Reflektioner kring innebandysverige och comeback
Jag är tillbaka på riktigt! Måste säga att det är grymt skönt. Men konditionen har
verkligen blivit lidande de här veckorna jag har varit ifrån innebandyn. Men jag
är tillbaka på planen i stort sett smärtfri. Så nu kan jag förhoppningsvis spela igen.
Den här helgen har det blivit mycket innebandy. Men även mycket annat. Så det har
varit ganska hektiskt faktiskt. Jag gick upp 05.30 i Lördags för en resa till Strängnäs
med hunden på utställning. Väl hemma ca halv tre på eftermiddagen var det bara
att börja tagga till matchen. Vi förlorade tyvärr med 2-4. Men det börjar ta sig mer och
mer för varje match tycker jag. Varje match är ett steg i rätt riktning.
Idag jag inte heller legat på latsidan. På förmiddagen dömde jag två matcher; F13 och
P13. Bara en utvisning behövde jag plocka på en ful trängning vid sargen som inte var
speciellt snygg. Jag blev hatad även denna gången jag dömde... Ni minns att jag berättade
om att jag dömt P13 i Almunge här för ett tag sedan. Ett av lagen som rasbo mötte idag,
var ett av lagen som var med i den matchen i Almunge. Deras tränare tål uppenbart inte
mig. Vet inte om det är för att jag är tjej. Jag börjar känna det mer och mer ibland. Känner
mig nästan halvt diskriminerad ibland. Tycker det är så jävla dåligt av ledare att tjafsa hela
tiden på att man inte tar det och det domslutet. Ibland har jag faktiskt haft bra lust att ge
dem pipan i handen och säga åt dem att varsågod, nu får du döma. Det är så fruktansvärt
lätt att sitta på sidan om och döma. Men man har hela tiden skilda vinklar m.m när det
gäller hur man ser en situation. Det är som den där historien om två personer som tjafsade
om en kakelugn. Den ena påstod att den var blå, medan den andra sa att den var grön.
Det man lär sig av den historien, det är att människor ser saker och ting olika. Man kan
i och med detta nästan säga; Ingen har rätt. Missförstå mig inte i den här frågan. Utan
det här var mer en förklaring. Jag har lärt mig att trots att man är domare, så är man i
grund och botten fortfarande bara en simpel människa. Det är mänskligt att göra fel.
Ingen är felfri, som en person på förbundet sa till mig idag när jag träffade den i hallen
efter matchen.
Under helgen som gått har det spelats en del innebandy. Tyvärr har jag inte haft chansen
att följa någonting på grund av att jag har haft fullt upp. Men det står klart efter kvällens
matcher att vi har en ny serieledare i Superligan; Storvreta IBK, som efter hemmaseger
mot skadedrabbade Helsingborg gick upp i topp. Detta gjorde man tack vare att Täby
överraskande gick på pumpen hemma mot Jönköping. Nästintill förnedring skulle jag
kalla resultatet.
Utvisningsbåset - Inget segervapen
Sirius plockade överraskande en välbehövlig poäng borta mot Dalen. Tyvärr, måste
jag säga, kan jag eventuellt ha hittat en sak som gör Sirius försvagade. En viss Freddi
Ramsell spenderar en massa tid i utvisningsbåset. På nio spelade matcher, har han
lyckats med bedriften att dra på sig 22(!) utvisningsminuter, d v s ungefär 2,5 minut
per match. Dessa 2,5 minuter kan vara skillnaden mellan liv och död. Och inte blir
det bättre av att ytterligare två blåsvarta spelare; Jesper Johansson och John Barck
finns med på topp-10-listan när det gäller utvisningsligan. Att sitta i utvisningsbåset
gör inte att man vinner några matcher. Så jag tror att Ramsell, Johansson och Barck
får ta och fundera litegrann kring sina beteenden på planen. Det verkar tydligt inte
vara speciellt omtyckt från domarnas sida.
Många järn i elden - Bloggtorka
Jag ska försöka bli lite mer aktiv i bloggen framöver tänkte jag. Men jag har så många
järn i elden, plus att jag blivit tilldelad flertalet pass på jobbet under hela november.
Jag hade räknat med att jag skulle jobba. Men jag har jobbat så fruktansvärt mycket.
Blir fina pengar av det. Men det har känts som att jag jobbat fulltid och inte varit timanställd
som jag är :P Det är tur att jag inte har någon pojkvän för jag vet inte hur
den skulle stå ut med alla järn i elden som jag har. Fast tur... Det beror förstås på
hur man ser det. Hade jag haft pojkvän hade jag pusslat en massa så att jag kunnat
vara en bra flickvän med. Det hade framförallt varit viktigt att ha en förstående
pojkvän. Jag hade nästintill en pojkvän, eller ja snarare ett halvförhållande med en
människa i tre år. Men han valde att efter tre år gå tillbaka till sin exfru eller fru eller
vafan jag nu ska kalla henne. Jag var tydligen inget kul efter 3 år... varför vet jag inte.
Kanske för att jag ställde krav och var för stark som människa. Just nu medan jag
har så många järn i elden sitter människan utomlands med sin lilla söta familj och
tror att allting ska bli som förr (hur man nu kan tro det efter att ha svikit en
människa och fått den att inte känna sig tillräcklig, med det värsta man kan göra i
ett förhållande). Det finns en anledning till att man gör saker och ting. Men när hela
ens värld håller på att rasa samman på grund av en livkris, verkar man tro att allt
ska fungera och ser mellan fingrarna för allting... tills den dagen livkrisen är över
och verkligheten hinner ikapp. Jag älskar människan och jag saknar honom varje
dag. Hade vi varit tillsammans så hade jag fått allting att fungera. För jag vet att
han är en förstående människa. Och jag vill ha honom och vara tillsammans med
honom. Just nu eftersom vi inte är det, känner jag att jag inte har några förpliktelser.
Så om jag väljer att jobba hela julen som jag ska, så blir ingen lidande. Om jag
väljer att ägna en hel helg åt hundutställning så drabbar det ingen. Om jag väljer
att döma innebandy en hel helg, är det bara jag som blir lidande. Ni förstår grejen.
Men jag hade hellre haft lite förpliktelser och varit tillsammans med honom.
Nä dags att sova nu. Imorgon är jag helledig. Så ska spendera dagen med
att försöka ta det lugnt och vila upp mig. Förhoppningsvis bloggar jag
imorgon. Bara hoppas att det finns något intressant att blogga om :)
Godnatt folket!
