Idrottspsykologi – man lär så länge man spelar
Jag har nog aldrig riktigt förstått mig på det där med idrotts-
psykologi, i alla fall inte fullt ut. Ändå har jag idrottat i så många
år, jag har aldrig varit skadad… kanske är det just det som
varit felet, att jag aldrig har varit skadad… fram tills för cirka
två veckor sedan. Jag visste en sak och det är att det är viktigt
att du tror på dig själv. Jag tror det är det allra viktigaste… sen
att det finns de som ser ner på dig och inte tror på dig, ibland
måste man slå det ur hågen.
Det var just det jag inte gjorde i höstas. Jag ska inte säga
att det fanns folk som inte trodde på mig, men det var ibland
de stunder när det kändes så. Jag hade den där känslan gnagandes
i bakhuvudet, något som påverkade mig negativt.
Jag kände att jag gav upp för lätt, jag började känna mig värdelös.
Till en början ville jag ge upp, eller ge upp… men jag kände för
att prova mina vingar och kände att jag behövde andas ny luft.
Jag började tänka på min innebandykarriär, om bänken var
det enda jag skulle få se under en match. Inför matcherna
försökte jag tänka positivt, för jag kände att jag inte förtjänade
platsen på bänken. Jag kände aldrig att jag heller fick chansen
att visa det. Men samtidigt som jag försökte tänka positivt så fanns
alltid den där lilla negativa djävulen med mig i bakhuvudet.. så när
jag inför varje match fick veta att jag var bänkad var allt jag tänkte:
”Jaha jag ska inte få delta idag heller…”.
Men sedan hände något. Samtidigt som jag började leta efter
ett annat lag, gav jag mig fan på att inte längre acceptera
att bli nedtryck. Efter ett nej från den klubben jag var i kontakt
med, på grund av att de hade fulla lag, kändes det som att det
fanns en enda utväg. Jag kunde välja att ta den utvägen, eller
helt enkelt ställa skorna på
hyllan, sälja mina innebandyprylar,
lämna i match-
kläderna och bara
skita i allting. Men
att sluta fanns inte
ens i min vokabulär.
När jag tänker på att
sluta med innebandyn
så är det så avlägset.
Jag vet att jag är tjugo
år, men jag ser inget
slut på det. Jag vill göra
det här lång tid framöver. Alltså hade jag fattat mitt beslut. Och den utvägen som fanns var att
fortsätta spela i laget, visa tränarna att
jag inte hörde hemma på bänken. Lägligt
kom ett uppehåll i säsongen och jag måste så här i efterhand säga att det
inte kunde ha kommit lägligare. Jag fick ett par veckor på mig att fundera.
Jag insåg att detta faktiskt drabbar alla idrottare någon gång under karriären.
Någonstans under hösten hade jag bara sett ett mörker när det gällde
innebandyn. Så när jag äntligen för första gånge på säkert 1 ½ kände
min ordentligt inspirerad, hade funnit glädjen med innebandyn inträffade
det som inte fick hända. För första gången under karriären var jag skadad
och kunde (om man nu ska vara riktigt ärlig) inte fullfölja matchen. Men
styrkan och viljan gjorde att jag tog mig igenom de sista 15 minuterna
av matchen, som var fyllda av ren jävla värk i benet. Jag hade aldrig
tidigare haft så ont. För första gången var jag rädd på planen, en
känsla jag aldrig tidigare hade upple
vt. En känsla som var helt ny.
Det var de gånger
under de där sista 15
minuterna som tårarna var
nära. Visst hade jag en djävulsk
värk. Men tårarna höll på att
komma på grund av rädsla.
Jag visste inte vad som hade
hänt i benet. Allt jag visste var
att det hade något att göra med
låret och eventuellt baksidan av
knäet. För den smärta jag hade,
satt i stort sett i knävecket.
Och när jag sedan inte ens
kunde sitta med benet i 90
graders vinkel efter matchen,
var det som att allt rasade.
Flera gånger i bilen på vägen
hem kände jag tårarna bränna
bakom ögonlocken. Men jag är
stark, inte gråta. Det har alltid
varit min filosofi när det gäller innebandyn. Och då var ändå
den personen som satt med i bilen en av mina närmaste kompisar som jag normalt fall vågar visa känslor inför. När jag kom hem var det som att allt släppte. Tårarna bara
rann och även om jag är vuxen så var det en sådan där gång när manbara hade velat ha någon som höll om en och sa att det skulle gå bra. Helst av allt
skulle jag bara velat ha den personen som jag tycker allra mest om hos mig,
eftersom han alltid lyckas få mig lugn. Jag kände mig som ett litet barn igen,
jag kände mig hjälplös – Allt på grund av rädsla.
För första gången på länge kände jag en stor kärlek till innebandyn.
Det var som att jag hade blivit förälskad på nytt i den efter en säsong
då träningarna känts som en börda och kärleken jag kände var en
form av hatkärlek eftersom jag inte mådde bra av känna mig nedtryckt
hela tiden. Men nu var allt som fanns i mitt huvud: ”Tänk om det är illa,
riktigt illa? Tänk om det kan äventyra mitt fortsatta innebandyspelande?”
De tankar jag hade kretsade egentligen inte kring skadan, utan kring
innebandyn och om jag skulle kunna spela igen. Ett tag hoppades jag
faktiskt att det var något illa, för att jag hade sådan värk… jag ville bli
av med den. Men sedan när läkaren efter röntgen inte kunde se något
fel på mitt knä på röntgenbilderna, utan sa att det troligen bara handlade
om en ordentlig stäckning (d v s små eruptioner på hamstringsmuskeln)
så var jag nog den som var allra gladast. För jag visste att jag skulle kunna
spela igen.
Två veckor senare sitter jag här, utan smärta och är på väg att ska
börja träna igen. Jag har saknat träningen, jag har känt mig överaktiv.
Men trots att smärtan är borta så har jag tänkt tanken: ”Tänk om det
inte håller? Tänk om jag sliter upp det?” Jag är lite orolig för att jag slita
upp skadan igen. Och jag förstår nu varför många idrottare efter comebacker
inte till en början är i samma form som innan skador. Det handlar om rädsla.
Övervinns den så är det aldrig något problem. Men jag har insett att det är
en stor del av idrottspsykologin när det gäller skador. Envisheten och tron
på dig själv är en annan som spelar roll för hur bra du lyckas, för hur kul du
tycker det är.
Det är några matcher kvar på säsongen, det är för tidigt för att sammanfatta
denna säsong. Men jag har lärt mig något, jag har övervunnit något.
Efter att i flera veckor sprungit i mörker, fann jag ljus. Denna säsong har
varit en tunnel. När jag gick in i den var det ljust, men blev snabbt mörkt
desto djupare jag kom. Men sedan nådde jag mitten och där fanns det ett ljus.
Jag fann ett hinder på min väg ut genom tunneln som jag övervann.
Och någonstans på andra sidan av denna säsong, kom jag ut som en ny människa,
en människa som hade lärt sig vad psykologi kan betyda inom idrotten.
En klokare idrottare.
TRE AV MINA IDROTTSPSYKOLOGISKA TIPS
– Var envis
– Var modig
– Tro på dig själv
Här är ett exempel på psykogiskt tänkande
inom idrotten (hämtat från mitt eget lag.):
Ibland har en del i laget inte trott vi ska vinna innan match, vilket är helt
fel psykologi innan match. Men jag förstår att det är lätt att känna så ibland
när man upplever inför en match att man möter ett mycket starkare
lag. Vi mötte ett division 3-lag i vår första DM-match. Motståndarna
skrattade mest åt oss när de kom in i hallen… jämfört med oss var de gamla
tanter (även om jag älskar att möta de tjejer som är lite äldre eftersom det blir
mer fysiskt då). Alla i vårat lag gick in med tanken att vi skulle vinna och det
var nära. Vårat unga oerfarna lag gav dem en ordentliga match. Det var inte
långt borta att vi segrade.
