Jag älskar dig...
skulle frambringa tårar. Men det har just hänt, då texten i låten träffar
som en kniv i hjärtat och vrider om; påminner mig om att det är riktigt...
att jag just nu är ensam... utan dig framför mig. Det var ju så det skulle
vara... du och jag. Jag älskar dig. Förstår inte hur jag ska få dig att inse
att du just nu gör ditt livs misstag? Förstår ingenting... utom att jag
egentligen mår jävligt dåligt. Jag vill inte vara utan dig... jag vill inte leva
utan dig... Och parfymen jag fick av dig påminner mig ännu mera om oss.
Örhängena som jag fick på min student, har inte tagit ur dem många minuter
sedan den dagen 2009. Fattar du vad du betyder för mig? Jag vill inte leva
utan dig. Utan dig finns inget jag... JAG ÄLSKAR DIG!
Denna Dead by April låt fick mig att fälla tårar:
I picture you now, Right in front of me. Your beautiful eyes,Looking right at me
Remember the warmth you used to give me. Wish I could bring it back,
Wish I could take it back
There are things that I never knew. I'm standing out here and I'm calling you
Mean the world to me and believe that its true. I love you
Can you hear me calling, Calling for you. Can you hear me screming, Screaming for you
Its like I'm naked out in the rain. Alone and dealing with the pain. Can you hear me
calling, calling, calling
Remember the days we spent together. Give anything to have them forever. And all the
things we used to laugh at... I Wish I could bring it back, Wish I could take it back
Now There are things that I never knew. I'm standing out here and I'm calling you
Mean the world to me believe that its true... I love you
Can you hear me calling, Calling for you. Can you hear me screming, Screaming for you
Its like I'm naked out in the rain... Alone and dealing with the pain. Can you hear me
calling, calling, calling
Can you hear me calling, Calling for you. Can you hear me screming, Screaming for you
Its like I'm naked out in the rain. Alone and dealing with the pain. Can you hear me
calling, calling, calling
Grattis F-kullen och Fanny på 9-månadersdagen
och hennes kullsyskon lämnar idag valpstadiet för juniorstadiet. Så på
Lördag är det slut på inofficiella resultat. Så får hoppas att första junior-
utställningen går bra på lördag för Fanny :)
Lapptoppens Fazzi "Fanny"
Lapptoppens Farin; "Sivan"
Lapptoppens Felaz
Lapptoppens Fliza
Lapptoppens Faxe
Lapptoppens Fonzi
Grattis F-kullen!
I hate this part...
och inte inse att det du gör är ett stort misstag... troligen ett av ditt livs största.
Du ska vara min, fattar du inte det?! Inser du inte vilket misstag du begår just nu?!"
Känner mig inte på topp just nu. Visserligen är jag nog starkare än någongång tidigare
i en sådan här situation. Det känner jag. Men jag vet att känslorna aldrig kommer att
försvinna... Jag kan somna om kvällarna ganska lätt, även om det gör väldigt ont i
mitt hjärta att jag vet att du dela säng med någon annan (vilket gör mig arg, för jag
vet att jag är bättre rakt av...). Men du är alltid i mina tankar när jag somnar in och
när jag vaknar... och ja hela dagen. För jag älskar dig. Jag kan överleva dagarna på
ett ganska bra sätt nu ändå, därför att jag är starkare än någonsin. Men saknaden efter
dig finns där hela tiden. Det är du och ingen annan...
Jag går in i vissa perioder när jag tappar fotfästet, när jag knappt kan andas... när det
känns som att hela världen trycker emot mig. Jag försöker hålla tillbaka mycket, jag
försöker vara stark och jag är det. Men inte hela tiden. Världen lyckas trycka hål på
min bubbla ibland, och när det sker... då sjunker jag ner på golvet i tårar och jag
får panik och kan knappt andas för att jag saknar dig så jävla mycket och vill att du
ska vara min. Du var ju den jag skulle gifta mig med... som jag ville bli gammal med,
och då har jag alltid sett bröllop som en onödig grej som jag aldrig kände att jag
behövde. Men du fick mig att vilja det och du gav mig en annan syn på livet, ett
jusare... Du fick mig att sluta känna att jag inte hade något att leva för, du fick mig
att se småsaker som jag alltid tog för givet förrut... Men samtidigt får du mig också
att känna att jag inte vill leva mitt liv utan dig...
What happens in the future, only time can tell. I hope future is mine...
Where do broken hearts go?
Sista Internationell utställning som valpekipage = vinnare
Igår gick Fanny och jag våran sista utställning som valpekipage; en internationell i Gimo.
Jag var nervös och har väl känt lite efter de utställningar vi deltagit på, att jag inte
skulle förvänta mig något bra resultat eftersom vi alltid fast Fanny gått bra och har
rätta rasstandarden, kommit sist. Och när jag såg motståndet i valpklassen skakade
jag mest på huvudet. Vi var visserligen bara två valpar. Men eftersom den andra kom
från en av de störta kennlarna för rasen i landet, så kände jag redan då att jag skulle gå
och ställa mig på andraplaceringen om jag inte åkte ut på grund av att hon inte fick topp-
betyg. Jag har nämligen alltid fått stryk av valpar från denna kennel när jag deltagit och de
varit med; senast i Vallentuna den 7 augusti, innan det den 5-6 augusti i Ånnaboda och
innan det den 23 juli i Köping. Ingen fin läsning egentligen inför ett möte med en valp
till från den kenneln. Så när vi sprungit runt sista bedömningsvarvet, så kom jag in som
tvåa och domarna brukar alltid placera hundarna i den ordning de kommer in efter det varvet.
Så då var jag helt säker på att vi var tvåa... tills den finska domaren Marku Mähönen sa
åt mig att kliva före den andra. Trodde inte på det han sa, men gjorde som han sa.
Men när domarassistenten läste upp resultatet sa hon att den andra hunden kom etta...
jag och tjejen som hade andra valpen kollade på varandra, ingen förstod någonting och
var väl på väg att byta plats där ett tag, innan domarassistenten sa att hon läst fel...
att det faktiskt var jag som var 1:a. Det gjorde mig glad, trots att vi inte fick HP. Men det
krävs mycket för att få HP av en finsk domare (och det var endast 5 av 29 finska lapphundar
som fick det). Inofficiellt blev jag BIR-valp. Men i avsaknad på hanvalpar, plus att jag måste
ha HP för att bli BIR-valp, så blev jag det inte officiellt. Men jag vet att vi var bäst av de
närvarande valparna och det räcker för mig och ge mig en enorm boost inför den internationell
utställningen i Högbo på Lördag den 17 september. Visserligen byter vi klass då, till den officiella
juniorklassen. Men det kändes skönt att få avsluta vårat tävlande i valpklassen med en 1:a i
konkurrensen när jag dessutom vet att det är en finsk domare (vilka enligt vad jag har hört
ska vara de som kan rasen bäst) på en internationell utställning. Det gör mig hoppfull inför
mötet med domaren Tapio Kakko i Sundsvall i början av Oktober. Han är nämligen en av
de som har varit med och skrivit rasstandarden :)
"Tanis" och jag i ringen Foto: Anna Pokrovskaja
Nästa helg i Högbo är det också en finsk domare; Paula Rekiranta. Får dock se vad hon gillar
den rastypiska finska lapphunden. Hon har själv varit uppfödare av bland annat dalmatiner,
en hund som inte liknar finska lapphunden ett dugg. Så känns väldigt osäkert med henne.
Men får hoppas hon gillar Fanny i alla fall. För Markku Mähönen som föder upp Whippets
gillade ju henne. och whippet är ju en stor hund det med :P
Fannys kritik från igår är följande:
" Väldigt feminim. Snudd på för lång i kroppen. snudd på för lång i huvudet, speciellt
i nosen. Behöver mer stop. Perfekt nacke. Behöver lite mera kropp. Bra svanssättning.
Korrekta vinklar. Men skulle behöva vara lite kraftigare för sig ålder. Lite för stora
öron. Rör sig okej för åldern, men lite trång i bak. Valppäls. Trevligt temperament..."
Vi fick inte HP. Men blev ändå Valp-KL: Excellent, Valp-KK: 1:a
Om ni som läser bloggen vill följa Fanny närmare så har hon en egen
hemsida. Den kommer ni till genom att klicka på länken här.
Jag och "Tanis" ställer upp oss inför domaren Markku Mähönen Foto: Annelie Svarén
Jag och "Tanis" springer i ringen. Haha ser ut som jag studsar fram som en Foto: Annelie Svarén
boll på mitt hår. "Tanis" ser i alla fall ut att ha kul. Och hon sträcker ut bättre
än någonsin. När jag ser alla bilderna från igår sträcker hon ut bra på alla,
vilket hon inte gjort tidigare alls. Det gör mig glad :) 
Jag och "tanis" springer. Foto: Anna Pokrovskaja
Jag återkommer, med för er roligare saker än hundutställning framöver ;)
Brukar inte skriva om utställningarna här. Men var så glad över resultatet
att jag inte kunde låta bli. Annars skriver jag i vanliga fall om våra utställningar
på bloggen på Fannys hemsida "Lapptoppens Fazzi"
Jägarna och Etage...
gjorde. Ett som är säkert är att jag dock hade väldigt kul och trevligt, vilket inte är var
dag som man har. Dagen påbörjades dock inte på det allra bästa sättet. När jag åkte
buss in till Uppsala vid 12-tiden gick bussen sönder, något som gjorde mig både arg och
frustrerad. Visst man kan väl inte rå för att en buss går sönder - eller? I bussbolaget
Nobinas fall så har de i alla fall inget att komma undan med. Kör man hela tiden med
bussar som ligger på gränsen till att vara för gamla och inte tillåtna i trafik, så är det
märkligt att det inte händer fler incidenter än vad det gör. Man har ju sett ett antal Nobina-
bussar stå längs vägarna i länet. En trasig buss höll på att förstöra min dagsplanering
totalt, då jag bestämt träff med en tjej i Stockholm för att köpa ett begagnat utställningstält
till hundutställningar av henne. Har liksom ledsnat lite på att åka på hundutställning i regn
och både jag, Fanny, hennes tygbur och alla saker blir dyngsura. Dessutom är det ofta
någon med tält som ska försöka och nässla sig fram precis där man står bredvid ringen,
så att man nästan får ett tält uppslaget på sig. Ska verkligen försöka att föregå med
gott exempel och inte göra som dem.
Bussen som gick en halvtimme efter den jag åkte med kom i alla fall. Och jag såg
ganska snart att det skulle tajta till sig med tåget... det var på hesken att jag skulle
hinna. Men mirakulöst nog så var den bussen jag kom in till stationen med lite för
tidig. Klockan 13.02 klev jag av bussen. Tåget gick 13.09 från stationen. Jag skulle
på sju minuter hinna ta ut pengar och köpa biljett. Någonstan vid strax innan 13.08
klev jag på tåget. Så jag lyckades och det redde ut sig allting. Jag kom till Stockholms
central klockan 13.49 och lämnade den 14.16. Slöseri med pengar kan tyckas. Men
jag är i alla fall nöjd. Ska kika på tältet senare idag när jag kommer hem.
Väl tillbaka i Uppsala så droppade jag av tältet i pappas bil. Och jag tog en sväng upp
på stan. Slutade med att jag lämnade den cirka 1500 kronor fattigare. Köpte två par
nya byxor, två bh:ar (som satt superbra), lite ansiktsrengöringsgrejer, ny mascara,
nya shorts till innebandyn, två sportlinnen (varav jag upptäcker ikväll att det ena
är ett hål på, så det ska tillbaka). Nöjd var jag i alla fall. Men tungt blev det... speciellt
eftersom jag köpte en kasse med lite diverse inne på Ica Väst i Flogsta och en annan
på ÖB. Sedan får jag naturligtvis inte glömma kassarna från systembolaget innehållandes
4 xider, 2 strongbow, en tetra med något snuskigt vin, 1 flaska Astrakancider och 2 burkar
rekordelig sommareditioncider... Och nej... i stort sett allting finns kvar. Köpte ju bara
på mig för att ha förråd. Ni som känner mig vet ju att jag är en halvnykterist.
Gillar den här bilden på något sätt...
Efter denna shoppingtur åkte jag till min kompis Ulla som har studentrum i Flogsta och
där käka vi tacos. Ulla sa lite taskigt för mig; "Jag lägger köttfärsen i dina händer...
den kan du inte misslyckas med..." Haha visserligen sa hon det med glimten i ögat.
Och jag gjorde i ordning den storstilat :) Sen insåg vi att vi hade bråttom som sjutton
till bussen mitt i maten. Vi hade ju köpt biljetter till nya filmen Jägarna 2. Men vi hann
med bussen. Och jag måste säga att Jägarna 2 var riktigt grym. Recension kommer när
tid finns att skriva :) Meningen var att jag skulle gått med en speciell person på denna
filmen, frågade denna personen redan i juli och lät det väl kanske som att vi skulle kunna
gå och se den. Tyvärr så rann det ut i sanden vilket gör mig ledsen. Jag är naturligtvis
jätteglad över att min bästa kompis ville följa med mig och se den. Men någonstans så känns
det ändå som att det borde vara han skulle ha varit med mig igår kväll och sett filmen.
Efter filmen tog vi en tripp till Etage. "Äh men vi går dit och hänger ett
tag... Kan vara kul att se massa människor sjunga..."
Hej och hå, när vi lämnade Etage klockan 01.10 hade vi sjungit duett och sedan solo
varsinn gång. Haha han som höll i karaoken sköt lite gliringar efter vi sjungit duetten.
Vi sjöng Anouks Nobody's wife som är lite feministisk. Och killen med karaoken: "Ja
en mer feministisk låt får man väl leta efter..."
Vet inte om han tyckte vi såg ut som lesbiska eller något. Hans problem. Kul i alla fall om
vi gjorde det... för orkar inte med massa dryga killar på krogen. Speciellt inte heller eftersom
jag inte är ett dugg intresserad. Jag vet vilken kille jag vill ha, vem jag gillar. Det är han
eller ingen. Har förövrigt saknat honom massor idag. Sedan drog jag av Lisa Nilssons
"Långsamt farväl..." solo. Äh har jag nämt att jag har lite scenskräck tidigare eller? Det
gick i alla fall bra. Fick faktiskt applåder och någre tjöt som att de tyckte det varit bra.
Men ja, jag kan inte avgöra. Allt jag kunde avgöra var att jag sjöng med en fruktansvärd
känsla. Texten i den låten skär in i hjärtat. Jag kände att håret reste sig på armarna och
nästan så jag blev tårögd med faktiskt. Och jag var nöjd... för jag var helnykter när jag
gjorde det och det kändes inte konstigt alls. Bara väldigt kul. Så det gör jag om igen :)
Ulla sjöng Skunk Anaisies "Weak" som hon gjorde bra :) Lite kul inne på Etage var att det
kom fram två tjejer... jag tyckte det var något bekant över dem efter någon minut. Men
när det kom fram till mig så kände jag mig lite generad till en början:
"Hej Jenny! Vi läser din blogg och tycker den är jättebra... Vi såg dig därborta och sa
Åh gud det måste ju vara hon..."
Haha jag kände mig som lite idol där ett tag... men det lugna ner sig. Sedan såg jag att
det var en tjej jag har som vän på facebook som jag inte direkt känner men vet vem det
är, samt en tjej som jag spelat innebandy med en gång i tiden... sisådär säsongen 03/04
eller 04/05 någongång. Lite kul i alla fall. Kul att ni gillar bloggen Evelina Westin och
Sofia Haraldsson :) Det är inte var dag någon vågar säga det i verkliga livet, vilket jag
tycker var väldigt kul :)
Fanny idag i skogen...
Efter detta tog vi en promead från Etage hem till Ulla på Senanders väg i Flogsta... tog ca 30-35
minuter för oss att gå. Skönt var det i alla fall... förutom att cyklisterna måste ha varit hög på
någonting. Haha. De körde på gångsidan på den kombinerade gång- och cykelbanan. Så man
hade väl kunnat bli överkörd om man haft otur... Men så är det. Somnade väl ca halv tre sedan
på natten och vaknade vid nio första gången. Så idag har jag känt mig en aningen tung i kropp
och huvud pga sena natten och sömnbrist. Trots detta tog jag en skogspromenad med Fanny
på eftermiddagen när jag kom hem från Uppsala. Och så montera jag upp och ner utställningstältet.
Det ska med imorgon. För imorgon är det utställning i Gimo. Ska bli väldigt kul. Blir att träffa
på Minna, Mona, Ida, Ullis och Bengt då igen :) Får hoppas det går bra imorgon. Klockan ringer
06.45. Eventuellt snoozar jag till kl 07 :P Haha.
Saknar person jag tycker om väldigt mycket. Älskar dig.
En viss liten Fanna är väldigt trött på denna bilden. Sover under soffan. Det brukar ju
heter soffpotatis... undra vad man ska kalla henne för? Typiskt beteende för en finsk
lapphund; att ligga under saker och ting :)
Såg förövrigt ikväll ett inslag från minnesstunden för Stefan Liv i Jönköping, som hölls idag.
Tårarna sprutade på mig. Vuxna män, kaxiga och hårda som sten på isen... grät. Det var
väldigt fint att se. En syn man inte föreställt sig man skulle få se... man planerar ju inte att
någon ska dö. Men om någon mot förmodan skulle göra det, så hade nog inte jag förväntat
mig att just dessa männen som grät idag, skulle göra det. En personlig favorit för mig;
Johan Davidsson, 37 år, trogen HV71 i många år grät... Det gjorde så ont i mig att se honom
och de andra stora tuffa männen gråta... det var fint mitt i sorgen... men de grät för en sak
som gör väldigt ont i mig med. Jag har som sagt var varit en stor idrottsfantast i många års
tid och följt Stefan Liv från genombrottet till döden. Man har sett åtskilliga personliga intervjuer,
man har läst reportage om honom... Någonstans känns det som att man kände honom litegrann
i alla fall, fast man inte gjorde det. Men hans öppna sätt gjorde att läsare och fans kom honom
nära inpå livet. Man kände honom fast ändå inte... svårt att förklara. Men när en sådan duktig
målvakt och idrottsprofil, som dessutom verkar ha en helt underbar personliget, måste sätta
livet till. Då ifrågasätter man rättvisa... och jag ifrågasätter människor som är troende...
för Stefan Liv hade inte gjort något ont. Han eller någon i hans närhet förtjänade inte detta och
ändå inträffade det. Gud påstås vara god, därför är det uppenbart att han inte finns när något
sådant här inträffar.
Vila i frid Stefan! Saknad, men aldrig glömd.
Over and out
Stefan Liv *1980.12.21 - +2011.09.07
vann SM-guld för ett par år sedan. När jag idag nåddes av beskedet att han var en av
de omkomna i flygkraschen, så blev det tomt. Jag blev förlamad och kände hur tårana
kom. Under flera minuter satt jag orörlig... hoppades på att det bara skulle vara ett misstag;
att Stefan Liv faktiskt inte befunnit sig på planen. Men jag var nästan tvungen att nypa
mig i armen för att förstå att det inte var så.
Jag minns när Stefan Liv slog igenom, när han blev den stjärnmålvakt som vi alla
idrottsfantaster skulle komma att älska. I en intervju med honom och en lagkamrat
i HV71 berättade lagkamraten att Stefan Liv hade lyckats lägga tv-dosan i kylskåpet,
och kunde inte hitta den.
Vem kunde tro att Stefan Daniel Patryk Liv, född som Patryk Sliz i Polska Gdyniak, boendes
på ett polskt barnhem och adopterad till Sverige som tvååring, skulle komma att bli en älskad
svensk hockeymålvakt? Jag finner inga ord just nu. Tårarna rinner och jag tänker inte låta dem
sluta på ett tag. Allt känns overkligt. Det är en stor förlust för svensk hockey... för hela hockey-
världen.
Stefan Liv var folkkär. Jag ser människor som inte ens kände honom som gråter okontrollerat.
Det är ett stort hålrum som lämnats i mitt idrottshjärta ikväll. En stor idrottsprofil... en make... en
far... och en son, som satt sina spår i mitt och andra svenska idrottshjärtan är död. Sorgen är stor...
det går inte att förbereda sig på något sådant här. Stefan Liv lämnade efter sig frun Anna och de
två sönerna Harry och Herman Det är en legend, en underbar person vi har förlorat till himlen -
en ängel. Du är djupt saknad Stefan Liv - Men du kommer aldrig att bli bortglömd.
Vila i frid - du dog alldeles för tidigt.
R.I.P Stefan Liv
Looks like it's gonna be a great season...
Det var väl inte jätteseriöst det med att jag trodde jag skulle dö igår kväll.
Men jag mådde riktigt dåligt igår. Som tur va, vakna jag upp idag... UTAN
VÄRK I NACKEN! Men förkylningen blir inte bättre. Så när vi idag hade första
innebandyträningen satt jag på sidan om. Vi har fått ny tränare; Lasse Persson.
Han har inte tränat så mycket innebandy förrut, utan fotboll och Ishockey.
Men av det jag sett ikväll så känner jag mig inspirerad. Mycket nya fräscha
grejer som han tog upp. Det tycker jag var väldigt positivt :) Så kommer
nog bli väldigt bra. Får se när jag kliver på planen och tränar, troligen först
på tisdag nästa vecka. Men vi får se helt enkelt hur det känns. Det som är
bestämt är att det blir steg 2-kurs för mig när det gäller domarutbildningen.
Det är positivt :) Har mycket jag ska göra nu inom kort och det är saker som
är väldigt roliga, så det ser jag fram emot. Kändes förövrigt väldigt underligt
att hålla i en innebandyklubba igen... speciellt eftersom den inte var min heller.
Haha.
Detta ska jag göra framöver:
* 11 september - hundutställning i Gimo.
* 17 september - hundutställning i Högbo, Sandviken.
* 24 september - jobb
* 25 september - Domarutbildning steg 2, dag 1 + ev valpträff
* 27 september - Lön
* 1 oktober - Inofficiell Utställning, Jälla, Uppsala.
* 1 oktober - Eventuellt första seriematchen innebandy
* 2 oktober - Domarutbildning steg 2, dag 2
* 7-9 oktober - Hundutställning Sundsvall
Idag har varit en dag i övrigt då jag bara legat i soffan och tagit det lugnt. Enda gången jag gått
upp ur soffan, var imorse då Grus och Kilti blev hämtade av sina ägare Jonna och Johanna och
när jag åt mat mitt på dagen. Annars har jag legat hela dagen. Behöver vila för att få bort
förkylningen. Har även haft en saknaddag idag då jag saknat mannen som jag älskar.
När jag fixade lunch fick jag ta tag i köksbordet för att inte falla ihop, då jag kände väldig
saknad efter honom. Höll på att bryta ihop totalt, men lyckades förhindra det.
Jag sökte efter någon jag kunde leva med, men fann en person som jag varken kan eller
vill leva utan. Du är speciell, helt unik och helt underbar. Saknar och älskar dig väldigt mycket.
Du vet vem du är...
Denna bilden är till dig snygg:
Ska jag dö nu eller?
så det känns som att hjärtat ska sprängas för att jag älskar honom så mycket. Jag har varit
sjuk i över en veckas tid nu. Förkylning... trodde jag enda fram till idag. Jag vaknade upp
med världens värk i nacken. Har aldrig upplevt det innan... värre än värken vid nackspärr
som jag haft en gång tidigare i mitt liv. Kan vrida huvudet och så. Men det gör jätteont när
jag rör nacken, samt att jag nu ikväll har börjat få huvudvärk. Idag på jobbet höll jag dessutom
på att tuppa av när jag duschade en brukare... fick sätta mig ner på golvet med huvudet mellan
knäna, samtidigt som jag började svettas och var helt illamående. Efter rådfrågan med en
sjuksköterska på min vårdcentral i eftermiddags så kom vi överrens med att ge det till
imorgon. Kan ju vara någon muskel som spökar. Men då jag har haft två fästingbett i
sommar så känner jag mig orolig just nu. Så det är inget kul.
En annan sak som inte heller är kul, är att Grus och Kilti (hundarna som jag varit hundvakt
åt sedan tisdags förra veckan) kommer att åka hem imorgon bitti. Då åker de hem med sina
ägare Jonna och Minna till Piteå. Har ingen lust att släppa iväg dem faktiskt :) Tycker jättemycket
om dem och vill behålla dem båda. Jag är inte van att ha hundar i sängen, då Fanny på grund
av att vi inte ville att hon skulle kissa i soffan, inte fick vara i möblerna som liten och inte är
van vid det överhuvudtaget. Men dessa två hundar är i möblerna rätt mycket. Kilti har legat
både i fåtöljen och i soffan och sovit. Och hon har struntat i plankan som sitter i trappan och hoppat
över den och kommit upp på mitt rum. Så hon har sovit både hos mig när jag sovit i soffan och
även när jag sovit i min egen säng. Och första kvällen hade jag Grus (en hane på ca 18 kg)
låg halvt på mig och sov. De är kelsjuka båda två. Visst det var lite tungt att ha honom sova där,
men han är så mysig den hunden... så var bara trevligt att han ville ligga i soffan en stund.
Har lust att låsa in dem på toaletten imorn bitti och säga att de sprungit bort :) Nä då de ska få
åka hem. Men jag kommer nog fälla en tår när jag ska säga hej då till dem. Jag förstår
inte hur man kan känna sådan kärlek till ett djur. Det är ju inte samma form kärlek som
man känner till en annan person, även om den kan vara lika stark. Men det kommer bli väldigt
tomt utan "Grusi" och "Kiltan" här. Och en som definitivt kommer sakna dem är Fanny. Hon
har alltid varit van att vara ensam. Innan grus och Kilti kom till oss var hon sjövild. Nu har hon
lugnat ner sig, lär sig umgås med andra hundar på ett civiliserat sätt... Så efter denna vecka är
vi alla härhemma övertygade om att Fanny behöver en kompis härhemma. Och jag är sugen
på en finne till... tyvärr finns det ingen som har tillräcklig exteriör. Vill ha en tik som är både
utställningsmässigt bra exteriört, men som även har bra psyke, då jag är sugen på att kanske
testa att skaffa valpar framöver om ett par år. Vi får se vad det blir.
Kilti och Grus...
Så snygg var jag på utställningen igår. Grusi-grusgrop
Flocken är samlad :)
Fanis-Tanis använder sig av valpsittning och ser ut som en hösäck när hon sitter :P
Öh... är det något inne i bilen... Måste titta efter...
Nä... Grus är inte pappa till Fanny, även om det ser ut så. Grus är däremot pappa till
Kilti. Fannys pappa heter Lumikummun Elmeri och bor útanför Gävle.
Och åter till dig som jag älskar
Ja' e' inte bitter... eller?
Jag blev tillfrågad i början av veckan att döma en DJ17-match i Vattholmahallen
mellan Storvreta och Djurgården. Och det var problem att få domarkollega -
MEN JAG LYCKADES! I förrgår kväll kom dock beskedet att Djurgården lämnat
"WO" då de påstod sig ha sjukstuga i laget. Vet inte om det stämmer, då jag igår
fick se information om att Djurgården skulle spela någon turnering i Sala. Nu vet
ju inte jag i vilken omfattning dessa DJ17-spelare spelar med det djurgårdslaget
som ska till Sala. Det är kanske inte så stor omfattning. Men visst funderar man ju
när de först lämnar WO och sedan ska åka med ett djurgårdslag till Sala för att
spela cup. Men men. Känner mig dock lite bitter... för fick en match i min hemma-
hall istället igår kväll... en P96-match. jag tror inte det är det att jag inte går
i land med den... men tycker inte det är kul att döma en match ensam, därför att
jag upplever att man som ensamdomare missar en massa i matcherna och det
blir lätt gnälligt. Letade som fasiken efter domarkollega. Men tydligen så har ju folk
lagt sina träningsmatcher samtidigt som Uppsalacupen, vilket betyder att i stort
sett alla domare är upptagna. Känns ju sådär lagom smart. Så får väl se om jag
ska döma själv ikväll. Jag hoppas inte det pga det här med att det lätt blir gnälligt,
samt att jag varit sjuk hela veckan och känner mig lite ur form då jag inte är helt
bra ännu. Men visar sig... Verkar i alla fall som jag har fått en domarkollega nu.
Så skönt det :)
Kloka ord...
Jag är stark för jag känner till svaghet, jag har medkänsla eftersom jag har upplevt
lidande, jag lever för att jag är en kämpe, jag är klok eftersom jag har varit dum, jag
kan skratta, för jag har känt sorg. Jag kan älska eftersom jag har känt förlust. Jag
väntar inte ut stormarna längre. Jag har lärt mig att dansa i regnet istället...
Detta var något jag inte efterlevde en gång i tiden... men jag överlevde och kom
ut på andra sidan som en annan människa. Förr såg jag bara svart, fanns inte en
enda sak som var en ljusglimt. Nu ser jag fortfarande svart... men skillnaden idag
är att jag uppskattar de små sakerna, de små ljusglimtarna som finns i vardagen
även om jag mår väldigt dåligt. Och en annan sak jag lär mig... Jag har blivit envis
som en gammal benget. Har jag get mig tusan på något, då ger jag mig inte. Och
jag vet vad jag vill just nu och jag tänker slåss för det, även om jag så ska dö på
cupen...
Älskar dig, nu och för alltid!
Minulla on koira joka on ihana. Hän on (suomenlapinkoira) ja on maailman paras persoonallisuus. Hänen nimensä on Fanny. Kun olen surullinen ja ajattele kaikki on hässäkkää, joten hän saa minut hymyilemään, jopa hyvin synkimmistä hetkistä. Hänen ilo on tarttuvaa. Olen myös Dog-istunnon kaksi koiraa saman rodun juuri nyt. Ja olen ymmärtänyt, näinä päivinä Fanny (Lapptoppens Fazzi), Grus (Riskatsurkan Hetta-Tappuri) ja Kiltti (Samejäntans Ranyah) ja (suomenlapinkoira) on ylivoimaisesti paras koirarotu:) Rakastan Fanny, ja erityinen ihminen enemmän kuin mitään muuta tässä maailmassa. Я люблю тебя 16-5-20-5-18.
Things are slowly killing me...
Jag skriver inte speciellt mycket på bloggen just nu. Detta på grund av att jag
inte mår speciellt bra... mest psykiskt. Men vaknade upp med en jävulsk halsvärk
imorse, som inte gått att hämma ens med ipren. Och ikväll fryser jag och börjar
få värk längs ryggraden, den typiska värk jag får i ryggen när jag har feber. Men
i övrigt känner jag inget. Får se hur det utvecklas sig och hur jag mår imorn bitti.
Den där skogspromenaden med svampplockande tillsammans med Fanny(hunden)
idag var kanske med facit i hand ingen bra idée...
Vill bli fri från halsvärken och den eventuella ankommande febern. På Lördag
ska jag nämligen döma innebandy som ni vet... Har varit orolig för att jag ska
bli tvungen att döma själv. Tränaren för Storvretas DJ17-lag har smått letat
en domare till. Men slutade med att jag fick ta saken i egna händer. Efter lite
samtal och mailande så har jag nu en kollega... min lärare på domarkursen
steg-1. Han frågade mig: "Jag menar inget illa med detta eller så, utan vill ditt
bästa. Men är du riktigt säker och känner att du klarar av att döma denna matchen.
Det är ju ett stockholmslag, de kan ju vara rätt tuffa..." frågade han mig lite försiktigt
"Naturligtvis har det slagit mig den tanken med sa jag. Men jag dömde ändå P14 i
Storvretacupen som var stockholmslag... och tjejer brukar ju faktiskt vara lite lugnare..."
Matchen på söndag innebär ett stort kliv för mig utvecklingsmässigt. Det är en erfarenhet
anser jag...
Nog om det... den här veckan har ju inte börjat som jag tänkt mig... tänker på halsvärken
och att jag har en allmänn sjukdomskänsla. Det skulle ju bli lite av en träningsvecka för mig.
Det kommer inte bli träningsvecka. Men jag kommer nog garanterat att få mycket motion.
För imornbitt klockan nio kommer Jonna Almenäs och Johnna Gustafsson, ägare av Breaking
the rules kennel, hit och lämnar Grus och Kiltti som ska bo här en vecka. Då är det slut på lugnet :)
Fanny kommer i alla fall att bli glad över att få kompisar att leka med i en vecka. Det är bra
för henne med att få lite social träning med andra hundar och bo med dem. Ska bli roligt i alla
fall.
Grus Kiltti
När man mår dåligt är det bra att ha saker att se fram emot, saker som är roliga.
Och det har jag. Men någonstans så hör jag människor alltid säga att det här med att
må dåligt blir bättre med tiden. Jag måste kontatera att det inte stämmer. För ju mer jag
är ifrån personen jag älskar, desto sämre mår jag... För jag saknar dig något fruktansvärt.
Det går inte en timme utan att jag tänker på dig snygg...
Helt underbart fin låt, med extremt bra text som jag känner igen mig lite i:
Over and out
Vattholma Sporthall it is... Officiell comeback
pipan i handen hela säsongen som det ser ut nu. Ser väldigt svart ut för Rasbo IK's damlag
även om jag verkligen hoppas det blir en lösning, även om det så är bara någon timme innan
laget ska vara anmält till seriespel... spelartapp, utan tränare... vi var några som skulle kunna
tänka oss att köra säsongen utan tränare - av kärlek till sporten och för att vi vill spela, oavsett
hur det blir med allting annat. Men det finns inga svar i dagsläget och det gnager hos mig.
Hade sett fram emot att innebandyn skulle börja igen, skönt att få göra någonting som man
älskar och som får en att tänka på annat. För jag är som en berg och dalbana... när jag jobbar
eller gör något så funkar jag, för då hinner jag inte tänka. Men minsta paus jag får så kommer
saknaden och längtan efter min käraste medmänniska och många gånger också tårarna.
Och jag vet att känslorna jag har är föralltid...
Hur som helst, ni som följer bloggen, vet att ledbandet i mitt vänstra knä gick åt skogen i
våras efter en krasch på skidor... Känslan var som att sitta bakom ratten i en bil och det var
fullt med dimma framför mig på vägen, men helt klart bakåt... och det enda jag kunde se
var innebandyn passera i backspegeln... Så orolig var jag för att det skulle vara över.
Men efter några plojmatcher i en minicup för P10 i klubben, så såg jag lite hur dimman
lättade. Men under sommaren har jag inte upplevt någon förbättrning, inte heller försämring.
Smärtan finns där och gör sig påmind ibland. Men det är oftast när det är kallt ute. Värmer
jag upp, upplever jag inte att det finns någon smärta där - och det är så jag ska hoppas det
känns när jag kommer igång på planen igen oavsett om det blir som spelare eller enbart domare.
Nu är det i alla fall klart var comebacken kommer att bli. Den 3 september dömer jag träningsmatch;
DJ17 mellan Storvreta IBK och Djurgården. Det ska bli riktigt kul. Ser fram emot att få beträda
planen igen. Jag har saknat att höra fotsulor mot sporthallsgolv... och faktiskt även doften av svett,
eftersom jag anser att det bevisar att man sliter hårt ;) Haha. Nä då, men just nu känns det jävligt
kul att få döma igen. Det var ett tag sedan, och meningen är ju att jag ska klättra i åldrarna iår med
när det gäller dömandet eftersom jag går steg 2-kurs om cirka en månad. Så skönt att redan nu
börja. Men det är klart att det är lite jobbigt, för har man dömt de som är 12 och yngre, då är man
mera en "lekledare". I de högre klasserna är det blodigt allvar och där är det bara vara benhård.
För de ska ju kunna reglerna är det ju meningen... Så kan det vara.
Jag jobbar hela helgen, plus måndag förmiddag. Men det blir ju fina pengar i alla fall :)
Tjänar bara 2500 kronor på att jobba dag nu idag lördag och imorgon söndag. Så det är bara
tacka att ta emot, även om jag har en tendens till värk i axlarna. Men det får man när man har
slagsmål med en armstödstrumpa. Det ni, det är det väldigt få som har sett. Hittar inte ens
en bild på det på google som stämmer in med den som jag använder på en brukare. Den är
inte att leka med när den ska tas på i alla fall. Det är tur att man spelat innebandy så det finns
lite muskler där, även om jag tycker mina biceps ser aningen tunna ut just nu =O Tycker inte
om att de gör det... för jag har inte gått ner i vikt vilket betyder att det inte är fett som försvunnit :(
Då får bli armhävningar framöver tror jag. För jag ska vara biff. Älskar känslan av när skjortan
ser ut som den ska spricka när man spänner musklerna :P Men ska nog ta lite träningsvecka nästa
vecka. Kommer ha tre olydiga hundar här då. Förutom min egna olydiga Fanny, så kommer
Kiltti (Samejäntans Ranyah) och Grus (Riskatsurkan Hetta-Tappuri) också vara här. Kommer
bli rally här hemma och minst sagt fullt upp :P Så de behöver nog lite motion precis som jag :)
Sedan är det utställning för Fanny på Tierps Arena den 4 september...
Avslutar med denna bilden. Den är tillägnad dig, min kära medmänniska, för att
du ska fatta hur mycket jag tycker om dig. Älskar dig föralltid. Ibland säger bilder
mer än ord...:
Chest to chest. Nose to nose. Palm to palm
We were always just that close. Wrist to wrist
Toe to toe. Lips that felt just like the inside of a rose
Eye to eye. Cheek to cheek. Side by side. You were
sleeping next to me. Arm in arm. Dusk to dawn. With
the curtains drawn.
For every stoplight I didn't make. Every chance I did or
I didn't take. All the nights I went too far. All the boys that
broke my heart. All the doors that I had to close. All the
things I knew but I didn't know. Thank God for all I missed
Cause it led me here to this... to you...
Just a spot on the wall...
inte till någonting. Personen jag älskar överger mig bara sådär,
fast jag egentligen har allt han behöver (så då måste det ju vara
fel på mig, när han inte ens tror på det jag säger att jag inte kommer
överge honom). Jag klarar inte ens av att gå med Fanny i en utställningsring,
för jag har sett till att hon springer på tvären. Så ingen domare kommer
någonsin tycka hon är fin. Hon kommer bli totalsågad varenda gång på
utställning. Men egentligen inte konstigt. Det är ju jag som försökt att
uppfostra henne... och visst lyssnar hon. Men hon kan ju inte gå som hon
ska, så måste vara mitt fel när det gäller den saken. Jag klarar ju förfan
ingenting. Jag känner mig värdelös på jobbet. Känner alltid att jag gör
någonting fel... Vad jag än tar mig för så blir det bara skit allting.
Jag undrar liksom varför det är någon mening att man lever när allt man
tar i, berör eller är i närheten av bara blir dåligt? Tycker jag försökt bli
en bättre människa i alla avseende. Men det här är ju bara ett bevis på
att jag inte duger och att jag aldrig kommer göra det... Önskar det fanns
en pistol i närheten. Skulle vara så skönt att göra slut på allting just nu...
To be hurt, To feel lost... To be left out in the dark
To be kicked when you're down, To feel like you've been
pushed around To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you... No you don't know
what it's like... Welcome to my life
Simple Plan - Welcome to my life
Denna bilden säger mera än tusen ord och detta är
vad jag känner och alltid kommer att göra för dig.
Hjärtats ensamma slag...
Jag har ingen större lust till att skriva en massa matnyttiga saker
eller om saker som berör. Det enda jag är just nu är less, samt att jag har
lust att spy galla över en massa saker.På grund av detta, känner jag ingen lust till någonting.
En människa som egentligen borde ha dömt mig och tyckt både det ena och andra
om mig, tar utan någon som helst påverkan från mig, samma slutsats som mig kring
saker och ting. Och jag blir bara mer och mer övertygad om att jag har rätt, frågan
är bara hur lång tid det dröjer innan det uppdagar sig...
För mig är varje morgon som att försöka andas genom näsan när man är jätteförkyld.
Det vill säga att eftersom det inte går, kvävs man. Varje morgon känns det som att jag
håller på att kvävas, jag får gråtattacker och känner för att gå och leta
reda på något rep och hänga mig eller att ta en pistol och skjuta mig själv med.
Jag har en fruktansvärd ilska och stor sorg inom mig.
Allt som kändes ljust i mitt liv, känns helt plötsligt bäcksvart. Jag ser ingen framtid just
nu. Jag har bakbundna händer och kan inte göra någonting åt situationen. Kanske går
det min väg, kanske inte. Hur som helst kan jag inte påverka det ett dugg just nu. Och
det är väldigt frustrerade. Jag undrar ibland vad jag ska göra för att "du" ska vakna upp
och se att du inte kommer bli ensam med mig och vad jag ska göra för att du ska känna
att det jag säger med att tryggheten finns hos mig, verkligen stämmer. Jag har den, men du
tillåter dig inte att ta emot den. Jag förstår ibland inte varför du aldrig har tillåtit dig att ta
emot av min trygghet. För den finns där, om du bara kunde öppna dina ögon. Den finns där...
allting finns där om du bara vill. Jag går inte... jag tänker inte gå en millimeter från var jag står nu.
Om det så ska bli min död så är jag beredd på det. Det finns du och ingen annan för mig.
Bara du... Tusentals yngre killar med superkroppar (som alla tjejer/kvinnor trånar efter), har passerat
mina synfält. Jag har inte följt dem med blicken ens en millimeter, för du är perfekt som du är.
Du kommer inte bli ensam med mig, för om det vore så skulle inte jag finnas kvar i dagsläget...
nästan tre år senare. Då skulle jag följt en av de där kropparna med blicken och gått. Men det
spelar ingen roll vem som kommer i mitt synfält. För mig är du perfekt... det finns ingen annan bättre...
för mig är du den som jag vill dela mitt liv med... Jag vill inte ha någon annan; ingen yngre, ingen
mer muskulös... du är den snyggaste jag vet, den mest underbara människan jag vet. Visst du har
brister precis som alla andra. Men jag älskar dig för den du är, alla dina sidor och brister.... Jag älskar
din personlighet. En personlighet är individuell, därför vet jag att jag aldrig kommer kunna älska någon
annan... Jag vet att jag dör utan dig. Men det får väl bli så... jag orkar inte bry mig om jag lever
eller dör just nu. Ett liv utan dig är inte ett liv som är värt att leva... Du är min himmel, luften jag
andas... Utan dig dör jag...
Jag må va ung, men skulle när som helst kunna fråga dig om du ville gifta dig med mig...
När himlen färgas svart och drömmar dör...
Hela jag är som ett öppet sår som någon strör salt i just nu. Det gör väldigt
ont... fruktansvärt ont. Benen är svaga, blicken oklar... jag vill gråta hela tiden,
men har tvingats hålla igen hela eftermiddagen. Jag har varit i stan, trots att jag
haft fruktansvärd huvudvärk (som tvingade mig sjukanmäla mig imorse från jobbet).
Och jag har kämpat mot att inte gråta. Men jag tänker inte hålla igen nu. I
eftermiddags färgades min himmel svar. Det var som att vända ett blad på bara en
minut. Från att vara glad, var det som att någon satte en kniv i mitt hjärta. För det
är precis så det känns nu.
I flera år har jag kämpat med mig själv, försökt finna en trygg tillvaro i mitt ganska
så kaosartade liv, där jag stundtals mått extremt dåligt och haft tankar på att inte
leva mera. Jag hade gått på en del minor innan jag träffade denna personen, en person
som jag till början trodde var som alla andra. En person som jag till början bara trodde
hade en sak i huvudet. Men det var en person som kom att visa mig motsatsen, visa
mig att jag hade ett värde och som gjorde mitt liv till det bättre när vi träffades.
Men jag förvaltade inte det. Istället för att lita på personen så var jag oerhört svartsjuk,
hade ett fruktansvärt kontrollbehov och bröt sakta ner denna medmänniska. Något som
förstörde ganska mycket, något som jag emellanåt har hatat mig själv för under så
många månader. Mitt självdestruktiva beteende bröt ner även mig. För att överleva
var jag tvungen att ändra mig... både för mig själv och för mina medmänniskor. En
förändring som kanske kom för sent. I dagsläget känns det så... även om jag hoppas
att det inte ska vara det.
Just nu känner jag mig oduglig, otillräcklig. Jag minns att jag sa till min vän att jag säkert
skulle komma att vara oskuld till jag fyllt 40. Det blev visserligen inte så. Men jag har funderat
under flera månader och under de senaste åren om det är menat att jag ska leva själv
i denna värld. För allting som händer och sker, ter sig så. Hur kan det vara så svårt att finna
någon som kan tycka om en, som inte ger upp en för någon annan... som ser mig som nummer
1. Jag har inte varit nummer 1 någongång under dessa år...
Jag vet inte om jag kommer våga älska igen. För jag vill inte älska någon annan. Jag tror
Jag har känt på sista tiden; det är denna människan eller ingen.
Det är möjligt att jag på grund av detta blir själv för alltid. Men i så fall får det vara så.
Det har inte spelat ågon roll hur mycket jag visat denna människan hur mycket jag tycker om
eller hur mycket jag bryr honom. Istället har jag känt att människan tyckt att jag lagt mig för
mycket i, när jag bara velat honom väl. Jag egentligen bara varit ordentlig förälskad en gång
i mitt liv och det är i denna människan...
Imorse kände jag för första gången på länge att jag började få ordning på mitt liv. Jag har
känt mig som en vilsen fågel under lång tid. Men jag har ett extrajobb nu på hemtjänsten som
jag tycker är helt okej, jag kände glädje till att spela innebandy i höst igen, jag anmälde mig
till högskoleprovet imorse och jag ska försöka komma in på universitet/högskola till våren
för att plugga och utbilda mig. Jag söker till och med egen lägenhet, jag har till och med planer
på att kanske köpa en om det inte går att hitta någon, om jag börjar plugga. Allt kändes bra och
det kändes som att jag äntligen hittat en plats i tillvaron att landa och slå mig ner på... tills i
eftermiddags, då allt jag planterat; min framtid, mina tankar osv, bara rycktes upp ur jorden
med rötter och allting. Nu är min himmel kolsvart... tiden rinner iväg som sanden genom
fingrarna och jag känner hur alla mina drömmar dör... Det finns inget ljus nu. Jag vill bara
lägga mig ner i sängen, trycka huvudet hårt i kudden och hoppas att jag somnar snabbt.
Tårarna bara rinner... Jag har förlorat min käraste medmänniska...
Dessa låtar spelas för fullt i min dator just nu:
With Love
Jenny
Demokratin segrar alltid
Det har gått över tre snart sedan Anders Breivik löpte amok i Norge och förändrade en hel
nation, kanske till och med snudd på en hel värld. Jag har varit på väg att skriva detta inlägg
länge. Men någonstans på vägen har jag stakat mig, känt tårarna bränna bakom ögonlocken
när jag ska skriva. Och trots tre veckor har jag fortfarande inte smällt händelserna i Norge.
Tre veckor för att finna ord. Men jag står fortfarande mållös... fortfarande utan något vettigt
eller några som helst tröstande ord att säga. Allt som finns inom mig är varför... Helgen som
var borde verkligen ha gått i glädjens tecken. Helgen när händelserna inträffade borde gått i
glädjens tecken. Jag ställde ut Fanny, som gjorde bra ifrån sig i ringen på den internationella
utställningen i Köping. Dessutom spenderades de lediga dagarna jag hade från jobbet dedn veckan
med underbart folk; lapphundsfolk och en person jag tycker om. Men trots de bra dagarna med
underbara människor som jag hade, plus att Fanny gick bra, så hade jag under den helgen väldigt
svårt att vara glad och le. Trots tre veckor, så gör minnena av tragedin i Norge hela tiden påminda...
de påminner mig om att fredagen den 22's händelse i Norge var verklig.
Jag borde ha landat, kunnat känna glädje igen. Jag har kunnat känna glädje och le igen sedan
denna dagen. Mycket på grund av att jag har en del arbetskamrater på hemtjänsten i Östhammar
(yngre och äldre) som är härliga. Men om jag har landat? Nej, och jag tror inte jag kommer att
göra det. För jag tror inte jag kommer kunna förstå förödelsen och omfattningen av bilbomben
och skjutningarna i Norge någonstin. Borde jag kunna förstå i framtiden? Det är möjligt, men i
dagsläget känns det som att jag aldrg kommer det. Det har nämligen gått tre veckor. Jag nyper
mig fortfarande lite lätt i armen... På bara väldigt kort tid har det hänt saker som jag ifrågasatt vad
det finns för mening till att det skett. Även detta är en sådan sak. När det händer sådana här saker
börjar man ifrågasätta vad för saker som är viktiga i livet.
Någonstans under dessa tre veckor, har jag känt att jag velat ventillera mig... men vad ska jag
ventillera. De känslor och tankar som finns inuti mig kring detta far runt och är en enda röra. Jag
kommer aldrig förstå. Det är kanske inte meningen att en människa som är frisk psykiskt ska göra
det heller? Jag vet att jag inte kan göra någonting åt det förflutna, men jag kan ändå inte släppa det
helt för tillfället.
Någon sa till mig; "Jag orkar inte bry mig om det där..." Vem det var, det låter jag var osagt. Alla
människor har sin egen uppfattning kring saker och ting. Men jag kan ändå inte låta bli att funderar
på om vi bara ska släppa det, släppa ett massmord riktat mot en hel nation, ett massmord som tog
död på en hel nations framtid. riktat mot oskyldiga vuxna och barn som trodde på mänskligheten
och dess värde? Ska vi låta en människa med, enligt mig, sned människosyn gå lös på oskyldiga
människor utan att vi inte reagerar?
Kort efter händelsena läste jag en intervju med Norges statsminister Jens Stoltenberg. Inte ett öga
var torrt. På en av bilderna står han och blickar ut över regeringsbyggnaden... På en annan bild är
hans blick helt tom... ögonen nästintill blanka. Hans innersta tankar har ingen riktigt fått reda på.
Det enda han sa i denna intervjun är att han gråtit massa och att det är nyttigt att göra det. Stoltenberg
är en av de som förlorat en vän eller närstående i attacken. När han höll talet i kyrkan tog jag honom
till mig... hans öppenhet, hans sätt att visa känslor - han gick rakt genom tv-rutan och det kom en tår
hos mig.
Jens Stoltenbergs tal
SSU's föredetta ordförande Jytte Guteland talade på minnesstunden i Oslo
Det finns mycket jag känner att jag skulle vilja skriva. Men det känns någonstans som att orden
inte räcker till. Det känns också någonstans som att jag inte kan samla orden eftersom de är så många
och jag inte riktigt vet hur jag ska formulera allting. Denna händelse sträckte sig långt ut över Sveriges
gränser och har berört en hel värld. De som dog skall aldrig glömmas.
Dessa dog i Norge, på grund av Anders Behring Breivik
Sharidyn Svebakk-Bøhn,
Född 970717, från Drammen
(Dog på Utøya
Silje Merete Fjellbu,
Född 931113, från Tinninn
(Dog på Utøya)
Bano Abobakar Rashid
Född 921228, från Nesodden
(Dog på Utøya)
Syvert Knudsen,
Född 930821, från Lyngdal
(Dog på Utøya)
Diderik Aamodt Olsen
Född 920603, från Nesodden
(Dog på Utøya)
Simon Sæbø
Född 920725, från Salanger
(Dog på Utøya)
Synne Røyneland
Född 930118, från Oslo
(Dog på Utøya)
Anne Lise Holter
Född 590916, från i Østfold
(Dog vid regeringskvarteret)
Hanne A. Balch Fjalestad
Född 671013, från Lunner
(Dog på Utøya)
Trond Berntsen
Född 600512, från Övre Eiker
(Dog på Utøya)
Birgitte Smetbak
Född 960225, från Nøtterøy
(Dog på Utøya)
Margrethe Bøyum Kløven
Född 950303, från Bærum
(Dog på Utøya)
Even Flugstad Malmedal
Född 921216, från Gjøvik
(Dog på Utøya)
Tamta Lipartelliani
Född 880107, från Georgien
(Dog på Utøya)
Kevin Daae Berland
Född 960624, från Askøy
(Dog på Utøya)
Silje Stamneshagen
Född 930515, från Askøy
(Utøya)
Hanne Kristine Fridtun
Född 910815, från Stryn
(Dog på Utøya)
Kjersti Berg Sand
Född 841010, från Nord-Odal
(Dog i Regeringskvarteret)
Håkon Ødegaard
Född 940518, från Trondheim
(Dog på Utøya)
Sondre Furseth Dale
Född 940219, från Haugesund
(Dog på Utøya)
Henrik André Pedersen
Född 840219, från Porsanger
(Dog på Utøya)
Eivind Hovden
Född 960126, från Tokke
(Dog på Utøya)
Rolf Christopher Johansen Perreau
Född 860609, från Trondheim
(Dog på Utøya)
Sverre Flåte Bjørkavåg
Född 830101, från Sula
(Dog på Utøya)
Eva Kathinka Lütken
Född 940703, från Sarpsborg
(Dog på Utøya)
Ismail Haji Ahmed
Född 910823, från Hamar
(Dog på Utøya)
Maria Maagerø Johannesen
Född 940324, från Nøtterøy
(Dog på Utøya)
Modupe Ellen Awoyemi
Född 950814, från Drammen
(Dog på Utøya)
Lene Maria Bergum
Född 920316, från Namos
(Dog på Utøya)
Guro Vartdal Håvoll
Född 930617, från Ørsta
(Dog på Utøya)
Marianne Sandvik
Född 950314, från Stavanger
(Dog på Utøya)
Andreas Dalby Grønnesby
Född 940716, från Stange
(Dog på Utøya)
Sondre Kjøren
Född 940616, från Orkdal
(Dog på Utøya)
Bendik Rosnæs Ellingsen
Född 930126, från Rygge
(Dog på Utøya)
Gizem Dogan
Född 940501, från Trondheim
(Dog på Utøya)
Snorre Haller
Född 810429, från Trondheim
(Dog på Utøya)
Johannes Buø
Född 961105, från Mandal
(Dog på Utøya)
Gunnar Linaker
Född 880707, från Bardu
(Dog på Utøya)
Tove Åshill Knutsen
Född 540731, från Oslo
(Dog vid Regeringskvarteret)
Hanna M. Orvik Endresen
Född 500321, från Oslo
(Dog vid Regeringskvarteret)
Kai Hauge
Född 780731, från Oslo
(Dog vid Regeringskvarteret)
Karar Mustafa Qasim
Född 920222, från Vestby.
(Dog på Utøya)
Andreas Edvardsen
Född 921130, från Sarpsborg
(Dog på Utøya)
Ronja Søttar Johansen
Född 940203, från Vefsn
(Dog på Utøya)
Emil Okkenhaug
Född 951102, från Levanger
(Dog på Utøya)
Åsta Sofie Helland Dahl
Född 941119, från Sortland
(Dog på Utøya)
Monica Iselin Didriksen
Född 930218, från Sund
(Dog på Utøya)
Rune Havdal
Född 671216, från Øvre Eiker
(Dog på Utøya)
Tore Eikeland
Född 900518, från Bergen
(Dog på Utøya)
Espen Jørgensen
Född 940606, från Bodø
(Dog på Utøya)
Karin Elena Holst
Född 950818, från Rana
(Dog på Utøya)
Aleksander Aas Eriksen
Född 940829, från Meråker
(Dog på Utøya)
Victoria Stenberg
Född 931023, från Nes
(Dog på Utøya)
Ruth Benedicte Vatndal Nilsen
Född 951001, från Tønsberg
(Dog på Utøya)
Isabel Victoria Green Sogn
Född 940318, från Oslo
(Dog på Utøya)
Ida Beathe Rogne
Född 931108, från Østre Toten
(Dog på Utøya)
Elisabeth Trønnes Lie
Född 950309, från Halden
(Dog på Utøya)
Monica Elisabeth Bøsei
Född 660120, från Hole
(Dog på Utøya)
Håvard Vederhus
Född 891110, från Oslo
(Dog på Utøya)
Carina Borgund
Född 930325, från Oslo
(Dog på Utøya)
Ingrid Berg Heggelund
Född 920920, från Ås
(Dog på Utøya)
Tarald Kuven Mjelde
Född 930123, från Osterøy
(Dog på Utøya)
Porntip Ardam
Född 900118, från Oslo
(Dog på Utøya)
Andrine Bakkene Espeland
Född 940730, från Fredrikstad
(Dog på Utøya)
Torjus Jakobsen Blattman
Född 930919, från Kristiansand
(Dog på Utøya)
Jamil Rafal Mohamad Jamil
Född 910305, från Eigersund
(Dog på Utøya)
Tina Sukuvara
Född 920902, från Vadsø
(Dog på Utøya)
Fredrik Lund Schjetne
Född 920816, från Eidsvoll
(Dog på Utøya)
Steinar Jessen
Född 950117, från Alta
(Dog på Utøya)
Lejla Selaci
Född 940109, från Fredrikstad
(Dog på Utøya)
Henrik Rasmussen
Född 930218, från Hadsel
(Dog på Utøya)
Thomas Margido Antonsen
Född 950625, från Oslo
(Dog på Utøya)
Mona Abdinur
Född 930203, från Oslo
(Dog på Utøya)
Anders Kristiansen
Född 930130, från Bardu
(Dog på Utøya)
Jon Vegard Lervåg
Född 790217, från Oslo
(Dog i Regeringskvarteret)
Ida Marie Hill
Född 770220, från Oslo
(Dog i Regeringskvarteret)
Hanne Ekroll Løvlie
Född 810629, från Oslo
(Dog i Regeringskvarteret)
Det har myntats en del minnesvärda ord under denna tuffa tid. En mening är denna:
"Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur
mycket kärlek vi som är många kan visa."
Denna mening har satt sig fast i mig och kommer alltid finnas där.
Meningen tror jag har innebörden, att tillsammans är vi starka och kan övervinna allting.
Jag vill skriva mer, men finner inga ord nog som kan sätta en prägel på denna tragedi.
Tiden läker sår sägs det. Och det är möjligt att det är så. Men för många kommer denna
händelse att ligga kvar som ett stort ärr i hjärtat. Minnen kommer bestå. Det är många
norrmän som förlorade någon de kände. Vi kan försöka bära de människornas sorg, stå
enade med dem. Finnas där. Vi måste tillsammans fortsätta kämpa för människors rättigheter,
värde och rätt till att leva. Anders Berhing Breivik såg ner som människor, men hade själv
ett leverne och ett tankesätt som skrek dubbelmoral. Han menade på att människor inte
skulle få socialbidrag och dylikt, när det var han själv som kostade samhället pengar genom
att leva på det. Kan det kallas för annat än dubbelmoral?
Den 22 juli utvecklades till en svart dag i Norges historia, en svart dag i världshistorien.
Den 22 juli tog Anders Behring Breivik demokratin som gisslan. Nu ska vi som kämpar för
demokratin tar vi tillbaka den. Jag är stolt att vara SSU-medlem. Tillsammans står vi enade,
tillsammans är vi starka och kan övervinna allting.
Vila i frid alla ni som föll offen för en psykopats dåd. En människa som inte visste eller vet
vad mänskligt värde är.
Over and out.
Det blir inte bättre än så här just nu...
närmast förklarar svenska damlandslaget som sopor efter kvällens förlust med 3-1
mot Japan. Det är ingen som sitter bakom tv:n därhemma som skriver, som kunnat stå
på planen och ändrat på dagens resultat. Jag varken orkar eller tycker det är värt att sitta
och skriva ner svenska damlandslaget. Hedvin Lindahl gjorde två grova tavlor, samtidigt
som resten av laget spelade dåligt. Matchen är över nu, gjort är gjort. Visst en VM-final smäller
högre än en bronsmatch. Men det är lite av återkomst för svensk damfotboll nu. Vi måste faktiskt
se att det skett en generationsväxling sedan senaste det var VM (2007). Det blir inte bättre
än så här just nu...
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
När orden inte räcker till, när skrivna ord blir till tårar
lördags förra helgen... och då har jag ytterligare ett kvällspass imorgon som ska avverkas.
Det är med blandade känslor jag går mot ledighet. Glädje, blandas lite mer tårar just nu.
Och det har inte med jobbet att göra. Alltså visst, vissa dagar är väldigt jobbigt, medan
andra är roliga och man känner att man får tillbaka mycket av dem man hjälper. Men det
är något annat som fångar mina tankar just nu. På onsdag ska jag ställa ut Fanny på en
inofficiell hundutställning i Möklinta och det är något jag ser fram emot. Och ikväll hade
jag trevligt umgänge när jag var hos Fannys uppfödare och hälsade på. Tycker Fannys
uppfödare är grymt duktig på hundar och kunnig, samt att hon är väldigt trevlig. Men min
glädje grumlas lite just ikväll...
Jag tror inte vi riktigt förstår en del saker som händer omkring oss i livet, varför vissa saker
sker. Jag gör det delvis inte ikväll. När jag kom hem från Fannys uppfödare möttes jag av det
dystra beskedet att pappas kusin, 53 år gammal, fått en massiv hjärnblödning. Som att inte
det vore nog så har han epilepsi och hjärtproblem sedan tidigare. Jag finner ingen mening
till att detta har hänt. Normalt fall är jag en människa som tror på ödet; en människa som
tror att vissa saker sker utav en anledning. Men ikväll undrar jag. Pappa pratade med honom
för ca 2 månader sedan och fick då veta att han var ganska dålig. Vi pratade om att åka dit.
Men det blev aldrig av. Idag ligger han nedsövd. Vad kan man dessutom förvänta sig efter
en massiv hjärnblödning... jag vågar knappt tänka på följderna, för jag vet dem. Jag vill inte
heller tänka på följderna, för jag har sett dem med egna ögon... jobbat med människor som
honom och känner bara att det vore bättre om de fick gå över till andra sidan. Jag hatar verkligen
att se människor lida, se människor sakna livsgnista... Jag vill naturligtvis inte att min pappas
kusin ska passera till andra sidan. Jag har ingen aning ens om vad följderna av detta kommer att
bli. Det finns faktiskt dem som återhämtar sig någolunda också. Men när någon säger massiv,
så vet man aldrig vilken innebörd den har förrän efter.
Häromdagen hade jag ett samtal med en kvinna som jag hjälpte. Jag tycker jättemycket om att
gå till henne och hjälpa henne, för vi pratar om allting mellan himmel och jord. Igår hade jag lite
extra tid över, så jag satt kvar en stund extra hos henne och pratade. Vi kom in på djupa saker såsom
tro. Jag tror hon blev lite bestört när jag berättade att gå i kyrkan var bland det värsta jag visste,
och att jag inte trodde på gud för att "han" förstör så mycket i denna världen om det nu är han som
bestämmer. Allas förklaringar för mig när det gäller gud, har varit att "han" är god. Men när oskyldiga
barn dör utan anledning (barn som skulle haft ett långt liv framför sig), då undrar man om "han" han
verklingen är så god. Därför har jag valt att inte tro på gud, att inte var religiös... för jag finner inget
vettig med det eller någon mening. Den här kvinnan sa att jag ändå måste tro på något...
Och ja, det gör jag nog... jag tror på ödet, att saker händer utav en slump bara. Jag tror inte vi kan
planera eller bestämma saker över vårat liv. Jag tror innerst inne att vi inte heller kan styra våra liv
själva. För det är många som dör mot sin vilja, i t ex bilolyckor. Och jag tror ingen av dessa personer
väljer att de ska vara med i bilolyckor eller att de ska dö. Jag tror heller inte att de som orsakat
olyckorna, tänkt att de vill skapa en bilolycka (även om det finns en del psykiskt sjuka som kanske
tänker tanken). Ni förstår hur jag menar...
Jag känner att det finns så mycket inom mig som jag vill få ut, men som jag har svårt att formulera med
ord. Jag känner just nu på grund av det som hänt att det är lättare att formulera det med tårar (även om
jag inte direkt gråter). Men tårarna finns där i ögonen och gör sig påmind. Vad är meningen med livet?
Vad är meningen med det som sker? Den person som kan ge mig svar på denna fråga ska jag helgonförklara.
Dock kan ingen ge mig de svaren... för ingen vet och kommer någonsin göra. Det enda jag vet är att varje
liv, oavsett hur tragiskt, negativt och konstigt det än låter, är lånad tid. För det tar slut...
Går genom dimman...
2 timmars sömn natten mellan torsdag och fredag, en resa till tärnsjö för
att träffa Minna och hennes finska lapphund Elina. Jag åkte hemifrån klockan
06. Var hemma ca kvart över sju på kvällen. Somnade sent i fredags natt.
Jobb 15.30 till 22 i Lördags. 4 timmars sömn mellan Lördag och idag. Och jobb
idag 07.00 till 15.30 ( klockan ringde 05.45 imorse). Är det konstigt att jag känner
att det är lite suddigt just nu? :) Jobbandet fortsätter även imorgon med jobbpass
7.30-15.30. Så blir tidig morgon imorn med. Jag känner mig en aning sliten, så ska
bli otroligt skönt att vara ledig på tisdag. Hoppas att jag får spendera tisdagens hos
den bästa. Men det visar sig vad som händer och sker till på tisdag. Dör inte av
att vara hemma heller. Men skulle vara ännu bättre att spendera den hos
den bästa :) Den som lever får se.
Har en tuff arbetsvecka framför mig; Jobb måndag, onsdag, torsdag och fredag
mellan 7.30 och 15.30. Jag tror att jag är ledig i helgen, men har egentligen
ingen aning. Står inga tider på mitt schema på helgen, men extra arbetspass. Men
man kanske bör få veta tider om man nu ska jobba. Aja, får prata med chefen imorgon.
Kommer säkert blir bra... fast hoppas på ett sätt att jag är ledig eftersom jag jobbar
måndagen i vecka 27 med. Känns inte riktigt okej att jobba 6 dagar i rad (vilket jag
dels tror är olagligt, samt att jag inte tror aatt någon sätts på ett schema så den måste
jobba sex dagar i rad. Den som lever får se helt enkelt :) Får se imorn om jag får något
uträtt kring det :)
Nu orkar inte jag skriva mer. Ögona faller ihop som korthus. Så det är nog dags att avsluta
här. Önskar jag hade haft något mer vettigt och seriöst att skriva om. Men är för trött för att
ens överväga en sådan sak just nu med.
Så på återseende gott folk. Sovgott Godnatt...
