Midvinterståndet...
Snart har ännu ett år passerat... Jag har svårt att summera det utan att det blir
ett alldeles för långt inlägg. Det har varit ett år med mycket roliga saker, men
naturligtvis har går det inte undkomma att det ibland händer saker som inte är så roliga.
Så vad har 2011 inneburit för mig då?
Ja det finns många blandade saker som har inträffat. Det första stora som inträffade var
när jag som steg 1-domare fick gå in i Storvretacupen och döma. Det är inte många steg-1-
domaren som gör det. Men det var kris och jag hade anmält intresse, så blev att jag fick
hoppa in.
Det andra stora inträffade den 8 februari då lilla Lapptoppens Fazzi kom hem till oss.
Vi har haft mycket kul ihop under det, snart 10 månaderna som hon har bott hos oss.
Allt från utställningar med långresor till lång skogspromenader.
Lillskrutt 11 ½ månad. Hon har utvecklats till en väldigt fin hund :)
En vecka efter att lillskrutt hade varit hos oss... Lördag den 19 februari var olyckan framme för min
del. I skidbacken ramlade jag så illa att mitt ledband tänjdes ut. Mina många år inom innebandyn blev
min räddning. När jag kom till ortopeden Dan Ek en vecka efter att jag gjort mig illa, kunde han
konstatera att jag hade haft en väldig tur. Ledbandet var extremt uttänjt i vänster knä. Han berättade
för mig att det var ett under att det inte hade gått av... När man klarar ledband utan att de går av
brukar den största orsaken stavas bra muskelatur. Och har man tränat varje år i ca 13 års tid... då har
man ganska bra benmuskelatur.
I slutet av juni fick jag äntligen ett jobb... inte det flashigaste, men jag vara bara nöjd över att få ett
jobb. Jag började jobba inom hemtjänsten i Östhammar, där jag fortfarande jobbar kvar. Jag har aldrig
tidigare jobbat så mycket i hela mitt liv. Det märktes på lönen. Jag fick ut 14 800 kronor i lön i augusti.
Nu hade jag visserligen jobbat 4 av 5 helger i juli, men ändå. Det var fina pengar. Jag var väldigt nöjd.
Inför den pågående innebandysäsongen var det länge osäkert om jag skulle spela innebandy. Dels
visste jag inte vad för reaktion jag skulle få i knäet när jag började träna och spela igen. Men det
kom att bli en positiv överraskning. Sedan så var vi länge länge utan tränare. Vi anmälde nog laget
i nästan senaste laget. Men vi blev ett lag och vi fick en tränare, som har visat sig vara en riktigt
rolig person. Så det är väldigt kul med innebandy igen.
Men vet ni vad? När jag får ont i knäet, då får jag det då jag dömer... Märkligt va?
I september blev jag tillfrågad om jag ville börja blogga om innebandy på innebandymagazinets
bloggportal. Frågan kom väldigt överraskande. Jag menar, jag... en simpel jävla bondjänta från
mitt ute i ingenstans... skriva om innebandy på ett ställer där många av sveriges innebandyfantaster
går in och läser... men visst... varför inte? Man måste väl anta utmaningen. Så från och med i
september-oktober, centrerar jag mycket av mina innebandytexter till min innebandyblogg
"Med hjärtat i Uppland"
I September tog jag även på mig ett förtroendeuppdrag för min innebandyklubb. Så sedan i
September är jag domaransvarig i Rasbo IK, en uppgift som jag faktiskt trivs extremt bra med.
Den 11 september tog Fanny och jag vår första skalp i utställningsringen. Vi gick och vann
valpklassen på Gimos internationella hundutställning inför en finsk domare, Markku Mähönen.
Visserligen fick vi inget HP (men finska domare brukar vara ganska snåla på sådant).
Veckan efter, den 17 september var vi på vår första juniorutställning tillsammans. Jag åkte dit
med Fannys uppfödare som skulle ställa Fannys mamma Sotis och en annan av sina hundar,
kickan, i öppenklassen. Jag kände mig lite spänd... skulle inte vara så kul att åka ifrån en
utställning med dåligt resultat. Tvärtom lämnade vi Högbo med ett Excellent (det bästa betyg
man kan få), fin kritik och mned en andraplats i bagaget i juniorklass... inför FINSK(!) domare.
Det betraktas som väldigt bra inom lapphundsvärlden kan jag glatt avslöja :)
Man får mycket att leva upp till när det går så bra på första officiella utställningen. Och eftersom
jag vet att hon både varit HP (hederspris; kan översättas till extermt lovande hund) och även
fått bästa betyg på officiell utställning, så har de efterföljande Very Good-resultaten fått mig att
innerst inne veta att hon är så mycket bättre än de resultaten. Hon är en supervovve.
Den 1 oktober blev fanny en liten ung dam. Då började hon löpa för första gången. Och
hon har förändrats väldigt mycket i kroppen sedan dess.
I November åtog jag mig ännu ett förtroendeuppdrag; som ledamot i Svenska Lapphundsklubbens
ungdomskommité. Så nu skriver jag lite om ungdomskommitéen i Lapphundstidningen, är med och
diskuterar kring aktiviteter för hundungdomar inom lapphundsklubben och försöka göra ungdomar
med Lapphund mer delaktiga i hundvärlden. Vi är sju tjejer som jobbar med detta just nu.
En annan personlig sak är att jag tagit klivet väldigt mycket åt det självständiga hållet.
Och det är något jag ska fortsätta jobba med. Jag har börjat uppskatta små små saker i
vardagen som gör livet lättare och gör att man inte längre behöver gå och ödsla energi på små
tråkiga petitessaker. Kan jag ändra på det? Nej och då är det ingen mening i att trassla med det.
Det kanske låter enkelt... och det är det. Saker blir som man gör dem säger jag. Håller man på
att tveka och inte vet hur man ska ha det m.m... då kan jag ärligt talat säga att då har man redan
bundit ris åt sin rygg redan från början. Man ska alltid gå in med inställningen att det går.
Det var som min tränare sa i tisdags på julavslutningen: "Vad tycker ni tjejer... ska vi satsa på att
vinna två matcher i vår?"
Jag: "Öh... bara två. Vi ska väl vinna alla. Vi måste ju gå in med den inställningen att vi kan slå
alla och vinna alla matcher... annars kan vi ju lika gärna låta bli att spela de matcher där vi går
in med inställningen att vi inte har någon chans... Då kan vi lämna WO direkt..."
Jag fick ärligt talat inget svar på det. Jag tror han insåg att jag faktiskt hade en poäng i det jag sa,
att man måste tro att man kan vinna.
Vet ni, nu när det är mörkt ute och så... i normala fall brukar jag bli så deprimerad. Och visst
det här vädret som råder med slask och mörker är inget trevligt. Men iår har jag klarat mig
väldigt bra från att inte bli nedstämd. Visst kommer det stunder när jag känner mig väldigt ensam
ibland. Jag tror det handlar om att det är längtan efter den personen jag varit med i tre år, som
smyger sig på. Jag saknar honom varje dag och tänker på honom ofta. Men jag är så stark.
Och jag ser bara framåt... att tiden får utvisa vad som händer och sker med honom och mig.
I natt är det midvintersolståndet. Det är årets mörkaste dag. Jag spenderade den med att att
julhandla. Blir inga klappar iår faktiskt. Vi har hoppat det på grund av ekonomi... plus att vi insett
att man inte måste köpa klappar. Men vi har köpt massa mat idag. Och jag har faktiskt gjort köttbullar :)
Hoho... Jenny is huslig. Jag börjar känna mig gammal när jag gör sådan här saker med det är
mysigt. Vet ni vad som är positivt med idag? Att nu blir det bara ljusare och ljusare för varje dag :D
Så se framåt människor :D För det gör jag :)
XOXO Jenny has left the building. To be continue :D
ett alldeles för långt inlägg. Det har varit ett år med mycket roliga saker, men
naturligtvis har går det inte undkomma att det ibland händer saker som inte är så roliga.
Så vad har 2011 inneburit för mig då?
Ja det finns många blandade saker som har inträffat. Det första stora som inträffade var
när jag som steg 1-domare fick gå in i Storvretacupen och döma. Det är inte många steg-1-
domaren som gör det. Men det var kris och jag hade anmält intresse, så blev att jag fick
hoppa in.
Det andra stora inträffade den 8 februari då lilla Lapptoppens Fazzi kom hem till oss.
Vi har haft mycket kul ihop under det, snart 10 månaderna som hon har bott hos oss.
Allt från utställningar med långresor till lång skogspromenader.
Lillskrutt 11 ½ månad. Hon har utvecklats till en väldigt fin hund :)
En vecka efter att lillskrutt hade varit hos oss... Lördag den 19 februari var olyckan framme för min
del. I skidbacken ramlade jag så illa att mitt ledband tänjdes ut. Mina många år inom innebandyn blev
min räddning. När jag kom till ortopeden Dan Ek en vecka efter att jag gjort mig illa, kunde han
konstatera att jag hade haft en väldig tur. Ledbandet var extremt uttänjt i vänster knä. Han berättade
för mig att det var ett under att det inte hade gått av... När man klarar ledband utan att de går av
brukar den största orsaken stavas bra muskelatur. Och har man tränat varje år i ca 13 års tid... då har
man ganska bra benmuskelatur.
I slutet av juni fick jag äntligen ett jobb... inte det flashigaste, men jag vara bara nöjd över att få ett
jobb. Jag började jobba inom hemtjänsten i Östhammar, där jag fortfarande jobbar kvar. Jag har aldrig
tidigare jobbat så mycket i hela mitt liv. Det märktes på lönen. Jag fick ut 14 800 kronor i lön i augusti.
Nu hade jag visserligen jobbat 4 av 5 helger i juli, men ändå. Det var fina pengar. Jag var väldigt nöjd.
Inför den pågående innebandysäsongen var det länge osäkert om jag skulle spela innebandy. Dels
visste jag inte vad för reaktion jag skulle få i knäet när jag började träna och spela igen. Men det
kom att bli en positiv överraskning. Sedan så var vi länge länge utan tränare. Vi anmälde nog laget
i nästan senaste laget. Men vi blev ett lag och vi fick en tränare, som har visat sig vara en riktigt
rolig person. Så det är väldigt kul med innebandy igen.
Men vet ni vad? När jag får ont i knäet, då får jag det då jag dömer... Märkligt va?
I september blev jag tillfrågad om jag ville börja blogga om innebandy på innebandymagazinets
bloggportal. Frågan kom väldigt överraskande. Jag menar, jag... en simpel jävla bondjänta från
mitt ute i ingenstans... skriva om innebandy på ett ställer där många av sveriges innebandyfantaster
går in och läser... men visst... varför inte? Man måste väl anta utmaningen. Så från och med i
september-oktober, centrerar jag mycket av mina innebandytexter till min innebandyblogg
"Med hjärtat i Uppland"
I September tog jag även på mig ett förtroendeuppdrag för min innebandyklubb. Så sedan i
September är jag domaransvarig i Rasbo IK, en uppgift som jag faktiskt trivs extremt bra med.
Den 11 september tog Fanny och jag vår första skalp i utställningsringen. Vi gick och vann
valpklassen på Gimos internationella hundutställning inför en finsk domare, Markku Mähönen.
Visserligen fick vi inget HP (men finska domare brukar vara ganska snåla på sådant).
Veckan efter, den 17 september var vi på vår första juniorutställning tillsammans. Jag åkte dit
med Fannys uppfödare som skulle ställa Fannys mamma Sotis och en annan av sina hundar,
kickan, i öppenklassen. Jag kände mig lite spänd... skulle inte vara så kul att åka ifrån en
utställning med dåligt resultat. Tvärtom lämnade vi Högbo med ett Excellent (det bästa betyg
man kan få), fin kritik och mned en andraplats i bagaget i juniorklass... inför FINSK(!) domare.
Det betraktas som väldigt bra inom lapphundsvärlden kan jag glatt avslöja :)
Man får mycket att leva upp till när det går så bra på första officiella utställningen. Och eftersom
jag vet att hon både varit HP (hederspris; kan översättas till extermt lovande hund) och även
fått bästa betyg på officiell utställning, så har de efterföljande Very Good-resultaten fått mig att
innerst inne veta att hon är så mycket bättre än de resultaten. Hon är en supervovve.
Den 1 oktober blev fanny en liten ung dam. Då började hon löpa för första gången. Och
hon har förändrats väldigt mycket i kroppen sedan dess.
I November åtog jag mig ännu ett förtroendeuppdrag; som ledamot i Svenska Lapphundsklubbens
ungdomskommité. Så nu skriver jag lite om ungdomskommitéen i Lapphundstidningen, är med och
diskuterar kring aktiviteter för hundungdomar inom lapphundsklubben och försöka göra ungdomar
med Lapphund mer delaktiga i hundvärlden. Vi är sju tjejer som jobbar med detta just nu.
En annan personlig sak är att jag tagit klivet väldigt mycket åt det självständiga hållet.
Och det är något jag ska fortsätta jobba med. Jag har börjat uppskatta små små saker i
vardagen som gör livet lättare och gör att man inte längre behöver gå och ödsla energi på små
tråkiga petitessaker. Kan jag ändra på det? Nej och då är det ingen mening i att trassla med det.
Det kanske låter enkelt... och det är det. Saker blir som man gör dem säger jag. Håller man på
att tveka och inte vet hur man ska ha det m.m... då kan jag ärligt talat säga att då har man redan
bundit ris åt sin rygg redan från början. Man ska alltid gå in med inställningen att det går.
Det var som min tränare sa i tisdags på julavslutningen: "Vad tycker ni tjejer... ska vi satsa på att
vinna två matcher i vår?"
Jag: "Öh... bara två. Vi ska väl vinna alla. Vi måste ju gå in med den inställningen att vi kan slå
alla och vinna alla matcher... annars kan vi ju lika gärna låta bli att spela de matcher där vi går
in med inställningen att vi inte har någon chans... Då kan vi lämna WO direkt..."
Jag fick ärligt talat inget svar på det. Jag tror han insåg att jag faktiskt hade en poäng i det jag sa,
att man måste tro att man kan vinna.
Vet ni, nu när det är mörkt ute och så... i normala fall brukar jag bli så deprimerad. Och visst
det här vädret som råder med slask och mörker är inget trevligt. Men iår har jag klarat mig
väldigt bra från att inte bli nedstämd. Visst kommer det stunder när jag känner mig väldigt ensam
ibland. Jag tror det handlar om att det är längtan efter den personen jag varit med i tre år, som
smyger sig på. Jag saknar honom varje dag och tänker på honom ofta. Men jag är så stark.
Och jag ser bara framåt... att tiden får utvisa vad som händer och sker med honom och mig.
I natt är det midvintersolståndet. Det är årets mörkaste dag. Jag spenderade den med att att
julhandla. Blir inga klappar iår faktiskt. Vi har hoppat det på grund av ekonomi... plus att vi insett
att man inte måste köpa klappar. Men vi har köpt massa mat idag. Och jag har faktiskt gjort köttbullar :)
Hoho... Jenny is huslig. Jag börjar känna mig gammal när jag gör sådan här saker med det är
mysigt. Vet ni vad som är positivt med idag? Att nu blir det bara ljusare och ljusare för varje dag :D
Så se framåt människor :D För det gör jag :)
XOXO Jenny has left the building. To be continue :D
Kommentarer
Trackback
