utan oftast rinner det ut
i sanden och efter 1 timme är vi som världens bundisar igen.
Jag har förändrats mycket det senaste året. Sedan hör man ibland människor som
påstår att jag är bitter bara för att jag har radikala åsikter och biter ifrån när jag
tycker saker och ting är fel och jag känner mig felbehandlad? De människorna som gör
det, jag undrar hur bittra de är egentligen som bara följer med helt lealöst och tar allt
och aldrig säger ifrån... Ska man komma någon vart, visst måste man vara ödmjuk ibland
och ta åt sig av vissa saker, det är jag... och jag har blivit väldigt mycket bättre på det
under det året som har gått. Men man måste ändå lära sig att använda armbågarna och
det är nog uppenbart något som jag är expert på, eftersom jag emellanåt lyckas reta upp
människor. Men that's life. Det viktigaste är att man trivs med sig själv och är stolt över
sig själv och det är jag. För jag vet att jag gör mycket viktiga saker i mitt liv.
You can try but never stop me
This is what I'm made of
I will never ever let go
This is what I'm made of
No one can control me
'Cause this is what I'm made of
You can hate but never break me
This is what I'm made of
Så jag tänker önska er alla läsare en god fortsättning...
XOXO jenny has left the building. To be continue...
Midvinterståndet...
Snart har ännu ett år passerat... Jag har svårt att summera det utan att det blir
ett alldeles för långt inlägg. Det har varit ett år med mycket roliga saker, men
naturligtvis har går det inte undkomma att det ibland händer saker som inte är så roliga.
Så vad har 2011 inneburit för mig då?
Ja det finns många blandade saker som har inträffat. Det första stora som inträffade var
när jag som steg 1-domare fick gå in i Storvretacupen och döma. Det är inte många steg-1-
domaren som gör det. Men det var kris och jag hade anmält intresse, så blev att jag fick
hoppa in.
Det andra stora inträffade den 8 februari då lilla Lapptoppens Fazzi kom hem till oss.
Vi har haft mycket kul ihop under det, snart 10 månaderna som hon har bott hos oss.
Allt från utställningar med långresor till lång skogspromenader.
Lillskrutt 11 ½ månad. Hon har utvecklats till en väldigt fin hund :)
En vecka efter att lillskrutt hade varit hos oss... Lördag den 19 februari var olyckan framme för min
del. I skidbacken ramlade jag så illa att mitt ledband tänjdes ut. Mina många år inom innebandyn blev
min räddning. När jag kom till ortopeden Dan Ek en vecka efter att jag gjort mig illa, kunde han
konstatera att jag hade haft en väldig tur. Ledbandet var extremt uttänjt i vänster knä. Han berättade
för mig att det var ett under att det inte hade gått av... När man klarar ledband utan att de går av
brukar den största orsaken stavas bra muskelatur. Och har man tränat varje år i ca 13 års tid... då har
man ganska bra benmuskelatur.
I slutet av juni fick jag äntligen ett jobb... inte det flashigaste, men jag vara bara nöjd över att få ett
jobb. Jag började jobba inom hemtjänsten i Östhammar, där jag fortfarande jobbar kvar. Jag har aldrig
tidigare jobbat så mycket i hela mitt liv. Det märktes på lönen. Jag fick ut 14 800 kronor i lön i augusti.
Nu hade jag visserligen jobbat 4 av 5 helger i juli, men ändå. Det var fina pengar. Jag var väldigt nöjd.
Inför den pågående innebandysäsongen var det länge osäkert om jag skulle spela innebandy. Dels
visste jag inte vad för reaktion jag skulle få i knäet när jag började träna och spela igen. Men det
kom att bli en positiv överraskning. Sedan så var vi länge länge utan tränare. Vi anmälde nog laget
i nästan senaste laget. Men vi blev ett lag och vi fick en tränare, som har visat sig vara en riktigt
rolig person. Så det är väldigt kul med innebandy igen.
Men vet ni vad? När jag får ont i knäet, då får jag det då jag dömer... Märkligt va?
I september blev jag tillfrågad om jag ville börja blogga om innebandy på innebandymagazinets
bloggportal. Frågan kom väldigt överraskande. Jag menar, jag... en simpel jävla bondjänta från
mitt ute i ingenstans... skriva om innebandy på ett ställer där många av sveriges innebandyfantaster
går in och läser... men visst... varför inte? Man måste väl anta utmaningen. Så från och med i
september-oktober, centrerar jag mycket av mina innebandytexter till min innebandyblogg
"Med hjärtat i Uppland"
I September tog jag även på mig ett förtroendeuppdrag för min innebandyklubb. Så sedan i
September är jag domaransvarig i Rasbo IK, en uppgift som jag faktiskt trivs extremt bra med.
Den 11 september tog Fanny och jag vår första skalp i utställningsringen. Vi gick och vann
valpklassen på Gimos internationella hundutställning inför en finsk domare, Markku Mähönen.
Visserligen fick vi inget HP (men finska domare brukar vara ganska snåla på sådant).
Veckan efter, den 17 september var vi på vår första juniorutställning tillsammans. Jag åkte dit
med Fannys uppfödare som skulle ställa Fannys mamma Sotis och en annan av sina hundar,
kickan, i öppenklassen. Jag kände mig lite spänd... skulle inte vara så kul att åka ifrån en
utställning med dåligt resultat. Tvärtom lämnade vi Högbo med ett Excellent (det bästa betyg
man kan få), fin kritik och mned en andraplats i bagaget i juniorklass... inför FINSK(!) domare.
Det betraktas som väldigt bra inom lapphundsvärlden kan jag glatt avslöja :)
Man får mycket att leva upp till när det går så bra på första officiella utställningen. Och eftersom
jag vet att hon både varit HP (hederspris; kan översättas till extermt lovande hund) och även
fått bästa betyg på officiell utställning, så har de efterföljande Very Good-resultaten fått mig att
innerst inne veta att hon är så mycket bättre än de resultaten. Hon är en supervovve.
Den 1 oktober blev fanny en liten ung dam. Då började hon löpa för första gången. Och
hon har förändrats väldigt mycket i kroppen sedan dess.
I November åtog jag mig ännu ett förtroendeuppdrag; som ledamot i Svenska Lapphundsklubbens
ungdomskommité. Så nu skriver jag lite om ungdomskommitéen i Lapphundstidningen, är med och
diskuterar kring aktiviteter för hundungdomar inom lapphundsklubben och försöka göra ungdomar
med Lapphund mer delaktiga i hundvärlden. Vi är sju tjejer som jobbar med detta just nu.
En annan personlig sak är att jag tagit klivet väldigt mycket åt det självständiga hållet.
Och det är något jag ska fortsätta jobba med. Jag har börjat uppskatta små små saker i
vardagen som gör livet lättare och gör att man inte längre behöver gå och ödsla energi på små
tråkiga petitessaker. Kan jag ändra på det? Nej och då är det ingen mening i att trassla med det.
Det kanske låter enkelt... och det är det. Saker blir som man gör dem säger jag. Håller man på
att tveka och inte vet hur man ska ha det m.m... då kan jag ärligt talat säga att då har man redan
bundit ris åt sin rygg redan från början. Man ska alltid gå in med inställningen att det går.
Det var som min tränare sa i tisdags på julavslutningen: "Vad tycker ni tjejer... ska vi satsa på att
vinna två matcher i vår?"
Jag: "Öh... bara två. Vi ska väl vinna alla. Vi måste ju gå in med den inställningen att vi kan slå
alla och vinna alla matcher... annars kan vi ju lika gärna låta bli att spela de matcher där vi går
in med inställningen att vi inte har någon chans... Då kan vi lämna WO direkt..."
Jag fick ärligt talat inget svar på det. Jag tror han insåg att jag faktiskt hade en poäng i det jag sa,
att man måste tro att man kan vinna.
Vet ni, nu när det är mörkt ute och så... i normala fall brukar jag bli så deprimerad. Och visst
det här vädret som råder med slask och mörker är inget trevligt. Men iår har jag klarat mig
väldigt bra från att inte bli nedstämd. Visst kommer det stunder när jag känner mig väldigt ensam
ibland. Jag tror det handlar om att det är längtan efter den personen jag varit med i tre år, som
smyger sig på. Jag saknar honom varje dag och tänker på honom ofta. Men jag är så stark.
Och jag ser bara framåt... att tiden får utvisa vad som händer och sker med honom och mig.
I natt är det midvintersolståndet. Det är årets mörkaste dag. Jag spenderade den med att att
julhandla. Blir inga klappar iår faktiskt. Vi har hoppat det på grund av ekonomi... plus att vi insett
att man inte måste köpa klappar. Men vi har köpt massa mat idag. Och jag har faktiskt gjort köttbullar :)
Hoho... Jenny is huslig. Jag börjar känna mig gammal när jag gör sådan här saker med det är
mysigt. Vet ni vad som är positivt med idag? Att nu blir det bara ljusare och ljusare för varje dag :D
Så se framåt människor :D För det gör jag :)
XOXO Jenny has left the building. To be continue :D
ett alldeles för långt inlägg. Det har varit ett år med mycket roliga saker, men
naturligtvis har går det inte undkomma att det ibland händer saker som inte är så roliga.
Så vad har 2011 inneburit för mig då?
Ja det finns många blandade saker som har inträffat. Det första stora som inträffade var
när jag som steg 1-domare fick gå in i Storvretacupen och döma. Det är inte många steg-1-
domaren som gör det. Men det var kris och jag hade anmält intresse, så blev att jag fick
hoppa in.
Det andra stora inträffade den 8 februari då lilla Lapptoppens Fazzi kom hem till oss.
Vi har haft mycket kul ihop under det, snart 10 månaderna som hon har bott hos oss.
Allt från utställningar med långresor till lång skogspromenader.
Lillskrutt 11 ½ månad. Hon har utvecklats till en väldigt fin hund :)
En vecka efter att lillskrutt hade varit hos oss... Lördag den 19 februari var olyckan framme för min
del. I skidbacken ramlade jag så illa att mitt ledband tänjdes ut. Mina många år inom innebandyn blev
min räddning. När jag kom till ortopeden Dan Ek en vecka efter att jag gjort mig illa, kunde han
konstatera att jag hade haft en väldig tur. Ledbandet var extremt uttänjt i vänster knä. Han berättade
för mig att det var ett under att det inte hade gått av... När man klarar ledband utan att de går av
brukar den största orsaken stavas bra muskelatur. Och har man tränat varje år i ca 13 års tid... då har
man ganska bra benmuskelatur.
I slutet av juni fick jag äntligen ett jobb... inte det flashigaste, men jag vara bara nöjd över att få ett
jobb. Jag började jobba inom hemtjänsten i Östhammar, där jag fortfarande jobbar kvar. Jag har aldrig
tidigare jobbat så mycket i hela mitt liv. Det märktes på lönen. Jag fick ut 14 800 kronor i lön i augusti.
Nu hade jag visserligen jobbat 4 av 5 helger i juli, men ändå. Det var fina pengar. Jag var väldigt nöjd.
Inför den pågående innebandysäsongen var det länge osäkert om jag skulle spela innebandy. Dels
visste jag inte vad för reaktion jag skulle få i knäet när jag började träna och spela igen. Men det
kom att bli en positiv överraskning. Sedan så var vi länge länge utan tränare. Vi anmälde nog laget
i nästan senaste laget. Men vi blev ett lag och vi fick en tränare, som har visat sig vara en riktigt
rolig person. Så det är väldigt kul med innebandy igen.
Men vet ni vad? När jag får ont i knäet, då får jag det då jag dömer... Märkligt va?
I september blev jag tillfrågad om jag ville börja blogga om innebandy på innebandymagazinets
bloggportal. Frågan kom väldigt överraskande. Jag menar, jag... en simpel jävla bondjänta från
mitt ute i ingenstans... skriva om innebandy på ett ställer där många av sveriges innebandyfantaster
går in och läser... men visst... varför inte? Man måste väl anta utmaningen. Så från och med i
september-oktober, centrerar jag mycket av mina innebandytexter till min innebandyblogg
"Med hjärtat i Uppland"
I September tog jag även på mig ett förtroendeuppdrag för min innebandyklubb. Så sedan i
September är jag domaransvarig i Rasbo IK, en uppgift som jag faktiskt trivs extremt bra med.
Den 11 september tog Fanny och jag vår första skalp i utställningsringen. Vi gick och vann
valpklassen på Gimos internationella hundutställning inför en finsk domare, Markku Mähönen.
Visserligen fick vi inget HP (men finska domare brukar vara ganska snåla på sådant).
Veckan efter, den 17 september var vi på vår första juniorutställning tillsammans. Jag åkte dit
med Fannys uppfödare som skulle ställa Fannys mamma Sotis och en annan av sina hundar,
kickan, i öppenklassen. Jag kände mig lite spänd... skulle inte vara så kul att åka ifrån en
utställning med dåligt resultat. Tvärtom lämnade vi Högbo med ett Excellent (det bästa betyg
man kan få), fin kritik och mned en andraplats i bagaget i juniorklass... inför FINSK(!) domare.
Det betraktas som väldigt bra inom lapphundsvärlden kan jag glatt avslöja :)
Man får mycket att leva upp till när det går så bra på första officiella utställningen. Och eftersom
jag vet att hon både varit HP (hederspris; kan översättas till extermt lovande hund) och även
fått bästa betyg på officiell utställning, så har de efterföljande Very Good-resultaten fått mig att
innerst inne veta att hon är så mycket bättre än de resultaten. Hon är en supervovve.
Den 1 oktober blev fanny en liten ung dam. Då började hon löpa för första gången. Och
hon har förändrats väldigt mycket i kroppen sedan dess.
I November åtog jag mig ännu ett förtroendeuppdrag; som ledamot i Svenska Lapphundsklubbens
ungdomskommité. Så nu skriver jag lite om ungdomskommitéen i Lapphundstidningen, är med och
diskuterar kring aktiviteter för hundungdomar inom lapphundsklubben och försöka göra ungdomar
med Lapphund mer delaktiga i hundvärlden. Vi är sju tjejer som jobbar med detta just nu.
En annan personlig sak är att jag tagit klivet väldigt mycket åt det självständiga hållet.
Och det är något jag ska fortsätta jobba med. Jag har börjat uppskatta små små saker i
vardagen som gör livet lättare och gör att man inte längre behöver gå och ödsla energi på små
tråkiga petitessaker. Kan jag ändra på det? Nej och då är det ingen mening i att trassla med det.
Det kanske låter enkelt... och det är det. Saker blir som man gör dem säger jag. Håller man på
att tveka och inte vet hur man ska ha det m.m... då kan jag ärligt talat säga att då har man redan
bundit ris åt sin rygg redan från början. Man ska alltid gå in med inställningen att det går.
Det var som min tränare sa i tisdags på julavslutningen: "Vad tycker ni tjejer... ska vi satsa på att
vinna två matcher i vår?"
Jag: "Öh... bara två. Vi ska väl vinna alla. Vi måste ju gå in med den inställningen att vi kan slå
alla och vinna alla matcher... annars kan vi ju lika gärna låta bli att spela de matcher där vi går
in med inställningen att vi inte har någon chans... Då kan vi lämna WO direkt..."
Jag fick ärligt talat inget svar på det. Jag tror han insåg att jag faktiskt hade en poäng i det jag sa,
att man måste tro att man kan vinna.
Vet ni, nu när det är mörkt ute och så... i normala fall brukar jag bli så deprimerad. Och visst
det här vädret som råder med slask och mörker är inget trevligt. Men iår har jag klarat mig
väldigt bra från att inte bli nedstämd. Visst kommer det stunder när jag känner mig väldigt ensam
ibland. Jag tror det handlar om att det är längtan efter den personen jag varit med i tre år, som
smyger sig på. Jag saknar honom varje dag och tänker på honom ofta. Men jag är så stark.
Och jag ser bara framåt... att tiden får utvisa vad som händer och sker med honom och mig.
I natt är det midvintersolståndet. Det är årets mörkaste dag. Jag spenderade den med att att
julhandla. Blir inga klappar iår faktiskt. Vi har hoppat det på grund av ekonomi... plus att vi insett
att man inte måste köpa klappar. Men vi har köpt massa mat idag. Och jag har faktiskt gjort köttbullar :)
Hoho... Jenny is huslig. Jag börjar känna mig gammal när jag gör sådan här saker med det är
mysigt. Vet ni vad som är positivt med idag? Att nu blir det bara ljusare och ljusare för varje dag :D
Så se framåt människor :D För det gör jag :)
XOXO Jenny has left the building. To be continue :D
Inför 2012... Mål och motivation.
Jag kommer aldrig avge några löften. Jag anser nämligen att löften är till för att
brytas. Samtidigt så anser jag också att vi sätter upp löften för andra, som ett
slags bevis. Sluta va så rädd för vad folk tycker och försöker bara bestämma för
dig själv att det här och det ska jag försöka att göra och försök att hitta motivationen
till det. JUST DO IT OCH BESTÄM DIG FÖR VAD DU VILL UPPNÅ!
Min kompis pratade idag med mig om mål och motivation, naturligtvis höll vi på
att skämta om det. Men i grund och botten fanns det ändå allvar i ämnet vi pratade
om. Hon ställde mig frågan; Vad har du för mål? Kan du uppnå det? Hur ska du göra
det? Är det rimligt? Kan du göra det nu? Jag skämtade och sa att mitt mål var att jag
skulle dränka henne (vi var på väg till Eckerölinjen för att äta julbord), så därav
temat vatten. Och nej jag skulle seriöst aldrig ens få tanken att dränka henne. Så
bortse från våran dåliga humor i detta inlägg.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här efter att ha gått igenom en väldigt jobbig
höst. MEN JAG ÄR STARK, STARKARE ÄN NÅGONSIN! OCH JAG ÄR STOLT ÖVER MIG
SJÄLV! Visst jag saknar den personen jag tyckt om i tre år ganska mycket. Men
jag har insett att det inte går att hänga kvar heller och älta och tycka synd om sig
själv. Jag hoppas att han kommer tillbaka... men vad som sker kan bara tiden utvisa.
Jag ser trots detta framåt med extremt ljusa ögon. Ibland känner jag inte igen mig
själv. Men det är ett bra jag som jag ser och jag är glad över att jag blivit den
människan jag blivit.
Ikväll efter att ha gjort beep-testet för steg 2-kursen i domarskap (tyvärr utan lycka),
så bestämde jag mig. Det är dags att sätta ner foten när det gäller vissa saker. Inte
gå och fundera längre utan göra det jag vill.
Så inför 2012:
Inget av det ovan är en omöjlighet. Det gäller bara inställning och motivation som behövs.
Det får man genom att verkligen bestämma sig. Vill man verkligen något, är man beredd
att göra vad som helst för att uppnå det :D Allt stavas självdisciplin.
Skrev en grej på facebookstatusen ikväll som jag är stolt över:
"Till människor som inte känner mig; att försöka bestämma eller styra över mig är
lönlöst. Det är dömt att misslyckas. Till killar, ni som tror ni är något; så länge ni
inte har stake, är manliga och kan stå upp går ni bort. Jag kan lika gärna va ihop
med en tjej om jag ska va ihop med en kille som är mindre man än mig :)"
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
brytas. Samtidigt så anser jag också att vi sätter upp löften för andra, som ett
slags bevis. Sluta va så rädd för vad folk tycker och försöker bara bestämma för
dig själv att det här och det ska jag försöka att göra och försök att hitta motivationen
till det. JUST DO IT OCH BESTÄM DIG FÖR VAD DU VILL UPPNÅ!
Min kompis pratade idag med mig om mål och motivation, naturligtvis höll vi på
att skämta om det. Men i grund och botten fanns det ändå allvar i ämnet vi pratade
om. Hon ställde mig frågan; Vad har du för mål? Kan du uppnå det? Hur ska du göra
det? Är det rimligt? Kan du göra det nu? Jag skämtade och sa att mitt mål var att jag
skulle dränka henne (vi var på väg till Eckerölinjen för att äta julbord), så därav
temat vatten. Och nej jag skulle seriöst aldrig ens få tanken att dränka henne. Så
bortse från våran dåliga humor i detta inlägg.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här efter att ha gått igenom en väldigt jobbig
höst. MEN JAG ÄR STARK, STARKARE ÄN NÅGONSIN! OCH JAG ÄR STOLT ÖVER MIG
SJÄLV! Visst jag saknar den personen jag tyckt om i tre år ganska mycket. Men
jag har insett att det inte går att hänga kvar heller och älta och tycka synd om sig
själv. Jag hoppas att han kommer tillbaka... men vad som sker kan bara tiden utvisa.
Jag ser trots detta framåt med extremt ljusa ögon. Ibland känner jag inte igen mig
själv. Men det är ett bra jag som jag ser och jag är glad över att jag blivit den
människan jag blivit.
Ikväll efter att ha gjort beep-testet för steg 2-kursen i domarskap (tyvärr utan lycka),
så bestämde jag mig. Det är dags att sätta ner foten när det gäller vissa saker. Inte
gå och fundera längre utan göra det jag vill.
Så inför 2012:
Inget av det ovan är en omöjlighet. Det gäller bara inställning och motivation som behövs.
Det får man genom att verkligen bestämma sig. Vill man verkligen något, är man beredd
att göra vad som helst för att uppnå det :D Allt stavas självdisciplin.
Skrev en grej på facebookstatusen ikväll som jag är stolt över:
"Till människor som inte känner mig; att försöka bestämma eller styra över mig är
lönlöst. Det är dömt att misslyckas. Till killar, ni som tror ni är något; så länge ni
inte har stake, är manliga och kan stå upp går ni bort. Jag kan lika gärna va ihop
med en tjej om jag ska va ihop med en kille som är mindre man än mig :)"
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
What a girl needs
Köpte lite saker till mig själv idag för att skämma bort mig.
Behöver ju det... framförallt för att jag vill vara lite fin och
kvinnlig och inte alltid en tombboy ;P Haha.
1-minutshårinpackning (använder det varje hårtvätt för att hålla
håret fint...)
Svart hårfärg (utväxten är riktigt jobbig. Ge mig mörkt
hår naturligt någon... SNÄLLA!)
Varmvax till benen och armhålorna. Efter 3 veckor utan är skogen tillbaka. Så
skönt att man köpt nytt :D
XOXO jenny has left the building. To be continue..
Behöver ju det... framförallt för att jag vill vara lite fin och
kvinnlig och inte alltid en tombboy ;P Haha.
1-minutshårinpackning (använder det varje hårtvätt för att hålla
håret fint...)
Svart hårfärg (utväxten är riktigt jobbig. Ge mig mörkt
hår naturligt någon... SNÄLLA!)
Varmvax till benen och armhålorna. Efter 3 veckor utan är skogen tillbaka. Så
skönt att man köpt nytt :D
XOXO jenny has left the building. To be continue..
Julbockens öde...
Här i veckan talades det om julbocken i Gävle skulle få ett istäcke för att skyddas
mot brand. Alla svenskar vet väl att julbocken har bränts ner väldigt ofta. Sedan
1966 har man byggt bocken. Så här har dess öde sett ut:
Jag pratade med min kompis Ulla igår och ställde frågan till henne när vi var på Coop och kollade
på halmbockar vid julpyntet; eller ja fråga, men jag sa: "Jag undrar när de tänker bränna ner jul-
bocken i Gävle?"
HON: "Du och din jävla julbock..."
JAG: "Haha, men du förstår fan inte grejen. Den har ju bränts ner i stort sett varenda år sedan
den började uppföras. Det är ju fan en tradition att den bränns ner..."
Vill poängtera att det i grund och botten är en dålig grej att man bränner ner julbocken. Men tack
vare att den nästan alltid har förstörts på ett eller annat sätt, har det ju blivit en form av tradtion
att den inte överlever...
Jag började att kolla på lite andra saker på julpyntsavdelningen. Efter cirka en halvminut senare
hör jag Ulla börja asgarva och söka sig ifrån julpyntet. Jag förstår ju att hon gjort något sattyg.
När jag frågar vad hon gjort pekar hon på en halmbock. Halmbockarna stod tillsammans med
några prydnadstomtar. Ni tror inte hon ställt tomten bakom bocken så det ser ut som att tomten
försöker ta bocken bakifrån. HAHA! Bildbevis nedan. Man kan ju verkligen inte låta bli att fotografera.
Haha.. så grym. Bilden är min, så snälla ta den inte.
Jag och min kompis har rolig och väldigt sjuk humor :) Vi va på Burger King och käka innan besöket
på Coop på Gränby. Den killen i kassan fick sig nog några roliga skratt. Ulla och jag stod och skämtade
med varandra i kassan. Stod och smågnabbades som fan, som vi alltid gör. Vi kan skämta om allting,
haha. Så skönt att ha en sådan kompis. Vi är väldigt lika varandra humormässigt. Oxe och Tvilling ska
inte fungera. Men vi är som yin och yang, som handen i handsken. Det är likadant på innebandyplanen.
Vi hittar varandra ganska lätt utan att säga så mycket. Vi får passningarna för det mesta på bladet när
vi lägger dem åt varandra. Men vafan, vi har spelat ihop sen vi var 9-10 år. Vi är 21 nu. Är det konstigt
att det fungerar så bra. Egentligen inte. Nä vi har härliga stunder.
Hur som helst hur länge dröjer det innan bocken brinner ner?
Vad tror ni?
Vill ni följa bocken gör ni det här på en livewebcamera.
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
mot brand. Alla svenskar vet väl att julbocken har bränts ner väldigt ofta. Sedan
1966 har man byggt bocken. Så här har dess öde sett ut:
| År | Öde | När | Återuppbyggdes | Notering |
|---|---|---|---|---|
| 1966 | Brändes | Nyårsafton kl. 00.00 | * | På nyårsnatten klockan 00.00 gick bocken upp i rök. Gärningsmannen åtalades för grov skadegörelse. |
| 1967 | Stod kvar | |||
| 1968 | Stod kvar | |||
| 1969 | Brändes | Nyårsaftonen | * | |
| 1970 | Brändes | Sex timmar efter uppsättandet | Ja, en bock av vass. | Den första bocken brändes sex timmar efter uppsättandet. Två ynglingar bands till dådet. Med hjälp av olika bidragsgivare sattes bocken upp igen, fast den här gången gjord av vass. |
| 1971 | Slogs sönder | * | * | Köpmännen tröttnade och Naturvetenskapliga föreningen på Vasaskolan började bygga en egen bock. |
| 1972 | Sjönk ihop efter sabotage | * | * | |
| 1973 | * | |||
| 1974 | Brändes | |||
| 1975 | * | |||
| 1976 | Påkörd | En student körde en Volvo Amazon in i bockens bakben så att den kollapsade. | ||
| 1977 | * | |||
| 1978 | Slogs sönder | * | * | |
| 1979 | Brändes | Innan den hann sättas upp | Ja, men även den saboterades. | |
| 1980 | Brändes | Julaftonen | * | |
| 1981 | Stod kvar | |||
| 1982 | Brändes | Luciadagen | * | |
| 1983 | Bockens ben slogs sönder | * | * | |
| 1984 | Brändes | Natten till luciadagen | * | |
| 1985 | Brändes | I januari | * | Den 12,5 meter höga bocken kom med i Guinness Rekordbok. |
| 1986 | Brändes | Natten till Julafton | * | Köpmännen byggde en stor julbock och Vasaskolan en liten. Från och med detta år byggs det två bockar i Gävle varje år. |
| 1987 | Brändes | Veckan före jul | * | |
| 1988 | Stod kvar | Julbocken med på engelska oddslistor. | ||
| 1989 | Brändes | Innan den sattes upp | Ja, som dock brändes i januari. | Byggdes upp efter insamling bland allmänheten. |
| 1990 | Stod kvar | En bock byggdes i mars för inspelningen av filmen Black Jack. Många frivilliga vakter försökte förhindra sabotage det här året. | ||
| 1991 | Brändes | Julaftonens morgon | Ja | Fördes senare till Stockholm för att delta i en kampanj mot beslutet att lägga ned I 14. |
| 1992 | Brändes | Efter åtta dagar | Ja, som dock brändes den 20 december. | Även Vasaskolans bock brändes. Samtliga tre bränder var anlagda av samma gärningsman som pga fler brott fick ett flerårigt fängelsestraff. |
| 1993 | Stod kvar | Vasaskolans bock på 16 meter kom med i Guinness Rekordbok | ||
| 1994 | Stod kvar | |||
| 1995 | Brändes | Juldagsmorgonen | En andra bock byggdes till stadens 550-årsjubileum. | |
| 1996 | Stod kvar | Bockens öde följdes för första gången av en webbkamera. | ||
| 1997 | Stod kvar | Fick begränsade skador av raketer | ||
| 1998 | Brändes | 11 december | Ja | Brändes trots snöoväder |
| 1999 | Brändes | Efter några timmar | Ja | |
| 2000 | Brändes | Ett par dagar före nyår | * | |
| 2001 | Brändes | 23 december | * | Brändes av 51-årig amerikansk turist. När han greps förklarade han att han hade hört talas om traditionen på en fest. |
| 2002 | Stod kvar | |||
| 2003 | Brändes | 11 december | Ja | |
| 2004 | Brändes | 21 december | Nej | Gävle kommuns webbplats hackas och meddelandet ”Burn bockjaevel” pryder både webb och webbkamera.[2] |
| 2005 | Brändes | 3 december kl. 21.08 | Ja | |
| 2006 | Stod kvar | 15 december kl. 03.26 | Någon misslyckades med att sätta eld på bocken.[3] | |
| 2007 | Stod kvar | - | - | Inga sabotageförsök. Bocken var skyddad av brandskyddsmedel. |
| 2008 | Brändes | 27 december kl 03.50 | - | Julbocken blev klar den 28 november. Inget brandskyddsmedel användes. Misslyckat försök natten mot annandag jul. Brändes upp natten efter av okända gärningsmän. |
| 2009 | Brändes | 23 december kl. 03.10 | - | Julbocken brändes ned samtidigt som kommunens webbplats utsattes för en överbelastningsattack, vilket resulterade i att webbkamerorna blev väldigt tröga och att bilden stannade. Bilderna återvände när bocken var bränd och polis med brandkår redan var på plats. |
| 2010 | Stod kvar | - | - | Detta år bevakades julbocken dygnet runt av väktare. Vissa misslyckade försök att sabotera bocken. |
Jag pratade med min kompis Ulla igår och ställde frågan till henne när vi var på Coop och kollade
på halmbockar vid julpyntet; eller ja fråga, men jag sa: "Jag undrar när de tänker bränna ner jul-
bocken i Gävle?"
HON: "Du och din jävla julbock..."
JAG: "Haha, men du förstår fan inte grejen. Den har ju bränts ner i stort sett varenda år sedan
den började uppföras. Det är ju fan en tradition att den bränns ner..."
Vill poängtera att det i grund och botten är en dålig grej att man bränner ner julbocken. Men tack
vare att den nästan alltid har förstörts på ett eller annat sätt, har det ju blivit en form av tradtion
att den inte överlever...
Jag började att kolla på lite andra saker på julpyntsavdelningen. Efter cirka en halvminut senare
hör jag Ulla börja asgarva och söka sig ifrån julpyntet. Jag förstår ju att hon gjort något sattyg.
När jag frågar vad hon gjort pekar hon på en halmbock. Halmbockarna stod tillsammans med
några prydnadstomtar. Ni tror inte hon ställt tomten bakom bocken så det ser ut som att tomten
försöker ta bocken bakifrån. HAHA! Bildbevis nedan. Man kan ju verkligen inte låta bli att fotografera.
Haha.. så grym. Bilden är min, så snälla ta den inte.
Jag och min kompis har rolig och väldigt sjuk humor :) Vi va på Burger King och käka innan besöket
på Coop på Gränby. Den killen i kassan fick sig nog några roliga skratt. Ulla och jag stod och skämtade
med varandra i kassan. Stod och smågnabbades som fan, som vi alltid gör. Vi kan skämta om allting,
haha. Så skönt att ha en sådan kompis. Vi är väldigt lika varandra humormässigt. Oxe och Tvilling ska
inte fungera. Men vi är som yin och yang, som handen i handsken. Det är likadant på innebandyplanen.
Vi hittar varandra ganska lätt utan att säga så mycket. Vi får passningarna för det mesta på bladet när
vi lägger dem åt varandra. Men vafan, vi har spelat ihop sen vi var 9-10 år. Vi är 21 nu. Är det konstigt
att det fungerar så bra. Egentligen inte. Nä vi har härliga stunder.
Hur som helst hur länge dröjer det innan bocken brinner ner?
Vad tror ni?
Vill ni följa bocken gör ni det här på en livewebcamera.
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
Så nära...
Efter en tuff jobbperiod, kändes gårdagens innebandymatch som en lättnad och ett sätt
att koppla av med. Innebandyn får mig att slappna av. Det är otroligt skönt att vara tillbaka
på planen igen. Jag känner mig lite som mig själv igen. Enda nackdelen är att ryggen
inte riktigt vill det jag vill. Varenda morgon har jag ryggvärk när jag vaknar, vilket jag
inte uppskattar. Som att inte det vore tillräckligt så fick jag gårdagens domare emot mig
totalt. Jag tryckte undan en tjej i fördel för att hinna först till bollen. Fick frislag emot mig.
När samma tjej gav igen på mig (jag flög visserligen inte på samma sätt som hon gjorde),
så brydde sig inte domarna. Jag kände i den närkampen hur kotorna knakade. Så skulle
vara kul att veta hur mycket kotor som ligger fel just nu. Ska försöka besöka naprapaten
nästa vecka igen. Tror innebandyn, kombinerat med jobbet gjort att kotorna lagt sig lite
fel igen tror jag. Och den natrapaten jag var till sist, tyckte jag var grymt bra.
Vi förlorade knappt. Man kan säga lite att vill föll på målsnöret. För efter att ha förlorat
ungefär halva matchen med 7-0, då vann vi den andra halvan med 7-1. Vi startade
väldigt dåligt. Men när vi väl satte press och gav allting framåt, blev det många mål
framåt. Vi visade vad vi kan och var skåpet ska stå. I första perioden gjorde nämligen
Tiunda precis som de ville, medan andra halvan av matchen blev detsamma, till våran
fördel. Jag tror våran tränare var frustrerad över att han bestämt att vi inte skulle gå på
full press redan från början... Han sa efteråt att hade vi kört fullt från början, hade vi
säkerligen vunnit med ca 4-5 mål. Så vi vet vad vi måste sträva efter framöver.
Jag hade själv inte en sådan superdag på planen. Jag vann en del närkamper, lyckades
sno lite bollar och så, hade egentligen inget skott på mål (fick dock ett skott som gick ca
en halvmeter utanför mål och två-tre väldigt snygga passningar, som jag tyvärr stod
felplacerad när jag fick så de kom på kroppen och inte på bladet. Men sådant händer
ibland. Inte alltid lätt. Svårt att förvalta sådana bollar när de kommer fel.
Det mest komiska med matchen, är att jag fick skit av domaren när jag var först in i en
närkamp, och en tjejen ur motståndarlaget springer mellan mig och sargen (där det
naturligtvis inte fanns plats), så att hon smäller i sargen med buller och bång. Ibland undrar
jag, ska jag backa bort från sargen och förutse att hon ska tränga sig mellan mig och sargen?
Ibland förstår inte jag hur domarna tänker. Men var tyvärr flera frislag igår, som vi solklart
skulle haft med oss då bollarna gick på motståndare ut. Men så är det ibland, jag gör sådana
här misstag ibland som domare med. Man står inte alltid rätt placerad för att se saker. Det
som gjorde mig mest irriterad igår är att vi hade flera stycker ifrån rasbo på läktaren. Inte
en enda applådera eller hejade på oss(?). Lite surt faktiskt. Förstår att vårat spel i första
perioden var riktigt dåligt och inte mycket att hänga i julgranen över. Men hade varit bättre
med lite pepping från läktaren då. Vi fick agera våran egna hejarklack. Tur att man inte spelade
in mig i den andra och tredje perioden. Skrek som en idiot och försökte peppa på tjejerna.
Sedan gjorde jag massa mystiska ljud när det gick bra :) Haha, men vi fick tillbaka glädjen igen
i den andra perioden och det märktes på spel och allting :) Så det är huvudsaken.
Nu väntar en matchfri vecka. Jag ska iväg och döma imorgon söndag; två matcher i Hall 2000.
Sedan blir det en match att döma även nästa helg, den 3 december i Hall 2000. Idag ska jag spendera
dagen med att ta det lugnt. Jobbet ringde och frågade om jag kunde jobba ikväll. Visst hade blivit mer
pengar i lön nästa månad. Men jag måste tänka på att kroppen behöver vila med. Ska jobba imorgon
kväll och på måndag kväll. Sedan blir det eventuellt en till dag att jobba i november. Vi får se.
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
att koppla av med. Innebandyn får mig att slappna av. Det är otroligt skönt att vara tillbaka
på planen igen. Jag känner mig lite som mig själv igen. Enda nackdelen är att ryggen
inte riktigt vill det jag vill. Varenda morgon har jag ryggvärk när jag vaknar, vilket jag
inte uppskattar. Som att inte det vore tillräckligt så fick jag gårdagens domare emot mig
totalt. Jag tryckte undan en tjej i fördel för att hinna först till bollen. Fick frislag emot mig.
När samma tjej gav igen på mig (jag flög visserligen inte på samma sätt som hon gjorde),
så brydde sig inte domarna. Jag kände i den närkampen hur kotorna knakade. Så skulle
vara kul att veta hur mycket kotor som ligger fel just nu. Ska försöka besöka naprapaten
nästa vecka igen. Tror innebandyn, kombinerat med jobbet gjort att kotorna lagt sig lite
fel igen tror jag. Och den natrapaten jag var till sist, tyckte jag var grymt bra.
Vi förlorade knappt. Man kan säga lite att vill föll på målsnöret. För efter att ha förlorat
ungefär halva matchen med 7-0, då vann vi den andra halvan med 7-1. Vi startade
väldigt dåligt. Men när vi väl satte press och gav allting framåt, blev det många mål
framåt. Vi visade vad vi kan och var skåpet ska stå. I första perioden gjorde nämligen
Tiunda precis som de ville, medan andra halvan av matchen blev detsamma, till våran
fördel. Jag tror våran tränare var frustrerad över att han bestämt att vi inte skulle gå på
full press redan från början... Han sa efteråt att hade vi kört fullt från början, hade vi
säkerligen vunnit med ca 4-5 mål. Så vi vet vad vi måste sträva efter framöver.
Jag hade själv inte en sådan superdag på planen. Jag vann en del närkamper, lyckades
sno lite bollar och så, hade egentligen inget skott på mål (fick dock ett skott som gick ca
en halvmeter utanför mål och två-tre väldigt snygga passningar, som jag tyvärr stod
felplacerad när jag fick så de kom på kroppen och inte på bladet. Men sådant händer
ibland. Inte alltid lätt. Svårt att förvalta sådana bollar när de kommer fel.
Det mest komiska med matchen, är att jag fick skit av domaren när jag var först in i en
närkamp, och en tjejen ur motståndarlaget springer mellan mig och sargen (där det
naturligtvis inte fanns plats), så att hon smäller i sargen med buller och bång. Ibland undrar
jag, ska jag backa bort från sargen och förutse att hon ska tränga sig mellan mig och sargen?
Ibland förstår inte jag hur domarna tänker. Men var tyvärr flera frislag igår, som vi solklart
skulle haft med oss då bollarna gick på motståndare ut. Men så är det ibland, jag gör sådana
här misstag ibland som domare med. Man står inte alltid rätt placerad för att se saker. Det
som gjorde mig mest irriterad igår är att vi hade flera stycker ifrån rasbo på läktaren. Inte
en enda applådera eller hejade på oss(?). Lite surt faktiskt. Förstår att vårat spel i första
perioden var riktigt dåligt och inte mycket att hänga i julgranen över. Men hade varit bättre
med lite pepping från läktaren då. Vi fick agera våran egna hejarklack. Tur att man inte spelade
in mig i den andra och tredje perioden. Skrek som en idiot och försökte peppa på tjejerna.
Sedan gjorde jag massa mystiska ljud när det gick bra :) Haha, men vi fick tillbaka glädjen igen
i den andra perioden och det märktes på spel och allting :) Så det är huvudsaken.
Nu väntar en matchfri vecka. Jag ska iväg och döma imorgon söndag; två matcher i Hall 2000.
Sedan blir det en match att döma även nästa helg, den 3 december i Hall 2000. Idag ska jag spendera
dagen med att ta det lugnt. Jobbet ringde och frågade om jag kunde jobba ikväll. Visst hade blivit mer
pengar i lön nästa månad. Men jag måste tänka på att kroppen behöver vila med. Ska jobba imorgon
kväll och på måndag kväll. Sedan blir det eventuellt en till dag att jobba i november. Vi får se.
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
Reflektioner kring innebandysverige och comeback
Jag är tillbaka på riktigt! Måste säga att det är grymt skönt. Men konditionen har
verkligen blivit lidande de här veckorna jag har varit ifrån innebandyn. Men jag
är tillbaka på planen i stort sett smärtfri. Så nu kan jag förhoppningsvis spela igen.
Den här helgen har det blivit mycket innebandy. Men även mycket annat. Så det har
varit ganska hektiskt faktiskt. Jag gick upp 05.30 i Lördags för en resa till Strängnäs
med hunden på utställning. Väl hemma ca halv tre på eftermiddagen var det bara
att börja tagga till matchen. Vi förlorade tyvärr med 2-4. Men det börjar ta sig mer och
mer för varje match tycker jag. Varje match är ett steg i rätt riktning.
Idag jag inte heller legat på latsidan. På förmiddagen dömde jag två matcher; F13 och
P13. Bara en utvisning behövde jag plocka på en ful trängning vid sargen som inte var
speciellt snygg. Jag blev hatad även denna gången jag dömde... Ni minns att jag berättade
om att jag dömt P13 i Almunge här för ett tag sedan. Ett av lagen som rasbo mötte idag,
var ett av lagen som var med i den matchen i Almunge. Deras tränare tål uppenbart inte
mig. Vet inte om det är för att jag är tjej. Jag börjar känna det mer och mer ibland. Känner
mig nästan halvt diskriminerad ibland. Tycker det är så jävla dåligt av ledare att tjafsa hela
tiden på att man inte tar det och det domslutet. Ibland har jag faktiskt haft bra lust att ge
dem pipan i handen och säga åt dem att varsågod, nu får du döma. Det är så fruktansvärt
lätt att sitta på sidan om och döma. Men man har hela tiden skilda vinklar m.m när det
gäller hur man ser en situation. Det är som den där historien om två personer som tjafsade
om en kakelugn. Den ena påstod att den var blå, medan den andra sa att den var grön.
Det man lär sig av den historien, det är att människor ser saker och ting olika. Man kan
i och med detta nästan säga; Ingen har rätt. Missförstå mig inte i den här frågan. Utan
det här var mer en förklaring. Jag har lärt mig att trots att man är domare, så är man i
grund och botten fortfarande bara en simpel människa. Det är mänskligt att göra fel.
Ingen är felfri, som en person på förbundet sa till mig idag när jag träffade den i hallen
efter matchen.
Under helgen som gått har det spelats en del innebandy. Tyvärr har jag inte haft chansen
att följa någonting på grund av att jag har haft fullt upp. Men det står klart efter kvällens
matcher att vi har en ny serieledare i Superligan; Storvreta IBK, som efter hemmaseger
mot skadedrabbade Helsingborg gick upp i topp. Detta gjorde man tack vare att Täby
överraskande gick på pumpen hemma mot Jönköping. Nästintill förnedring skulle jag
kalla resultatet.
Utvisningsbåset - Inget segervapen
Sirius plockade överraskande en välbehövlig poäng borta mot Dalen. Tyvärr, måste
jag säga, kan jag eventuellt ha hittat en sak som gör Sirius försvagade. En viss Freddi
Ramsell spenderar en massa tid i utvisningsbåset. På nio spelade matcher, har han
lyckats med bedriften att dra på sig 22(!) utvisningsminuter, d v s ungefär 2,5 minut
per match. Dessa 2,5 minuter kan vara skillnaden mellan liv och död. Och inte blir
det bättre av att ytterligare två blåsvarta spelare; Jesper Johansson och John Barck
finns med på topp-10-listan när det gäller utvisningsligan. Att sitta i utvisningsbåset
gör inte att man vinner några matcher. Så jag tror att Ramsell, Johansson och Barck
får ta och fundera litegrann kring sina beteenden på planen. Det verkar tydligt inte
vara speciellt omtyckt från domarnas sida.
Många järn i elden - Bloggtorka
Jag ska försöka bli lite mer aktiv i bloggen framöver tänkte jag. Men jag har så många
järn i elden, plus att jag blivit tilldelad flertalet pass på jobbet under hela november.
Jag hade räknat med att jag skulle jobba. Men jag har jobbat så fruktansvärt mycket.
Blir fina pengar av det. Men det har känts som att jag jobbat fulltid och inte varit timanställd
som jag är :P Det är tur att jag inte har någon pojkvän för jag vet inte hur
den skulle stå ut med alla järn i elden som jag har. Fast tur... Det beror förstås på
hur man ser det. Hade jag haft pojkvän hade jag pusslat en massa så att jag kunnat
vara en bra flickvän med. Det hade framförallt varit viktigt att ha en förstående
pojkvän. Jag hade nästintill en pojkvän, eller ja snarare ett halvförhållande med en
människa i tre år. Men han valde att efter tre år gå tillbaka till sin exfru eller fru eller
vafan jag nu ska kalla henne. Jag var tydligen inget kul efter 3 år... varför vet jag inte.
Kanske för att jag ställde krav och var för stark som människa. Just nu medan jag
har så många järn i elden sitter människan utomlands med sin lilla söta familj och
tror att allting ska bli som förr (hur man nu kan tro det efter att ha svikit en
människa och fått den att inte känna sig tillräcklig, med det värsta man kan göra i
ett förhållande). Det finns en anledning till att man gör saker och ting. Men när hela
ens värld håller på att rasa samman på grund av en livkris, verkar man tro att allt
ska fungera och ser mellan fingrarna för allting... tills den dagen livkrisen är över
och verkligheten hinner ikapp. Jag älskar människan och jag saknar honom varje
dag. Hade vi varit tillsammans så hade jag fått allting att fungera. För jag vet att
han är en förstående människa. Och jag vill ha honom och vara tillsammans med
honom. Just nu eftersom vi inte är det, känner jag att jag inte har några förpliktelser.
Så om jag väljer att jobba hela julen som jag ska, så blir ingen lidande. Om jag
väljer att ägna en hel helg åt hundutställning så drabbar det ingen. Om jag väljer
att döma innebandy en hel helg, är det bara jag som blir lidande. Ni förstår grejen.
Men jag hade hellre haft lite förpliktelser och varit tillsammans med honom.
Nä dags att sova nu. Imorgon är jag helledig. Så ska spendera dagen med
att försöka ta det lugnt och vila upp mig. Förhoppningsvis bloggar jag
imorgon. Bara hoppas att det finns något intressant att blogga om :)
Godnatt folket!
Välkommen Zlatan!
Som det sportfreak jag är och det stora fan jag är
av Zlatan Ibrahimovic, så kändes det självklart att
köpa "Jag är Zlatan". Vår kära fotbollsgud är inget helgon.
Han har också varit ung. Men det är sådant jag älskar med
Zlatan; att han gjort saker som en annan gjort, att det går
att associera till honom, fast han är så stor.
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
Wish you were here...
Jag vet att jag vissa gånger kan vara en rätt komplicerad människa, en människa som kan
tända till för allting, även om jag har blivit bättre. Detta blev jag tack vare dig. Ibland nu när
jag inte har dig hos mig, så kan jag känna att jag ibland fått tillbaka lite av det gamla mig.
Inte det med att jag blivit negativ. Jag tror någonstans att jag har kommit över den fasen.
Jag har till och med börjat längta efter snö - och jag har verkligen hatat snö förrut. Men
jag kan känna ibland, att du tog fram de bästa sidorna hos mig... allt bra som fanns inom mig.
Jag använder mycket av de bra sidorna än och kommer säkerligen fortsätta med det. Men
ibland kommer de dåliga sidorna fram igen. Jag kan känna att jag skulle kunna göra vad som
helst för att få dig tillbaka. Jag är så jävla kär i dig att jag inte vet var jag ska ta i vägen
ibland. Jag vet att känslorna aldrig kommer att slockna helt och hållet. Och jag hoppas verkligen
du framöver inser att det till slut blir obekvämt att gå i gamla skor... för de går sönder tids nog.
Allt går sönder, allt gammalt brukar ta slut. Och jag tror det gör så i ditt fall med.. Jag är de
nya skorna, de som är obekväma för dig på grund av olika saker; åldersskillnad, att jag är
ganska självständig och inte följer normen för någonting, utan kör mitt eget race... Jag
hoppas du inser att det faktiskt finns ganska många bra saker i mig och hoppas att du kan se
att det är mig du borde vara med. Jag är inte perfekt, kommer aldrig att bli... men ibland
handlar det inte om att vara perfekt, för det är en omöjlighet. Jag älskar dig och jag värnar
om dig.
I can be tough, I can be strong. But with you, it's not like that at all
There's a girl that gives a shit. Behind this wall you just walk through it
And I remember all those crazy things you said. You left them running
through my head You're always there, you're everywhere But right now
I wish you were here
All those crazy things we did Didn't think about it, just went with it
You're always there, you're everywhere. But right now I wish you were here
Damn, damn, damn. What I'd do to have you
Here, here, here. (I wish you were here)
Damn, damn, damn. What I'd do to have you
Near, near, near (I wish you were here)
I love the way you are. It's who I am, don't have to try hard
We always say, say like it is... And the truth is that I really miss
All those crazy things you said You left them running through my head
You're always there, you're everywhere But right now I wish you were here
All those crazy things we did. Didn't think about it, just went with it
You're always there, you're everywhere. But right now I wish you were here
Damn, damn, damn. What I'd do to have you
Here, here, here (I wish you were here)
Damn, damn, damn. What I'd do to have you
Near, near, near (I wish you were here)
No, I don't wanna let go. I just wanna let you know
That I never wanna let go. Let go, oh oh
No, I don't wanna let go. I just wanna let you know
That I never wanna let go (Let go, let go, let go)
Damn, damn, damn. What I'd do to have you
Here, here, here (I wish you were here)
Damn, damn, damn. What I'd do to have you
Near, near, near (I wish you were here)
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
tända till för allting, även om jag har blivit bättre. Detta blev jag tack vare dig. Ibland nu när
jag inte har dig hos mig, så kan jag känna att jag ibland fått tillbaka lite av det gamla mig.
Inte det med att jag blivit negativ. Jag tror någonstans att jag har kommit över den fasen.
Jag har till och med börjat längta efter snö - och jag har verkligen hatat snö förrut. Men
jag kan känna ibland, att du tog fram de bästa sidorna hos mig... allt bra som fanns inom mig.
Jag använder mycket av de bra sidorna än och kommer säkerligen fortsätta med det. Men
ibland kommer de dåliga sidorna fram igen. Jag kan känna att jag skulle kunna göra vad som
helst för att få dig tillbaka. Jag är så jävla kär i dig att jag inte vet var jag ska ta i vägen
ibland. Jag vet att känslorna aldrig kommer att slockna helt och hållet. Och jag hoppas verkligen
du framöver inser att det till slut blir obekvämt att gå i gamla skor... för de går sönder tids nog.
Allt går sönder, allt gammalt brukar ta slut. Och jag tror det gör så i ditt fall med.. Jag är de
nya skorna, de som är obekväma för dig på grund av olika saker; åldersskillnad, att jag är
ganska självständig och inte följer normen för någonting, utan kör mitt eget race... Jag
hoppas du inser att det faktiskt finns ganska många bra saker i mig och hoppas att du kan se
att det är mig du borde vara med. Jag är inte perfekt, kommer aldrig att bli... men ibland
handlar det inte om att vara perfekt, för det är en omöjlighet. Jag älskar dig och jag värnar
om dig.
I can be tough, I can be strong. But with you, it's not like that at all
There's a girl that gives a shit. Behind this wall you just walk through it
And I remember all those crazy things you said. You left them running
through my head You're always there, you're everywhere But right now
I wish you were here
All those crazy things we did Didn't think about it, just went with it
You're always there, you're everywhere. But right now I wish you were here
Damn, damn, damn. What I'd do to have you
Here, here, here. (I wish you were here)
Damn, damn, damn. What I'd do to have you
Near, near, near (I wish you were here)
I love the way you are. It's who I am, don't have to try hard
We always say, say like it is... And the truth is that I really miss
All those crazy things you said You left them running through my head
You're always there, you're everywhere But right now I wish you were here
All those crazy things we did. Didn't think about it, just went with it
You're always there, you're everywhere. But right now I wish you were here
Damn, damn, damn. What I'd do to have you
Here, here, here (I wish you were here)
Damn, damn, damn. What I'd do to have you
Near, near, near (I wish you were here)
No, I don't wanna let go. I just wanna let you know
That I never wanna let go. Let go, oh oh
No, I don't wanna let go. I just wanna let you know
That I never wanna let go (Let go, let go, let go)
Damn, damn, damn. What I'd do to have you
Here, here, here (I wish you were here)
Damn, damn, damn. What I'd do to have you
Near, near, near (I wish you were here)
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
Flykten från julen och verkligheten...
Jag trodde aldrig jag skulle komma på mig själv att fly från julen, även om jag känt ett par
år att jag är så trött på julen. Men i år kommer jag att fly och det med nytta med. Jag frågade
redan för 2-3 veckor sedan om det behövdes folk på jobbet på julen. Det var några som hade
lagt in om semester. Nu sitter jag här med pass både på julafton, juldagen och annandagen.
Känslan? Det känns väldigt bra faktiskt.
Jag har många gånger känt att julen är barnens högtid och därigenom också blivit en familje-
högtid. Men jag känner att min familj är så trasig - på många sätt - att jag hellre spenderar
dagen på jobbet. Det är helt sjukt att man känner så egentligen. Dessutom är jag ensam,
totalt utelämnad. Jag vet att jag har mer att ge än henne. Problemet är att den jag älskar
verkar vara totalt jävla blind, vilket gör mig förbannad. Ibland undrar jag om en stor fet
smäll skulle få ditt huvud att tänka om. Ditt misstag fortsätter...
Jag känner lite för att sjunga som Jennifer Lopez gör i sin låt "(What is) LOVE?";
"But I've wished for so long for someone to come and show me... Lead by example,
(Cause I've been waiting.). I've tried every age, i'm so tired of the game. I wanna be
somebody's girl. Would you show me the way? What if, I never find and I'm left behind?
(Should I keep hoping for love?) What if, I'm still the same? Status doesn't change?
(Gotta keep hoping for love) What is love? What is love? What is love? Somebody show
me (What is love? What is love? What is love?) Cause if you told me. (What is love? What
is love? What is love?) I wouldn't be lonely... (What is love?) Please show me.
I've been alone for the past three years on Valentine's Day... Christmas is no exception;
Birthdays no naughty presents. Back and forth, same action. I just want this to happen.
I've been singing love's praises. If you would show me..."
år att jag är så trött på julen. Men i år kommer jag att fly och det med nytta med. Jag frågade
redan för 2-3 veckor sedan om det behövdes folk på jobbet på julen. Det var några som hade
lagt in om semester. Nu sitter jag här med pass både på julafton, juldagen och annandagen.
Känslan? Det känns väldigt bra faktiskt.
Jag har många gånger känt att julen är barnens högtid och därigenom också blivit en familje-
högtid. Men jag känner att min familj är så trasig - på många sätt - att jag hellre spenderar
dagen på jobbet. Det är helt sjukt att man känner så egentligen. Dessutom är jag ensam,
totalt utelämnad. Jag vet att jag har mer att ge än henne. Problemet är att den jag älskar
verkar vara totalt jävla blind, vilket gör mig förbannad. Ibland undrar jag om en stor fet
smäll skulle få ditt huvud att tänka om. Ditt misstag fortsätter...
Jag känner lite för att sjunga som Jennifer Lopez gör i sin låt "(What is) LOVE?";
"But I've wished for so long for someone to come and show me... Lead by example,
(Cause I've been waiting.). I've tried every age, i'm so tired of the game. I wanna be
somebody's girl. Would you show me the way? What if, I never find and I'm left behind?
(Should I keep hoping for love?) What if, I'm still the same? Status doesn't change?
(Gotta keep hoping for love) What is love? What is love? What is love? Somebody show
me (What is love? What is love? What is love?) Cause if you told me. (What is love? What
is love? What is love?) I wouldn't be lonely... (What is love?) Please show me.
I've been alone for the past three years on Valentine's Day... Christmas is no exception;
Birthdays no naughty presents. Back and forth, same action. I just want this to happen.
I've been singing love's praises. If you would show me..."
När det ofattbara inträffar...
Varje morgon när jag vaknar kollar jag alltid på facebook, för att se vad som hänt.
Imorse var det en tung dag att göra det. På en vän facebook (en kennelägare var ena
dräktiga tik igår satte igång förlossningen), stod det: "Hemkommen från Ultuna djursjukhus
med 8 valpar, varav minstingen nog inte överlever natten. Daimi fick vi inte med oss hem,
vi förlorade henne i valpnings komplikationer, så ofattbart :( "
Jag kände tårarna välla fram. Jag kände sorgen i det som inträffat, känslan och allting
på en gång. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är. Hela dagen har jag gått med funderingar
på hur det ska gå, viljan att hjälpa till fast jag inte vet hur. En av valparna väger bara 78
gram medan de resterande sju väger cirka 300 gram. Kontraster i dålig bemärkning eftersom
det i dagsläget inte går att säga om denna valp kommer att överleva.
Att ikväll få läsa att man hittat en amma till valparna gör mig så otroligt glad, mitt i det mörka.
Det värsta nu är dock att jag börjat fundera på hur det blir när Fanny ska få valpar, vilket är
jobbigt.
Jag beklagar verkligen sorgen Cattling och hoppas att allt ska gå så bra som det kan
just nu. Håller alla mina tummar och tår. Alla mina tankar går till dig just nu.
Rest in Peace Daimi!
Orden räcker inte till...
Imorse var det en tung dag att göra det. På en vän facebook (en kennelägare var ena
dräktiga tik igår satte igång förlossningen), stod det: "Hemkommen från Ultuna djursjukhus
med 8 valpar, varav minstingen nog inte överlever natten. Daimi fick vi inte med oss hem,
vi förlorade henne i valpnings komplikationer, så ofattbart :( "
Jag kände tårarna välla fram. Jag kände sorgen i det som inträffat, känslan och allting
på en gång. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är. Hela dagen har jag gått med funderingar
på hur det ska gå, viljan att hjälpa till fast jag inte vet hur. En av valparna väger bara 78
gram medan de resterande sju väger cirka 300 gram. Kontraster i dålig bemärkning eftersom
det i dagsläget inte går att säga om denna valp kommer att överleva.
Att ikväll få läsa att man hittat en amma till valparna gör mig så otroligt glad, mitt i det mörka.
Det värsta nu är dock att jag börjat fundera på hur det blir när Fanny ska få valpar, vilket är
jobbigt.
Jag beklagar verkligen sorgen Cattling och hoppas att allt ska gå så bra som det kan
just nu. Håller alla mina tummar och tår. Alla mina tankar går till dig just nu.
Rest in Peace Daimi!
Orden räcker inte till...
Tre absoluta favoritlåtar...
Jag tänkte dela med mig av två av mina favoritlåtar. De är på svenska båda två, sjunga av
helt suveräna artister.
PETER JÖBACK - EN SÅNG OM OSS
GRYMLINGS - DÄR GULLVIVAN BLOMMAR
Kedjan - Ringar på vattnet
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
helt suveräna artister.
PETER JÖBACK - EN SÅNG OM OSS
GRYMLINGS - DÄR GULLVIVAN BLOMMAR
Kedjan - Ringar på vattnet
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
Kotmanipulation är min melodi
Var hos naprapaten idag för min onda skinka. Visst låter det onödigt att åka
till en naprapat för det. Var dock säker på att det inte var i onödan, då jag de senaste dagarna
blivit med och mer säker på att det är ryggen som påverkat mig. Vet ni vad? Det visade
sig att jag känner mig kropp väldigt bra... 5 kotor låg åt helvete.
Två kotor i ländryggen (varav den ena precis på det stället där värken strålar ifrån), Två stycken
i bröstryggen (vilket är förklaringen till att mina skuldror de senaste veckorna varit fulla med flera
stycker muskelknutor; ca 4 i varje skulderblad) och en i nacken (vilket är orsaken till den huvudvärk
jag lätt drabbas av de senaste veckorna som är som spänningshuvudvärk). Tänk vad kotorna kan
påverka en hel kropp.
Hade en ny, men superbra naprapat ikväll som är erkänd inom idrottskretsar i Uppsala. Han är 61
år; Arne Jägeving. Rekommenderar honom verkligen. Han tar en på fullt allvar och han går verkligen
igenom hela ryggen och nacken. Det gjorde aldrig den andra naprapaten jag var till för cirka tre år
sedan. Så känns skönt att man hittat en som verkligen går igenom allting.
Efter behandlingen frös jag som en skit. Men lite kallare temperaturer ute, iklädd vinterjacka på grund
av vädret satt jag och skaka tänder i bilen för att jag frös så mycket :) Tvingade pappa att slå på full
värme i bilen. Haha. Jag är en helt underbar dotter ibland alltså :P
Kan säga att jag har väldigt ont i ryggen på grund av behandlingsvärk. Och värre kommer det vara
imorn bitti. För cirka två veckor sedan tog jag mig knappt ur sängen på grund av värken i skinkan;
det bara högg i rumpan. Vaknade flera gånger om nätterna på grund av värken. Det har aldrig
tidigare hänt mig. Det var då jag förstod att något inte stod riktigt rätt till. Imorgon kommer jag nog
knappt ta mig ur sängen på grund av behandlingsvärken. Är så stel i ryggen att jag knappt kan böja
mig ner ikväll. Helt normalt. Har sveda och värk längs ryggraden på vissa ställen, där kotorna legat
fel. Helt normalt det med. Det blir alltid en påfrestning på den lilla lilla fina muskeln som ligger precis
intill ryggraden(min kompis har sagt det latinska namnet, kommer dock inte ihåg det). En irritation
liksom. Men det är en skön värk och jag vet att den kommer av välvilja liksom. Det var som jag
sa till naprapaten: "Det gör ju åt helvete ont, men jag vet att det är en positiv smärta, så man kan
utstå det..." Så nu hoppas jag få snabb återhämtning. Vill spela innebandy igen.
Anledningen till att jag fått dessa förskjutningar i kotorna stavas att det har hänt tidigare. Sedan
inser jag nog att jag har haft problemen sedan i februari när jag kraschade på skidorna. Ett plus
ett bli två. Lade ihop det faktumet att jag innan kraschen inte alls hade några problem med ryggen
på ett dåligt sätt (lite muskelvärk kunde man känna, men stå ut med). Jag var faktiskt konstigt stel
i vänster skinka hela sommaren som gick och vet att jag felbelasta när jag hade ont i knäet. Sedan
första gången jag spela innebandy igen efter kraschen, var nu i höst. Och då kom värken nästan
på en gång...
Det är som det är :) Får hoppas de håller sig på plats ett tag nu i alla fall :)
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
till en naprapat för det. Var dock säker på att det inte var i onödan, då jag de senaste dagarna
blivit med och mer säker på att det är ryggen som påverkat mig. Vet ni vad? Det visade
sig att jag känner mig kropp väldigt bra... 5 kotor låg åt helvete.
Två kotor i ländryggen (varav den ena precis på det stället där värken strålar ifrån), Två stycken
i bröstryggen (vilket är förklaringen till att mina skuldror de senaste veckorna varit fulla med flera
stycker muskelknutor; ca 4 i varje skulderblad) och en i nacken (vilket är orsaken till den huvudvärk
jag lätt drabbas av de senaste veckorna som är som spänningshuvudvärk). Tänk vad kotorna kan
påverka en hel kropp.
Hade en ny, men superbra naprapat ikväll som är erkänd inom idrottskretsar i Uppsala. Han är 61
år; Arne Jägeving. Rekommenderar honom verkligen. Han tar en på fullt allvar och han går verkligen
igenom hela ryggen och nacken. Det gjorde aldrig den andra naprapaten jag var till för cirka tre år
sedan. Så känns skönt att man hittat en som verkligen går igenom allting.
Efter behandlingen frös jag som en skit. Men lite kallare temperaturer ute, iklädd vinterjacka på grund
av vädret satt jag och skaka tänder i bilen för att jag frös så mycket :) Tvingade pappa att slå på full
värme i bilen. Haha. Jag är en helt underbar dotter ibland alltså :P
Kan säga att jag har väldigt ont i ryggen på grund av behandlingsvärk. Och värre kommer det vara
imorn bitti. För cirka två veckor sedan tog jag mig knappt ur sängen på grund av värken i skinkan;
det bara högg i rumpan. Vaknade flera gånger om nätterna på grund av värken. Det har aldrig
tidigare hänt mig. Det var då jag förstod att något inte stod riktigt rätt till. Imorgon kommer jag nog
knappt ta mig ur sängen på grund av behandlingsvärken. Är så stel i ryggen att jag knappt kan böja
mig ner ikväll. Helt normalt. Har sveda och värk längs ryggraden på vissa ställen, där kotorna legat
fel. Helt normalt det med. Det blir alltid en påfrestning på den lilla lilla fina muskeln som ligger precis
intill ryggraden(min kompis har sagt det latinska namnet, kommer dock inte ihåg det). En irritation
liksom. Men det är en skön värk och jag vet att den kommer av välvilja liksom. Det var som jag
sa till naprapaten: "Det gör ju åt helvete ont, men jag vet att det är en positiv smärta, så man kan
utstå det..." Så nu hoppas jag få snabb återhämtning. Vill spela innebandy igen.
Anledningen till att jag fått dessa förskjutningar i kotorna stavas att det har hänt tidigare. Sedan
inser jag nog att jag har haft problemen sedan i februari när jag kraschade på skidorna. Ett plus
ett bli två. Lade ihop det faktumet att jag innan kraschen inte alls hade några problem med ryggen
på ett dåligt sätt (lite muskelvärk kunde man känna, men stå ut med). Jag var faktiskt konstigt stel
i vänster skinka hela sommaren som gick och vet att jag felbelasta när jag hade ont i knäet. Sedan
första gången jag spela innebandy igen efter kraschen, var nu i höst. Och då kom värken nästan
på en gång...
Det är som det är :) Får hoppas de håller sig på plats ett tag nu i alla fall :)
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
It all comes back... like a flood, and makes me cry cause' it reminds me of everything...
Saknaden blir större och större för varje dag som går. Hålet i mitt hjärta växer för
varje andetag. Ibland känns det som att benen ska vika sig, som att jag knappt kan
andas. Jag vill bara sjunka ner i en hög på golvet och gråta. För jag saknar och
älskar dig så mycket, mer än jag någonsin trodde det var möjligt att älska en annan
människa. Jag känner mig ibland förlamad av saknaden, kommer mig inte för att
göra något. Allt jag vill är att åka till dig. kasta mig i din underbara famn och höra
dig säga att du vill att jag ska stanna... att du inte vill att jag ska gå.
Jag älskar dig så jävla mycket. Jag känner mig nästan handikappad och halvt
medvetslös ibland för att jag älskar dig så jävla mycket och ofta tänker på dig.
Älskar dig...
<3 Jenny
varje andetag. Ibland känns det som att benen ska vika sig, som att jag knappt kan
andas. Jag vill bara sjunka ner i en hög på golvet och gråta. För jag saknar och
älskar dig så mycket, mer än jag någonsin trodde det var möjligt att älska en annan
människa. Jag känner mig ibland förlamad av saknaden, kommer mig inte för att
göra något. Allt jag vill är att åka till dig. kasta mig i din underbara famn och höra
dig säga att du vill att jag ska stanna... att du inte vill att jag ska gå.
Jag älskar dig så jävla mycket. Jag känner mig nästan handikappad och halvt
medvetslös ibland för att jag älskar dig så jävla mycket och ofta tänker på dig.
Älskar dig...
<3 Jenny
Thank god for Windows 7...
Igår kväll var jag säker på att min dators sista stund vad kommen. Efter en omistallation,
följt av en massa strul som till slut slutade med att det inte gick att komma in på datorn,
så var jag säler på att idag skulle bli dagen då jag skaffade ny dator. Nu blev det inte så.
En vän tipsade mig om att bränna ut ett nedladdat operativsystem på dvd och installera på
datorn. Sagt och gjort. Jag vågade in tro... men installationen pinade på.
Nu sitter jag här, med Windows 7 och en dator som är som ny. Snacka om att Vista bara
är skitgrejer och tynger ner hela systemet på datorn. Är så glad :D Så nu säger jag bara
en sak; ALDRIG MER WINDOWS VISTA!
Varför har jag inte installerat Windows 7 tidigare? :D
Nu är det gjort och jag är supernöjd :) Så datorn får hänga med några månader till. Och
även om jag köper en ny så har jag en bra andradator nu :D
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
följt av en massa strul som till slut slutade med att det inte gick att komma in på datorn,
så var jag säler på att idag skulle bli dagen då jag skaffade ny dator. Nu blev det inte så.
En vän tipsade mig om att bränna ut ett nedladdat operativsystem på dvd och installera på
datorn. Sagt och gjort. Jag vågade in tro... men installationen pinade på.
Nu sitter jag här, med Windows 7 och en dator som är som ny. Snacka om att Vista bara
är skitgrejer och tynger ner hela systemet på datorn. Är så glad :D Så nu säger jag bara
en sak; ALDRIG MER WINDOWS VISTA!
Varför har jag inte installerat Windows 7 tidigare? :D
Nu är det gjort och jag är supernöjd :) Så datorn får hänga med några månader till. Och
även om jag köper en ny så har jag en bra andradator nu :D
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
När inte ens ens mamma tycker om en...
... Hur ska då en kille kunna göra det? När man har två så kallade förebilder som har ett kompis-
förhållande, istället för en parrelation, Hur ska man då fatta hur ett förhållande fungerar och få
det att fungera?
Jag vill ha dig tillbaka P. Och det är inte på grund av det ovanstående, utan för att jag är så jävla
förälskad och kär i dig. På grund av att det är du i mina drömmar och ingen annan. Jag trodde
aldrig någonsin att jag skulle få känna denna kärleken, men du fick mig att göra det. Visst
har jag varit kär förrut. Men det har aldrig varit rosenrött och rosa, den känslan som kärlek
ska vara. Vill inte ha någon annan än dig. Jag lever hellre ensam än hittar någon ny. Jag
dör hellre än att vara ensam... ÄLSKAR DIG!
förhållande, istället för en parrelation, Hur ska man då fatta hur ett förhållande fungerar och få
det att fungera?
Jag vill ha dig tillbaka P. Och det är inte på grund av det ovanstående, utan för att jag är så jävla
förälskad och kär i dig. På grund av att det är du i mina drömmar och ingen annan. Jag trodde
aldrig någonsin att jag skulle få känna denna kärleken, men du fick mig att göra det. Visst
har jag varit kär förrut. Men det har aldrig varit rosenrött och rosa, den känslan som kärlek
ska vara. Vill inte ha någon annan än dig. Jag lever hellre ensam än hittar någon ny. Jag
dör hellre än att vara ensam... ÄLSKAR DIG!
Väldigt kär... obegripligt ensam, men kommer inte alltid vara det...
Det är otroligt hur en låt kan beskriva mycket. Jag tror inte att allting i låten kommer
att stämma när det gäller mig. För jag tror inte på er... kommer aldrig göra det.
För jag vet att ni inte hör ihop... inte efter alla turer så är det. Det är bara frågan när
du ska inse det... Du kanske inte gör det nu, men du gör det tids nog. Jag känner inte
dig som en fegis och det är vad du är just nu att gå tillbaka till något gammalt, dåligt
istället för att hoppa och testa vingarna. Jag har gjort det många gånger det senaste
året. Jag har kraschat och brunnit ibland, men även svävat flera gånger. Så jag vet
att det går... Hoppas du inser ditt misstag snart...
Tant is a bitch, and Tant is very strong... I'm a winner :D
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
att stämma när det gäller mig. För jag tror inte på er... kommer aldrig göra det.
För jag vet att ni inte hör ihop... inte efter alla turer så är det. Det är bara frågan när
du ska inse det... Du kanske inte gör det nu, men du gör det tids nog. Jag känner inte
dig som en fegis och det är vad du är just nu att gå tillbaka till något gammalt, dåligt
istället för att hoppa och testa vingarna. Jag har gjort det många gånger det senaste
året. Jag har kraschat och brunnit ibland, men även svävat flera gånger. Så jag vet
att det går... Hoppas du inser ditt misstag snart...
Tant is a bitch, and Tant is very strong... I'm a winner :D
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
Tant börjar bli "gammal".
Har börjat kalla mig själv tant nu för tiden. Med alla krämpor man har så känner man
sig som en gammal 80-årig kärring. Men tydligen så behöver man inte ha krämpor för det.
Läste imorse om en man på 100 år (!) som sprang ett helt marathon(!) på någonstans över
8 timmar. Vafan händer liksom? Inte ens jag som spelat innebandy sedan jag var 7 år kan
springa ett marathon. Fattar ni hur jag känner mig nu eller? Sen var jag äldst i laget, ja av
alla spelare på hela planen, på senaste matchen jag spelade och det märktes på tant som
fick väldigt ont och inte kunde springa den sista halvan av matchen vilket resulterade i väldigt
många baklängesmål. Tant kände sig väldigt dålig då redan.
Hur som helst blev tant igår medsläpad till IKEA av sin kompis, fast tant inte vet om det är så smart
att gå så mycket med krämporna i skinkan just nu. Och det är märkligt, men tant hittade massa
julsaker... och tant gillade det inte. Tant tyckte det är alldeles för tidigt med julpynt(?). Sedan läste
tant en annan blogg vars ägare börjat köpa julsaker. Tant skakade betänkligt på huvudet och frågade
sig hur seriöst människan fick bli. Men tant fann en lampa också, som tant fann häftig och intressant.
Så nu vet tant exakt vad hon ska köpa när nästa lön kommer.
Men tant känner sig inte som tant riktigt längre. Inte sen i söndags då tant fick veta att en person som
är född 1961, ska börja spela med laget. Tant tycker det är kul och härligt då hon som är född 1961 är
duktig :) Så nu känner sig inte riktigt tant som tant längre :D. Och nu hoppas bara tant på att
krämporna ska försvinna så tant kan jobba, spela innebandy ochh ta hand om hunden på ett bra
sätt igen :)
Och nu har lagets lagledare gett mig tillåtelse att smälla på motståndare i matcherna, även om
det betyder utvisning. Har nämligen inte vågat gå in i närkamper tidigare eftersom jag vet att domarna
är lite gnälliga på mig, därför att jag ofta är dubbelt så stor och stark som motståndarna; både längdmässigt
och styrkemässigt. Så nästa match kommer det att smälla. Ska göra det snyggt bara så att jag bara får
frislag emot mig. Måste visa vägen :) Det ska kännas att möta oss...
XOXO Jenny (Oops menade tant) has left the building. To be continue...
sig som en gammal 80-årig kärring. Men tydligen så behöver man inte ha krämpor för det.
Läste imorse om en man på 100 år (!) som sprang ett helt marathon(!) på någonstans över
8 timmar. Vafan händer liksom? Inte ens jag som spelat innebandy sedan jag var 7 år kan
springa ett marathon. Fattar ni hur jag känner mig nu eller? Sen var jag äldst i laget, ja av
alla spelare på hela planen, på senaste matchen jag spelade och det märktes på tant som
fick väldigt ont och inte kunde springa den sista halvan av matchen vilket resulterade i väldigt
många baklängesmål. Tant kände sig väldigt dålig då redan.
Hur som helst blev tant igår medsläpad till IKEA av sin kompis, fast tant inte vet om det är så smart
att gå så mycket med krämporna i skinkan just nu. Och det är märkligt, men tant hittade massa
julsaker... och tant gillade det inte. Tant tyckte det är alldeles för tidigt med julpynt(?). Sedan läste
tant en annan blogg vars ägare börjat köpa julsaker. Tant skakade betänkligt på huvudet och frågade
sig hur seriöst människan fick bli. Men tant fann en lampa också, som tant fann häftig och intressant.
Så nu vet tant exakt vad hon ska köpa när nästa lön kommer.
Men tant känner sig inte som tant riktigt längre. Inte sen i söndags då tant fick veta att en person som
är född 1961, ska börja spela med laget. Tant tycker det är kul och härligt då hon som är född 1961 är
duktig :) Så nu känner sig inte riktigt tant som tant längre :D. Och nu hoppas bara tant på att
krämporna ska försvinna så tant kan jobba, spela innebandy ochh ta hand om hunden på ett bra
sätt igen :)
Och nu har lagets lagledare gett mig tillåtelse att smälla på motståndare i matcherna, även om
det betyder utvisning. Har nämligen inte vågat gå in i närkamper tidigare eftersom jag vet att domarna
är lite gnälliga på mig, därför att jag ofta är dubbelt så stor och stark som motståndarna; både längdmässigt
och styrkemässigt. Så nästa match kommer det att smälla. Ska göra det snyggt bara så att jag bara får
frislag emot mig. Måste visa vägen :) Det ska kännas att möta oss...
XOXO Jenny (Oops menade tant) has left the building. To be continue...
Ibland förstår inte människor...
Varför kan inte människor sköta sig själva?
Blir så ledsen på människor ibland. Ingen som verkar tro att man har ont... Jag ska jobba fast jag knappt kan gå osv. Det är tydligen viktigare att jag jobbar, än att brukarma får hjälp på ett säkert sätt, vilket jag med min värk just nu känner att jag inte kan :( Och det suger verkligen, för jag vill jobba. Och om jag tappar någon, vem är det då som får skulden? Jo jag... Jag vet att jag när jag är fullt frisk och inte har ont någonstans kan utför jobbet på ett säkert och bra sätt. Men när jag har så här ont kan jag inte utföra jobbet på ett säkert sätt. Det funkar inte.
För jag vet min reaktion när det hugger till i bak, det blir att jag släpper allting.. Jag tänker inte riskera att tappa en brukare på grund av att jag har ont.
Så för dem som undrar. Jag har suttit blickstilla hela kvällen framför en tv-apparat på Pitchers i Uppsala, dit jag bokstavligen blev släpad av min kompis som hals över huvud bestämde med sin brorsa att träffa honom där, utan att ens fråga mig. Kände inte heller för att ligga ensam på HENNES studentrum. Inget fel att träffa människor och snacka eller så. Men det var inte det jag planerat. Hade tänkt spendera kvällen på hennes studentrum; först få massage för värken och sedan ta det lugnt framför en film. Och nej, jag har inte druckit en droppe alkohol. Om man redan är vinglig på grund av värk, då är man bra dum om man dricker.
Blev påhoppad av en jobbarkompis som menar på att jag inte är sjuk och så vidare, att alla kan jobba med
lite värk. Undra om den personen överhuvudtaget vet vilken värk jag har? Borde inte brukarnas säkerhet
komma i första hand? Det anser jag i alla fall. Tappar jag en brukare, så är jag ansvarig. Och jag vet att jag i
friskt tillstånd kan hantera allting. Men jag vet att hugger det till nu, då släpper jag allting. Och tänker inte
riskera att jag håller på med en förflyttning och jag tappar en person på grund av att jag själv har så ont.
Blir otroligt ledsen att människor inte förstår och inte ser att jag vill de äldre människornas bästa.
Folk får tycka vad de vill. Jag vet sanningen. Min kompis som massera mig vet framförallt sanningen.
Hon kunde knappt massera mig för att jag hade så ont. Hon går sjukgymnastutbildning. Hon vet vad det
här handlar om och kan det. Känner mig trygg i hennes händer. Jag vet att min sjukanmälan är för
brukarnas bästa. Sen får människor tycka vad dem vill. Jag anser mig ha gjort rätt som satt deras säkerhet
först.
Godnatt folket.
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
Blir så ledsen på människor ibland. Ingen som verkar tro att man har ont... Jag ska jobba fast jag knappt kan gå osv. Det är tydligen viktigare att jag jobbar, än att brukarma får hjälp på ett säkert sätt, vilket jag med min värk just nu känner att jag inte kan :( Och det suger verkligen, för jag vill jobba. Och om jag tappar någon, vem är det då som får skulden? Jo jag... Jag vet att jag när jag är fullt frisk och inte har ont någonstans kan utför jobbet på ett säkert och bra sätt. Men när jag har så här ont kan jag inte utföra jobbet på ett säkert sätt. Det funkar inte.
För jag vet min reaktion när det hugger till i bak, det blir att jag släpper allting.. Jag tänker inte riskera att tappa en brukare på grund av att jag har ont.
Så för dem som undrar. Jag har suttit blickstilla hela kvällen framför en tv-apparat på Pitchers i Uppsala, dit jag bokstavligen blev släpad av min kompis som hals över huvud bestämde med sin brorsa att träffa honom där, utan att ens fråga mig. Kände inte heller för att ligga ensam på HENNES studentrum. Inget fel att träffa människor och snacka eller så. Men det var inte det jag planerat. Hade tänkt spendera kvällen på hennes studentrum; först få massage för värken och sedan ta det lugnt framför en film. Och nej, jag har inte druckit en droppe alkohol. Om man redan är vinglig på grund av värk, då är man bra dum om man dricker.
Blev påhoppad av en jobbarkompis som menar på att jag inte är sjuk och så vidare, att alla kan jobba med
lite värk. Undra om den personen överhuvudtaget vet vilken värk jag har? Borde inte brukarnas säkerhet
komma i första hand? Det anser jag i alla fall. Tappar jag en brukare, så är jag ansvarig. Och jag vet att jag i
friskt tillstånd kan hantera allting. Men jag vet att hugger det till nu, då släpper jag allting. Och tänker inte
riskera att jag håller på med en förflyttning och jag tappar en person på grund av att jag själv har så ont.
Blir otroligt ledsen att människor inte förstår och inte ser att jag vill de äldre människornas bästa.
Folk får tycka vad de vill. Jag vet sanningen. Min kompis som massera mig vet framförallt sanningen.
Hon kunde knappt massera mig för att jag hade så ont. Hon går sjukgymnastutbildning. Hon vet vad det
här handlar om och kan det. Känner mig trygg i hennes händer. Jag vet att min sjukanmälan är för
brukarnas bästa. Sen får människor tycka vad dem vill. Jag anser mig ha gjort rätt som satt deras säkerhet
först.
Godnatt folket.
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
