Jag finner inga ord...
När jag var yngre var jag odödlig. Det var i alla fall vad jag trodde,
en tanke som de flesta barn har. Jag led av hybris,
jag trodde jag kunde erövra världen. Det var en stor besvikelse när
jag insåg att så inte var fallet… men det var också dagen då jag började
känna, dagen då jag fick upp ögonen för världen och verkligheten.
Det var dagen då jag blev människa.
Men det finns saker som man alltid fortsätter tro… eller tro, men som man
tänker fast man mognat och lever i nuet. Precis som många trodde jag att
cancer inte skulle drabba någon i min närhet. ”Cancer drabbar andra, inte mig
eller personerna i min omgivning.” Egentligen är det sjukt att jag som många andra
kan tänka en sådan sak. För verkligheten är en annan. Verkligheten är för många
av oss som tänker detta; hård och rå.
För mig var ordet cancer länge ett avlägset, hemskt ord. För mig var det länge något
som inte existerade i mitt liv, tills för snart två år sedan. För två år sedan fick
bästa kompis mamma diagnosen bröstcancer och blev på cupen ett bröst fattigare.
Även min äldsta kusin drabbades, fast av livmodershalscancer och tvingades
operera bort livmodern och äggstockarna. Jag har nog aldrig riktigt förstått hur nära
jag har kommit cancern. Jag vet hur jag drog mig från att nämna cancer
i närheten av min bästa kompis mamma varenda gång vi var där. Det kändes
konstigt att se henne så levande och glad fast att hon var drabbad av en sjukdom,
som i en del fall får en dödlig utgång.
Ändå skulle inte dessa två fall vara det närmaste jag skulle komma något hemskt.
Min storebrors partner hade drabbats av konstiga yrselattacker och åkt akut till
sjukhuset två gånger. Men läkarna hittade inget annat än lite för högt värde
vita blodkroppar. Han skickades hem. I veckan ringde min brorsa till våra föräldrar:
”De har hittat något lika stort som en ärta på CT-skallen de gjorde.” Än är det inte
fastslaget vad det är. Men i torsdags skulle jag ha
matematikprov, på vägen i bilen till skolan ringer
brorsan pappa: ”De har uteslutit en infektion, så det
handlar antagligen om en cysta eller tumör.”
Jag förstod inte riktigt innebörden förrän jag var
halvägs upp i trappen till skrivsalen då jag bara var
tvungen och stanna och kände tårarna komma över
mig. Men jag lyckades få bort dem, men skickade
iväg ett snabbt sms till min bästa kompis. Efter
provet när jag satt och vänta på att pappa skulle
hämta mig, när jag fick sitta själv i cirka tjugo minuter
så hann både den ena och den andra tanken gå genom
huvudet. Och tårarna kom.
Brorsans partner är en del av familjen, en person
som är väldigt omtyckt av vår familj. Så det är jättejobbigt
just nu. En person i familjen är dålig. Min brorsa sa igår
eftersom vi fortfarande inte vet vad det rör sig om:
”Jag vet inte vad jag tar mig till om det visar sig att det är en tumör och
den är elakartad”. Jag har aldrig hört min brorsa så förtvivlad. Det var hjärtskärande
att höra sin egen bror säga något sådant, för det är första gången.
Jag känner mig maktlös, eftersom jag vet hur mycket min bror tycker om sin sambo.
Flera gånger har tankar på det värsta hunnit gå igenom
mitt huvud flera gånger. Jag ska inte måla fan på väggen, men tankarna
som säger ”tänk om…” dyker upp ibland i mitt huvud när jag tänker på det.
Jag försöker trycka bort dem, men jag vet vad sjukdomen kan göra
men människor som den sätter sig på. Den äter upp människans vävnad från
insidan. Den äter till och med upp benet till slut. Jag hoppas verkligen
på det bästa. Just nu finner jag inga ord… Det känns så svårt att skriva,
eftersom jag själv också är orolig.
Lägger in LeAnn Rimes låt What I cannot change som många människor runt
om i världen associerar till. När hon skrev låten anade hon inte hur många
människor som skulle komma att höra av sig till henne och berätta om hur de
associerade den med egna livsöden. Jag associerar också mitt liv till den ibland.
Lägger in texten till låten med så ni förstår varför människor associerar till den:
I know what makes me comfortable. I know what makes me tick
And when I need to get my way I know how to pour it on thick
Cream and sugar in my coffee. Right away when I awake I face the day
and pray to God I won't make the same mistakes
Oh the rest is out of my hands
I will learn to let go what I cannot change
I will learn to forgive what I cannot change
I will learn to love what I cannot change
But I will change, I will change
Whatever I, whenever I can
I don't know my Father Or my Mother well enough
Seems like every time we talk we can't get past the little stuff
The pain is self inflicted. I know it's not good for my health.
But it's easier to please the world than it is to please myself
Oh the rest is out of my hands
I will learn to let go what I cannot change
I will learn to forgive what I cannot change
I will learn to love what I cannot change
But I will change, I will change
Whatever I, whenever I can
Right now I can't care about how everyone else will feel
I have enough hurt of my own to heal
I will learn to let go what I cannot change
I will learn to forgive what I cannot change
I will learn to love what I cannot change
But I will change, I will change
Whatever I, whenever I can
Några sanna berättelser människor berättat om efter att LeAnn gjorde låten:
och vad som kunde ha förbättrat saker och ting. Han var alkoholist och använde droger. Älskade jag
honom tillräckligt? Stöttade jag honom eller dömde jag honom när jag berättade att jag inte ville träffa
honom om han inte var nykter? Vet jag egentligen varför han drack? Jag minns smärtan i hans ögon.
Ilskan. Rädslan. Jag försökte hela tiden rädda honom, lägga mig i. Kontrollera saker... och jag tror att
jag misslyckades. Var jag en sådan bra dotter som jag kunde? Det finns saker jag aldrig kommer att
få veta och som jag inte kan ändra."
* "Min farfar dog när jag fyllde elva. Han var min bästa vän och rumskamrat på somrarna. Vi hade våra
hemligheter och traditioner och det gör så ont att vet att han aldrig kommer att få uppleva det jag har
åstadkommit. Och han kommer aldrig få träffa sina barnbarns barn. När jag var elva hade jag min första
vuxna vän, som råkade vara min farfar. Han behandlade mig vuxet och berättade sanningen. Han berättade
alltid för sina nära att han älskade dem. Jag saknar honom varje dag och kommer att göra det
under hela mitt liv. Jag förlorade min bästa vän när jag var elva år.
* " För två år sedan fick min farmor Alzheimers. Det är jobbigt, eftersom det bara är ett par år sedan som
min familj alltid bråkade av någon anledning. Mina föräldrar har inte sovit i samma rum sen jag var sju år. Idag
är jag tjugoett. De är fortfarande gifta med hotar varandra hela tiden. Mamma är öppet otrogen mot min pappa
och varje dag ser jag hur sårad pappa är.Hon bryr sig inte om att hon sårar oss. Min famor var säkra borg eftersom
hon skyddade mig. Min syster hatar mig och säger varje dag att hon hade fått allting om inte jag hade fötts. Hon
har tre barn och ett påväg. Jag önskar att min familj stod varandra när. Men det känns som att inte ens mina
föräldrars syskon och mina kusiner vill veta av mig. Jag saknar min farmor så mycket att det gör ont. Det är svårt
att gå in i hennes rum och veta att hon inte kommer ihåg vem jag är. Det känns som att jag förlorar henne två
gånger"
* "Din sång ger mig några minuters sinnersfrid. Jag har haft det tuftt de senaste fyra månaderna.
Min dotter dog tre dagar inna jag fyllde trettioett eftersom hon hade ett hjärtfel. Min mamma sköt sig
själv framför min syskonbarn. Jag var gravid med tvillingar, men en av dem dog så nu har jag bara ett
barn kvar i magen. Jag har växt ifrån min familj och nu har min pappa försvunnit ur alla i familjens liv.
Jag hatar att veta att jag inte står min familj nära. Jag försöker att få förhållandet med dem att bli bra,
men blir bara sårad hela tiden.´Jag har satt all min tro åt min älskade pojkvän, som jobbar inom militären,
och därför inte finns där hela tiden. Det är det jobbigaste just nu. Jag är ensam och känner mig hjälplös.
Jag försöker lära mig att släppa det som jag inte kan förändra."
