Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Jag vet inte vad jag ska skriva just nu.
Jag har ingen större lust till att skriva en massa matnyttiga saker
eller om saker som berör. Det enda jag är just nu är less, samt att jag har
lust att spy galla över en massa saker.På grund av detta, känner jag ingen lust till någonting.
En människa som egentligen borde ha dömt mig och tyckt både det ena och andra
om mig, tar utan någon som helst påverkan från mig, samma slutsats som mig kring
saker och ting. Och jag blir bara mer och mer övertygad om att jag har rätt, frågan
är bara hur lång tid det dröjer innan det uppdagar sig...

För mig är varje morgon som att försöka andas genom näsan när man är jätteförkyld.
Det vill säga att eftersom det inte går, kvävs man. Varje morgon känns det som att jag
håller på att kvävas, jag får gråtattacker och känner för att gå och leta
reda på något rep och hänga mig eller att ta en pistol och skjuta mig själv med.
Jag har en fruktansvärd ilska och stor sorg inom mig.



Allt som kändes ljust i mitt liv, känns helt plötsligt bäcksvart. Jag ser ingen framtid just
nu. Jag har bakbundna händer och kan inte göra någonting åt situationen. Kanske går
det min väg, kanske inte. Hur som helst kan jag inte påverka det ett dugg just nu. Och
det är väldigt frustrerade. Jag undrar ibland vad jag ska göra för att "du" ska vakna upp
och se att du inte kommer bli ensam med mig och vad jag ska göra för att du ska känna
att det jag säger med att tryggheten finns hos mig, verkligen stämmer. Jag har den, men du
tillåter dig inte att ta emot den. Jag förstår ibland inte varför du aldrig har tillåtit dig att ta
emot av min trygghet. För den finns där, om du bara kunde öppna dina ögon. Den finns där...
allting finns där om du bara vill. Jag går inte... jag tänker inte gå en millimeter från var jag står nu.
Om det så ska bli min död så är jag beredd på det. Det finns du och ingen annan för mig.
Bara du... Tusentals yngre killar med superkroppar (som alla tjejer/kvinnor trånar efter), har passerat
mina synfält. Jag har inte följt dem med blicken ens en millimeter, för du är perfekt som du är.
Du kommer inte bli ensam med mig, för om det vore så skulle inte jag finnas kvar i dagsläget...
nästan tre år senare. Då skulle jag följt en av de där kropparna med blicken och gått. Men det
spelar ingen roll vem som kommer i mitt synfält. För mig är du perfekt... det finns ingen annan bättre...
för mig är du den som jag vill dela mitt liv med... Jag vill inte ha någon annan; ingen yngre, ingen
mer muskulös... du är den snyggaste jag vet, den mest underbara människan jag vet. Visst du har
brister precis som alla andra. Men jag älskar dig för den du är, alla dina sidor och brister.... Jag älskar
din personlighet. En personlighet är individuell, därför vet jag att jag aldrig kommer kunna älska någon
annan... Jag vet att jag dör utan dig. Men det får väl bli så... jag orkar inte bry mig om jag lever
eller dör just nu. Ett liv utan dig är inte ett liv som är värt att leva... Du är min himmel, luften jag
andas... Utan dig dör jag...
Jag må va ung, men skulle när som helst kunna fråga dig om du ville gifta dig med mig...