"Han kommer aldrig ge upp saker för dig..." - EN KAMP MELLAN HJÄRTA OCH HJÄRNA & EGEN TRO
Jag känner mig faktiskt nere när jag skriver det här. Jag vet inte hur jag ska formulera tankarna, för att inte skriva något dumt som jag senare ska få äta upp.
Jag har haft en underbar helg. Dock hade jag ett väldigt jobbigt samtal med en speciell person i lördags eftermiddag. Efteråt kändes det bättre. Men efter ikväll vet jag inte. Ikväll känns det, även om jag säkert inte vet, som det vägt tillbaka åt andra hållet, att han funderar i massa olika banor angående sitt hjärta och sin hjärna.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka just nu. Det finns vissa människor som gång på annan kommit med repliken:
"Han kommer aldrig ge upp allt det där för dig... förstår du inte det? Äldre killar är sådana. De kan säga så mycket bara för att tjejer ska falla för dem och tro att de är värda något. Men i slutänden betyder inte den unga tjejen ett piss... Då tänker de inte ge upp det som de redan har. Då är tjejen som trodde hon var värd något, bara en leksak och tidsfördriv..."
Jag vill verkligen inte tro att det är så. Fram till ikväll var jag så övertygad om att det verkligen inte var så och jag känner mig väl rätt övertygad fortfarande. Men det är klart att det kommit in ett par tankar i huvudet efter kvällens samtal som gör att jag blir fundersam. Ibland har jag övervägt att ge upp det här. Ge upp och gå vidare fast mitt hjärta säger annat. I helgen fick jag höra:
"Om du väljer att backa i tankarna förstår jag dig... Men jag kan inte förneka att jag kommer att bli ledsen, även om jag tids nog kommer att gå vidare..."
Fick åter den tanken ikväll, nu nyligen, för bara ett par enstaka minuter sen... Det är jättejobbigt. Nu har jag fått massa negativa tankar om mig själv igen som bland annat säger mig:
- Är du så jävla dum så att du verkligen tror att någon skulle ge upp något för din skull? Tror du verkligen att du är värd det?
- Fattar du inte att du är ingenting jämfört med det han redan har... Du kommer aldrig få det du vill ha. Hur fan kan du vara så dum så att du tror det?
Det är som onda demoner jag har i min hjärna som sitter och skriker åt mig. Önskar verkligen jag kunde utplåna dem en gång för alla.
Jag vet att han inte vill att jag ska må dåligt på grund av honom, och det är egentligen inte på grund av honom... utan för att jag hoppas alldeles för mycket. Det sägs att hoppet är det sista som överger en människa...
Ibland undrar jag vad finns det kvar när även hoppet är på väg att överge en?
Jag har suttit i den här positionen ett antal gånger, varit den som fått se mig bortsorterad i något "bra-att-ha-eventuellt-senare"fack. Nu är det nästan så att jag emellanåt i mina negativaste stunder, kan känna det igen. Jag vill att han ska vara här och inte där. Jag vill verkligen det. Men jag vet att ikväll lägger han sig där igen, bredvid någon annan. Ikväll är den personen som får äran att somna bredvid honom... ja, jag vet att det låter som att jag är avundsjuk. Och ja, det är nog en sorts avundsjuka. Och en sorts sorg... Många skulle känna att det kanske var lika bra att jag gav upp honom... Min hjärna säger det emellanåt med i rädslan att åter igen blir bortsorterad och känna att jag inte kan mäta mig med en annan person. Det är en sådan hemsk känsla. Jag vill verkligen inte känna den. Men jag är rädd... rädd för att bli sårad, rädd för att vara ensam... jag är rädd för allting. Jag är till och med rädd för att leva, så att jag ibland kan känna att det vore bättre om jag inte gjorde det. Dock känner jag inga tankar på att avsluta allt. De har han fått bort... Jag vill verkligen inte få tillbaka dem....
Det känns verkligen hemskt att skriva det här... men jag känner mig verkligen rätt osäker på vad jag har honom just för tillfället, även om han precis som jag har en inre kamp mellan hjärta och hjärna.
Ska han välja mig eller kommer han gå?
Visst har han sagt att han alltid kommer stanna som min vän oavsett vart våra vägar bär, om de korsas och vi kommer till ett vägskäl där det blir vi, eller om vi väljer en annan väg och fortsätteer att bara vara vänner.
Mitt hjärta säger: Jenny gör det! Om det gör dig lycklig och det är det här du vill, så kör på det. Ge inte upp, håll i.
Min hjärna säger: Jenny det här kan innebära komplikationer för er båda. Du vet vissa förutsättningar. Är du redo att köra på dem, så gör det....
Varför kunde bara inte allt vara så enkelt att alla människor följde sitt hjärta i den här situationen?!
Jag har haft en underbar helg. Dock hade jag ett väldigt jobbigt samtal med en speciell person i lördags eftermiddag. Efteråt kändes det bättre. Men efter ikväll vet jag inte. Ikväll känns det, även om jag säkert inte vet, som det vägt tillbaka åt andra hållet, att han funderar i massa olika banor angående sitt hjärta och sin hjärna.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka just nu. Det finns vissa människor som gång på annan kommit med repliken:
"Han kommer aldrig ge upp allt det där för dig... förstår du inte det? Äldre killar är sådana. De kan säga så mycket bara för att tjejer ska falla för dem och tro att de är värda något. Men i slutänden betyder inte den unga tjejen ett piss... Då tänker de inte ge upp det som de redan har. Då är tjejen som trodde hon var värd något, bara en leksak och tidsfördriv..."
Jag vill verkligen inte tro att det är så. Fram till ikväll var jag så övertygad om att det verkligen inte var så och jag känner mig väl rätt övertygad fortfarande. Men det är klart att det kommit in ett par tankar i huvudet efter kvällens samtal som gör att jag blir fundersam. Ibland har jag övervägt att ge upp det här. Ge upp och gå vidare fast mitt hjärta säger annat. I helgen fick jag höra:
"Om du väljer att backa i tankarna förstår jag dig... Men jag kan inte förneka att jag kommer att bli ledsen, även om jag tids nog kommer att gå vidare..."
Fick åter den tanken ikväll, nu nyligen, för bara ett par enstaka minuter sen... Det är jättejobbigt. Nu har jag fått massa negativa tankar om mig själv igen som bland annat säger mig:
- Är du så jävla dum så att du verkligen tror att någon skulle ge upp något för din skull? Tror du verkligen att du är värd det?
- Fattar du inte att du är ingenting jämfört med det han redan har... Du kommer aldrig få det du vill ha. Hur fan kan du vara så dum så att du tror det?
Det är som onda demoner jag har i min hjärna som sitter och skriker åt mig. Önskar verkligen jag kunde utplåna dem en gång för alla.
Jag vet att han inte vill att jag ska må dåligt på grund av honom, och det är egentligen inte på grund av honom... utan för att jag hoppas alldeles för mycket. Det sägs att hoppet är det sista som överger en människa...
Ibland undrar jag vad finns det kvar när även hoppet är på väg att överge en?
Jag har suttit i den här positionen ett antal gånger, varit den som fått se mig bortsorterad i något "bra-att-ha-eventuellt-senare"fack. Nu är det nästan så att jag emellanåt i mina negativaste stunder, kan känna det igen. Jag vill att han ska vara här och inte där. Jag vill verkligen det. Men jag vet att ikväll lägger han sig där igen, bredvid någon annan. Ikväll är den personen som får äran att somna bredvid honom... ja, jag vet att det låter som att jag är avundsjuk. Och ja, det är nog en sorts avundsjuka. Och en sorts sorg... Många skulle känna att det kanske var lika bra att jag gav upp honom... Min hjärna säger det emellanåt med i rädslan att åter igen blir bortsorterad och känna att jag inte kan mäta mig med en annan person. Det är en sådan hemsk känsla. Jag vill verkligen inte känna den. Men jag är rädd... rädd för att bli sårad, rädd för att vara ensam... jag är rädd för allting. Jag är till och med rädd för att leva, så att jag ibland kan känna att det vore bättre om jag inte gjorde det. Dock känner jag inga tankar på att avsluta allt. De har han fått bort... Jag vill verkligen inte få tillbaka dem....
Det känns verkligen hemskt att skriva det här... men jag känner mig verkligen rätt osäker på vad jag har honom just för tillfället, även om han precis som jag har en inre kamp mellan hjärta och hjärna.
Ska han välja mig eller kommer han gå?
Visst har han sagt att han alltid kommer stanna som min vän oavsett vart våra vägar bär, om de korsas och vi kommer till ett vägskäl där det blir vi, eller om vi väljer en annan väg och fortsätteer att bara vara vänner.
Mitt hjärta säger: Jenny gör det! Om det gör dig lycklig och det är det här du vill, så kör på det. Ge inte upp, håll i.
Min hjärna säger: Jenny det här kan innebära komplikationer för er båda. Du vet vissa förutsättningar. Är du redo att köra på dem, så gör det....
Varför kunde bara inte allt vara så enkelt att alla människor följde sitt hjärta i den här situationen?!
Kommentarer
Trackback
