En sargad jul...
I måndags var det en vecka kvar till jul. Jag tänkte inte på det då. Men jag har mer och mer de senaste dagarna börjat fundera över det, speciellt efter igår när jag fick veta att jag inte får ut min lön för arbetet i oktober. Så jävla dåligt. Ca 2000 kronor käpprätt åt helvete. Det är verkligen inget kul. Har bråkat med kärringen på Carema AB:s lönekontor. Jag brukar inte kalla folk fula saker hur som helst om jag inte är riktigt förbannad. Men det är jag nu. Jag tycker rent ut sagt den där jävla kärringen är en stor jävla fitta, som borde fundera över om folk ska få fira jul eller inte. På grund av hennes tilltag så har hon just sett till så att min jul är totalt spolierad. Blir inga julklappar till familjen. Fan vad arg jag känner mig... Och ledsen. Men jag har förvarnat dem i alla fall. Trots detta mår jag verkligen piss av att känna att de kanske kommer köpa saker till mig, men jag har inte råd att ge dem något.
Detta gör även att mitt besök hos naprapaten på måndag måste ställas in, vilket i sin tur kommer få den följden att min rygg kommer att låsa sig igen, så att kotorna får fritt spelrum att hoppa ur led hur fritt som helst. Jag önskar verkligen att jag kände en naprapat som kunde ge mig gratis behandlingt just nu. Men sådan tur har inte jag.
Dock har jag insett att det inte blir en sargad jul bara för mig. Personen jag träffar, som jag tycker om... ja jag har verkligen idag funderat över hans situation den här julen. Det gjorde mig verkligen ledsen... inte för min skull, utan för hans och hans anhöriga. Jag tänker på det som han har varit van vid, precis som jag de senaste åren varit van att kunna ge mina anhöriga gåvor. Det har varit en vana, en inpräntad grej som sagt att så här ska det vara. Jag blir rent ut sagt tårögd att tänka på det. Det är nog lätt att jag kan uppfattas som känslomässigt bedövad ibland, som att jag inte visar några känslor och bara tänker på mig själv och är egoistisk. Men ja, det är nog en fel bild av mig. Jag önskar ibland att jag kunde göra så mycket saker för människor, hjälpa dem att vara starka. Men det går inte att ge så mycket som kanske skulle behövas... Jag är inte tillräckligt stark för det själv.
En sak jag ser fram emot är helgen... På lördag ska jag först till min morbror och fika. Han fyllde 51 igår. Grattis i efterskott. Det blir nog några goda tårtor och lite lussekatter och glögg... hoppas jag i alla fall. Det brukar vara mysiga träffar eftersom det är första advent. Sedan på lördagkvällen ska jag till Rasbokils bygdegård på lagfest, teambuilding. Vi ska äta tacos... Sedan hoppas jag att Ulla, jag, Jessica och Betty kan ha sådär vansinnigt roligt som vi hade vid McDonalds McDrive innan vi skulle till Allianshallen i lördags kväll för att ta hand om caféet. FAN...
Killen i kassan: "ja det blir 18 kronor... hej då"
Ulla såg så jävla snopen ut därför att hon trodde vi skulle få våran vara från honom. Haha tur att jag visste att det är i luckan längre fram man ska få varan. Och snäll jag var som inte sa något till en början. FAN riktigt evil var jag då :P
Haha men det blev ett gott skratt. Och innan vi fick våran vara, pga att det skulle dröja någon minut för att få den klar, så hann jag kalla McDonalds några väl valda ord... vilket de kan ha hört. Vi upptäckte nämligen att beställningsluckan inte var helt stäng. Haha... Jag säger bara det. Vi ägde i lördags.
Jag har tråkigt på en lektion på tisdagen den 25 november 2008:P
Att ge och ta stryk på plan ger kickar.
Okej, jag ska väl erkänna att jag inför matchen igår var jävligt revanschsugen på Carolin Vestberg, efter vår förra match mot hennes lag. Jag frågade till och med min tränare i tisdags om han tyckte att det var värt att ta en utvisning för att göra något riktigt fult emot henne. Svaret var ja. Jag vet inte, men någonstans så kan jag känna ibland att jag kanske vill plocka en spelare. MEN väl på match har jag inte de där tankarna kvar. Då brukar jag tänka på att jag ska hålla en spelare och så. Jag höll Vestberg igår en del och låg hela tiden i ryggen på henne, varpå jag fick en del fula kommentarer kastade efter mig:
"Kan du inte gå för dig själv nu ett tag?"
Helt ärligt gjorde jag allt för att irritera henne. Det var riktigt kul att springa och skratta åt hennes kommentarer. Bland annat när hon började gapa vid ett frislag, då jag dragit det förra i huvudet på henne; "Hallå här står jag, ska du itne träffa mig igen..." Jag och Julle fick till och med åtsägning av våran coach Sebbe då vi planerade inte för tredje perioden och hennes öde. Jag hade fått en klubba uppkörd mellan benen av henne dfr att jag fastnade i hennes klubba... varpå hon skrek som en jävla galning. Det värsta är att hennes tränare uppskattar hennes sätt att spela. Ibland funderar jag, för hon är en duktig spelare egentligen, vilken klubb som skulle vilja ha henne i sitt lag...
Ulla och jag hade en lite diskussion i bilen på väg hem från matchen angående Vestberg. Jag fick in några träffar på henne under matchen. Ärligt så tog jag varje chans jag kunde för att trycka till henne. Och efter att jag fick en klubba uppkörd mellan benen, så ja... då tyckte jag att hon behövde ha ordentligt med stryk. Så jag tryckte till henne när hon hade bollen en gång så hon åkte in i sargen även om hon höll sig på benen. Men jag kände verkligen henne agg. Inte mig emot. Hon och jag har en oplockad gås inför nästa match vi möts. Det är ett som är klart. Hur som helst sa både Ulla och jag det att det faktiskt är rätt skönt att vara lite tuff ibland. Hon sa att hon skulle gå in mer med kropp i fortsättningen. Jag kunde inte låta bli. Men jag sa det rätt ut:
"ATT GE, MEN ÄVEN IBLAND TA STRYK PÅ PLANEN GER VERKLIGEN EN KICKAR... ADRENALINKICKAR."
Ulla höll med och just dessa kickar kände jag igår när jag var alldeles skakig emellanåt. Innan matchen skakade jag mycket av arenalinet, att jag skulle ut på planen och vara hård...
Idag väntar match mot Storvreta IBK U på hemmaplan kl 17.15. Hoppas laget håller samman som igår i första perioden mot Dannemora.
Rasbo IK - IBK Roslagen, sön 16 nov-08
På bilden fr.v; Elin Bäck (IBk Roslagen) & Jenny Andersson-Mård (Rasbo IK)
Lyckan kommer, lyckan går...
Hemma var det världskrig nummer 3. Jag hade ingen trygghet någonstans... det var så det kändes. Innebandyn hade alltid varit min trygghet. Jag, klubban och bollen och världen kändes så avslägsen. Det fanns bara vi tre och inget, absolut inget kunde störa mig. Det fick mig att må bra när jag hade det som jobbigast. Det var en befrielse att få komma in på planen. Men nu höll jag på att förlora äve den... och mina föräldrar, de valde att inte stötta mig. Visst betalade de pengar och hjälpte mig med naprapat. Men min mamma såg chansen att trycka ner mig ännu mera när jag sa att jag hade framtidsförhoppningar och ville vidare till en annan klubb.
"Alltså du kanske överhuvudtaget ska kunna spela innan du tänker så..."
Det fick mig att känna att hon inte stöttade mig. Hon kunde ha sagt det på ett så jävla mycket bättre sätt om hon verkligen brydde sig. Men det vara bara rätt på, känslokallt och rått. ibland undrar jag vad som får människor att bli dem som de är? Jag menar den jag känner idag är inte den samma mamma jag hade för 4-5 år sedan. Det känns jättesjukt att säga det även om det är sanningen.
Jag kände mig verkligen nedtryckt av allt detta och det kändes som att det inte fanns någon där för mig. Det fanns ingen som kunde förstå och ingen som kunde stå upp för mig och säga till mig att det inte var mig det var fel på. Min trygghet var borta. Men så damp det ner ett meddlande i min inkorg på en communitysajt. Jag kan inte komma ihåg hur det helade startade, inte helt klart i alla fall.. Vi har pratat om det, han och jag, ett par gånger. Jag vet i alla fall att förfrågan om att bli porträttfotograferad dök upp på tapeten. Jag kände att det skulle han väl kunna få göra... jag hade ju så mycket bilder även om inget var direkt porträtt. men jag var väldigt skeptisk till honom som person. Han kanske bara var som alla andra... ljög. Det var min första tanke när det gäller honom. Men våra vägar korsades en vacker höstmorgon 2008. Jag vet inte vad jag kände första gången jag träffade honom. Innan jag träffade honom hade jag insett att han var en kille med en otroligt bra personlighet, i alla fall utifrån mina erfarenheter. Men skenet kan bedra, han kanske var annorlunda i verkligheten.
Men det var som ett ljus som dök upp i mitt liv. Från den dagen var ingenting längre som förr. Jag visste att det fanns konsekvenser och jag har tvingats få dem kastade i ansiktet på mig gång på annan...
Hela tiden trodde jag att han och jag aldrig skulle få en chans att känna oss för när det gällde oss...
Det fanns inget oss på det sättet... tills för några dagar sedan. Det hade bara varit fika och prat under lugna förhållanden. För mig kom lyckan... en mycket äldre kille som klev rätt in i mitt liv och gjorde ett stort intryck på mig...
För honom har lyckan gått även om det säkert kommer åter.
Vad vi blir... vad vi tar vägen... vart våra vägar bär... Det tillhör den okända framtiden. Just nu försöker jag finnas där för honom när den lycka han en gång hoppades på, hånflinar honom rakt i ansiktet.
Detta är otroligt svårt för honom. Jag försöker verkligen förstå. Men jag ljuger om jag säger att jag inte ser möjligheter... möjligheter för oss med det. Vissa gånger vill jag skrika rakt ut: "Yes det finns chans för oss...." Andra gånger vill jag bara gråta, därför att jag tänker mig in i hans situation... Och känner den sorg som finns...
Lyckan kommer.... Lyckan går...
Varför känns det så osäkert?
Ibland blir saker annorlunda mot vad man tänkt sig...
Kanske borde jag varit glad för min skull i det läget... Men samtidigt hade jag sorgkänslor över något som fick sitt slut igår kväll, därför att jag vet att det som de handlar om är något väldigt svårt. Även om båda parter är överrens, så är det ändå ett stort kapitel i ens liv som avslutas. Jag har som tur aldrig varit med om det, vilket gör att jag i vissa lägen inte vet vad jag ska säga eller tänka.
Förhoppningsvis kommer detta föra med sig något gott, något nytt... förhoppningsvis kommer något förändras i mitt liv från och med idag. Det finns så många drömmar om framtiden. Jag kan önska en massa saker, hoppas att jag får allt som jag vill ha. Men det finns något skrämmande med framtiden också. Framtiden kommer alltid vara okänd tills dess att vi upplevt den. Tänk om vi hade chansen att bestämma den? Tänk om vi kunde bestämma vårat öde....
Saknar dig honey
"Han kommer aldrig ge upp saker för dig..." - EN KAMP MELLAN HJÄRTA OCH HJÄRNA & EGEN TRO
Jag har haft en underbar helg. Dock hade jag ett väldigt jobbigt samtal med en speciell person i lördags eftermiddag. Efteråt kändes det bättre. Men efter ikväll vet jag inte. Ikväll känns det, även om jag säkert inte vet, som det vägt tillbaka åt andra hållet, att han funderar i massa olika banor angående sitt hjärta och sin hjärna.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka just nu. Det finns vissa människor som gång på annan kommit med repliken:
"Han kommer aldrig ge upp allt det där för dig... förstår du inte det? Äldre killar är sådana. De kan säga så mycket bara för att tjejer ska falla för dem och tro att de är värda något. Men i slutänden betyder inte den unga tjejen ett piss... Då tänker de inte ge upp det som de redan har. Då är tjejen som trodde hon var värd något, bara en leksak och tidsfördriv..."
Jag vill verkligen inte tro att det är så. Fram till ikväll var jag så övertygad om att det verkligen inte var så och jag känner mig väl rätt övertygad fortfarande. Men det är klart att det kommit in ett par tankar i huvudet efter kvällens samtal som gör att jag blir fundersam. Ibland har jag övervägt att ge upp det här. Ge upp och gå vidare fast mitt hjärta säger annat. I helgen fick jag höra:
"Om du väljer att backa i tankarna förstår jag dig... Men jag kan inte förneka att jag kommer att bli ledsen, även om jag tids nog kommer att gå vidare..."
Fick åter den tanken ikväll, nu nyligen, för bara ett par enstaka minuter sen... Det är jättejobbigt. Nu har jag fått massa negativa tankar om mig själv igen som bland annat säger mig:
- Är du så jävla dum så att du verkligen tror att någon skulle ge upp något för din skull? Tror du verkligen att du är värd det?
- Fattar du inte att du är ingenting jämfört med det han redan har... Du kommer aldrig få det du vill ha. Hur fan kan du vara så dum så att du tror det?
Det är som onda demoner jag har i min hjärna som sitter och skriker åt mig. Önskar verkligen jag kunde utplåna dem en gång för alla.
Jag vet att han inte vill att jag ska må dåligt på grund av honom, och det är egentligen inte på grund av honom... utan för att jag hoppas alldeles för mycket. Det sägs att hoppet är det sista som överger en människa...
Ibland undrar jag vad finns det kvar när även hoppet är på väg att överge en?
Jag har suttit i den här positionen ett antal gånger, varit den som fått se mig bortsorterad i något "bra-att-ha-eventuellt-senare"fack. Nu är det nästan så att jag emellanåt i mina negativaste stunder, kan känna det igen. Jag vill att han ska vara här och inte där. Jag vill verkligen det. Men jag vet att ikväll lägger han sig där igen, bredvid någon annan. Ikväll är den personen som får äran att somna bredvid honom... ja, jag vet att det låter som att jag är avundsjuk. Och ja, det är nog en sorts avundsjuka. Och en sorts sorg... Många skulle känna att det kanske var lika bra att jag gav upp honom... Min hjärna säger det emellanåt med i rädslan att åter igen blir bortsorterad och känna att jag inte kan mäta mig med en annan person. Det är en sådan hemsk känsla. Jag vill verkligen inte känna den. Men jag är rädd... rädd för att bli sårad, rädd för att vara ensam... jag är rädd för allting. Jag är till och med rädd för att leva, så att jag ibland kan känna att det vore bättre om jag inte gjorde det. Dock känner jag inga tankar på att avsluta allt. De har han fått bort... Jag vill verkligen inte få tillbaka dem....
Det känns verkligen hemskt att skriva det här... men jag känner mig verkligen rätt osäker på vad jag har honom just för tillfället, även om han precis som jag har en inre kamp mellan hjärta och hjärna.
Ska han välja mig eller kommer han gå?
Visst har han sagt att han alltid kommer stanna som min vän oavsett vart våra vägar bär, om de korsas och vi kommer till ett vägskäl där det blir vi, eller om vi väljer en annan väg och fortsätteer att bara vara vänner.
Mitt hjärta säger: Jenny gör det! Om det gör dig lycklig och det är det här du vill, så kör på det. Ge inte upp, håll i.
Min hjärna säger: Jenny det här kan innebära komplikationer för er båda. Du vet vissa förutsättningar. Är du redo att köra på dem, så gör det....
Varför kunde bara inte allt vara så enkelt att alla människor följde sitt hjärta i den här situationen?!
Träning... dock är ryggvärken tillbaka
Jag hade träning ikväll. Kände mig taggad inför den. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Är faktiskt besviken om jag ska vara helt ärlig. Skotten fungerade rätt så bra... men inte själva spelet funkade det inte så bra. Nästan så att den lilla korta tid som jag spelade center var bättre än den när jag spelade back. Hur som helst... är uttagen till matchen i helgen. Det känns bra. Vi möter Roslagen, det bästa laget i serien... i alla fall på pappret. Det kommer bli en hård match. Tror tyvärr inte vi går ifrån planen som segrare, även om man alltid kan hoppas. Vem vet vi kanske har flyt och allting sitter. Skulle vara härligt... men jävligt osannolikt. Mina tankar just nu inför matchen är att jag hoppas att jag blir bra i ryggen till på söndag. Känner mig inte så okej just nu så här kort efter träningen. Det värker en del... så det finns självklart några orosmoln inför matchen för mig personligen.
Men har något att se fram emot. Imorn kväll ska jag träffa honey i hallen. Ska bli mysigt och trevligt. Han ska ge mig massage och försöka dra ut mina kotor lite imorn. Det visar sig om det hjälper. Ska bli skönt att bara umgås i alla fall...
En analys av mitt inre jag... jobbigt men nyttigt att skriva.
Så just nu känns allting rätt jobbigt. Det går inte att komma ifrån. Det går inte att komma ifrån hur jag betedde mig igår kväll. Jag skäms så jävla mycket. Jag har sårat en person som jag... nej jag tänker inte säga älskar, jag tar inte det ordet i min mun igen hur som helst efter det jag varit med om.... men som jag tycker otroligt väldigt mycket om och som jag har känslor för och som jag egentligen respekterar som fan...
Jag behandlade honom så jävla orättvist. Han förtjänar inte att bli behandlad så. Han förtjänar att bli respekterad som den goda människa med det goda snabbultande, hjärtat som han har. Och efter det jag gjorde har jag ifrågasatt mig själv om jag verkligen förtjänar hans närhet och omtänksamhet. Alla andra har gått när jag behandlat dem illa och respektlöst...
Men det är helt enkelt ett bevis för att han tycker om mig som jag är och vet att jag tyvärr har haft det jobbigt och ibland vräker ur mig sådant som jag inte menar. Som när jag sa att han lika gärna kan dumpa mig och att han inet tyckte om mig. Ungefär som att det är det jag vill, att han ska dumpa mig och tycka illa om mig... folk skulle i alla fall tolka det så om de såg vad jag skrev. Men han ser igenom mig. Bryter ner min mur som jag gömmer mig bakom för att försöka vara stark. Jag är inte så jävla stark som jag försöker framstå ibland. Han ser det, som sagt var, han ser igenom mig och ser den sköra person jag blivit av år av dålig behandling av människor och år av respektlösa människor som inte respekterat mig som den jag är. Jag funderar själv på vad en sådan kille som han ser hos mig, en person som han hela tiden får försöka övertyga. Han anser att jag är värd hans omtänksamhet. Och det gör mig faktiskt väldigt rörd ibland. Han är mr Underbar. Jag ska verkligen försöka att inte ta honom förgiven. Även om jag hoppas att han alltid finns där.
Jag är så jävla duktig på att hitta fel på mig själv, hitta fel på den andra personen och dens sätt att vara. Det är inget jag medvetet gör. Det är ingenting som jag heller egentligen vill göra. Det är mitt undermedvetna, där jag känslomässigt är en söndersliten person, som är rädd för att bli lämnad och övergiven igen. Jag sårar mig själv genom att bete mig som jag gör. Det är otroligt... men tårar rinner när jag skriver detta. Jag tror ibland inte att jag riktigt förstår mig på mig själv ibland och mitt hemska beteende. Jag vill vara en respekterad, omtyckt och värdefull kvinna, tjej... kalla mig vad jag vill. (Ibland känner jag mig jättevuxen, medan jag i nästa stund är den där lilla flickan igen som inte kan stå på egna ben)
Det jag skulle behöva göra, det är att verkligen ta kontroll över mig själv... Inse att han faktiskt tycker om mig. Lita på det han säger när han säger att han gillar mig som den jag är... att han gillar mig för hur jag ser ut... att jag är söt, att jag ser bra ut... att jag är mysig... Jag är en värdefull person för honom. Jag är en person han respekterar. Jag lovar mig själv i denna stund när jag skriver detta att jag verkligen ska försöka släppa in honom helt, låta honom komma nära, lita på det han säger och inse sanningen: Att det faktiskt finns någon som gillar mig som jag är... att han gillar mig för den jag är.
Ibland är jag nog alldeles för självupptagen och egoistisk. Japp han sa det ibland. Och jag är glad att han gjorde det en gång, för det har väl fått mig att tänka efter lite mera angående det, även om jag ibland fortfarande kan vara ego.
Jag är så tacksam för att han finns där. Men minsta felsteg och allting spricker. Och just nu känns det som att jag flera gånger varit på väg i fel riktning. Men jag ska försöka hålla mig på rätt spår nu. Jag lovar att jag verkligen ska försöka...
If you want me I must be doing something right
I got nothing left to prove
And it's all because of you
So if you need me
And baby I make you feel alive
I know I must be doing
Doing something right
WESTLIFE - Something right
LIFEHOUSE - WHO WE ARE
Live my life
Around a picture
Taken when we met
Spending all of my time
Chasing your silhouette
For all we go through
I don't wanna change you
It's my mind running in reverse
Trying not to forget who we were
Where its at
Here we go
We break
And we bend
Turn it inside out
To take it back
To the start
And through the rise and falling apart
We discover who we are
Struggling with my thoughts
Change the locks inside my head
Reading between the lines
Of what you say and what you said
I turn the radio on
To drown me out
Driving through the night to nowhere
Trying to forget who we were
And where it's at
Here we go
We break
And we bend
Turn it inside out
To take it back
To the start
And through the rise and falling apart
We discover who we are
And it's all to the wind
It's all in our hands
It's all to the wind
It's all in our hands
We break
And we bend
Turn it inside out
To take it back
To the start
And through the rising falling apart
We discover who we are
Nu är det sätesmusklernas tur
Jag sitter hemma just nu och har skittråkigt. Önskar att det fanns något kul som jag kunde göra. Men det gör det inte. Och så saknar jag en speciell person så jäkla mycket. Kan inte rå för det. Det jobbigaste just nu är att det känns som att jag är ivägen för honom. Jag vet inte varför. Men jag känner mig bara som ett hinder ibland. Jag vill inte vara den människan. Människor har sagt åt mig att inte ringa eller sms:a för mycket till personer. Jag försöker verkligen följa det där. Men jag vet inte hur det är med dig. Jag börjar känna att jag är som en bromskloss. Det är ingen rolig känsla alls. Den kanske är fel också. Jag vet inte... det vet inte jag... det vet bara du.
Kan i alla fall inte rå för att jag saknar dig så mycket som jag gör och så gärna vill ses igen så fort som möjligt.
Önskar saker kunde vara annorlunda... men det är de inte, så jag får gilla läget... Jag vet inte vad jag skulle göra om du överger mig totalt...
Ibland är allting "fel", men ändå så rätt...
Jag har en väldigt jobbig period bakom mig. Det har varit strul med människor jag gillar; killar och det mesta har känts som att det bara gått rent ut sagt åt helvete. Men när jag började med innebandyn i september igen, kändes allting så jävla bra. Jag fann en slags tröst i innebandyn... Det har blivit min tillflyktsord när saker och ting varit väldigt jobbiga. I somras t ex kände jag mest att om jag ska tvingas vara ensam mer, tvingas känna att jag inte duger åt någon, så orkar inte jag mera. Jag kände mig ensammast i världen efter att en kille jag dejtat sedan i mars, dumpade mig i juli.
Ibland kan jag känna att innebandyn är mitt allt... Utan den är jag ingenting. Det är hemskt att känna så, för jag vet inte vad jag ska göra utan den... vad kommer hända om jag tvingas sluta? Jag har inte funderat över det så mycket på senaste tiden... jag har nämligen tränat nu i två veckor även om det bara blivit en träning per vecka. Dock har jag inte haft ont i ryggen vilket varit positivt. Men höfterna har värkt ganska så bra. Det har faktiskt oroat mig en del... Det har liksom varit "fel", men ändå så rätt att träna...
Likaså är det med mitt sociala liv just nu. Det finns någon som jag tycker väldigt väldigt mycket om. Men det finns saker som hindrar oss från att ta det där lilla sista steget. Jag blir så jävla glad i din närhet... Du får mig att känna mig vacker. Med dig känner jag att jag duger som jag är och inte behöver ändra på mig för att passa in. Du har verkligen gett mitt liv en mening, även om vi bara är vänner. Men du får mig att skratta och le... Du och jag är kanske lite "fel" med tanke på de omständigheter som finns runt omkring och hindrar oss. MEN du är ändå så RÄTT på något sätt... Det känns ändå så jäkla rätt trots omständigheterna. Den gångna helgen, när jag fick chans att träffa dig en dag kändes perfekt... Ja den var så jävla bra så att jag inte finner ord att sätta på den. Det var verkligen den underbaraste helgen på bra jävla länge... tack vare dig bland annat! =)
Saknar verkligen dig när jag inte är med dig och tänker väldigt mycket på dig i stort sett hela tiden.... Tror det handlar om att du får mig att skratta och le. Önskar att det kunde va så oftare...
Få killar får mig så här vacker på kort:
" You've been down the dark detours
You have seen most of it all
Crashed into the million faces
But never listened to them talk
You've got so much on your mind right now
It doesn't even help to try to solve them all "
Kurt Nilsen - Rice to the occassion
