Vattholma Sporthall it is... Officiell comeback
Jag går nog min konstigaste innebandysäsong till mötes - för den kanske bara blir med
pipan i handen hela säsongen som det ser ut nu. Ser väldigt svart ut för Rasbo IK's damlag
även om jag verkligen hoppas det blir en lösning, även om det så är bara någon timme innan
laget ska vara anmält till seriespel... spelartapp, utan tränare... vi var några som skulle kunna
tänka oss att köra säsongen utan tränare - av kärlek till sporten och för att vi vill spela, oavsett
hur det blir med allting annat. Men det finns inga svar i dagsläget och det gnager hos mig.
Hade sett fram emot att innebandyn skulle börja igen, skönt att få göra någonting som man
älskar och som får en att tänka på annat. För jag är som en berg och dalbana... när jag jobbar
eller gör något så funkar jag, för då hinner jag inte tänka. Men minsta paus jag får så kommer
saknaden och längtan efter min käraste medmänniska och många gånger också tårarna.
Och jag vet att känslorna jag har är föralltid...
Hur som helst, ni som följer bloggen, vet att ledbandet i mitt vänstra knä gick åt skogen i
våras efter en krasch på skidor... Känslan var som att sitta bakom ratten i en bil och det var
fullt med dimma framför mig på vägen, men helt klart bakåt... och det enda jag kunde se
var innebandyn passera i backspegeln... Så orolig var jag för att det skulle vara över.
Men efter några plojmatcher i en minicup för P10 i klubben, så såg jag lite hur dimman
lättade. Men under sommaren har jag inte upplevt någon förbättrning, inte heller försämring.
Smärtan finns där och gör sig påmind ibland. Men det är oftast när det är kallt ute. Värmer
jag upp, upplever jag inte att det finns någon smärta där - och det är så jag ska hoppas det
känns när jag kommer igång på planen igen oavsett om det blir som spelare eller enbart domare.
Nu är det i alla fall klart var comebacken kommer att bli. Den 3 september dömer jag träningsmatch;
DJ17 mellan Storvreta IBK och Djurgården. Det ska bli riktigt kul. Ser fram emot att få beträda
planen igen. Jag har saknat att höra fotsulor mot sporthallsgolv... och faktiskt även doften av svett,
eftersom jag anser att det bevisar att man sliter hårt ;) Haha. Nä då, men just nu känns det jävligt
kul att få döma igen. Det var ett tag sedan, och meningen är ju att jag ska klättra i åldrarna iår med
när det gäller dömandet eftersom jag går steg 2-kurs om cirka en månad. Så skönt att redan nu
börja. Men det är klart att det är lite jobbigt, för har man dömt de som är 12 och yngre, då är man
mera en "lekledare". I de högre klasserna är det blodigt allvar och där är det bara vara benhård.
För de ska ju kunna reglerna är det ju meningen... Så kan det vara.
Jag jobbar hela helgen, plus måndag förmiddag. Men det blir ju fina pengar i alla fall :)
Tjänar bara 2500 kronor på att jobba dag nu idag lördag och imorgon söndag. Så det är bara
tacka att ta emot, även om jag har en tendens till värk i axlarna. Men det får man när man har
slagsmål med en armstödstrumpa. Det ni, det är det väldigt få som har sett. Hittar inte ens
en bild på det på google som stämmer in med den som jag använder på en brukare. Den är
inte att leka med när den ska tas på i alla fall. Det är tur att man spelat innebandy så det finns
lite muskler där, även om jag tycker mina biceps ser aningen tunna ut just nu =O Tycker inte
om att de gör det... för jag har inte gått ner i vikt vilket betyder att det inte är fett som försvunnit :(
Då får bli armhävningar framöver tror jag. För jag ska vara biff. Älskar känslan av när skjortan
ser ut som den ska spricka när man spänner musklerna :P Men ska nog ta lite träningsvecka nästa
vecka. Kommer ha tre olydiga hundar här då. Förutom min egna olydiga Fanny, så kommer
Kiltti (Samejäntans Ranyah) och Grus (Riskatsurkan Hetta-Tappuri) också vara här. Kommer
bli rally här hemma och minst sagt fullt upp :P Så de behöver nog lite motion precis som jag :)
Sedan är det utställning för Fanny på Tierps Arena den 4 september...
Avslutar med denna bilden. Den är tillägnad dig, min kära medmänniska, för att
du ska fatta hur mycket jag tycker om dig. Älskar dig föralltid. Ibland säger bilder
mer än ord...:
Chest to chest. Nose to nose. Palm to palm
We were always just that close. Wrist to wrist
Toe to toe. Lips that felt just like the inside of a rose
Eye to eye. Cheek to cheek. Side by side. You were
sleeping next to me. Arm in arm. Dusk to dawn. With
the curtains drawn.
For every stoplight I didn't make. Every chance I did or
I didn't take. All the nights I went too far. All the boys that
broke my heart. All the doors that I had to close. All the
things I knew but I didn't know. Thank God for all I missed
Cause it led me here to this... to you...
pipan i handen hela säsongen som det ser ut nu. Ser väldigt svart ut för Rasbo IK's damlag
även om jag verkligen hoppas det blir en lösning, även om det så är bara någon timme innan
laget ska vara anmält till seriespel... spelartapp, utan tränare... vi var några som skulle kunna
tänka oss att köra säsongen utan tränare - av kärlek till sporten och för att vi vill spela, oavsett
hur det blir med allting annat. Men det finns inga svar i dagsläget och det gnager hos mig.
Hade sett fram emot att innebandyn skulle börja igen, skönt att få göra någonting som man
älskar och som får en att tänka på annat. För jag är som en berg och dalbana... när jag jobbar
eller gör något så funkar jag, för då hinner jag inte tänka. Men minsta paus jag får så kommer
saknaden och längtan efter min käraste medmänniska och många gånger också tårarna.
Och jag vet att känslorna jag har är föralltid...
Hur som helst, ni som följer bloggen, vet att ledbandet i mitt vänstra knä gick åt skogen i
våras efter en krasch på skidor... Känslan var som att sitta bakom ratten i en bil och det var
fullt med dimma framför mig på vägen, men helt klart bakåt... och det enda jag kunde se
var innebandyn passera i backspegeln... Så orolig var jag för att det skulle vara över.
Men efter några plojmatcher i en minicup för P10 i klubben, så såg jag lite hur dimman
lättade. Men under sommaren har jag inte upplevt någon förbättrning, inte heller försämring.
Smärtan finns där och gör sig påmind ibland. Men det är oftast när det är kallt ute. Värmer
jag upp, upplever jag inte att det finns någon smärta där - och det är så jag ska hoppas det
känns när jag kommer igång på planen igen oavsett om det blir som spelare eller enbart domare.
Nu är det i alla fall klart var comebacken kommer att bli. Den 3 september dömer jag träningsmatch;
DJ17 mellan Storvreta IBK och Djurgården. Det ska bli riktigt kul. Ser fram emot att få beträda
planen igen. Jag har saknat att höra fotsulor mot sporthallsgolv... och faktiskt även doften av svett,
eftersom jag anser att det bevisar att man sliter hårt ;) Haha. Nä då, men just nu känns det jävligt
kul att få döma igen. Det var ett tag sedan, och meningen är ju att jag ska klättra i åldrarna iår med
när det gäller dömandet eftersom jag går steg 2-kurs om cirka en månad. Så skönt att redan nu
börja. Men det är klart att det är lite jobbigt, för har man dömt de som är 12 och yngre, då är man
mera en "lekledare". I de högre klasserna är det blodigt allvar och där är det bara vara benhård.
För de ska ju kunna reglerna är det ju meningen... Så kan det vara.
Jag jobbar hela helgen, plus måndag förmiddag. Men det blir ju fina pengar i alla fall :)
Tjänar bara 2500 kronor på att jobba dag nu idag lördag och imorgon söndag. Så det är bara
tacka att ta emot, även om jag har en tendens till värk i axlarna. Men det får man när man har
slagsmål med en armstödstrumpa. Det ni, det är det väldigt få som har sett. Hittar inte ens
en bild på det på google som stämmer in med den som jag använder på en brukare. Den är
inte att leka med när den ska tas på i alla fall. Det är tur att man spelat innebandy så det finns
lite muskler där, även om jag tycker mina biceps ser aningen tunna ut just nu =O Tycker inte
om att de gör det... för jag har inte gått ner i vikt vilket betyder att det inte är fett som försvunnit :(
Då får bli armhävningar framöver tror jag. För jag ska vara biff. Älskar känslan av när skjortan
ser ut som den ska spricka när man spänner musklerna :P Men ska nog ta lite träningsvecka nästa
vecka. Kommer ha tre olydiga hundar här då. Förutom min egna olydiga Fanny, så kommer
Kiltti (Samejäntans Ranyah) och Grus (Riskatsurkan Hetta-Tappuri) också vara här. Kommer
bli rally här hemma och minst sagt fullt upp :P Så de behöver nog lite motion precis som jag :)
Sedan är det utställning för Fanny på Tierps Arena den 4 september...
Avslutar med denna bilden. Den är tillägnad dig, min kära medmänniska, för att
du ska fatta hur mycket jag tycker om dig. Älskar dig föralltid. Ibland säger bilder
mer än ord...:
Chest to chest. Nose to nose. Palm to palm
We were always just that close. Wrist to wrist
Toe to toe. Lips that felt just like the inside of a rose
Eye to eye. Cheek to cheek. Side by side. You were
sleeping next to me. Arm in arm. Dusk to dawn. With
the curtains drawn.
For every stoplight I didn't make. Every chance I did or
I didn't take. All the nights I went too far. All the boys that
broke my heart. All the doors that I had to close. All the
things I knew but I didn't know. Thank God for all I missed
Cause it led me here to this... to you...
Kommentarer
Trackback
