Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

När jag var yngre var jag odödlig. Det var i alla fall vad jag trodde,
en tanke som de flesta barn har. Jag led av hybris,
jag trodde jag kunde erövra världen. Det var en stor besvikelse när
jag insåg att så inte var fallet… men det var också dagen då jag började
känna, dagen då jag fick upp ögonen för världen och verkligheten.
Det var dagen då jag blev människa.

Men det finns saker som man alltid fortsätter tro… eller tro, men som man
tänker fast man mognat och lever i nuet. Precis som många trodde jag att
cancer inte skulle drabba någon i min närhet. ”Cancer drabbar andra, inte mig
eller personerna i min omgivning.” Egentligen är det sjukt att jag som många andra
kan tänka en sådan sak. För verkligheten är en annan. Verkligheten är för många
av oss som tänker detta; hård och rå.

För mig var ordet cancer länge ett avlägset, hemskt ord. För mig var det länge något
som inte existerade i mitt liv, tills för snart två år sedan. För två år sedan fick
bästa kompis mamma diagnosen bröstcancer och blev på cupen ett bröst fattigare.
Även min äldsta kusin drabbades, fast  av livmodershalscancer och tvingades
operera bort livmodern och äggstockarna. Jag har nog aldrig riktigt förstått hur nära
jag har kommit cancern. Jag vet hur jag drog mig från att nämna cancer
i närheten av min bästa kompis mamma varenda gång vi var där. Det kändes
konstigt att se henne så levande och glad fast att hon var drabbad av en sjukdom,
som i en del fall får en dödlig utgång.

Ändå skulle inte dessa två fall vara det närmaste jag skulle komma något hemskt.
Min storebrors partner hade drabbats av konstiga yrselattacker och åkt akut till
sjukhuset två gånger. Men läkarna hittade inget annat än lite för högt värde
vita blodkroppar. Han skickades hem. I veckan ringde min brorsa till våra föräldrar:
”De har hittat något lika stort som en ärta på CT-skallen de gjorde.” Än är det inte
fastslaget vad det är. Men i torsdags skulle jag ha
matematikprov, på vägen i bilen till skolan ringer
brorsan pappa: ”De har uteslutit en infektion, så det
handlar antagligen om en cysta eller tumör.”
Jag förstod inte riktigt innebörden förrän jag var
halvägs upp i trappen till skrivsalen då jag bara var
tvungen och stanna och kände tårarna komma över
mig. Men jag lyckades få bort dem, men skickade
iväg ett snabbt sms till min bästa kompis. Efter
provet när jag satt och vänta på att pappa skulle
hämta mig, när jag fick sitta själv i cirka tjugo minuter
så hann både den ena och den andra tanken gå genom
huvudet. Och tårarna kom.

Brorsans partner är en del av familjen, en person
som är väldigt omtyckt av vår familj.  Så det är jättejobbigt
just nu. En person i familjen är dålig. Min brorsa sa igår
eftersom vi fortfarande inte vet vad det rör sig om:
”Jag vet inte vad jag tar mig till om det visar sig att det är en tumör och
den är elakartad”. Jag har aldrig hört min brorsa så förtvivlad. Det var hjärtskärande
att höra sin egen bror säga något sådant, för det är första gången.
Jag känner mig maktlös, eftersom jag vet hur mycket min bror tycker om sin sambo.
Flera gånger har tankar på det värsta hunnit gå igenom
mitt huvud flera gånger. Jag ska inte måla fan på väggen, men tankarna
som säger ”tänk om…” dyker upp ibland i mitt huvud när jag tänker på det.
Jag försöker trycka bort dem, men jag vet vad sjukdomen kan göra
men människor som den sätter sig på. Den äter upp människans vävnad från
insidan. Den äter till och med upp benet till slut. Jag hoppas verkligen
på det bästa. Just nu finner jag inga ord… Det känns så svårt att skriva,
eftersom jag själv också är orolig.

Lägger in LeAnn Rimes låt What I cannot change som många människor runt
om i världen associerar till. När hon skrev låten anade hon inte hur många
människor som skulle komma att höra av sig till henne och berätta om hur de
associerade den med egna livsöden. Jag associerar också mitt liv till den ibland.

Jag har nog aldrig riktigt förstått mig på det där med idrotts-
psykologi, i alla fall inte fullt ut. Ändå har jag idrottat i så många
år, jag har aldrig varit skadad… kanske är det just det som
varit felet, att jag aldrig har varit skadad… fram tills för cirka
två veckor sedan. Jag visste en sak och det är att det är viktigt
att du tror på dig själv. Jag tror det är det allra viktigaste… sen
att det finns de som ser ner på dig och inte tror på dig, ibland
måste man slå det ur hågen.



Det var just det jag inte gjorde i höstas. Jag ska inte säga
att det fanns folk som inte trodde på mig, men det var ibland
de stunder när det kändes så. Jag hade den där känslan gnagandes
i bakhuvudet, något som påverkade mig negativt.
Jag kände att jag gav upp för lätt, jag började känna mig värdelös.
Till en början ville jag ge upp, eller ge upp… men jag kände för
att prova mina vingar och kände att jag behövde andas ny luft.

Jag började tänka på min innebandykarriär, om bänken var
det enda jag skulle få se under en match. Inför matcherna
försökte jag tänka positivt, för jag kände att jag inte förtjänade
platsen på bänken. Jag kände aldrig att jag heller fick chansen
att visa det. Men samtidigt som jag försökte tänka positivt så fanns
alltid den där lilla negativa  djävulen med mig i bakhuvudet.. så när
jag inför varje match fick veta att jag var bänkad var allt jag tänkte:
”Jaha jag ska inte få delta idag heller…”.

Men sedan hände något. Samtidigt som jag började leta efter
ett annat lag, gav jag mig fan på att inte längre acceptera
att bli nedtryck. Efter ett nej från den klubben jag var i kontakt
med, på grund av att de hade fulla lag, kändes det som att det
fanns en enda utväg. Jag kunde välja att ta den  utvägen, eller
helt enkelt ställa skorna på hyllan, sälja mina innebandyprylar,
lämna i match-
kläderna och bara
skita i allting. Men
att sluta fanns inte
ens i min  vokabulär.
När jag tänker på att
sluta med innebandyn
så är det så avlägset.
Jag vet att jag är tjugo
år, men jag ser inget
slut på det. Jag vill göra
det här lång tid framöver. Alltså hade jag fattat mitt beslut. Och den utvägen som fanns var att
fortsätta spela i laget, visa tränarna att
jag inte hörde hemma på bänken. Lägligt
kom ett uppehåll i säsongen och jag måste så här i efterhand säga att det
inte kunde ha kommit lägligare. Jag fick ett par veckor på mig att fundera.
Jag insåg att detta faktiskt drabbar alla idrottare någon gång under karriären.

Någonstans under hösten hade jag bara sett ett mörker när det gällde
innebandyn. Så när jag äntligen för första gånge på säkert 1 ½ kände
min ordentligt inspirerad, hade funnit glädjen med innebandyn inträffade
det som inte fick hända. För första gången under karriären var jag skadad
och kunde (om man nu ska vara riktigt ärlig) inte fullfölja matchen. Men
styrkan och viljan gjorde att jag tog mig igenom de sista 15 minuterna
av matchen, som var fyllda av ren jävla värk i benet. Jag hade aldrig
tidigare haft så ont. För första gången var jag rädd på planen, en
känsla jag aldrig tidigare hade upplevt. En känsla som var helt ny.
Det var de gånger
under de där sista 15
minuterna som tårarna var
nära. Visst hade jag en djävulsk
värk. Men tårarna höll på att
komma på grund av rädsla.
Jag visste inte vad som hade
hänt i benet. Allt jag visste var
att det hade något att göra med
låret och eventuellt baksidan av
knäet. För den smärta jag hade,
satt i stort sett i knävecket.
Och när jag sedan inte ens
kunde sitta med  benet i 90
graders vinkel efter matchen,
var det som att allt rasade.
Flera gånger i bilen på vägen
hem kände jag tårarna bränna
bakom ögonlocken. Men jag är
stark, inte gråta. Det har alltid
varit min filosofi när det gäller innebandyn. Och då var ändå
den personen som satt med i bilen en av mina närmaste kompisar som jag normalt fall vågar visa känslor inför. När jag kom hem var det som att allt släppte. Tårarna bara
rann och även om jag är vuxen så var det en sådan där gång när manbara hade velat ha någon som höll om en och sa att det skulle gå bra. Helst av allt
skulle jag bara velat ha den personen som jag tycker allra mest om hos mig,
eftersom han alltid lyckas få mig lugn. Jag kände mig som ett litet barn igen,
jag kände mig hjälplös – Allt på grund av rädsla.

För första gången på länge kände jag en stor kärlek till innebandyn.
Det var som att jag hade blivit förälskad på nytt i den efter en säsong
då träningarna känts som en börda och kärleken jag kände var en
form av hatkärlek eftersom jag inte mådde bra av känna mig nedtryckt
hela tiden. Men nu var allt som fanns i mitt huvud: ”Tänk om det är illa,
riktigt illa? Tänk om det kan äventyra mitt fortsatta innebandyspelande?”
De tankar jag hade kretsade egentligen inte kring skadan, utan kring
innebandyn och om jag skulle kunna spela igen. Ett tag hoppades jag
faktiskt att det var något illa, för att jag hade sådan värk… jag ville bli
av med den. Men sedan när läkaren efter röntgen inte kunde se något
fel på mitt knä på röntgenbilderna, utan sa att det troligen bara handlade
om en ordentlig stäckning (d v s små eruptioner på hamstringsmuskeln)
så var jag nog den som var allra gladast. För jag visste att jag skulle kunna
spela igen.

Två veckor senare sitter jag här, utan smärta och är på väg att ska
börja träna igen. Jag har saknat träningen, jag har känt mig överaktiv.
Men trots att smärtan är borta så har jag tänkt tanken: ”Tänk om det
inte håller? Tänk om jag sliter upp det?”  Jag är lite orolig för att jag slita
upp skadan igen. Och jag förstår nu varför många idrottare efter comebacker
inte till en början är i samma form som innan skador. Det handlar om rädsla.
Övervinns den så är det aldrig något problem. Men jag har insett att det är
en stor del av idrottspsykologin när det gäller skador. Envisheten och tron
på dig själv är en annan som spelar roll för hur bra du lyckas, för hur kul du
tycker det är.

Det är några matcher kvar på säsongen, det är för tidigt för att sammanfatta
denna säsong. Men jag har lärt mig något, jag har övervunnit något.
Efter att i flera veckor sprungit i mörker, fann jag ljus. Denna säsong har
varit en tunnel. När jag gick in i den var det ljust, men blev snabbt mörkt
desto djupare jag kom. Men sedan nådde jag mitten och där fanns det ett ljus.
Jag fann ett hinder på min väg ut genom tunneln som jag övervann.
Och någonstans på andra sidan av denna säsong, kom jag ut som en ny människa,
en människa som hade lärt sig vad psykologi kan betyda inom idrotten.
En klokare idrottare.

TRE AV MINA IDROTTSPSYKOLOGISKA TIPS
– Var envis
– Var modig
– Tro på dig själv


Här är ett exempel på psykogiskt tänkande
inom idrotten (hämtat från mitt eget lag.):
Ibland har en del i laget inte trott vi ska vinna innan match, vilket är helt
fel psykologi innan match. Men jag förstår att det är lätt att känna så ibland
när man upplever inför en match att man möter ett mycket starkare
lag. Vi mötte ett division 3-lag i vår första DM-match. Motståndarna
skrattade mest åt oss när de kom in i hallen… jämfört med oss var de gamla
tanter (även om jag älskar att möta de tjejer som är lite äldre eftersom det blir
mer fysiskt då). Alla i vårat lag gick in med tanken att vi skulle vinna och det
var nära. Vårat unga oerfarna lag gav dem en ordentliga match. Det var inte
långt borta att vi segrade.

Hur tror du jorden skapades?

När jag var liten, riktigt liten, gick jag till kyrkan och fick en barnanpassad bibel.
Naturligtvis läste jag denna, jag visste inte bättre... man var väl lite
konstig då. I den berättades det om hur gud skapade jorden under sju dagar.
När jag sedan började skolan fick jag höras om bigbangteorin, något som
faktiskt vetenskapligt bevisats. Egentligen är det rätt sjukt att kyrkan som följer
människor genom livet, från  födseln till graven, försöker lura i människor
att jorden skapades ett sätt när det vetenskapligt bevisats är osanning.

Jag tänkte aldrig på att jag lärde mig två teorier. På något sätt har jag
alltid tänkt att det kanske var gud, och sedan ändå trott att big bang
också inträffade. Egentligen var det faktiskt först för ca 1 år sedan som
jag insåg att jag faktiskt länge hade haft en konflikt i det jag lärt mig
under livet. För jag trodde ju på big bang och har alltid tyckt det där med
att gud skapade jorden känts som en osanning. Och det var då jag insåg
hur skolan och kyrkan splittrar barns lärande. Hur kan kyrkan gå emot
vetenskapen?

Kyrkan och skolans undervisning skapar en konflikt i barns lärande
känner jag. JAg tror på big bang... för det är den enda vettiga och vetenskapliga
förklaringen till jorden. Jag tror inte det finns någon människa som är
så kunnig och så duktig så att den kan skapa en hel värld.

     

Nu har det hänt – IGEN! En rysk skidåkare anklagas just nu för att ha försökt förbättra sina
prestationer, genom att använt sig av EPO-doping, Och det är inte första gången rysk idrott
skakas av skandaler. Alla började egentligen inför Sommar-OS i Peking år 2008. Inför
 de spelen, uppdagades en ordentlig skandal inom friidrotten, som på
 damsidan länge dominerats av Ryssland. Sju ryska friidrottare som alla
 tillhörde världseliten, ertappades med att ha bytt ut sin urin vid dopingkontroller
 för att på så sätt undvika att bli fällda för dopning. Gulfija Chanafejeva, som
 ett tag innehade världsrekordet i Slägga, var en av dem. En annan världsrekord-
 hållare, Jelena Soboleva, som innehar rekordet på 1500 meter, en annan. Alla de
 ryska friidrottare ertappades med bloddopning. För många kom dessa avslöjanden
 som en chock. Efter dessa avslöjanden var inte den ryska friidrotten länge lika
 framstående som tidigare, även om det fortfarande fanns ryskor som hävdade sig
 internationellt utan att behöva använda sig av förbjudna preparat. När en sådan här skandal
 inträffar är det första jag tänker att nationen och resten av världen måste inse att det inte går
 att komma undan med orent spel. Du kan klara dig ett kort tag, men blir genom dagens
 utvecklade metoder,ertappad väldigt snabbt. Men den som trodde att Ryssland lärde sig
 något av dessaavslöjanden, kunde bara konstatera att Ryssland och idrott nästan bara kan nämnas med
ett ord; Doping.

Fyra månader efter friidrottsskandalen uppdagades nämligen ännu en rysk dopningsskandal när
världscuppremiären 2008/2009 i skidskytte i december 2008 körde i Östersund. Jekaterina
Jurjeva, Albina Achatova och Dmitrij Jarosjenko, var de tre skidskyttar som genom
Epo försökt ta en genväg till framgångar. Alla tre hade tidigare tagit VM-guld. Om det
också var en effekt av doping har ingen kunnat bevisa. Inte nog med att tre skidskyttar
stängdes av i två år för dopning. När längd-VM senare samma säsong skulle avgöras
i Liberec, uppdagades ännu en dopningsskandal som med största sannolikhet var rysk
rakt igenom. Fem längdåkare hade ertappats med onormalt höga blodvärden under
en dopningskontroll FIS (Internationella skidförbundet) anordnat. Men den internationella
antidopingbyrån WADA fällde inte dessa åkare. Anledningen är att WADA har höjt gränsen
för hur högt blodvärde en idrottare får ha, efter att många idrottares a-prov visat på
doping men b-provet sedan varit negativt. FIS har dock behållit de gamla gränsvärdena.
Men eftersom de inte hade något stöd från antidopingbyrån valde FIS att låta de fem
åkarna tävla vidare utan någon påföljd.


Men Ryssland flera gånger ertappats med fusk, stoppat dem inte från fortsätta ta
genvägar till toppen. Det har visats även i år, fast att ingen ännu fällt.
har fällt för doping. Men flera av de ryska skidåkarna har haft för höga värden och
Vissa som tidigare varit avstängda har kommit tillbaka starkt efter avstängningar.
Tjugofemåriga Irina Chazova var framstående junior, men ertappades med ett
otillåtet preparat i kroppen, ett preparat som döljer användning av andra mediciner.
Chazova var denna vinter tillbaka och har varit väldigt vass i spåren, något som
fått flera människor runt om i världen att höja på ögonbrynen och ifrågasätta hennes
framfart. Aftonbladet intervjuade ryskan efter ett segerlopp på 10 kilometer fristil.
 När hon ställdes mot väggen med frågor gällande dopning, var ryskans
 svar väldigt slingriga. Under Tour dé Ski vid nyår tvingades Ivan
 Alypov och Alexander Kuznetsov att åka hem på grund av för höga
 blodvärde. Även Maxim Vylegzhanin och Alexander Legkov lämnade
 Tour de ski. Den officiella anledningen till de två sistnämdas avhopp
 var sjukdom, även om misstankar har väckts mot dem genom Alypov
 och Kuznetsov förhöjda hemoglobinvärden. En okänd 38-årig ryska;
 Elena Vedeneeva vägrade i december 2009 att låta sig dopingtestas
 efter ett lopp i Italien, vilket är detsamma som doping. Den före detta
 olympiska mästarinnan Julija Tchepalova stängdes inför denna säsong
 av för EPO-doping, precis som Jevgenij Dementiev. De båda har nu valt att
lägga skidorna på hyllan. Även den unga, okända Nina Ryisina fälldes för
bloddoping. Vid OS 2002 var både Olga Danilova och Larissa Lazutina framgångsrika och
lyckades bli mästarinnor. Dock uppdagades det att de tävlade med NESP, en farligt, dopingklassat
preparat som fungerar som bloddoping. Listan på framförallt ryska längdåkare som dopat sig kan
göras lång. Sergey Shiriaev och Natalia Baranova- Masolkina är ytterligare två ryska åkare som
fällts för dopning.


Att skriva om doping och ryska längdåkning är som att leta efter en nål i en höstack,
därför att det finns så mycket skit inom just längdåkningen i Ryssland som i vissa
fall är svårt att hitta. Men skandalen inom friidrotten visar även att Ryssland inte
drar sig för att fuska till sig segrar och medaljer oavsett idrott. Senaste i raden att
anklagas för doping är längdskidåkerskan Alena Sidko, som
enligt rysk media åkt fast för EPO på en nationell tävling, en
misstanke som förstärks ytterligare genom att hon som var
självskriven i OS-truppen, petats för att hon – BLIVIT FÖR TJOCK(?!).
Jag förstår inte ens att ryska ledare efter alla skandaler över-
huvudtaget mäktade med att försöka sopa ”Sidkopetningen” under
mattan med förklaringen att hon har blivit för tjock. Skidvärlden,
ja idrotts- världen rakt av, har inget förtroende för rysk idrott länge.
Jag tror många i dagsläget är frustrerade och arga på Ryssland.
Kanske är det så illa att många skulle vilja pissa på världsmakten Ryssland, för deras
beteenden på arenorna runt om i världen under de senaste åren. Sidko har förövrigt valt att
krypa till korset och nu erkände för ett par dagar sedan att hon använt sig av EPO-doping.


SVT-sportens krönikör Jonas Karlsson skrev på sin twittersida ” Det är - tyvärr - min
bestämda övertygelse att alla ryska längdåkare i landslaget använder Epo. Jag tror
inte ens de ser det som fusk.” Det är ett uttalande som har väckt känslor hos många
personer. Och han har fått göra intervjuer med aftonbladet och diverse olika tidningar.
Av aftonbladet fick Jonas frågan om han hade några bevis för sitt
uttalande och om inte, hur han då kunde vara så övertygad. Jonas
syftade på de dopingfall som har avslöjats inom rysk toppidrott de
senaste åren.
– Jag har naturligtvis inga bevis, och det har jag heller aldrig
påstått.Men med tanke på att ett tiotal ryska VM- och OS-medaljörer
har åkt dit senaste åren så tycker jag att det är bevis nog för att rysk
skidåkning stinker, sade han till aftonbladet.
Efter det stora mediala intresset som blev kring Jonas Karlsson efter
uttalandet, skrev han ett inlägg i Vinterstudions blogg som handlade om hans
tankar kring rysk idrott och dopingen. Då berättade han att han en grej som får
mig att reagera starkt och som gjorde mig chockad: Jag har rest ganska mycket
i Ryssland, träffat ryssar; pratat med ledare, idrottare och journalister. Jag känner
några fd idrottare personligen. Talade med en av Rysslands mest framgångsrika friidrottare under
2000-talet i höstas och hon berättade för mig hon stött på många idrottare som ställts inför valet att
”antingen tar du de här preparaten, eller så kan du se dig om efter ett annat landslag”.
Naturligtvis kan jag inte med hundra procents säkerhet säga att det som Jonas skriver
stämmer. Men känner han ryska idrottare och har fått detta berättat för sig, så känns
det som att jag är villig att tro på det. Jonas egna hypoteser kring varför detta inträffar
i Ryssland är att de ledare och tränare som idag finns i ryska landslag är rester av
gamla system, samt att idrottarna inte har något att förlora på att chansa. Han är helt
övertygad på att Sidko inte är den enda ryska skidåkaren som är dopad.


Jag är en stor motståndare av doping och genom de skandaler som inträffat, så har
jag börjat fundera på hur idrottsvärlden ska gå till väga för att slippa idrottare
som försöker ta genvägar till toppen. Det är verkligen en känslig fråga. En av
tankarna har varit att kanske stänga av ryska idrottare från att få tävla internationellt.
Men samtidigt är det en rasistisk lösning och vi lever på 2000-talet vilket gör att
det inte ens är ett alternativ, även om tanken har slagit en. Sen är Ryssland
ganska hårt granskade just nu på grund av det som har inträffat de senaste åren,
vilket gör att det kanske är större chans att ryska idrottare åker fast, eftersom jag
personligen tror att andelen ryssar som testas är större än många andra nationers
idrottare. Även avstänga Julija Tchepalova menar att de ryska åkarna diskrimineras,
genom att de som hon kallar det, förföljds av WADA.
 Vi ska inte glömma att det faktiskt finns svenskar som också fastnat i
dopingkontroller; Linda Haglund, Tomas Johansson, Ludmila Enqvist och Nicklas
Axelsson. Det är faktiskt bara ett tre veckor sedan som Axelsson för andra gången
under karriären lämnade ett positivt dopingprov, något som förmodligen kommer
leda till livstids avstängning om han åter fälls. Det finns fortfarande inga uppgifter
om b-provet också var positivt. Senaste nyheterna kring dopinganklagelserna
handlade om att svenska cykelförbundet inte lyckas få tag på Axelsson så de får
ett svar på om har erkänner doping, eller tänker kräva att b-provet analyseras.
För svensk idrott är det skandal så fort en idrottare åker fast, just därför att doping
officiellt i alla fall är väldigt ovanligt i Sverige, förutom några enstaka fall. Dock
granskas inte speciellt många idrottare i lägre serier, vilket jag tycker är fel. Men
det handlar nog till stor del om en pengafråga eftersom vissa tester är otroligt dyra
och tar lång tid att analyser.


När det gäller EPO-doping är antagligen den metod som används mest inom idrotter.
Första gången man lyckades lokalisera EPO var 1977. Epodopingen förbjöds 1988
av det internationella skidförbundet (FIS) och 1990 av den internationella olympiska
kommittén (IOC). Första gången någon fälldes för att ha använt sig av EPO-metoden
var 1998, då Festinastallets massör ertappas med EPO-preparat i bilen ett par dagar
innan Tour de france skulle starta. Det visar sig att åtta av deras nio cyklister tänkt
tävla dopade i touren. Den första skandalen med EPO-doping inträffade dock 2001,
då sex stjärnor i det finska längdlandslaget, ertappades med doping vid hemma-VM
i Lathis. Virpi Kuitinen, Mika Myllelä, Jari Isometsä, Harri Kirvesniemi, Milla Jauho
och Janne Immonen fastnade alla sex i tester där det påvisades att de hade den
otillåtna substansen Hemohes i kroppen. Det är ett ämnen som ökar plasman i
blodomloppet och på så vis späder ut de röda blodkropparna, vilket gör att en upptäckt av
EPO-doping försvåras. Ingen av åkarna fälldes för just EPO-doping. Men efter att Mika
Myllelä igår erkänt att han använde sig av EPO, så känns det som att det går att dra
slutsatsen att alla finska åkare använde sig av metoden. Även dåvarande landslags-
tränaren Kari-Pekka Kyrö har i flera omgångar trätt fram och berättat att dopingen
inom finsk skidåkning var systematiskt och att den pågick även under VM 1997. Han har
även avslöjat att Finland och Ryssland hade ett gemensamt dopingprogram, något som
även kastar ännu mera skugga över den redan skadade ryska längdåkningen. Fusket
med EPO har utvecklats markant på 2000-talet. Runt slutet av 1990-talet fanns det
några enstaka preparat för EPO-doping. Idag finns det ett 80-tal preparat.


Flera gånger har testerna för hur man ska upptäcka EPO-doping förbättrats. Den
tredje januari kom ytterligare en ny metod. MAIIA-metoden som den nya metoden
heter, har tagits fram av ett forskarteam bestående av professor Jan Carlsson,
Maria Lönnberg och Mats Garle, vid Uppsala universitet. Arbetet med den nya metoden
startade 2003 och har nu nästan nått sitt slutmål. Anledningen till den utvecklade
metoden stavas tid, kapacitet och pengar. Tidigare har det tagit tre dygn att avslöja
om en idrottare använt sig av EPO. Den nya metoden sägs ta endast 40 minuter.
Det har dessutom varit kostsamt att analysera EPO-tester. Ett blodprov har tidigare kostat
cirka 4000 svenska kronor att analysera, samtidigt som det endast gått att analysera
åtta prov åt gången. Den nya metoden får ner kostnaden till mindre än hälften av de
4000 tusen som dagens tester kostar, samt att det kommer gå att analysera flera
prover åt gången, något som gjort att det inte gått att utföra så många tester som WADA
hade velat göra. Proceduren med den nya metoden sker i två steg. Meningen med
det nya testet var att det skulle ha varit godkänt att användas på OS i Vancouver
som startar om sju dagar. Tyvärr har bara en av de två procedurerna som
använts under testningen godkänts. En besvikelse för WADA och IOK. Längdåkningen
och Skidskyttet, där det förekommer mycket EPO, har varit en central del i antidopingarbetet.
– Vi var kanske lite väl optimistiska om att få det klart för ett halvår sedan, men
att en del av metoden kan användas i Vancouver gör att man får ner testtiden från
tre till två dagar, säger Mats Garle till DN, som är övertygad om MAIIA-metoden
kommer att fånga fler epofuskare än tidigare.
Metoden räknas med att helt kunna godkännas senare i år, vilket gör att bara den del
som godkänts, kommer kunna användas i Vancouver. Först 2012 vid sommar-OS i London
är det aktuellt att använda hela metoden inom Olympiska sammanhang. När det gäller
ryska skidåkare, är det bara hoppas att de som försöker sig på genvägar åker fast.
Det går inte stänga av ryssland som land, eftersom det skulle vara en diskriminering.
Och någonstans hoppas jag att det finns någon rysk världsstjärna som tagit sig den
långa vägen till toppen genom hårt slit och träning.

Jenny Andersson-Mård 

Det här inlägget skulle ha handlat om Ryssland och doping.
Men eftersom jag inte har orkat skriva klart inlägget ikväll,
så får det handla om något annat. Och just ikväll är jag lite
deppig. Laget förlorade matchen idag under den sista minuten.
Jag spelade inte eftersom min skada fortfarande inte är läkt.
Jag hade alltså inte kunnat göra någonting och vill inte heller
uttala mig om matchen. De kommer sällan bra ord när man är
frustrerad. Jag vet vad det var som brast, sen att andra skyller
på att vi körde med tre femmor får stå för dem. Alla har sina åsikter,
vilket de naturligtvis har sin fulla rätt till. Tack vare att jag känner
mig lite deppig ikväll, dels på grund av förlusten, för att jag känner
att orken att plugga som jag verkligen behöver tryter,
samt att jag saknar en speciell person otroligt mycket, så väljer jag
att lägga upp lite låtar som har berört mig och så har fått mig att
kanske fälla tårar, eller som jag lyssnat på när jag varit förbannad.

Kate Voegele - Wish you were


Agnes Carlsson-Champion