Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Ibland inträffar saker som vänder upp och ner på ens tillvaro. För en månad sedan satt jag här precis som nu ensam vid datorn, uttråkad och nästan less på allting. En krånglande rygg fick mig att må pyton. Jag hade två riktiga deppardagar när det gäller detta. Jag låg i sängen dessa kvällar, ihopkurad till en liten boll och grät som ett litet barn. Jag kände mig ensammast i världen... jag hade Ulla, men hon hade nog svårt att förstå mitt hjärta för innebandy även om hon också älskar det. Men hon har aldrig behövt stå inför det faktum att hon kanske måste sluta på grund av att kroppen sa i från.

Hemma var det världskrig nummer 3. Jag hade ingen trygghet någonstans... det var så det kändes. Innebandyn hade alltid varit min trygghet. Jag, klubban och bollen och världen kändes så avslägsen. Det fanns bara vi tre och inget, absolut inget kunde störa mig. Det fick mig att må bra när jag hade det som jobbigast. Det var en befrielse att få komma in på planen. Men nu höll jag på att förlora äve den... och mina föräldrar, de valde att inte stötta mig. Visst betalade de pengar och hjälpte mig med naprapat. Men min mamma såg chansen att trycka ner mig ännu mera när jag sa att jag hade framtidsförhoppningar och ville vidare till en annan klubb.
"Alltså du kanske överhuvudtaget ska kunna spela innan du tänker så..."

Det fick mig att känna att hon inte stöttade mig. Hon kunde ha sagt det på ett så jävla mycket bättre sätt om hon verkligen brydde sig. Men det vara bara rätt på, känslokallt och rått. ibland undrar jag vad som får människor att bli dem som de är? Jag menar den jag känner idag är inte den samma mamma jag hade för 4-5 år sedan. Det känns jättesjukt att säga det även om det är sanningen.

Jag kände mig verkligen nedtryckt av allt detta och det kändes som att det inte fanns någon där för mig. Det fanns ingen som kunde förstå och ingen som kunde stå upp för mig och säga till mig att det inte var mig det var fel på. Min trygghet var borta. Men så damp det ner ett meddlande i min inkorg på en communitysajt. Jag kan inte komma ihåg hur det helade startade, inte helt klart i alla fall.. Vi har pratat om det, han och jag, ett par gånger. Jag vet i alla fall att förfrågan om att bli porträttfotograferad dök upp på tapeten. Jag kände att det skulle han väl kunna få göra... jag hade ju så mycket bilder även om inget var direkt porträtt. men jag var väldigt skeptisk till honom som person. Han kanske bara var som alla andra... ljög. Det var min första tanke när det gäller honom. Men våra vägar korsades en vacker höstmorgon 2008. Jag vet inte vad jag kände första gången jag träffade honom. Innan jag träffade honom hade jag insett att han var en kille med en otroligt bra personlighet, i alla fall utifrån mina erfarenheter. Men skenet kan bedra, han kanske var annorlunda i verkligheten.

Men det var som ett ljus som dök upp i mitt liv. Från den dagen var ingenting längre som förr. Jag visste att det fanns konsekvenser och jag har tvingats få dem kastade i ansiktet på mig gång på annan...
Hela tiden trodde jag att han och jag aldrig skulle få en chans att känna oss för när det gällde oss...
Det fanns inget oss på det sättet... tills för några dagar sedan. Det hade bara varit fika och prat under lugna förhållanden. För mig kom lyckan... en mycket äldre kille som klev rätt in i mitt liv och gjorde ett stort intryck på mig...
För honom har lyckan gått även om det säkert kommer åter.

Vad vi blir... vad vi tar vägen... vart våra vägar bär... Det tillhör den okända framtiden. Just nu försöker jag finnas där för honom när den lycka han en gång hoppades på, hånflinar honom rakt i ansiktet.

Detta är otroligt svårt för honom. Jag försöker verkligen förstå. Men jag ljuger om jag säger att jag inte ser möjligheter... möjligheter för oss med det. Vissa gånger vill jag skrika rakt ut: "Yes det finns chans för oss...." Andra gånger vill jag bara gråta, därför att jag tänker mig in i hans situation... Och känner den sorg som finns...

Lyckan kommer.... Lyckan går...