Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Anna vaknade med ett ryck. Hon såg ut genom flygplanets fönster.
Utanför fönstret var det kolsvart. Hon befanns sig någonstans över Atlanten,
mellan USA och Europa, mellan en tonårsdröm och ett liv som en vanlig
svensson. I fönsterrutan urskiljde hon sina ansiktsdrag; höga kindben, en
rak näsa med lite utstående näsvingar, en smal haka och ett par stora bruna
ögon. Hon var en kopia av sin älskade mor, som de senaste tio åren spenderat
tid och otid på Akademiska sjukhuset på grund av sin cancersjukdom som kantats
av friskförklaringar, kontroller, återfall, dottertumörer och metastaser. Tio år av
behandlingar med cellgifter och strålning följt av illamående, tio år som inte skulle
komma att bli elva. Annas mor var döende, vilket hade varit en av orsakerna till att
hon rest hem till lilla Sverige på obestämd tid.

- Det finns alltid en plats ledig för dig här.
Hon kunde minnas sin chef ord den dagen hon lämnade FBI högkvarter i Quantico
och tog farväl av sina kollegor på beetendeanalysenheten. Hennes chef hade flera
gånger försökt övertalat henne att stanna. Men under de sista månaderna hade det känts
som att ingenting längre höll henne kvar i det förlovade landet samtidigt som beskedet
om hennes mors tillstånd nått henne. Den förlorade dottern var äntligen på väg hem
för att ta farväl av sin mor, en människa hon älskade, men försummat under femton
års tid.

Anna kände hur tröttheten var påtaglig. Hon slängde en hastig blick på Samantha
som hon hade armen omkring och som satt lutad mot sin mors trygga kropp. Hon kunde
känna den lilla flickans blonda hårsvall kittla henne på armen när luften från AC:n nådde
de blonda lockarna. Anna log lite för sig själv. Hon var glad över att hon inte skulle
behöva vara ensam vid ankomsten till Sverige. ”Sam” hade hunnit fylla tre år och hade
endast träffat sina morföräldrar tre gånger tidigare; som nyfödd och vid sina två första
födelsedagar. När hon skulle fylla tre hade hennes mormors tillstånd blivit så dåligt att
hon inte kunde resa. Samantha var en kopia av sin far Jonah. Anna kände hur hennes ögon
fylldes med tårar. Hon blinkade flera gånger i ett försök att inte gråta. Men snar rann en
tår ner för hennes solkyssta kind.
- Ma’am, Is everything okay?
Flygvärdinnans vänliga fråga fick henne att rycka till och snabbt dra med baksidan av
handen i ansiktet för att torka bort tåren.
- Yeah, Yeah. I’m fine, svarade hon snabbt och gav flygvärdinnan ett framtvingat leende.
Hon visste att svaret hade varit en stor lögn.

Jonah, den enda man hon någonsin älskat. Jonah, hennes tvillingsjäl, högra hand… hennes
försvarare och vapendragare. Den sista tanken visste Anna var hundra procent sann.
Jonah hade varit hennes partner på FBI. Första gången de hade mötts, hade de varit som
hund och katt; Anna hade varit rookien och Jonah den vana polisen som inte tyckte om ”gröngörlingar”. Jonah var tio år äldre när Anna började på FBI som lovande, ung polis.
”Snabbtänkt, smart, uthållig, fysiskt och psykiskt stark – perfekt för BAU (Behaviour
Analysis Unit)”. Lovorden hade varit många. Men det hade inte räckt för att imponera
på den själviske Jonah. Det krävdes att hon räddade livet på honom, innan han skulle
komma att respektera henne. En respekt som oväntat utvecklades till djup, passionerad,
vilkorslös kärlek; en kärlek som kom att resultera i Mr. och Mrs. Taylor och det blonda
flickebarnet Samantha. Anna kunde inte längre hålla tårarna borta. De strömmade hejdlöst
ner för hennes kinder. Hon gjorde allt för att inte snörvla och väcka sin dotter. Det var sådana
här lägen som Jonah hade varit så bra på. Han var lugn. Han hade en stor, varm famn och
luktade alltid av Hugo Boss-rakvattnet. Anna kunde inte komma på en enda sak som hon
inte älskade med honom. Hon hade kommit in genom Jonahs känslomässiga skal och funnit
en person, hon inte trodde Jonah var den dagen de hade lärt känna varandra. Nu var Jonah död
sedan två månader tillbaka. Anna var änka, trettiotvå år gammal, ensamstående mor
till en liten lintott på tre år och med en liten knodd till i magen. Hon hade anklagat sig
själv för hans död, eftersom han dött under ett av deras tillslag.
- Jag måste vara stark, intalade Anna sig själv.

Tårarna hade slutat rinna. Hon kollade ut i den svarta natten. Det återstod sex och en
halv timme, innan de skulle landa på Kastrups flygplats i Danmark och ytterligare en och
en halv innan de skulle nå Arlanda. När de landat, skulle den svenska flygplatsen precis ha börjat vakna till ännu en varm sommardag. Rapporter från Sverige talade om rekordvärme. Anna kunde
inte bestämma sig om hon såg fram emot att komma hem till Uppsala, en stad som hon
som tonåring lämnat för att plugga ”over there”. USA var ju hennes hemnation. Även  om
hon var född i Sverige, kände hon sig mer amerikansk än svensk. Visst saknade hon den
svenska maten. Det  var endast en vecka kvar till midsommaren. När hon tänkte efter så
längtade hon efter sill och potatisen. Femton år hade passerat sedan hon firade en midsommar
i Sverige. Anna kände sig splittrad. Skulle hennes barndomsvänner fortfarande minnas
henne?

Anna skämdes när hon tänkte på hur dålig kontakt hon hållit med sina vänner.
Hon grävde djupt i fickan efter den Bordeauxfärgade Sony Ericssonen. Efter några snabba
tryck, sände hon iväg ett meddelande till sin bästa vän Sarah:
”Hey Hon’! I’m back”
Hon förväntade sig inget svar, eftersom hon visste att hon hade varit en dålig vän.
Senaste gången de pratat med varandra hade varit vid nyåret. Då hade samtalet känts
trögt och blekt, som att de inte hade haft något att säga varandra. Hade de vuxit ifrån
varandra? Flera tankar for genom huvudet samtidigt som ögonlocken blev allt tyngre.
Det dröjde inte många minuter innan hon sov.