Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Jag kan fortfarande komma ihåg hur jag friidrottssäsongen 2003 myntade orden:
"Fan Carolina Klüft är en jävlig bra friidrottare, men jag kan inte med henne på grund
av hennes agerande". För mig var Carolina naturligtvis en stjärna. Men henne spralliga, lättsamma sätt att se på idrotten var något nytt, något som inte
hörde till det normala - vad som nu är normalt...
Kanske var det Carros "ungdom" som fick henne att agera
som hon gjorde, hon hade inte blivit vuxen än eller hunnit växa
in i rollen som världsstjärna. Jag hade svårt att se henne
bli intervjuad. För mig var en normal friidrottare en störig,
halvkraftig, muskelknutte med brun hudfärg som var kaxig och
extremt snabb, det som jag tyckte kändes normalt. För det var
den bilden som ofta visades upp i samband med till exempel 100-
metersfinalen på herrsidan, som av de allra flesta anses vara det
bästa på ett helt friidrottsevenemang. Carolina växte aldrig in i rollen
som den kaxiga världsstjärnan. Hon växte in i en hjälteroll
och blev så mycket mer än bara en världsstjärna i friidrott.
Hon blev en symbol för svensk friidrott, en person som skulle komma
att betyda så mycket för friidrotten i Sverige, för återväxten inom
friidrotten och en förebild för många.

Idag när jag ser Carolina slår det mig vilken otrolig person hon är, hur hennes
spralliga sätt lärde henne att vara ödmjuk inför friidrotten, hur hon gång på annan
skadat sig inför mästerskap men kämpat sig igenom och stått högst upp på prispallen
i ett OS. Hur hon kämpat sig tillbaka från skador som för en normal människa skulle
ha varit som att dra ner rullgardinen. Hon har växt till en otrolig människa, något jag såg i en intervju inför säsongen.
Det var inte längre snack om mästerskap och att hon verkligen skulle dit. För henne var bara känslan av att vara hel
och äntligen kunna träna och tävla, det som betydde allra mest för henne då. Det är en av anledningarna till att jag  
reagerade så jävla negativt när jag i media började läsa om hur vuxna människor, började
hota henne bara för att hon fick åka med till EM fast hon inte alls hade varit i form eller klaratkvalgränsen
under säsongen. En person som jag känner sa till mig ikväll när vi prata om saken att det är förståeligt att
människor kan reagera att "hon får åka på semester", som han uttryckte det.
Och till viss mån håller jag väl med denna personen lite. Men samtidigt så blev jag så otroligt glad
när jag såg att hon hade blivit uttagen. Carro är en tävlingsmänniska - enda ut i fingerspetsarna.
Att förvänta sig något mer än ett misslyckande, kan för många kännas väldigt övermodigt. Men jag var nog en av få svenskar som trodde på henne. Jag visste att får hon bara åka, så kommer bara det att sporra henne att göra allt för att lyckas med bedriften att ta sig till final. Jag var otroligt positiv till hennes medverkan. Och jag fick rätt...
Strax efter klockan 13 idag var hon som sista tjej klar för längdfinal efter kvaltävlinga. Visst hon blev
"bara" tolva. Men "bara tolva" räckte till final... ett scenario som många för längesedan dömt ut. Hon
skulle komma att misslyckas hade domen varit när hon blivit uttagen.

Tack Carro för att du vände de människor som barnsligt hotat dig för att du fått åka till EM. De hoppade
på fel person. Hoppas ni stackars människor som hotat henne, kvävdes av förvåning när
hon slog hål på era fördomar.