Carro vände hoten till succé
Jag kan fortfarande komma ihåg hur jag friidrottssäsongen 2003 myntade orden:
"Fan Carol
ina Klüft är en jävlig bra friidrottare, men jag kan inte med henne på grund
av hennes agerande". För mig var Carolina naturligtvis en stjärna. Men henne spralliga, lättsamma sätt att se på idrotten var något nytt, något som inte
hörde till det normala - vad som nu är normalt...
Kanske var det Carros "ungdom" som fick henne att agera
som hon gjorde, hon hade inte blivit vuxen än eller hunnit växa
in i rollen som världsstjärna. Jag hade svårt att se henne
bli intervjuad. För mig var en normal friidrottare en störig,
halvkraftig, muskelknutte med brun hudfärg som var kaxig och
extremt snabb, det som jag tyckte kändes normalt. För det var
den bilden som ofta visades upp i samband med till exempel 100-
metersfinalen på herrsidan, som av de allra flesta anses vara det
bästa på ett helt friidrottsevenemang. Carolina växte aldrig in i rollen
som den kaxiga världsstjärnan. Hon växte in i en hjälteroll
och blev så mycket mer än bara en världsstjärna i friidrott.
Hon blev en symbol för svensk friidrott, en person som skulle komma
att betyda så mycket för friidrotten i Sverige, för återväxten inom
friidrotten och en förebild för många.
Idag när jag ser Carolina slår det mig vilken otrolig person hon är, hur hennes
spralliga sätt lärde henne att vara ödmjuk inför friidrotten, hur hon gång på annan
skadat sig inför mästerskap men kämpat sig igenom och stått högst upp på prispallen
i ett OS. Hur hon kämpat sig tillbaka från skador som för en normal människa skulle
ha varit som att dra ner rullgardinen. Hon har växt till en otrolig människa, något jag såg i en intervju inför säsongen.
Det var inte längre snack om mästerskap och att hon verkligen skulle dit. För henne var bara känslan av att vara hel
och äntligen kunna träna och tävla, det som betydde allra mest för henne då. Det är en av anledningarna till att jag
reagerade så jävla negativt när jag i media började läsa om hur vuxna människor, började
hota henne bara för att hon fick åka med till EM fast hon inte alls hade varit i form eller klaratkvalgränsen
under säsongen. En person som jag känner sa till mig ikväll när vi prata om saken att det är förståeligt att
människor kan reagera att "hon får åka på semester", som han uttryckte det.
Och till viss mån håller jag väl med denna personen lite. Men samtidigt så blev jag så otroligt glad
när jag såg att hon hade blivit uttagen. Carro är en tävlingsmänniska - enda ut i fingerspetsarna.
Att förvänta sig något mer än ett misslyckande, kan för många kännas väldigt övermodigt. Men jag var nog en av få svenskar som trodde på henne. Jag visste att får hon bara åka, så kommer bara det att sporra henne att göra allt för att lyckas med bedriften att ta sig till final. Jag var otroligt positiv till hennes medverkan. Och jag fick rätt...
Strax efter klockan 13 idag var hon som sista tjej klar för längdfinal efter kvaltävlinga. Visst hon blev
"bara" tolva. Men "bara tolva" räckte till final... ett scenario som många för längesedan dömt ut. Hon
skulle komma att misslyckas hade domen varit när hon blivit uttagen.
Tack Carro för att du vände de människor som barnsligt hotat dig för att du fått åka till EM. De hoppade
på fel person. Hoppas ni stackars människor som hotat henne, kvävdes av förvåning när
hon slog hål på era fördomar.
Ny insyn på livet...
är i alla fall jobb. Dock så kommer jag troligen jobba 70% fram till slutet av Augusti från
och med denna vecka på det ena. Har redan jobbat 2 dagar denna vecka; idag och igår.
Trots att det fysiskt kan vara ett rätt tufft jobb, så trivs jag... mycket tack vare att jag
har bra arbetskamrater. Känns bra. Jag har jobbat två dagar... och man babblar redan på
som att man har känt personalen hur länge som helst. Det roliga är att jag nästan är den enda av
oss unga tjejer som jobbar, som babblar med de som är lite äldre som jobbar :)
Känns riktigt bra i alla fall. har kommit in ordentligt i det idag, så imorgon under min sista,
introduktionsdag så tror jag det kommer att gå på räls :) I alla fall känns det så nu.
Får hoppas att magkänslan är rätt :)
Just nu känns livet ganska bra. Visst saknar jag en sak i mitt liv... men den saken är som
den är just nu. Jag kan gå och gräva ner mig i den och grubbla. Men jag orkar inte göra det.
Varför grubbla när man kan ta saker och ting som de kommer? Jag skrev för några
veckor sedan om att jag tänkt förändra mig och det går bättre och bättre. Jag
blir mer och mer positiv för varje dag som går. Mitt kontrollbehov, ja det är som det är
med det, men det håller på att lossna det med och bli bättre. Jag har varit van att alltid ha
koll, och det är därför jag planerat saker långt i förväg. Jag planerar fortfarande saker.
Det finns saker i livet, i tillvaron, som måste planeras för att det ska gå att genomföra.
Men sedan andra saker, som jag tidigare planerade, mycket av det har jag försökt släppa.
En person sa förrut till mig, du vet vem du är, att han tyckte att jag var väldigt negativ...
Istället för att se möjligheter eller finna vägar runt hindren så satte jag mig ner, grubblade en
massa, gnällde på allt och alla istället för att sköta mitt. Jag gnäller fortfarande ibland. Jag
tror att det är en sak som kanske inte går att komma ifrån helt. Men jag har blivit bättre.
Jag har själv insett lite hur jag var förrut när jag var negativ. Nu när jag hör människor
säga massa saker som är negativa: t ex att de inte kommer att lyckas med något, har jag
fått en tendens till att blir förbannad. Det finns nämligen så många andra som har det sämre,
som inte ens kanske har den möjligheten som den negativa personen har. Jag har fått veta
av många när det gäller läkaryrket; Ja men då måste du ha toppbetyg och så måste du ju
plugga utav bara helvete. Det kommer bli svårt att komma in på läkarlinjen... det kanske inte
ens är någon mening att söka.
Dessa människor som säger detta irriterar mig. Jag brukar svara dem vänligt:
"Jag vet att det krävs mycket för att bli läkare. Men jag tänker inte bara ge upp och
sätta mig och glo i ett hörn med en vilja jag har. Man måste kämpa. Börjar man tro
redan innan man söker att man inte kan komma in, då är det inte ens någon mening att
söka. Då har man redan förlorat..."
Visst har jag mina downdays som människa. Det finns ingen människa som är en superhjälte
och som orkar vara positiv tjugofyra timmmar om dygnet varenda dag. Alla har sina downdays.
Man har rätt att ha sådana dagar och då bara vara.
Jag mår bra av mitt nya jag och det är väldigt positivt. Jobbiga, trista saker som inträffar
kan faktiskt vara positiva i längden. :)
Mitt egna citat:
"Den dagen du slutar tro, den dagen har du förlorat"
Lisa Nilssons nya underbara låt :)
I Samma Andetag
Hej igen. jag är uppe än. Ser natten möta morgonen
Jag satte mig Och skrev till dig igen
Sover du? Saknar du? Ser du också dagen vakna nu?
Räknar varje andetag... Tills jag kommer hem
Det är samma sol. Samma himmel här. Det är ett vackert
liv. Det är en vacker värld Och en vacker dag Är väl du
och jag På samma plats? I samma andetag?
Nytt hotell. Varje helg Nya människor varje kväll
Är det nåt? Händer nåt, du ringer väl?
Det är samma natt. Samma stjärnor här
Det är ett vackert liv. Det är en vacker värld
Och en vacker dag Är väl du och jag På samma plats?
I samma andetag
Vi rusar fram och vi kan inte stanna Två parallella liv
på skilda spår. All tid går åt till att få tid tillsammans
Och färdas mot ett nu vi inte når
Hej igen Jag är uppe än. Ser natten möta morgonen
Räknar varje Hjärtslag tills jag kommer hem.
Det är samma natt. Samma stjärnor här
Det är ett vackert liv. Det är en vacker värld
Och en vacker dag Är väl du och jag På samma plats?
I samma andetag
Det är samma natt. Samma stjärnor här
Det är ett vackert liv. Det är en vacker värld
Och en vacker dag Är väl du och jag På samma plats?
I samma andetag
Älskar denna Lisa Nilsson låt. Tycker att Lisa Nilsson är en
av Sveriges bästa kvinnliga artister någonsin. Hon är i alla
fall en av mina favoritartister. Älskar denna låten. Hoppas att
du som läser detta inlägg också kan tycka om låten lika
mycket som mig.
Recept á lá Ullastil
åsido). Receptet var på en fruktkaka där en av "ingredienserna" skulle
vara whiskey. Det är säkert flera av er som läser bloggen som har läst
detta skämtrecept. Jag publicerar det i alla fall från webben, där det dock
känns lite förkortat:
1 dl socker
4 ägg
2 dl torkad frukt
1 tsk salt
1 dl farinsocker
4 msk citronsaft
nötter
2 liter whisky
Ta fram en mellanstor skål.
Kolla whiskyn genom att smaka.
Häll whisky i ett decilitermått och drick.
Upprepa.
Sätt på elvispen.
Smaka återigen på whiskyn, om den fortfarande håller kvalitén.
Blanda 1 dl smör i en stor skål, lägg till 1 msk socker och vispa igen.
Kolla om whiskyn fortfarande är god, drick ännu en kopp.
Schtäng av elvischpen.
Knäck två hönor och schläng i schkålen, med all torkad fjukt…
Schätt på elvischpen igen.
Om den fjuktade torken fastnar i schkålen, vrid loss den med en muvschkrejsel.
Schmaka sen om whiskyn fortfarande är god.
Schen schka du schila 2 dl schalt, eller nåt schånt. De é inte schå noga.
Kolla whischkyn.
Schila citronsaften, lägg till en mat…sched… och schå socker,
eller nåt, va fan.
Schmörj ugnen.
Vrid kakformen på 220 grader, glöm inte att schtänga av elvischpen.
Schläng ut schkålen genom fönschtret, och … schå kolla schen
whiskyn.
Gå å lägg dej… Vem fan schänner för å äta en jävla fjuktkaka
Igår pratade jag med Ulla därför att jag ville ha ett recept som hennes
mamma har på en smörgåstårta. Ett riktigt gott recept. Då skämtade hon
till det i mailet med receptet. Så här skrev ´hon:
Här kommer receptet dådå ;)
Till sj bottnar å så får du använda va fan du känner för ^^ Men vi brukar använda hönökaka eller va de nu e för runda kakor vi använder oss av :)
Sen till första fyllnaden mellan de 2 första bottnaderna ska man ha:
6 ägg (som man hackar och har i)
100 g majonäs (rågad dl)
10-15 g gräslök
salt och peppar (efter behag)
1 dl gräddfil
Sen kommer vi till den andra fyllnaden av de 3 som finns :) Här ska man ha detta:
200 g bredbar leverpastej
3 msk bostongurka
1 dl gräddfil
Sist men inte minst kommer ännu ett smaskigt lager som har detta i sig:
300 g mjukost (med skinka helst om man känner för de ^^)
+ lite extra rökt skinka utöver skinkosten ca 150 g
½ dl gräddfil
Sen när man slängt ihop allt detta avslutar man med en rund kaka uppepå å slänger en massa gräddfil på den tills den e helt täckt :) Sedan garnerar man men va fan man har hemma eller de man känner för ;) Kan vara räkor, sallad, gurka, rom m.m. kör på :)
LYCKA TILL ME SMÖRGÅSTÅRTBAKET ;)
Här kommer receptet dådå ;)
Till sj bottnar å så får du använda va fan du känner för ^^ Men vi brukar använda hönökaka eller va de nu e för runda kakor vi använder oss av :)
Sen till första fyllnaden mellan de 2 första bottnaderna ska man ha:
6 ägg (som man hackar och har i)
100 g majonäs (rågad dl)
10-15 g gräslök
salt och peppar (efter behag)
1 dl gräddfil
Sen kommer vi till den andra fyllnaden av de 3 som finns :) Här ska man ha detta:
200 g bredbar leverpastej
3 msk bostongurka
1 dl gräddfil
Sist men inte minst kommer ännu ett smaskigt lager som har detta i sig:
300 g mjukost (med skinka helst om man känner för de ^^)
+ lite extra rökt skinka utöver skinkosten ca 150 g
½ dl gräddfil
Sen när man slängt ihop allt detta avslutar man med en rund kaka uppepå å slänger en massa gräddfil på den tills den e helt täckt :) Sedan garnerar man men va fan man har hemma eller de man känner för ;) Kan vara räkor, sallad, gurka, rom m.m. kör på :)
LYCKA TILL ME SMÖRGÅSTÅRTBAKET ;)
Början på något stort och bra?
Jag vet att det är mycket kvar som skall skrivas för att det ska bli en bok. Men första
kapitlet är jag riktigt nöjd med. Jag har verkligen satt det. Jag kan om jag vill, jag är jävligt
bra på det här. Tack Kjell, min textkommunikationslärare på gymnasiet, och Carin, min journ-
alistiklärare på gymnasiet för era uppläxningar och jobb med mig. Tror inte jag lyckats med
detta om det inte vore för er.
Det finns ännu inget namn på boken,
så vad den ska heta... ja det står skrivet i stjärnorna.
KAP 1
Anna vaknade med ett ryck. Hon såg ut genom flygplanets fönster.
Utanför fönstret var det kolsvart. Hon befanns sig någonstans över Atlanten,
mellan USA och Europa, mellan en tonårsdröm och ett liv som en vanlig
svensson. I fönsterrutan urskiljde hon sina ansiktsdrag; höga kindben, en
rak näsa med lite utstående näsvingar, en smal haka och ett par stora bruna
ögon. Hon var en kopia av sin älskade mor, som de senaste tio åren spenderat
tid och otid på Akademiska sjukhuset på grund av sin cancersjukdom som kantats
av friskförklaringar, kontroller, återfall, dottertumörer och metastaser. Tio år av
behandlingar med cellgifter och strålning följt av illamående, tio år som inte skulle
komma att bli elva. Annas mor var döende, vilket hade varit en av orsakerna till att
hon rest hem till lilla Sverige på obestämd tid.
- Det finns alltid en plats ledig för dig här.
Hon kunde minnas sin chef ord den dagen hon lämnade FBI högkvarter i Quantico
och tog farväl av sina kollegor på beetendeanalysenheten. Hennes chef hade flera
gånger försökt övertalat henne att stanna. Men under de sista månaderna hade det känts
som att ingenting längre höll henne kvar i det förlovade landet samtidigt som beskedet
om hennes mors tillstånd nått henne. Den förlorade dottern var äntligen på väg hem
för att ta farväl av sin mor, en människa hon älskade, men försummat under femton
års tid.
Anna kände hur tröttheten var påtaglig. Hon slängde en hastig blick på Samantha
som hon hade armen omkring och som satt lutad mot sin mors trygga kropp. Hon kunde
känna den lilla flickans blonda hårsvall kittla henne på armen när luften från AC:n nådde
de blonda lockarna. Anna log lite för sig själv. Hon var glad över att hon inte skulle
behöva vara ensam vid ankomsten till Sverige. ”Sam” hade hunnit fylla tre år och hade
endast träffat sina morföräldrar tre gånger tidigare; som nyfödd och vid sina två första
födelsedagar. När hon skulle fylla tre hade hennes mormors tillstånd blivit så dåligt att
hon inte kunde resa. Samantha var en kopia av sin far Jonah. Anna kände hur hennes ögon
fylldes med tårar. Hon blinkade flera gånger i ett försök att inte gråta. Men snar rann en
tår ner för hennes solkyssta kind.
- Ma’am, Is everything okay?
Flygvärdinnans vänliga fråga fick henne att rycka till och snabbt dra med baksidan av
handen i ansiktet för att torka bort tåren.
- Yeah, Yeah. I’m fine, svarade hon snabbt och gav flygvärdinnan ett framtvingat leende.
Hon visste att svaret hade varit en stor lögn.
Jonah, den enda man hon någonsin älskat. Jonah, hennes tvillingsjäl, högra hand… hennes
försvarare och vapendragare. Den sista tanken visste Anna var hundra procent sann.
Jonah hade varit hennes partner på FBI. Första gången de hade mötts, hade de varit som
hund och katt; Anna hade varit rookien och Jonah den vana polisen som inte tyckte om ”gröngörlingar”. Jonah var tio år äldre när Anna började på FBI som lovande, ung polis.
”Snabbtänkt, smart, uthållig, fysiskt och psykiskt stark – perfekt för BAU (Behaviour
Analysis Unit)”. Lovorden hade varit många. Men det hade inte räckt för att imponera
på den själviske Jonah. Det krävdes att hon räddade livet på honom, innan han skulle
komma att respektera henne. En respekt som oväntat utvecklades till djup, passionerad,
vilkorslös kärlek; en kärlek som kom att resultera i Mr. och Mrs. Taylor och det blonda
flickebarnet Samantha. Anna kunde inte längre hålla tårarna borta. De strömmade hejdlöst
ner för hennes kinder. Hon gjorde allt för att inte snörvla och väcka sin dotter. Det var sådana
här lägen som Jonah hade varit så bra på. Han var lugn. Han hade en stor, varm famn och
luktade alltid av Hugo Boss-rakvattnet. Anna kunde inte komma på en enda sak som hon
inte älskade med honom. Hon hade kommit in genom Jonahs känslomässiga skal och funnit
en person, hon inte trodde Jonah var den dagen de hade lärt känna varandra. Nu var Jonah död
sedan två månader tillbaka. Anna var änka, trettiotvå år gammal, ensamstående mor
till en liten lintott på tre år och med en liten knodd till i magen. Hon hade anklagat sig
själv för hans död, eftersom han dött under ett av deras tillslag.
- Jag måste vara stark, intalade Anna sig själv.
Tårarna hade slutat rinna. Hon kollade ut i den svarta natten. Det återstod sex och en
halv timme, innan de skulle landa på Kastrups flygplats i Danmark och ytterligare en och
en halv innan de skulle nå Arlanda. När de landat, skulle den svenska flygplatsen precis ha börjat vakna till ännu en varm sommardag. Rapporter från Sverige talade om rekordvärme. Anna kunde
inte bestämma sig om hon såg fram emot att komma hem till Uppsala, en stad som hon
som tonåring lämnat för att plugga ”over there”. USA var ju hennes hemnation. Även om
hon var född i Sverige, kände hon sig mer amerikansk än svensk. Visst saknade hon den
svenska maten. Det var endast en vecka kvar till midsommaren. När hon tänkte efter så
längtade hon efter sill och potatisen. Femton år hade passerat sedan hon firade en midsommar
i Sverige. Anna kände sig splittrad. Skulle hennes barndomsvänner fortfarande minnas
henne?
Anna skämdes när hon tänkte på hur dålig kontakt hon hållit med sina vänner.
Hon grävde djupt i fickan efter den Bordeauxfärgade Sony Ericssonen. Efter några snabba
tryck, sände hon iväg ett meddelande till sin bästa vän Sarah:
”Hey Hon’! I’m back”
Hon förväntade sig inget svar, eftersom hon visste att hon hade varit en dålig vän.
Senaste gången de pratat med varandra hade varit vid nyåret. Då hade samtalet känts
trögt och blekt, som att de inte hade haft något att säga varandra. Hade de vuxit ifrån
varandra? Flera tankar for genom huvudet samtidigt som ögonlocken blev allt tyngre.
Det dröjde inte många minuter innan hon sov.
Elsas mode
Det var längesen jag läste en bok. När det gäller böcker för mig så går det i perioder.
Ibland kan det går flera månader, t o m år innan jag läser en bok. Senaste gången jag
läste en bok var det sista boken om Harry Potter, en bok som fått mig att se fram väldigt
mycket till filmen i höst. Men det är flera månader sedan jag läste ut den. Om jag inte minns
fel så var det någongång i höstas. Jag minns i alla fall att jag läste den ibland på skolan
där jag läser in naturvetenskapsämnena.
I helgen som var, hade Coop Forum medmerapris, så att man fick köpa 3 pocketböcker för 99
kronor. Egentligen skulle det ha kostat 179 kronor att köpa dem. ibland är det bra att ha
medlemskort på vissa affären :) Jag köpte i alla fall tre böcker.
* Andreas Carlsson - Sångerna som skrev mitt liv;
En självbiografi om låtskrivaren som även är medlem
i idoljuryn.
* Roslund & Hellström - Tre Sekunder;
En kriminalroman och 2009 blevutsedd tíll den bästa i den genren.
* Sofi Fahrman - Elsas mode.
I alla fall valde jag att börja läsa Elsas mode. Jag var väldigt skeptisk till boken eftersom den handlade
om sådan som jag inte bryr mig så mycket om i vanliga fall; mode. När boken
släpptes kollade jag på den med sned blick och funderade över om det verkligen
gick att skriva en bok om mode. Nu när jag tre dagar efter att ha påbörjat boken, har
läst ut den så kan jag med hög och klar röst säga: JA! Det går att skriva en roman med
temat mode. Jag är väldigt överraskade måste jag säga. Dessutom måste jag rekommendera
boken med. Så till er som inte har läst boken, gör det. Det enda jag tycker med boken som är
en liten nackdel, det är att Sofi Fahrman inte skrivit något bok förrut, vilket märks lite på
disponeringen i teckten och sätter hon skriver. Men alla är vi debutanter. För att vi ska
komma någonstans måste vi ha modet att starta från en punkt. Sofi har verkligen gjort det
med denna roman. Och hon har dessutom gjort en ordenlig rivstart =) Jag hoppas verkligen
på en fortsättning på boken. Skrev t o m ett meddelande till Sofi på facebooken och berömde
hennes bok. Fick visserligen inget svar. Det viktigaste var att hon fick berömmet =)'
På tal om annat.
Jag har skaffat en ny mobil. För mig har det varit självklart vilken mobil jag vill ha.
En sony Ericsson Satio. Och nu har jag den här i min hand. Kameran på
mobilen är underbar. SÅ jävla bra bilder alltså :) Den har färgen Bordeaux.
Lägger in en bild från nätet på den, då jag inte har någon bild på just min telefon :)
Många har sagt i recensioner av den att det är en dålig telefon... tror den hade 80/100 i
recension av vanliga personer. Visst saknas det säkert någon funktion i telefonen. Men jag
har inte märkt av det ännu. Min bror snackade om att det inte gick att göra bl a smileysar på den
(jag skrattar fortfarande åt det). Det enda jag märkt är att jag inte kan skriva blogginlägg från
mobilen. Haha. Då börjar den skrika rakt ut :) Annars är allting super med den.
Jag har dessutom börjat teckna igen. Senast jag tecknade var för över 1 år sedan.
Det är ännu längresedan. Kanske 1:an på gymnasiet. Usch vad saker hamnar i
glömska ibland alltså :) Men det finns fyra veckor att ta igen det på i slutet av sommaren.
Ska väl kanske försöka få något mer jobb, t ex på äldreboende. Brukar ju alltid behövas
folk där så jag ska väl försöka jobba lite också de sista fyra veckorna av min ledighet.
Jobbar nu, näst sista veckan på ett reservdelslager... så har två veckor kvar där att jobba,
sen är jag ledig :) Ska bli skönt. men hoppas på att jag kan hitta något mer jobb :)
Dessutom började jag i måndags morse skriva på en bok. Jag vaknade upp i måndags morse
och hade världes story på g i huvudet. Så jag skrev ner den :)
