Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Jag går emot en behövlig tre dagars ledighet. Jag har jobbat varje dag utom tisdag sedan
lördags förra helgen... och då har jag ytterligare ett kvällspass imorgon som ska avverkas.
Det är med blandade känslor jag går mot ledighet. Glädje, blandas lite mer tårar just nu.
Och det har inte med jobbet att göra. Alltså visst, vissa dagar är väldigt jobbigt, medan
andra är roliga och man känner att man får tillbaka mycket av dem man hjälper. Men det
är något annat som fångar mina tankar just nu. På onsdag ska jag ställa ut Fanny på en
inofficiell hundutställning i Möklinta och det är något jag ser fram emot. Och ikväll hade
jag trevligt umgänge när jag var hos Fannys uppfödare och hälsade på. Tycker Fannys
uppfödare är grymt duktig på hundar och kunnig, samt att hon är väldigt trevlig. Men min
glädje grumlas lite just ikväll...

Jag tror inte vi riktigt förstår en del saker som händer omkring oss i livet, varför vissa saker
sker. Jag gör det delvis inte ikväll. När jag kom hem från Fannys uppfödare möttes jag av det
dystra beskedet att pappas kusin, 53 år gammal, fått en massiv hjärnblödning. Som att inte
det vore nog så har han epilepsi och hjärtproblem sedan tidigare. Jag finner ingen mening
till att detta har hänt. Normalt fall är jag en människa som tror på ödet; en människa som
tror att vissa saker sker utav en anledning. Men ikväll undrar jag. Pappa pratade med honom
för ca 2 månader sedan och fick då veta att han var ganska dålig. Vi pratade om att åka dit.
Men det blev aldrig av. Idag ligger han nedsövd. Vad kan man dessutom förvänta sig efter
en massiv hjärnblödning... jag vågar knappt tänka på följderna, för jag vet dem. Jag vill inte
heller tänka på följderna, för jag har sett dem med egna ögon... jobbat med människor som
honom och känner bara att det vore bättre om de fick gå över till andra sidan. Jag hatar verkligen
att se människor lida, se människor sakna livsgnista... Jag vill naturligtvis inte att min pappas
kusin ska passera till andra sidan. Jag har ingen aning ens om vad följderna av detta kommer att
bli. Det finns faktiskt dem som återhämtar sig någolunda också. Men när någon säger massiv,
så vet man aldrig vilken innebörd den har förrän efter.




Häromdagen hade jag ett samtal med en kvinna som jag hjälpte. Jag tycker jättemycket om att
gå till henne och hjälpa henne, för vi pratar om allting mellan himmel och jord. Igår hade jag lite
extra tid över, så jag satt kvar en stund extra hos henne och pratade. Vi kom in på djupa saker såsom
tro. Jag tror hon blev lite bestört när jag berättade att gå i kyrkan var bland det värsta jag visste,
och att jag inte trodde på gud för att "han" förstör så mycket i denna världen om det nu är han som
bestämmer. Allas förklaringar för mig när det gäller gud, har varit att "han" är god. Men när oskyldiga
barn dör utan anledning (barn som skulle haft ett långt liv framför sig), då undrar man om "han" han
verklingen är så god. Därför har jag valt att inte tro på gud, att inte var religiös... för jag finner inget
vettig med det eller någon mening. Den här kvinnan sa att jag ändå måste tro på något...
Och ja, det gör jag nog... jag tror på ödet, att saker händer utav en slump bara. Jag tror inte vi kan
planera eller bestämma saker över vårat liv. Jag tror innerst inne att vi inte heller kan styra våra liv
själva. För det är många som dör mot sin vilja, i t ex bilolyckor. Och jag tror ingen av dessa personer
väljer att de ska vara med i bilolyckor eller att de ska dö. Jag tror heller inte att de som orsakat
olyckorna, tänkt att de vill skapa en bilolycka (även om det finns en del psykiskt sjuka som kanske
tänker tanken). Ni förstår hur jag menar...





Jag känner att det finns så mycket inom mig som jag vill få ut, men som jag har svårt att formulera med
ord. Jag känner just nu på grund av det som hänt att det är lättare att formulera det med tårar (även om
jag inte direkt gråter). Men tårarna finns där i ögonen och gör sig påmind. Vad är meningen med livet?
Vad är meningen med det som sker? Den person som kan ge mig svar på denna fråga ska jag helgonförklara.
Dock kan ingen ge mig de svaren... för ingen vet och kommer någonsin göra. Det enda jag vet är att varje
liv, oavsett hur tragiskt, negativt och konstigt det än låter, är lånad tid. För det tar slut...