Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Det känns just nu som att jag ska dö. Inte nog med att jag saknar en person
så det känns som att hjärtat ska sprängas för att jag älskar honom så mycket. Jag har varit
sjuk i över en veckas tid nu. Förkylning... trodde jag enda fram till idag. Jag vaknade upp
med världens värk i nacken. Har aldrig upplevt det innan... värre än värken vid nackspärr
som jag haft en gång tidigare i mitt liv. Kan vrida huvudet och så. Men det gör jätteont när
jag rör nacken, samt att jag nu ikväll har börjat få huvudvärk. Idag på jobbet höll jag dessutom
på att tuppa av när jag duschade en brukare... fick sätta mig ner på golvet med huvudet mellan
knäna, samtidigt som jag började svettas och var helt illamående. Efter rådfrågan med en
sjuksköterska på min vårdcentral i eftermiddags så kom vi överrens med att ge det till
imorgon. Kan ju vara någon muskel som spökar. Men då jag har haft två fästingbett i
sommar så känner jag mig orolig just nu. Så det är inget kul.



En annan sak som inte heller är kul, är att Grus och Kilti (hundarna som jag varit hundvakt
åt sedan tisdags förra veckan) kommer att åka hem imorgon bitti. Då åker de hem med sina
ägare Jonna och Minna till Piteå. Har ingen lust att släppa iväg dem faktiskt :) Tycker jättemycket
om dem och vill behålla dem båda. Jag är inte van att ha hundar i sängen, då Fanny på grund
av att vi inte ville att hon skulle kissa i soffan, inte fick vara i möblerna som liten och inte är
van vid det överhuvudtaget. Men dessa två hundar är i möblerna rätt mycket. Kilti har legat
både i fåtöljen och i soffan och sovit. Och hon har struntat i plankan som sitter i trappan och hoppat
över den och kommit upp på mitt rum. Så hon har sovit både hos mig när jag sovit i soffan och
även när jag sovit i min egen säng. Och första kvällen hade jag Grus (en hane på ca 18 kg)
låg halvt på mig och sov. De är kelsjuka båda två. Visst det var lite tungt att ha honom sova där,
men han är så mysig den hunden... så var bara trevligt att han ville ligga i soffan en stund.
Har lust att låsa in dem på toaletten imorn bitti och säga att de sprungit bort :) Nä då de ska få
åka hem. Men jag kommer nog fälla en tår när jag ska säga hej då till dem. Jag förstår
inte hur man kan känna sådan kärlek till ett djur. Det är ju inte samma form kärlek som
man känner till en annan person, även om den kan vara lika stark. Men det kommer bli väldigt
tomt utan "Grusi" och "Kiltan" här. Och en som definitivt kommer sakna dem är Fanny. Hon
har alltid varit van att vara ensam. Innan grus och Kilti kom till oss var hon sjövild. Nu har hon
lugnat ner sig, lär sig umgås med andra hundar på ett civiliserat sätt... Så efter denna vecka är
vi alla härhemma övertygade om att Fanny behöver en kompis härhemma. Och jag är sugen
på en finne till... tyvärr finns det ingen som har tillräcklig exteriör. Vill ha en tik som är både
utställningsmässigt bra exteriört, men som även har bra psyke, då jag är sugen på att kanske
testa att skaffa valpar framöver om ett par år. Vi får se vad det blir.

Kilti och Grus...


 Så snygg var jag på utställningen igår.                    Grusi-grusgrop



Flocken är samlad :)


Fanis-Tanis använder sig av valpsittning och ser ut som en hösäck när hon sitter :P


Öh... är det något inne i bilen... Måste titta efter...


Nä... Grus är inte pappa till Fanny, även om det ser ut så. Grus är däremot pappa till
Kilti. Fannys pappa heter Lumikummun Elmeri och bor útanför Gävle.


Och åter till dig som jag älskar