Gott nytt år...
Ännu ett år är till enda... ett kapitel, en eras... kalla det vad du själv känner.
Ett år som gått, som aldrig kommer igen.
Jag jobbade dag idag. Och vilken härlig dag det har varit idag. Kallt, solsken och
helt underbart. Jag myste verkligen idag när jag cyklade omkring och hjälpte
pensionärerna. Sedan gjorde jag en del saker som blev väldigt uppskattade.
Skönt att känna att det man gör verkligen är bra saker, som den man gör dem
för, blir glada över :)
Soluppgång över Östhammars havsinlopp/hamn. Klockan är ca 08.30 och det är den 31
december 2011. Inte tror man det på bilden i alla fall :)
Jobbar imorgon med så det blir lugnt ikväll... fast det hade det blivit oavsett om
jag jobbat eller inte. Ni som känner mig vet att jag inte är den som går ut och
dricker en massa, utan föredrar att ta det lugnt :) Men lite alkohol blir det i alla
fall. Ska dra till min kompis Ulla och hennes mamma. Så blir massa god mat...
och lite gott dricka :) hehe. Sedan blir det att smälla raketer. Får dock hoppas
att det inte slutar lika illa som förra nyåret... eller ja det höll på att sluta på ett
dåligt sätt :P
Bara för att det är nyår blir det en favorit i repris som spelades in förra nyåret
Nä nu ska jag sluta skriva och fara mot Ulla.
Gott nytt år mina läsare!!!
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
Ett år som gått, som aldrig kommer igen.
Jag jobbade dag idag. Och vilken härlig dag det har varit idag. Kallt, solsken och
helt underbart. Jag myste verkligen idag när jag cyklade omkring och hjälpte
pensionärerna. Sedan gjorde jag en del saker som blev väldigt uppskattade.
Skönt att känna att det man gör verkligen är bra saker, som den man gör dem
för, blir glada över :)
Soluppgång över Östhammars havsinlopp/hamn. Klockan är ca 08.30 och det är den 31
december 2011. Inte tror man det på bilden i alla fall :)
Jobbar imorgon med så det blir lugnt ikväll... fast det hade det blivit oavsett om
jag jobbat eller inte. Ni som känner mig vet att jag inte är den som går ut och
dricker en massa, utan föredrar att ta det lugnt :) Men lite alkohol blir det i alla
fall. Ska dra till min kompis Ulla och hennes mamma. Så blir massa god mat...
och lite gott dricka :) hehe. Sedan blir det att smälla raketer. Får dock hoppas
att det inte slutar lika illa som förra nyåret... eller ja det höll på att sluta på ett
dåligt sätt :P
Bara för att det är nyår blir det en favorit i repris som spelades in förra nyåret
Nä nu ska jag sluta skriva och fara mot Ulla.
Gott nytt år mina läsare!!!
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
Qosimo...
Jag är med dator igen. Min HP DV7-1035eo gav upp ordentligt för cirka 2 veckor sedan.
Jag ¨var väldigt splittrad över att köpa ny dator, även om jag tänkte tanken redan för cirka
ett halvår sedan. Det är inte det att min dator funkat dåligt... tvärtom har det mesta gått
ganska bra med den. Det enda var att den på slutet kylde sig väldigt dåligt och nä det var
inte på grund av fläkten, för den gick måntro. Men jag tror hela hårddisken var skadad, eftersom
den på grund av vårdlöshet tyvärr stängts av flera gånger felaktigt pga kvävning och sladd-
utdragningar. Man lär så länge man lever. Den var en kär kamrat i de tre och ett halvt åren som
den levde.
När jag började kolla på dator, började jag kolla på mina behov. Vad var det egentligen jag ville
få ut av datorn? Jag får uppfattningen när många köper dator att man inte tänker på sitt eget
behov. Jag är en människa som gillar det här med fotoredigering, som gillar att spela spel och
surfa... d v s, jag behöver en med ganska stark kapacitet. HP-datorn låg på 4GB ram. Denna
är dubbelt så bra kapacitetmässigt, samt har nästa 700GB större hårddisk. Jag var säker på
att det inte skulle blå någon mer HP, dels för att jag inte var nöjd med konstruktionen och
de klena fläktarna och den överhettade undersidan på datorn (Jag fick stora märken på låren
efter att ha haft datorn i knäet ett tag). Många tillverkare sätter fläkten dumt. Det var det som
först slog mig när jag använde min brors toshibadator. Den var inte alls som de andra konstruktions-
mässigt, samt att den inte blev varm. Det var då jag började kika på Toshiba... jag jämförde
med andra och kom ganska fort fram till att jag borde kolla på en som heter Qosmio X770-120.
Det var det smartaste jag gjort. Nu sitter jag med den i knäet, eller snarare ligger. Ni vet en
annan är ganska kvällstrött nu för tiden när man jobbar så mycket (jobbade 7.00-15.30 idag).
Datorn är inte minsta varm, jag är helt förvånad, men glad. Men kan säga till er att det är
extremt skönt med ny dator, men ovanligt då den här har lite annorlunda tangenter än min
förra laptop och mellanrum mellan tangenterna. De andra satt kant i kant med varandra.
Tror dock denna är bättre konstruktion på rakt av :) Älskar dessutom desigenen, den är
röd och mörkgrå, samt har rödlysande tangentknappar :) Lite girly :) Men härligt det med
ibland att få vara lite kvinnlig :)
¨
Nu måste jag försöka sova eftersom jag ska jobba imorn.
Så från mig till er alla... ett riktigt gott nytt år!
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
God fortsättning
Jag är datorlös, därav mitt dåliga bloggande plus att jag jobbat hela julhelgen.
Det har varit skönt att fly smärtan av att vara ensam på julen. Det har varit
otroligt skönt att fly smärtan av verkligheten. Min verklighet blev att jag fick
världens största kram av en av mina favoritbrukare. Och den verkligheten
var en bra julafton för mig :)
Kan ärligt talat inte säga att det hänt något intressant under julhelgen...
eller jo i och för sig. En fyllomorsa som valde bort sina barn för att åka ut och
supa på juldagen, höll på att få en knytnäve av mig. Men smart som jag är gav
jag bara henne ett elakt flin och sa till henne att jag tyckte hon va patetisk
då hon betedde sig dåligt mot mig. Ångrar dock att jag inte sa en del saker till
henne. Men lätt att tänka efter i en sådan där situation. Sedan var det en person
som öppet skrev på sin facebook att jag var en tragisk människa m.m.
Den tragiska människan i det läget skulle jag anse är den som skriver en sådan
sak och hänger ut en annan människa. Visst kan jag skriva att jag tycker någon
betett sig illa och så... MEN ska dock poängtera att jag aldrig skriver ut namn.
Om jag tycker någon beter sig illa, då ignorerar jag bara den människan fortsättnings-
vis och det är exakt det jag kommer att göra med denna och de gemensamma
vänner vi hade på facebook som satt och gilla hennes inlägg hon skrev. Vad är det
för vänner liksom. Det finns en dörr ut ur mitt liv om det är så jobbigt att vara
i närheten av mig. De som ändå inte kan ta alla sidor av en, som när man skriver
2 negativa statusuppdateringar av 20 påstår att man är en negativ och tragisk
människa, det är inte riktiga vänner.
Jag vet hur riktiga vänner är. Jag och min närmaste vän... vi är extremt lika men
ändå så olika. Det flyger gnistor om oss ibland och ryker nästan för att vi är
så tjurskalliga, bångstyriga och ibland har så extremt olika åsikter. Men för det
så kallar vi inte varandra för att vara tragisk människor, utan oftast rinner det ut
i sanden och efter 1 timme är vi som världens bundisar igen.
Jag har förändrats mycket det senaste året. Sedan hör man ibland människor som
påstår att jag är bitter bara för att jag har radikala åsikter och biter ifrån när jag
tycker saker och ting är fel och jag känner mig felbehandlad? De människorna som gör
det, jag undrar hur bittra de är egentligen som bara följer med helt lealöst och tar allt
och aldrig säger ifrån... Ska man komma någon vart, visst måste man vara ödmjuk ibland
och ta åt sig av vissa saker, det är jag... och jag har blivit väldigt mycket bättre på det
under det året som har gått. Men man måste ändå lära sig att använda armbågarna och
det är nog uppenbart något som jag är expert på, eftersom jag emellanåt lyckas reta upp
människor. Men that's life. Det viktigaste är att man trivs med sig själv och är stolt över
sig själv och det är jag. För jag vet att jag gör mycket viktiga saker i mitt liv.
You can try but never stop me
This is what I'm made of
I will never ever let go
This is what I'm made of
No one can control me
'Cause this is what I'm made of
You can hate but never break me
This is what I'm made of
Så jag tänker önska er alla läsare en god fortsättning...
XOXO jenny has left the building. To be continue...
Det har varit skönt att fly smärtan av att vara ensam på julen. Det har varit
otroligt skönt att fly smärtan av verkligheten. Min verklighet blev att jag fick
världens största kram av en av mina favoritbrukare. Och den verkligheten
var en bra julafton för mig :)
Kan ärligt talat inte säga att det hänt något intressant under julhelgen...
eller jo i och för sig. En fyllomorsa som valde bort sina barn för att åka ut och
supa på juldagen, höll på att få en knytnäve av mig. Men smart som jag är gav
jag bara henne ett elakt flin och sa till henne att jag tyckte hon va patetisk
då hon betedde sig dåligt mot mig. Ångrar dock att jag inte sa en del saker till
henne. Men lätt att tänka efter i en sådan där situation. Sedan var det en person
som öppet skrev på sin facebook att jag var en tragisk människa m.m.
Den tragiska människan i det läget skulle jag anse är den som skriver en sådan
sak och hänger ut en annan människa. Visst kan jag skriva att jag tycker någon
betett sig illa och så... MEN ska dock poängtera att jag aldrig skriver ut namn.
Om jag tycker någon beter sig illa, då ignorerar jag bara den människan fortsättnings-
vis och det är exakt det jag kommer att göra med denna och de gemensamma
vänner vi hade på facebook som satt och gilla hennes inlägg hon skrev. Vad är det
för vänner liksom. Det finns en dörr ut ur mitt liv om det är så jobbigt att vara
i närheten av mig. De som ändå inte kan ta alla sidor av en, som när man skriver
2 negativa statusuppdateringar av 20 påstår att man är en negativ och tragisk
människa, det är inte riktiga vänner.
Jag vet hur riktiga vänner är. Jag och min närmaste vän... vi är extremt lika men
ändå så olika. Det flyger gnistor om oss ibland och ryker nästan för att vi är
så tjurskalliga, bångstyriga och ibland har så extremt olika åsikter. Men för det
så kallar vi inte varandra för att vara tragisk människor, utan oftast rinner det ut
i sanden och efter 1 timme är vi som världens bundisar igen.
Jag har förändrats mycket det senaste året. Sedan hör man ibland människor som
påstår att jag är bitter bara för att jag har radikala åsikter och biter ifrån när jag
tycker saker och ting är fel och jag känner mig felbehandlad? De människorna som gör
det, jag undrar hur bittra de är egentligen som bara följer med helt lealöst och tar allt
och aldrig säger ifrån... Ska man komma någon vart, visst måste man vara ödmjuk ibland
och ta åt sig av vissa saker, det är jag... och jag har blivit väldigt mycket bättre på det
under det året som har gått. Men man måste ändå lära sig att använda armbågarna och
det är nog uppenbart något som jag är expert på, eftersom jag emellanåt lyckas reta upp
människor. Men that's life. Det viktigaste är att man trivs med sig själv och är stolt över
sig själv och det är jag. För jag vet att jag gör mycket viktiga saker i mitt liv.
You can try but never stop me
This is what I'm made of
I will never ever let go
This is what I'm made of
No one can control me
'Cause this is what I'm made of
You can hate but never break me
This is what I'm made of
Så jag tänker önska er alla läsare en god fortsättning...
XOXO jenny has left the building. To be continue...
Midvinterståndet...
Snart har ännu ett år passerat... Jag har svårt att summera det utan att det blir
ett alldeles för långt inlägg. Det har varit ett år med mycket roliga saker, men
naturligtvis har går det inte undkomma att det ibland händer saker som inte är så roliga.
Så vad har 2011 inneburit för mig då?
Ja det finns många blandade saker som har inträffat. Det första stora som inträffade var
när jag som steg 1-domare fick gå in i Storvretacupen och döma. Det är inte många steg-1-
domaren som gör det. Men det var kris och jag hade anmält intresse, så blev att jag fick
hoppa in.
Det andra stora inträffade den 8 februari då lilla Lapptoppens Fazzi kom hem till oss.
Vi har haft mycket kul ihop under det, snart 10 månaderna som hon har bott hos oss.
Allt från utställningar med långresor till lång skogspromenader.
Lillskrutt 11 ½ månad. Hon har utvecklats till en väldigt fin hund :)
En vecka efter att lillskrutt hade varit hos oss... Lördag den 19 februari var olyckan framme för min
del. I skidbacken ramlade jag så illa att mitt ledband tänjdes ut. Mina många år inom innebandyn blev
min räddning. När jag kom till ortopeden Dan Ek en vecka efter att jag gjort mig illa, kunde han
konstatera att jag hade haft en väldig tur. Ledbandet var extremt uttänjt i vänster knä. Han berättade
för mig att det var ett under att det inte hade gått av... När man klarar ledband utan att de går av
brukar den största orsaken stavas bra muskelatur. Och har man tränat varje år i ca 13 års tid... då har
man ganska bra benmuskelatur.
I slutet av juni fick jag äntligen ett jobb... inte det flashigaste, men jag vara bara nöjd över att få ett
jobb. Jag började jobba inom hemtjänsten i Östhammar, där jag fortfarande jobbar kvar. Jag har aldrig
tidigare jobbat så mycket i hela mitt liv. Det märktes på lönen. Jag fick ut 14 800 kronor i lön i augusti.
Nu hade jag visserligen jobbat 4 av 5 helger i juli, men ändå. Det var fina pengar. Jag var väldigt nöjd.
Inför den pågående innebandysäsongen var det länge osäkert om jag skulle spela innebandy. Dels
visste jag inte vad för reaktion jag skulle få i knäet när jag började träna och spela igen. Men det
kom att bli en positiv överraskning. Sedan så var vi länge länge utan tränare. Vi anmälde nog laget
i nästan senaste laget. Men vi blev ett lag och vi fick en tränare, som har visat sig vara en riktigt
rolig person. Så det är väldigt kul med innebandy igen.
Men vet ni vad? När jag får ont i knäet, då får jag det då jag dömer... Märkligt va?
I september blev jag tillfrågad om jag ville börja blogga om innebandy på innebandymagazinets
bloggportal. Frågan kom väldigt överraskande. Jag menar, jag... en simpel jävla bondjänta från
mitt ute i ingenstans... skriva om innebandy på ett ställer där många av sveriges innebandyfantaster
går in och läser... men visst... varför inte? Man måste väl anta utmaningen. Så från och med i
september-oktober, centrerar jag mycket av mina innebandytexter till min innebandyblogg
"Med hjärtat i Uppland"
I September tog jag även på mig ett förtroendeuppdrag för min innebandyklubb. Så sedan i
September är jag domaransvarig i Rasbo IK, en uppgift som jag faktiskt trivs extremt bra med.
Den 11 september tog Fanny och jag vår första skalp i utställningsringen. Vi gick och vann
valpklassen på Gimos internationella hundutställning inför en finsk domare, Markku Mähönen.
Visserligen fick vi inget HP (men finska domare brukar vara ganska snåla på sådant).
Veckan efter, den 17 september var vi på vår första juniorutställning tillsammans. Jag åkte dit
med Fannys uppfödare som skulle ställa Fannys mamma Sotis och en annan av sina hundar,
kickan, i öppenklassen. Jag kände mig lite spänd... skulle inte vara så kul att åka ifrån en
utställning med dåligt resultat. Tvärtom lämnade vi Högbo med ett Excellent (det bästa betyg
man kan få), fin kritik och mned en andraplats i bagaget i juniorklass... inför FINSK(!) domare.
Det betraktas som väldigt bra inom lapphundsvärlden kan jag glatt avslöja :)
Man får mycket att leva upp till när det går så bra på första officiella utställningen. Och eftersom
jag vet att hon både varit HP (hederspris; kan översättas till extermt lovande hund) och även
fått bästa betyg på officiell utställning, så har de efterföljande Very Good-resultaten fått mig att
innerst inne veta att hon är så mycket bättre än de resultaten. Hon är en supervovve.
Den 1 oktober blev fanny en liten ung dam. Då började hon löpa för första gången. Och
hon har förändrats väldigt mycket i kroppen sedan dess.
I November åtog jag mig ännu ett förtroendeuppdrag; som ledamot i Svenska Lapphundsklubbens
ungdomskommité. Så nu skriver jag lite om ungdomskommitéen i Lapphundstidningen, är med och
diskuterar kring aktiviteter för hundungdomar inom lapphundsklubben och försöka göra ungdomar
med Lapphund mer delaktiga i hundvärlden. Vi är sju tjejer som jobbar med detta just nu.
En annan personlig sak är att jag tagit klivet väldigt mycket åt det självständiga hållet.
Och det är något jag ska fortsätta jobba med. Jag har börjat uppskatta små små saker i
vardagen som gör livet lättare och gör att man inte längre behöver gå och ödsla energi på små
tråkiga petitessaker. Kan jag ändra på det? Nej och då är det ingen mening i att trassla med det.
Det kanske låter enkelt... och det är det. Saker blir som man gör dem säger jag. Håller man på
att tveka och inte vet hur man ska ha det m.m... då kan jag ärligt talat säga att då har man redan
bundit ris åt sin rygg redan från början. Man ska alltid gå in med inställningen att det går.
Det var som min tränare sa i tisdags på julavslutningen: "Vad tycker ni tjejer... ska vi satsa på att
vinna två matcher i vår?"
Jag: "Öh... bara två. Vi ska väl vinna alla. Vi måste ju gå in med den inställningen att vi kan slå
alla och vinna alla matcher... annars kan vi ju lika gärna låta bli att spela de matcher där vi går
in med inställningen att vi inte har någon chans... Då kan vi lämna WO direkt..."
Jag fick ärligt talat inget svar på det. Jag tror han insåg att jag faktiskt hade en poäng i det jag sa,
att man måste tro att man kan vinna.
Vet ni, nu när det är mörkt ute och så... i normala fall brukar jag bli så deprimerad. Och visst
det här vädret som råder med slask och mörker är inget trevligt. Men iår har jag klarat mig
väldigt bra från att inte bli nedstämd. Visst kommer det stunder när jag känner mig väldigt ensam
ibland. Jag tror det handlar om att det är längtan efter den personen jag varit med i tre år, som
smyger sig på. Jag saknar honom varje dag och tänker på honom ofta. Men jag är så stark.
Och jag ser bara framåt... att tiden får utvisa vad som händer och sker med honom och mig.
I natt är det midvintersolståndet. Det är årets mörkaste dag. Jag spenderade den med att att
julhandla. Blir inga klappar iår faktiskt. Vi har hoppat det på grund av ekonomi... plus att vi insett
att man inte måste köpa klappar. Men vi har köpt massa mat idag. Och jag har faktiskt gjort köttbullar :)
Hoho... Jenny is huslig. Jag börjar känna mig gammal när jag gör sådan här saker med det är
mysigt. Vet ni vad som är positivt med idag? Att nu blir det bara ljusare och ljusare för varje dag :D
Så se framåt människor :D För det gör jag :)
XOXO Jenny has left the building. To be continue :D
ett alldeles för långt inlägg. Det har varit ett år med mycket roliga saker, men
naturligtvis har går det inte undkomma att det ibland händer saker som inte är så roliga.
Så vad har 2011 inneburit för mig då?
Ja det finns många blandade saker som har inträffat. Det första stora som inträffade var
när jag som steg 1-domare fick gå in i Storvretacupen och döma. Det är inte många steg-1-
domaren som gör det. Men det var kris och jag hade anmält intresse, så blev att jag fick
hoppa in.
Det andra stora inträffade den 8 februari då lilla Lapptoppens Fazzi kom hem till oss.
Vi har haft mycket kul ihop under det, snart 10 månaderna som hon har bott hos oss.
Allt från utställningar med långresor till lång skogspromenader.
Lillskrutt 11 ½ månad. Hon har utvecklats till en väldigt fin hund :)
En vecka efter att lillskrutt hade varit hos oss... Lördag den 19 februari var olyckan framme för min
del. I skidbacken ramlade jag så illa att mitt ledband tänjdes ut. Mina många år inom innebandyn blev
min räddning. När jag kom till ortopeden Dan Ek en vecka efter att jag gjort mig illa, kunde han
konstatera att jag hade haft en väldig tur. Ledbandet var extremt uttänjt i vänster knä. Han berättade
för mig att det var ett under att det inte hade gått av... När man klarar ledband utan att de går av
brukar den största orsaken stavas bra muskelatur. Och har man tränat varje år i ca 13 års tid... då har
man ganska bra benmuskelatur.
I slutet av juni fick jag äntligen ett jobb... inte det flashigaste, men jag vara bara nöjd över att få ett
jobb. Jag började jobba inom hemtjänsten i Östhammar, där jag fortfarande jobbar kvar. Jag har aldrig
tidigare jobbat så mycket i hela mitt liv. Det märktes på lönen. Jag fick ut 14 800 kronor i lön i augusti.
Nu hade jag visserligen jobbat 4 av 5 helger i juli, men ändå. Det var fina pengar. Jag var väldigt nöjd.
Inför den pågående innebandysäsongen var det länge osäkert om jag skulle spela innebandy. Dels
visste jag inte vad för reaktion jag skulle få i knäet när jag började träna och spela igen. Men det
kom att bli en positiv överraskning. Sedan så var vi länge länge utan tränare. Vi anmälde nog laget
i nästan senaste laget. Men vi blev ett lag och vi fick en tränare, som har visat sig vara en riktigt
rolig person. Så det är väldigt kul med innebandy igen.
Men vet ni vad? När jag får ont i knäet, då får jag det då jag dömer... Märkligt va?
I september blev jag tillfrågad om jag ville börja blogga om innebandy på innebandymagazinets
bloggportal. Frågan kom väldigt överraskande. Jag menar, jag... en simpel jävla bondjänta från
mitt ute i ingenstans... skriva om innebandy på ett ställer där många av sveriges innebandyfantaster
går in och läser... men visst... varför inte? Man måste väl anta utmaningen. Så från och med i
september-oktober, centrerar jag mycket av mina innebandytexter till min innebandyblogg
"Med hjärtat i Uppland"
I September tog jag även på mig ett förtroendeuppdrag för min innebandyklubb. Så sedan i
September är jag domaransvarig i Rasbo IK, en uppgift som jag faktiskt trivs extremt bra med.
Den 11 september tog Fanny och jag vår första skalp i utställningsringen. Vi gick och vann
valpklassen på Gimos internationella hundutställning inför en finsk domare, Markku Mähönen.
Visserligen fick vi inget HP (men finska domare brukar vara ganska snåla på sådant).
Veckan efter, den 17 september var vi på vår första juniorutställning tillsammans. Jag åkte dit
med Fannys uppfödare som skulle ställa Fannys mamma Sotis och en annan av sina hundar,
kickan, i öppenklassen. Jag kände mig lite spänd... skulle inte vara så kul att åka ifrån en
utställning med dåligt resultat. Tvärtom lämnade vi Högbo med ett Excellent (det bästa betyg
man kan få), fin kritik och mned en andraplats i bagaget i juniorklass... inför FINSK(!) domare.
Det betraktas som väldigt bra inom lapphundsvärlden kan jag glatt avslöja :)
Man får mycket att leva upp till när det går så bra på första officiella utställningen. Och eftersom
jag vet att hon både varit HP (hederspris; kan översättas till extermt lovande hund) och även
fått bästa betyg på officiell utställning, så har de efterföljande Very Good-resultaten fått mig att
innerst inne veta att hon är så mycket bättre än de resultaten. Hon är en supervovve.
Den 1 oktober blev fanny en liten ung dam. Då började hon löpa för första gången. Och
hon har förändrats väldigt mycket i kroppen sedan dess.
I November åtog jag mig ännu ett förtroendeuppdrag; som ledamot i Svenska Lapphundsklubbens
ungdomskommité. Så nu skriver jag lite om ungdomskommitéen i Lapphundstidningen, är med och
diskuterar kring aktiviteter för hundungdomar inom lapphundsklubben och försöka göra ungdomar
med Lapphund mer delaktiga i hundvärlden. Vi är sju tjejer som jobbar med detta just nu.
En annan personlig sak är att jag tagit klivet väldigt mycket åt det självständiga hållet.
Och det är något jag ska fortsätta jobba med. Jag har börjat uppskatta små små saker i
vardagen som gör livet lättare och gör att man inte längre behöver gå och ödsla energi på små
tråkiga petitessaker. Kan jag ändra på det? Nej och då är det ingen mening i att trassla med det.
Det kanske låter enkelt... och det är det. Saker blir som man gör dem säger jag. Håller man på
att tveka och inte vet hur man ska ha det m.m... då kan jag ärligt talat säga att då har man redan
bundit ris åt sin rygg redan från början. Man ska alltid gå in med inställningen att det går.
Det var som min tränare sa i tisdags på julavslutningen: "Vad tycker ni tjejer... ska vi satsa på att
vinna två matcher i vår?"
Jag: "Öh... bara två. Vi ska väl vinna alla. Vi måste ju gå in med den inställningen att vi kan slå
alla och vinna alla matcher... annars kan vi ju lika gärna låta bli att spela de matcher där vi går
in med inställningen att vi inte har någon chans... Då kan vi lämna WO direkt..."
Jag fick ärligt talat inget svar på det. Jag tror han insåg att jag faktiskt hade en poäng i det jag sa,
att man måste tro att man kan vinna.
Vet ni, nu när det är mörkt ute och så... i normala fall brukar jag bli så deprimerad. Och visst
det här vädret som råder med slask och mörker är inget trevligt. Men iår har jag klarat mig
väldigt bra från att inte bli nedstämd. Visst kommer det stunder när jag känner mig väldigt ensam
ibland. Jag tror det handlar om att det är längtan efter den personen jag varit med i tre år, som
smyger sig på. Jag saknar honom varje dag och tänker på honom ofta. Men jag är så stark.
Och jag ser bara framåt... att tiden får utvisa vad som händer och sker med honom och mig.
I natt är det midvintersolståndet. Det är årets mörkaste dag. Jag spenderade den med att att
julhandla. Blir inga klappar iår faktiskt. Vi har hoppat det på grund av ekonomi... plus att vi insett
att man inte måste köpa klappar. Men vi har köpt massa mat idag. Och jag har faktiskt gjort köttbullar :)
Hoho... Jenny is huslig. Jag börjar känna mig gammal när jag gör sådan här saker med det är
mysigt. Vet ni vad som är positivt med idag? Att nu blir det bara ljusare och ljusare för varje dag :D
Så se framåt människor :D För det gör jag :)
XOXO Jenny has left the building. To be continue :D
Inför 2012... Mål och motivation.
Jag kommer aldrig avge några löften. Jag anser nämligen att löften är till för att
brytas. Samtidigt så anser jag också att vi sätter upp löften för andra, som ett
slags bevis. Sluta va så rädd för vad folk tycker och försöker bara bestämma för
dig själv att det här och det ska jag försöka att göra och försök att hitta motivationen
till det. JUST DO IT OCH BESTÄM DIG FÖR VAD DU VILL UPPNÅ!
Min kompis pratade idag med mig om mål och motivation, naturligtvis höll vi på
att skämta om det. Men i grund och botten fanns det ändå allvar i ämnet vi pratade
om. Hon ställde mig frågan; Vad har du för mål? Kan du uppnå det? Hur ska du göra
det? Är det rimligt? Kan du göra det nu? Jag skämtade och sa att mitt mål var att jag
skulle dränka henne (vi var på väg till Eckerölinjen för att äta julbord), så därav
temat vatten. Och nej jag skulle seriöst aldrig ens få tanken att dränka henne. Så
bortse från våran dåliga humor i detta inlägg.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här efter att ha gått igenom en väldigt jobbig
höst. MEN JAG ÄR STARK, STARKARE ÄN NÅGONSIN! OCH JAG ÄR STOLT ÖVER MIG
SJÄLV! Visst jag saknar den personen jag tyckt om i tre år ganska mycket. Men
jag har insett att det inte går att hänga kvar heller och älta och tycka synd om sig
själv. Jag hoppas att han kommer tillbaka... men vad som sker kan bara tiden utvisa.
Jag ser trots detta framåt med extremt ljusa ögon. Ibland känner jag inte igen mig
själv. Men det är ett bra jag som jag ser och jag är glad över att jag blivit den
människan jag blivit.
Ikväll efter att ha gjort beep-testet för steg 2-kursen i domarskap (tyvärr utan lycka),
så bestämde jag mig. Det är dags att sätta ner foten när det gäller vissa saker. Inte
gå och fundera längre utan göra det jag vill.
Så inför 2012:
Inget av det ovan är en omöjlighet. Det gäller bara inställning och motivation som behövs.
Det får man genom att verkligen bestämma sig. Vill man verkligen något, är man beredd
att göra vad som helst för att uppnå det :D Allt stavas självdisciplin.
Skrev en grej på facebookstatusen ikväll som jag är stolt över:
"Till människor som inte känner mig; att försöka bestämma eller styra över mig är
lönlöst. Det är dömt att misslyckas. Till killar, ni som tror ni är något; så länge ni
inte har stake, är manliga och kan stå upp går ni bort. Jag kan lika gärna va ihop
med en tjej om jag ska va ihop med en kille som är mindre man än mig :)"
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
brytas. Samtidigt så anser jag också att vi sätter upp löften för andra, som ett
slags bevis. Sluta va så rädd för vad folk tycker och försöker bara bestämma för
dig själv att det här och det ska jag försöka att göra och försök att hitta motivationen
till det. JUST DO IT OCH BESTÄM DIG FÖR VAD DU VILL UPPNÅ!
Min kompis pratade idag med mig om mål och motivation, naturligtvis höll vi på
att skämta om det. Men i grund och botten fanns det ändå allvar i ämnet vi pratade
om. Hon ställde mig frågan; Vad har du för mål? Kan du uppnå det? Hur ska du göra
det? Är det rimligt? Kan du göra det nu? Jag skämtade och sa att mitt mål var att jag
skulle dränka henne (vi var på väg till Eckerölinjen för att äta julbord), så därav
temat vatten. Och nej jag skulle seriöst aldrig ens få tanken att dränka henne. Så
bortse från våran dåliga humor i detta inlägg.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här efter att ha gått igenom en väldigt jobbig
höst. MEN JAG ÄR STARK, STARKARE ÄN NÅGONSIN! OCH JAG ÄR STOLT ÖVER MIG
SJÄLV! Visst jag saknar den personen jag tyckt om i tre år ganska mycket. Men
jag har insett att det inte går att hänga kvar heller och älta och tycka synd om sig
själv. Jag hoppas att han kommer tillbaka... men vad som sker kan bara tiden utvisa.
Jag ser trots detta framåt med extremt ljusa ögon. Ibland känner jag inte igen mig
själv. Men det är ett bra jag som jag ser och jag är glad över att jag blivit den
människan jag blivit.
Ikväll efter att ha gjort beep-testet för steg 2-kursen i domarskap (tyvärr utan lycka),
så bestämde jag mig. Det är dags att sätta ner foten när det gäller vissa saker. Inte
gå och fundera längre utan göra det jag vill.
Så inför 2012:
Inget av det ovan är en omöjlighet. Det gäller bara inställning och motivation som behövs.
Det får man genom att verkligen bestämma sig. Vill man verkligen något, är man beredd
att göra vad som helst för att uppnå det :D Allt stavas självdisciplin.
Skrev en grej på facebookstatusen ikväll som jag är stolt över:
"Till människor som inte känner mig; att försöka bestämma eller styra över mig är
lönlöst. Det är dömt att misslyckas. Till killar, ni som tror ni är något; så länge ni
inte har stake, är manliga och kan stå upp går ni bort. Jag kan lika gärna va ihop
med en tjej om jag ska va ihop med en kille som är mindre man än mig :)"
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
What a girl needs
Köpte lite saker till mig själv idag för att skämma bort mig.
Behöver ju det... framförallt för att jag vill vara lite fin och
kvinnlig och inte alltid en tombboy ;P Haha.
1-minutshårinpackning (använder det varje hårtvätt för att hålla
håret fint...)
Svart hårfärg (utväxten är riktigt jobbig. Ge mig mörkt
hår naturligt någon... SNÄLLA!)
Varmvax till benen och armhålorna. Efter 3 veckor utan är skogen tillbaka. Så
skönt att man köpt nytt :D
XOXO jenny has left the building. To be continue..
Behöver ju det... framförallt för att jag vill vara lite fin och
kvinnlig och inte alltid en tombboy ;P Haha.
1-minutshårinpackning (använder det varje hårtvätt för att hålla
håret fint...)
Svart hårfärg (utväxten är riktigt jobbig. Ge mig mörkt
hår naturligt någon... SNÄLLA!)
Varmvax till benen och armhålorna. Efter 3 veckor utan är skogen tillbaka. Så
skönt att man köpt nytt :D
XOXO jenny has left the building. To be continue..
