Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Var på återbesök hos min naprapat imorse. Otroligt att jag orkade upp med tanke på de få timmar som jag har sovit de senaste nätterna. Men jag lyckades i alla fall. Det var rätt glädjande besök. Ryggen funkar rätt okej nu faktiskt och det såg väd´ldigt bra ut tyckte han. Sen att mina kotor hoppat lite fel igen, tycker han känns rätt normalt med tanke på att jag är överrörlig i lederna. Men när jag får upp muskulaturen så kommer problemen försvinna. Just nu är det sätesmusklerna som spökar. Har haft ont i dem sen senaste träningarna. Fick både akupunktur imorse, samt att  han tryckte på punkten och höll kvar handen någon minut. Det gjorde fruktansvärt ont. Men jag lyckades stå ut. Dock är jag väldigt öm i de just nu samt att det känns i svanken just nu på grund av den manipulation som han gjorde imorse. Hur som helst har jag klarat mig bra trots det. Känner inte så mycket.

Jag sitter hemma just nu och har skittråkigt. Önskar att det fanns något kul som jag kunde göra. Men det gör det inte. Och så saknar jag en speciell person så jäkla mycket. Kan inte rå för det. Det jobbigaste just nu är att det känns som att jag är ivägen för honom. Jag vet inte varför. Men jag känner mig bara som ett hinder ibland. Jag vill inte vara den människan. Människor har sagt åt mig att inte ringa eller sms:a för mycket till personer. Jag försöker verkligen följa det där. Men jag vet inte hur det är med dig. Jag börjar känna att jag är som en bromskloss. Det är ingen rolig känsla alls. Den kanske är fel också. Jag vet inte... det vet inte jag... det vet bara du.
Kan i alla fall inte rå för att jag saknar dig så mycket som jag gör och så gärna vill ses igen så fort som möjligt.
Önskar saker kunde vara annorlunda... men det är de inte, så jag får gilla läget... Jag vet inte vad jag skulle göra om du överger mig totalt...