Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Som ni märker är inte aktiviteten i bloggen direkt hög just nu. Hinner fasiken inte
med allting som ska göras... Bloggar ju numer på tre olika bloggar, jobbar och håller
på med innebandyn ur olika vinklar. Hade träningmatch ikväll... förlust 4-0. Men vi
börjar få till något... det finns något där som kan bli riktigt bra. Våran tränare
pushar oss på ett bra sätt. Härligt med en tränare som gapar lite och som inte står
tyst som en mus i ett hörn på matcherna. Tummer upp för det. Och jagär överraskad
över att jag inte däckade efter första perioden. Men känns efter ikväll som att jag är
igång med innebandyn igen på allvar litegrann... Och jag älskar det. Jag är så sugen
på att lira igen, att jag till och med är beredd att offra ett jobbpass och ca 700-800 kronor
för det på tisdag. Får se om det går att lösa på något bra sätt så det blir en win-win-
situation :)

Känner mig ganska till freds med livet just nu, förutom just det att jag saknar personen
som jag älskar väldigt mycket och vill ha honom hos mig. Det är det enda som det känns
just nu, att jag saknar i mitt liv. Och han har varit och är en stor grej i mitt liv. Låter konstigt
att beskriva en person som en grej, men jag tror ni förstår. Får väl se vad framtiden
bestämmer för öde. Hoppas på det bästa... och att han inser sitt misstag. Tids nog är jag
säker på att han kommer det.


Älskar dig och det säger jag med denna låten:


"I’ve never opened up to anyone... so hard to hold back when
i’m holding you in my arms We don’t need to rush this, let’s just
take this slow..."




XOXO Jenny has left the building...

Jag saknar dig, jag älskar dig och jag vill ha dig hos mig. Det finns bara du och ingen
annan. Det kommer alltid vara du och ingen annan.

Här kommer den efterlängtade länken till innebandybloggen. Klicka på bilden!



Jag har inte uppdaterat något ännu eftersom bloggen just nu håller på att läggas upp och
jag ännu inte har fått några inloggningsuppgifter till det. Han som har hand om bloggen
gillade i alla fall headern sa han :) Men har lite planer för den som ska göras :) Men det
får duga med den som ligger nu ett tag :)

Jag känner mig lite back on track idag. Jag mår lite bättre i alla fall än vad jag gjorde
igår kväll. Visst det går från dag till dag det där. Men just för tillfället mår jag helt okej
i alla fall, om jag räknar bort saknaden efter dig och det faktum att jag älskar dig... För
det försvinner inte bara och kommer aldrig att göra heller... Jag älskar dig och någonstans
hoppas jag och tror på något underligt sätt att det kanske kan bli "vi" igen. Men vi får
se vad framtiden utvisar...

Personligen känner jag att jag har så många järn i elden just nu att jag inte vet var jag ska
ta i vägen. Idag hade jag lyckats trippelbokat upp mig - tro det eller ej, jag och mitt tråkiga,
händelselösa liv rymmer väldigt många saker just nu och det är bra... och dåligt. Känner
ibland att jag inte hinner med allting... eller? Idag var det jobb, domarkurs och valpträff
inbokat. Det förstnämda fick jag avsäga mig för 2 veckor sedan. Men jag genomförde
kursen och jag hann vara med någon timme på valpträffen så jag är nöjd :)

Det är innebandyträningar, domarkurs just nu och framöver innebandydömning, hundträning,
hundutställningar, jobb, blogga här, blogga på Fannys (hemsida), fixa till Fannys hemsida,
försöka få allting att gå ihop, plugg inför domarprovet nästa helg, plugg inför det kommande
teoriprovet för att få mitt körkort någongång idag... och ja just det bloggning på innebandymagazinet.

Japp du läste rätt... innebandymagazinet. Egentligen hade jag velat både skriva och blogga
på innebandysajten. Men då jag har en känsla av att jag inte är välkommen där på grund av en
"het potatis" med en av medarbetarna där... så ja, får väl försöka nå ut med mitt innebandyskrivande
på annat sätt helt enkelt, fast att jag är journalistikutbildad och har hjärtat i innebandyn. Men det
räcker tydligen inte... Tur att någon person verkar uppskatta att man vill blogga/skriva om innebandy.
Egentligen är det ingen big deal... men känns kul att få skriva någonstans. Jag är ju både domare,
spelare, publik och kvinna... Så lär ju finnas en del att skriva om och ganska många infallsvinklar.
Ta den när man upplever att man som domare inte blir respekterad på grund av könet. Ändå satte
jag nog skräck i ett par 15-åriga killar under en träningsmatch här nyligen. Tror nog jag vunnit deras
respekt... Det känns skönt. Jag vågar ta plats.

Jag kommer att lägga upp länk till bloggen inom kort. Bara jag får ordning på den så. Kan dröja
några dagar. Måste fixa header osv. Men tror inte det ska vara någon big deal, har idéer som känns
bra. Sedan är frågan om jag hittar rätt typsnitt, det är det som strular mest nu... vilket i-landsproblem.



SÅ HÄR KOMMER TROLIGEN HEADERN ATT SE UT :) VAD TYCKER NI?
En fråga förresten, jag bevittnar ju innebandy och det jag menar med
publik under bloggens namn... men bör det stå betraktare istället? Låter
det bättre? Nu har ni chansen att påverka. Så gör det och ge mig råd;)

Jag tror inte jag orkar leva med. Jag vet inte om jag vill leva mer heller.
Bara så jävla less på allting, så sårad... Allt blir bara skit. Jag duger inte
som jag är, jag duger inte alls... inte till något. Så jag skiter i det här nu.
Jag ger upp nu. Kastar in handduken. Jag är klar med det här livet nu.
Vill inte mer...

Om fjorton dagar blir det en helgtripp till Sundsvall för mig, mamma, Minna och
Minnas dotter Jennie. Ja just det Fanny och Minnas hund Elina ska också med. Vi
ska ställa ut dem både lördagen och söndagen. På Lördagen är det en internationell
utställning som SKK anordnar. Det är tydligen 44(!) Finska lapphundar anmälda dit.
Det är väldigt många för att vara en SKK-utställning. Många gånger så brukar det vara
runt 15 hundar av rasen anmälda. Så det är "överrepresentering" kan man säga.
Men kanske för att det på söndagen också är utställning som Svenska Lapphundsklubben
anordnar. Så kommer blir hård konkurrens den helgen. Men det är ju finsk domare
på Lapphundsutställningen... och Finska domarna verkar gillar Fannys typ. Har ju fått
Excellent(bästa betyg), fin kritik och blivit placerad 1:a (valpklass) och 2:a (juniorklass;
officiellt resultat) i konkurrensen. Så ja, det vore väl sjutton om inte finska domaren
på lapphundsutställningen; Tapio Kakko, gillar henne. De som är experter på rasen,
brukar nämligen framhäva Fanny resultatmässigt och säga att hon är av bra typ :)
Det gillar jag :) Så när det är andra domare som dömer, som inte är specialiserade
på rasen, så brukar jag fnysa åt de dåliga resultaten och ta dem med en nypa salt :)



Hur som helst krävs det lite planering bara för att göra en liten tripp och det är just det jag
håller på med nu, planerar. Men jag måste erkänna att jag håller på att bli halvt galen
med av det. Anledningen är att jag har svårt att hitta en bra lösning på de små problemen
Så känns lite kaos i skallen just nu. Jag trodde "problemen" jag hade skulle gå att lösa lätt...
därav att jag blir smått galen just nu. Det känns omöjligt. Även om jag inte lyckas lösa
problemen, kommer det inte påverka att vi inte kan åka... även om det skulle vara bra för
trippen att få det fixat. Jag behöver ett lastnät (mjukt att lägga över lasten) och ett lastgaller
att avkilja bagageutrymmet från personutrymmet i bilen. Hoppas verkligen jag får tag på
det... Om någon som läser bloggen har antingen lastnät eller lastgaller till en Saab 9000 CSE,
så säg till :)

Det är bara att konstatera. Trots att jag är flertalet år yngre än dig, är jag nog fan
mer mogen. Att gömma vem man är tillsammans med för omvärlden (bara låta sina
vänner se det)... det kallar jag för att man skäms. Stackars kvinna som du skäms
över. Känns ju som att du skäms över att du gått tillbaka till det gamla, dåliga.
Istället för att hålla fast vid mig, det nya... Nä just det. Jag var bara en tröst, till
vadå liksom? Du är ju ändå tillbaka vid det du behövde tröst för nu... Hur dum får
du bli? Om man verkligen älskar någon, om man står för att man är tillsammans
med en människa, inte fan gömmer man den människan från omvärlden genom att
dölja sin relationsstatus för alla som inte är ens vänner (om ens dina vänner ser
det). Men du kanske är osäker, börjar tvivla på ditt val... Jag hoppas att du gör det.
För innerst inne vet du att du har gjort fel, rakt av... i din behandling av mig, i
det valet du just gjort och i det att du valde bort mig när du vet att du hade kunnat
få hela världen av mig.

Du talar om respekt. Jag trodde att du var den som visste mer än mig vad det var, men
uppenbart inte. Man avslutar något innan man går in i något nytt. Du har inte gjort det
en enda gång... varken med henne eller med mig, utan bara hoppat in på något nytt när
du känt för det... Jag vet att jag av respekt borde vara mer stängd mot omvärlden om
sånt här. Men den här gången skiter jag i respekt. Jag har inte fått det, varför ska jag ge
det tillbaka...

Som man vill bli behandlad ska man behandla andra. Det har inte du tagit någon
lärdom av, vilket är ganska uppenbart. Och jag tänker inte acceptera att bara ha
varit någon tröst åt dig. Jag är mer värdefull än det och jag tänker inte hålla käften
när falska rykten sprids längre, utan berätta sanningen rakt av även om den sticker
i människors ögon. Jag har stått upp för att jag har gillat dig, tagit den eventuella skit
det har medfört... Men jag har hållit huvudet högt och inte låta människor styra mig
i mitt val av person jag förälskade mig i...

Jag älskar dig fortfarande och kommer alltid att göra det. Jag kommer slåss för att
få dig tillbaka... för jag ger inte upp. Men det gör du... alldeles för lätt på grund av
människors kommentarer. Jag finns här... se mig... för du vet innerst inne att jag
kommer göra dig lycklig...

Hm... Efter tre år tror du fortfarande jag är den samma. Du borde lära
känna den rätta jag... den jag blivit under dessa tre år; den person som
bryr sig om sina medmänniskor och inte bara är egoistisk. Den människa
som lärt sig uppskatta små saker i livet. Den människa som har tro och
ser positivt på väldigt mycket idag. Och den som hellre går iväg ifrån
en fight genom att vara diplomatiskt och inte alltid öppnar munnen,
därför att det inte alltid är det bästa.

Jag är inte den gamla jag; den människa som bara tyckte synd om sig
själv, den som bara brydde sig om sig själv och trodde att det jag upplevt
alltid var värre än alla andras upplevelser och livserfarenheter. Den människa
som inte uppskattade någonting, och inte kunde ta en komplimang. Den
människan som hela tiden skapade koflikter och öppnade munnen. Jag
kom ut på andra sidan eländet som en annan, bättre människa.

Den människan borde du se... inte det barnet jag var när jag var 18 år och
vi först träffades. Jag har kommit en lång väg och jag ska längre. Du borde
verkligen se mig som den jag är idag... Då skulle du se den kärleksfulla kvinna
jag blivit, den kvinnan som älskar dig och som skulle göra allt för dig, den
kvinnan (som till skillnad från många andra kvinnor) kommer stå upp för dig
när det stormar... Den kvinnan som vill dela resten av sitt liv med dig och som
vill ge dig allting... Då skulle du kunna se den kvinnan du vill leva med och som
du kan känna trygghet i... Tänk om honey. För jag ska ingenstans...

En resa till Turkiet? En jävla kärleksresa eller?
Blir bara illamående av att se det. Förstår inte vad
som flugit i skallen på dig... uppenbart har det blivit
kortslutning totalt hos dig. Det här är inte du...
det här är din livskris som talar. Du kommer inse
om ett tag att du är osedd igen... deal with it!
Och vem blir lidande då... jo den som du lurar just
nu med dina livskriskänslor... Förlåt för att jag skriver
detta, men sanningen svider eller hur?

Jag är den som ser dig och ger dig det du vill ha...
En som värnar om dig, en person som tar hand om
dig, som bryr sig om hur du mår, som vill göra frukost
på sängen, en person som vill lämna en röd ros på
kudden på morgonen med en sött meddelande intill,
den människan som håller om dig på kvällen och håller
dig i sin famn när du mår dåligt. Är du blind eller?
Inse det misstag du begått precis... och gör det nu!
Inser att jag har rätt för en gångs skull...

Den här dagens slut går i dur... jag trodde aldrig en Dead By April-låt
skulle frambringa tårar. Men det har just hänt, då texten i låten träffar
som en kniv i hjärtat och vrider om; påminner mig om att det är riktigt...
att jag just nu är ensam... utan dig framför mig. Det var ju så det skulle
vara... du och jag.  Jag älskar dig. Förstår inte hur jag ska få dig att inse
att du just nu gör ditt livs misstag? Förstår ingenting... utom att jag
egentligen mår jävligt dåligt. Jag vill inte vara utan dig... jag vill inte leva
utan dig... Och parfymen jag fick av dig påminner mig ännu mera om oss.
Örhängena som jag fick på min student, har inte tagit ur dem många minuter
sedan den dagen 2009. Fattar du vad du betyder för mig? Jag vill inte leva
utan dig. Utan dig finns inget jag... JAG ÄLSKAR DIG!


Denna Dead by April låt fick mig att fälla tårar:


I picture you now, Right in front of me. Your beautiful eyes,Looking right at me
Remember the warmth you used to give me. Wish I could bring it back,
Wish I could take it back

There are things that I never knew. I'm standing out here and I'm calling you
Mean the world to me and believe that its true. I love you

Can you hear me calling, Calling for you. Can you hear me screming, Screaming for you
Its like I'm naked out in the rain. Alone and dealing with the pain. Can you hear me
calling, calling, calling

Remember the days we spent together. Give anything to have them forever. And all the
things we used to laugh at... I Wish I could bring it back, Wish I could take it back

Now There are things that I never knew. I'm standing out here and I'm calling you
Mean the world to me believe that its true... I love you

Can you hear me calling, Calling for you. Can you hear me screming, Screaming for you
Its like I'm naked out in the rain... Alone and dealing with the pain. Can you hear me
calling, calling, calling

Can you hear me calling, Calling for you. Can you hear me screming, Screaming for you
Its like I'm naked out in the rain. Alone and dealing with the pain. Can you hear me
calling, calling, calling

Idag fyller min lilla terrorist och flistuggen här hemma 9 månader. Hon
och hennes kullsyskon lämnar idag valpstadiet för juniorstadiet. Så på
Lördag är det slut på inofficiella resultat. Så får hoppas att första junior-
utställningen går bra på lördag för Fanny :)



Lapptoppens Fazzi "Fanny"


Lapptoppens Farin; "Sivan"


Lapptoppens Felaz


Lapptoppens Fliza


Lapptoppens Faxe


Lapptoppens Fonzi



Grattis F-kullen!

"Åh det gör så jävla ont i mitt hjärta. Fattar inte hur du kan vara så jäkla otänksam,
och inte inse att det du gör är ett stort misstag... troligen ett av ditt livs största.
Du ska vara min, fattar du inte det?! Inser du inte vilket misstag du begår just nu?!"

Känner mig inte på topp just nu. Visserligen är jag nog starkare än någongång tidigare
i en sådan här situation. Det känner jag. Men jag vet att känslorna aldrig kommer att
försvinna... Jag kan somna om kvällarna ganska lätt, även om det gör väldigt ont i
mitt hjärta att jag vet att du dela säng med någon annan (vilket gör mig arg, för jag
vet att jag är bättre rakt av...). Men du är alltid i mina tankar när jag somnar in och
när jag vaknar... och ja hela dagen. För jag älskar dig. Jag kan överleva dagarna på
ett ganska bra sätt nu ändå, därför att jag är starkare än någonsin. Men saknaden efter
dig finns där hela tiden. Det är du och ingen annan...




Jag går in i vissa perioder när jag tappar fotfästet, när jag knappt kan andas... när det
känns som att hela världen trycker emot mig. Jag försöker hålla tillbaka mycket, jag
försöker vara stark och jag är det. Men inte hela tiden. Världen lyckas trycka hål på
min bubbla ibland, och när det sker... då sjunker jag ner på golvet i tårar och jag
får panik och kan knappt andas för att jag saknar dig så jävla mycket och vill att du
ska vara min. Du var ju den jag skulle gifta mig med... som jag ville bli gammal med,
och då har jag alltid sett bröllop som en onödig grej som jag aldrig kände att jag
behövde. Men du fick mig att vilja det och du gav mig en annan syn på livet, ett
jusare... Du fick mig att sluta känna att jag inte hade något att leva för, du fick mig
att se småsaker som jag alltid tog för givet förrut... Men samtidigt får du mig också
att känna att jag inte vill leva mitt liv utan dig...

What happens in the future, only time can tell. I hope future is mine...

Gårdagen känns så här i efterhand ganska fullspäckad. Kan knappt memorera allting jag
gjorde. Ett som är säkert är att jag dock hade väldigt kul och trevligt, vilket inte är var
dag som man har. Dagen påbörjades dock inte på det allra bästa sättet. När jag åkte
buss in till Uppsala vid 12-tiden gick bussen sönder, något som gjorde mig både arg och
frustrerad. Visst man kan väl inte rå för att en buss går sönder - eller? I bussbolaget
Nobinas fall så har de i alla fall inget att komma undan med. Kör man hela tiden med
bussar som ligger på gränsen till att vara för gamla och inte tillåtna i trafik, så är det
märkligt att det inte händer fler incidenter än vad det gör. Man har ju sett ett antal Nobina-
bussar stå längs vägarna i länet. En trasig buss höll på att förstöra min dagsplanering
totalt, då jag bestämt träff med en tjej i Stockholm för att köpa ett begagnat utställningstält
till hundutställningar av henne. Har liksom ledsnat lite på att åka på hundutställning i regn
och både jag, Fanny, hennes tygbur och alla saker blir dyngsura. Dessutom är det ofta
någon med tält som ska försöka och nässla sig fram precis där man står bredvid ringen,
så att man nästan får ett tält uppslaget på sig. Ska verkligen försöka att föregå med
gott exempel och inte göra som dem.

Bussen som gick en halvtimme efter den jag åkte med kom i alla fall. Och jag såg
ganska snart att det skulle tajta till sig med tåget... det var på hesken att jag skulle
hinna. Men mirakulöst nog så var den bussen jag kom in till stationen med lite för
tidig. Klockan 13.02 klev jag av bussen. Tåget gick 13.09 från stationen. Jag skulle
på sju minuter hinna ta ut pengar och köpa biljett. Någonstan vid strax innan 13.08
klev jag på tåget. Så jag lyckades och det redde ut sig allting. Jag kom till Stockholms
central klockan 13.49 och lämnade den 14.16. Slöseri med pengar kan tyckas. Men
jag är i alla fall nöjd. Ska kika på tältet senare idag när jag kommer hem.

Väl tillbaka i Uppsala så droppade jag av tältet i pappas bil. Och jag tog en sväng upp
på stan. Slutade med att jag lämnade den cirka 1500 kronor fattigare. Köpte två par
nya byxor, två bh:ar (som satt superbra), lite ansiktsrengöringsgrejer, ny mascara,
nya shorts till innebandyn, två sportlinnen (varav jag upptäcker ikväll att det ena
är ett hål på, så det ska tillbaka). Nöjd var jag i alla fall. Men tungt blev det... speciellt
eftersom jag köpte en kasse med lite diverse inne på Ica Väst i Flogsta och en annan
på ÖB. Sedan får jag naturligtvis inte glömma kassarna från systembolaget innehållandes
4 xider, 2 strongbow, en tetra med något snuskigt vin, 1 flaska Astrakancider och 2 burkar
rekordelig sommareditioncider... Och nej... i stort sett allting finns kvar. Köpte ju bara
på mig för att ha förråd. Ni som känner mig vet ju att jag är en halvnykterist.


Gillar den här bilden på något sätt...

Efter denna shoppingtur åkte jag till min kompis Ulla som har studentrum i Flogsta och
där käka vi tacos. Ulla sa lite taskigt för mig; "Jag lägger köttfärsen i dina händer...
den kan du inte misslyckas med..." Haha visserligen sa hon det med glimten i ögat.
Och jag gjorde i ordning den storstilat :) Sen insåg vi att vi hade bråttom som sjutton
till bussen mitt i maten. Vi hade ju köpt biljetter till nya filmen Jägarna 2. Men vi hann
med bussen. Och jag måste säga att Jägarna 2 var riktigt grym. Recension kommer när
tid finns att skriva :) Meningen var att jag skulle gått med en speciell person på denna
filmen, frågade denna personen redan i juli och lät det väl kanske som att vi skulle kunna
gå och se den. Tyvärr så rann det ut i sanden vilket gör mig ledsen. Jag är naturligtvis
jätteglad över att min bästa kompis ville följa med mig och se den. Men någonstans så känns
det ändå som att det borde vara han skulle ha varit med mig igår kväll och sett filmen.

Efter filmen tog vi en tripp till Etage. "Äh men vi går dit och hänger ett
tag... Kan vara kul att se massa människor sjunga..."
Hej och hå, när vi lämnade Etage klockan 01.10 hade vi sjungit duett och sedan solo
varsinn gång. Haha han som höll i karaoken sköt lite gliringar efter vi sjungit duetten.
Vi sjöng Anouks Nobody's wife som är lite feministisk. Och killen med karaoken: "Ja
en mer feministisk låt får man väl leta efter..."
Vet inte om han tyckte vi såg ut som lesbiska eller något. Hans problem. Kul i alla fall om
vi gjorde det... för orkar inte med massa dryga killar på krogen. Speciellt inte heller eftersom
jag inte är ett dugg intresserad. Jag vet vilken kille jag vill ha, vem jag gillar. Det är han
eller ingen. Har förövrigt saknat honom massor idag. Sedan drog jag av Lisa Nilssons
"Långsamt farväl..." solo. Äh har jag nämt att jag har lite scenskräck tidigare eller? Det
gick i alla fall bra. Fick faktiskt applåder och någre tjöt som att de tyckte det varit bra.
Men ja, jag kan inte avgöra. Allt jag kunde avgöra var att jag sjöng med en fruktansvärd
känsla. Texten i den låten skär in i hjärtat. Jag kände att håret reste sig på armarna och
nästan så jag blev tårögd med faktiskt. Och jag var nöjd... för jag var helnykter när jag
gjorde det och det kändes inte konstigt alls. Bara väldigt kul. Så det gör jag om igen :)
Ulla sjöng Skunk Anaisies "Weak" som hon gjorde bra :) Lite kul inne på Etage var att det
kom fram två tjejer... jag tyckte det var något bekant över dem efter någon minut. Men
när det kom fram till mig så kände jag mig lite generad till en början:
"Hej Jenny! Vi läser din blogg och tycker den är jättebra... Vi såg dig därborta och sa
Åh gud det måste ju vara hon..."
Haha jag kände mig som lite idol där ett tag... men det lugna ner sig. Sedan såg jag att
det var en tjej jag har som vän på facebook som jag inte direkt känner men vet vem det
är, samt en tjej som jag spelat innebandy med en gång i tiden... sisådär säsongen 03/04
eller 04/05 någongång. Lite kul i alla fall. Kul att ni gillar bloggen Evelina Westin och
Sofia Haraldsson :) Det är inte var dag någon vågar säga det i verkliga livet, vilket jag
tycker var väldigt kul :)


Fanny idag i skogen...

Efter detta tog vi en promead från Etage hem till Ulla på Senanders väg i Flogsta... tog ca 30-35
minuter för oss att gå. Skönt var det i alla fall... förutom att cyklisterna måste ha varit hög på
någonting. Haha. De körde på gångsidan på den kombinerade gång- och cykelbanan. Så man
hade väl kunnat bli överkörd om man haft otur... Men så är det. Somnade väl ca halv tre sedan
på natten och vaknade vid nio första gången. Så idag har jag känt mig en aningen tung i kropp
och huvud pga sena natten och sömnbrist. Trots detta tog jag en skogspromenad med Fanny
på eftermiddagen när jag kom hem från Uppsala. Och så montera jag upp och ner utställningstältet.
Det ska med imorgon. För imorgon är det utställning i Gimo. Ska bli väldigt kul. Blir att träffa
på Minna, Mona, Ida, Ullis och Bengt då igen :) Får hoppas det går bra imorgon. Klockan ringer
06.45. Eventuellt snoozar jag till kl 07 :P Haha.


Saknar person jag tycker om väldigt mycket. Älskar dig.




En viss liten Fanna är väldigt trött på denna bilden. Sover under soffan. Det brukar ju
heter soffpotatis... undra vad man ska kalla henne för? Typiskt beteende för en finsk
lapphund; att ligga under saker och ting :)


Såg förövrigt ikväll ett inslag från minnesstunden för Stefan Liv i Jönköping, som hölls idag.
Tårarna sprutade på mig. Vuxna män, kaxiga och hårda som sten på isen... grät. Det var
väldigt fint att se. En syn man inte föreställt sig man skulle få se... man planerar ju inte att
någon ska dö. Men om någon mot förmodan skulle göra det, så hade nog inte jag förväntat
mig att just dessa männen som grät idag, skulle göra det. En personlig favorit för mig;
Johan Davidsson, 37 år, trogen HV71 i många år grät... Det gjorde så ont i mig att se honom
och de andra stora tuffa männen gråta... det var fint mitt i sorgen... men de grät för en sak
som gör väldigt ont i mig med. Jag har som sagt var varit en stor idrottsfantast i många års
tid och följt Stefan Liv från genombrottet till döden. Man har sett åtskilliga personliga intervjuer,
man har läst reportage om honom... Någonstans känns det som att man kände honom litegrann
i alla fall, fast man inte gjorde det. Men hans öppna sätt gjorde att läsare och fans kom honom
nära inpå livet. Man kände honom fast ändå inte... svårt att förklara. Men när en sådan duktig
målvakt och idrottsprofil, som dessutom verkar ha en helt underbar personliget, måste sätta
livet till. Då ifrågasätter man rättvisa... och jag ifrågasätter människor som är troende...
för Stefan Liv hade inte gjort något ont. Han eller någon i hans närhet förtjänade inte detta och
ändå inträffade det. Gud påstås vara god, därför är det uppenbart att han inte finns när något
sådant här inträffar.

Vila i frid Stefan! Saknad, men aldrig glömd.


Over and out

Jag minns Stefan Livs sprallighet på planen, hans konster när han var med HV71 och
vann SM-guld för ett par år sedan. När jag idag nåddes av beskedet att han var en av
de omkomna i flygkraschen, så blev det tomt. Jag blev förlamad och kände hur tårana
kom. Under flera minuter satt jag orörlig... hoppades på att det bara skulle vara ett misstag;
att Stefan Liv faktiskt inte befunnit sig på planen. Men jag var nästan tvungen att nypa
mig i armen för att förstå att det inte var så.



Jag minns när Stefan Liv slog igenom, när han blev den stjärnmålvakt som vi alla
idrottsfantaster skulle komma att älska. I en intervju med honom och en lagkamrat
i HV71 berättade lagkamraten att Stefan Liv hade lyckats lägga tv-dosan i kylskåpet,
och kunde inte hitta den.

Vem kunde tro att Stefan Daniel Patryk Liv, född som Patryk Sliz i Polska Gdyniak, boendes
på ett polskt barnhem och adopterad till Sverige som tvååring, skulle komma att bli en älskad
svensk hockeymålvakt? Jag finner inga ord just nu. Tårarna rinner och jag tänker inte låta dem
sluta på ett tag. Allt känns overkligt. Det är en stor förlust för svensk hockey... för hela hockey-
världen.



Stefan Liv var folkkär. Jag ser människor som inte ens kände honom som gråter okontrollerat.
Det är ett stort hålrum som lämnats i mitt idrottshjärta ikväll. En stor idrottsprofil... en make... en
far... och en son, som satt sina spår i mitt och andra svenska idrottshjärtan är död. Sorgen är stor...
det går inte att förbereda sig på något sådant här. Stefan Liv lämnade efter sig frun Anna och de
två sönerna Harry och Herman Det är en legend, en underbar person vi har förlorat till himlen -
en ängel. Du är djupt saknad Stefan Liv - Men du kommer aldrig att bli bortglömd.

Vila i frid - du dog alldeles för tidigt.










R.I.P Stefan Liv

Gott folk! Jag Lever!
Det var väl inte jätteseriöst det med att jag trodde jag skulle dö igår kväll.
Men jag mådde riktigt dåligt igår. Som tur va, vakna jag upp idag... UTAN
VÄRK I NACKEN! Men förkylningen blir inte bättre. Så när vi idag hade första
innebandyträningen satt jag på sidan om. Vi har fått ny tränare; Lasse Persson.
Han har inte tränat så mycket innebandy förrut, utan fotboll och Ishockey.
Men av det jag sett ikväll så känner jag mig inspirerad. Mycket nya fräscha
grejer som han tog upp. Det tycker jag var väldigt positivt :) Så kommer
nog bli väldigt bra. Får se när jag kliver på planen och tränar, troligen först
på tisdag nästa vecka. Men vi får se helt enkelt hur det känns. Det som är
bestämt är att det blir steg 2-kurs för mig när det gäller domarutbildningen.
Det är positivt :) Har mycket jag ska göra nu inom kort och det är saker som
är väldigt roliga, så det ser jag fram emot. Kändes förövrigt väldigt underligt
att hålla i en innebandyklubba igen... speciellt eftersom den inte var min heller.
Haha.

Detta ska jag göra framöver:
* 11 september - hundutställning i Gimo.
* 17 september - hundutställning i Högbo, Sandviken.
* 24 september - jobb
* 25 september - Domarutbildning steg 2, dag 1 + ev valpträff
* 27 september - Lön
* 1 oktober - Inofficiell Utställning, Jälla, Uppsala.
* 1 oktober - Eventuellt första seriematchen innebandy
* 2 oktober - Domarutbildning steg 2, dag 2
* 7-9 oktober - Hundutställning Sundsvall




Idag har varit en dag i övrigt då jag bara legat i soffan och tagit det lugnt. Enda gången jag gått
upp ur soffan, var imorse då Grus och Kilti blev hämtade av sina ägare Jonna och Johanna och
när jag åt mat mitt på dagen. Annars har jag legat hela dagen. Behöver vila för att få bort
förkylningen. Har även haft en saknaddag idag då jag saknat mannen som jag älskar.
När jag fixade lunch fick jag ta tag i köksbordet för att inte falla ihop, då jag kände väldig
saknad efter honom. Höll på att bryta ihop totalt, men lyckades förhindra det.
Jag sökte efter någon jag kunde leva med, men fann en person som jag varken kan eller
vill leva utan. Du är speciell, helt unik och helt underbar. Saknar och älskar dig väldigt mycket.
Du vet vem du är...


Denna bilden är till dig snygg:

Det känns just nu som att jag ska dö. Inte nog med att jag saknar en person
så det känns som att hjärtat ska sprängas för att jag älskar honom så mycket. Jag har varit
sjuk i över en veckas tid nu. Förkylning... trodde jag enda fram till idag. Jag vaknade upp
med världens värk i nacken. Har aldrig upplevt det innan... värre än värken vid nackspärr
som jag haft en gång tidigare i mitt liv. Kan vrida huvudet och så. Men det gör jätteont när
jag rör nacken, samt att jag nu ikväll har börjat få huvudvärk. Idag på jobbet höll jag dessutom
på att tuppa av när jag duschade en brukare... fick sätta mig ner på golvet med huvudet mellan
knäna, samtidigt som jag började svettas och var helt illamående. Efter rådfrågan med en
sjuksköterska på min vårdcentral i eftermiddags så kom vi överrens med att ge det till
imorgon. Kan ju vara någon muskel som spökar. Men då jag har haft två fästingbett i
sommar så känner jag mig orolig just nu. Så det är inget kul.



En annan sak som inte heller är kul, är att Grus och Kilti (hundarna som jag varit hundvakt
åt sedan tisdags förra veckan) kommer att åka hem imorgon bitti. Då åker de hem med sina
ägare Jonna och Minna till Piteå. Har ingen lust att släppa iväg dem faktiskt :) Tycker jättemycket
om dem och vill behålla dem båda. Jag är inte van att ha hundar i sängen, då Fanny på grund
av att vi inte ville att hon skulle kissa i soffan, inte fick vara i möblerna som liten och inte är
van vid det överhuvudtaget. Men dessa två hundar är i möblerna rätt mycket. Kilti har legat
både i fåtöljen och i soffan och sovit. Och hon har struntat i plankan som sitter i trappan och hoppat
över den och kommit upp på mitt rum. Så hon har sovit både hos mig när jag sovit i soffan och
även när jag sovit i min egen säng. Och första kvällen hade jag Grus (en hane på ca 18 kg)
låg halvt på mig och sov. De är kelsjuka båda två. Visst det var lite tungt att ha honom sova där,
men han är så mysig den hunden... så var bara trevligt att han ville ligga i soffan en stund.
Har lust att låsa in dem på toaletten imorn bitti och säga att de sprungit bort :) Nä då de ska få
åka hem. Men jag kommer nog fälla en tår när jag ska säga hej då till dem. Jag förstår
inte hur man kan känna sådan kärlek till ett djur. Det är ju inte samma form kärlek som
man känner till en annan person, även om den kan vara lika stark. Men det kommer bli väldigt
tomt utan "Grusi" och "Kiltan" här. Och en som definitivt kommer sakna dem är Fanny. Hon
har alltid varit van att vara ensam. Innan grus och Kilti kom till oss var hon sjövild. Nu har hon
lugnat ner sig, lär sig umgås med andra hundar på ett civiliserat sätt... Så efter denna vecka är
vi alla härhemma övertygade om att Fanny behöver en kompis härhemma. Och jag är sugen
på en finne till... tyvärr finns det ingen som har tillräcklig exteriör. Vill ha en tik som är både
utställningsmässigt bra exteriört, men som även har bra psyke, då jag är sugen på att kanske
testa att skaffa valpar framöver om ett par år. Vi får se vad det blir.

Kilti och Grus...


 Så snygg var jag på utställningen igår.                    Grusi-grusgrop



Flocken är samlad :)


Fanis-Tanis använder sig av valpsittning och ser ut som en hösäck när hon sitter :P


Öh... är det något inne i bilen... Måste titta efter...


Nä... Grus är inte pappa till Fanny, även om det ser ut så. Grus är däremot pappa till
Kilti. Fannys pappa heter Lumikummun Elmeri och bor útanför Gävle.


Och åter till dig som jag älskar

Jag måste faktiskt erkänna att jag känner mig lite bitter just nu.
Jag blev tillfrågad i början av veckan att döma en DJ17-match i Vattholmahallen
mellan Storvreta och Djurgården. Och det var problem att få domarkollega -
MEN JAG LYCKADES! I förrgår kväll kom dock beskedet att Djurgården lämnat
"WO" då de påstod sig ha sjukstuga i laget. Vet inte om det stämmer, då jag igår
fick se information om att Djurgården skulle spela någon turnering i Sala. Nu vet
ju inte jag i vilken omfattning dessa DJ17-spelare spelar med det djurgårdslaget
som ska till Sala. Det är kanske inte så stor omfattning. Men visst funderar man ju
när de först lämnar WO och sedan ska åka med ett djurgårdslag till Sala för att
spela cup. Men men. Känner mig dock lite bitter... för fick en match i min hemma-
hall istället igår kväll... en P96-match. jag tror inte det är det att jag inte går
i land med den... men tycker inte det är kul att döma en match ensam, därför att
jag upplever att man som ensamdomare missar en massa i matcherna och det
blir lätt gnälligt. Letade som fasiken efter domarkollega. Men tydligen så har ju folk
lagt sina träningsmatcher samtidigt som Uppsalacupen, vilket betyder att i stort
sett alla domare är upptagna. Känns ju sådär lagom smart. Så får väl se om jag
ska döma själv ikväll. Jag hoppas inte det pga det här med att det lätt blir gnälligt,
samt att jag varit sjuk hela veckan och känner mig lite ur form då jag inte är helt
bra ännu. Men visar sig... Verkar i alla fall som jag har fått en domarkollega nu.
Så skönt det :)