Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Jag vet inte var jag ska börja, för jag känner mig så tom, så uppriven.
Hela jag är som ett öppet sår som någon strör salt i just nu. Det gör väldigt
ont... fruktansvärt ont. Benen är svaga, blicken oklar... jag vill gråta hela tiden,
men har tvingats hålla igen hela eftermiddagen. Jag har varit i stan, trots att jag
haft fruktansvärd huvudvärk (som tvingade mig sjukanmäla mig imorse från jobbet).
Och jag har kämpat mot att inte gråta. Men jag tänker inte hålla igen nu. I
eftermiddags färgades min himmel svar. Det var som att vända ett blad på bara en
minut. Från att vara glad, var det som att någon satte en kniv i mitt hjärta. För det
är precis så det känns nu.




I flera år har jag kämpat med mig själv, försökt finna en trygg tillvaro i mitt ganska
så kaosartade liv, där jag stundtals mått extremt dåligt och haft tankar på att inte
leva mera. Jag hade gått på en del minor innan jag träffade denna personen, en person
som jag till början trodde var som alla andra. En person som jag till början bara trodde
hade en sak i huvudet. Men det var en person som kom att visa mig motsatsen, visa
mig att jag hade ett värde och som gjorde mitt liv till det bättre när vi träffades.
Men jag förvaltade inte det. Istället för att lita på personen så var jag oerhört svartsjuk,
hade ett fruktansvärt kontrollbehov och bröt sakta ner denna medmänniska. Något som
förstörde ganska mycket, något som jag emellanåt har hatat mig själv för under så
många månader. Mitt självdestruktiva beteende bröt ner även mig. För att överleva
var jag tvungen att ändra mig... både för mig själv och för mina medmänniskor. En
förändring som kanske kom för sent. I dagsläget känns det så... även om jag hoppas
att det inte ska vara det.

Just nu känner jag mig oduglig, otillräcklig. Jag minns att jag sa till min vän att jag säkert
skulle komma att vara oskuld till jag fyllt 40. Det blev visserligen inte så. Men jag har funderat
under flera månader och under de senaste åren om det är menat att jag ska leva själv
i denna värld. För allting som händer och sker, ter sig så. Hur kan det vara så svårt att finna
någon som kan tycka om en, som inte ger upp en för någon annan... som ser mig som nummer
1. Jag har inte varit nummer 1 någongång under dessa år...

Jag vet inte om jag kommer våga älska igen. För jag vill inte älska någon annan. Jag tror
Jag har känt på sista tiden; det är denna människan eller ingen.
Det är möjligt att jag på grund av detta blir själv för alltid. Men i så fall får det vara så.
Det har inte spelat ågon roll hur mycket jag visat denna människan hur mycket jag tycker om
eller hur mycket jag bryr honom. Istället har jag känt att människan tyckt att jag lagt mig för
mycket i, när jag bara velat honom väl. Jag egentligen bara varit ordentlig förälskad en gång
i mitt liv och det är i denna människan...

Imorse kände jag för första gången på länge att jag började få ordning på mitt liv. Jag har
känt mig som en vilsen fågel under lång tid. Men jag har ett extrajobb nu på hemtjänsten som
jag tycker är helt okej, jag kände glädje till att spela innebandy i höst igen, jag anmälde mig
till högskoleprovet imorse och jag ska försöka komma in på universitet/högskola till våren
för att plugga och utbilda mig. Jag söker till och med egen lägenhet, jag har till och med planer
på att kanske köpa en om det inte går att hitta någon, om jag börjar plugga. Allt kändes bra och
det kändes som att jag äntligen hittat en plats i tillvaron att landa och slå mig ner på... tills i
eftermiddags, då allt jag planterat; min framtid, mina tankar osv, bara rycktes upp ur jorden
med rötter och allting. Nu är min himmel kolsvart... tiden rinner iväg som sanden genom
fingrarna och jag känner hur alla mina drömmar dör... Det finns inget ljus nu. Jag vill bara
lägga mig ner i sängen, trycka huvudet hårt i kudden och hoppas att jag somnar snabbt.
Tårarna bara rinner... Jag har förlorat min käraste medmänniska...


Dessa låtar spelas för fullt i min dator just nu:

















With Love
Jenny