Things are slowly killing me...
Jag skriver inte speciellt mycket på bloggen just nu. Detta på grund av att jag
inte mår speciellt bra... mest psykiskt. Men vaknade upp med en jävulsk halsvärk
imorse, som inte gått att hämma ens med ipren. Och ikväll fryser jag och börjar
få värk längs ryggraden, den typiska värk jag får i ryggen när jag har feber. Men
i övrigt känner jag inget. Får se hur det utvecklas sig och hur jag mår imorn bitti.
Den där skogspromenaden med svampplockande tillsammans med Fanny(hunden)
idag var kanske med facit i hand ingen bra idée...
Vill bli fri från halsvärken och den eventuella ankommande febern. På Lördag
ska jag nämligen döma innebandy som ni vet... Har varit orolig för att jag ska
bli tvungen att döma själv. Tränaren för Storvretas DJ17-lag har smått letat
en domare till. Men slutade med att jag fick ta saken i egna händer. Efter lite
samtal och mailande så har jag nu en kollega... min lärare på domarkursen
steg-1. Han frågade mig: "Jag menar inget illa med detta eller så, utan vill ditt
bästa. Men är du riktigt säker och känner att du klarar av att döma denna matchen.
Det är ju ett stockholmslag, de kan ju vara rätt tuffa..." frågade han mig lite försiktigt
"Naturligtvis har det slagit mig den tanken med sa jag. Men jag dömde ändå P14 i
Storvretacupen som var stockholmslag... och tjejer brukar ju faktiskt vara lite lugnare..."
Matchen på söndag innebär ett stort kliv för mig utvecklingsmässigt. Det är en erfarenhet
anser jag...
Nog om det... den här veckan har ju inte börjat som jag tänkt mig... tänker på halsvärken
och att jag har en allmänn sjukdomskänsla. Det skulle ju bli lite av en träningsvecka för mig.
Det kommer inte bli träningsvecka. Men jag kommer nog garanterat att få mycket motion.
För imornbitt klockan nio kommer Jonna Almenäs och Johnna Gustafsson, ägare av Breaking
the rules kennel, hit och lämnar Grus och Kiltti som ska bo här en vecka. Då är det slut på lugnet :)
Fanny kommer i alla fall att bli glad över att få kompisar att leka med i en vecka. Det är bra
för henne med att få lite social träning med andra hundar och bo med dem. Ska bli roligt i alla
fall.
Grus Kiltti
När man mår dåligt är det bra att ha saker att se fram emot, saker som är roliga.
Och det har jag. Men någonstans så hör jag människor alltid säga att det här med att
må dåligt blir bättre med tiden. Jag måste kontatera att det inte stämmer. För ju mer jag
är ifrån personen jag älskar, desto sämre mår jag... För jag saknar dig något fruktansvärt.
Det går inte en timme utan att jag tänker på dig snygg...
Helt underbart fin låt, med extremt bra text som jag känner igen mig lite i:
Over and out
Vattholma Sporthall it is... Officiell comeback
pipan i handen hela säsongen som det ser ut nu. Ser väldigt svart ut för Rasbo IK's damlag
även om jag verkligen hoppas det blir en lösning, även om det så är bara någon timme innan
laget ska vara anmält till seriespel... spelartapp, utan tränare... vi var några som skulle kunna
tänka oss att köra säsongen utan tränare - av kärlek till sporten och för att vi vill spela, oavsett
hur det blir med allting annat. Men det finns inga svar i dagsläget och det gnager hos mig.
Hade sett fram emot att innebandyn skulle börja igen, skönt att få göra någonting som man
älskar och som får en att tänka på annat. För jag är som en berg och dalbana... när jag jobbar
eller gör något så funkar jag, för då hinner jag inte tänka. Men minsta paus jag får så kommer
saknaden och längtan efter min käraste medmänniska och många gånger också tårarna.
Och jag vet att känslorna jag har är föralltid...
Hur som helst, ni som följer bloggen, vet att ledbandet i mitt vänstra knä gick åt skogen i
våras efter en krasch på skidor... Känslan var som att sitta bakom ratten i en bil och det var
fullt med dimma framför mig på vägen, men helt klart bakåt... och det enda jag kunde se
var innebandyn passera i backspegeln... Så orolig var jag för att det skulle vara över.
Men efter några plojmatcher i en minicup för P10 i klubben, så såg jag lite hur dimman
lättade. Men under sommaren har jag inte upplevt någon förbättrning, inte heller försämring.
Smärtan finns där och gör sig påmind ibland. Men det är oftast när det är kallt ute. Värmer
jag upp, upplever jag inte att det finns någon smärta där - och det är så jag ska hoppas det
känns när jag kommer igång på planen igen oavsett om det blir som spelare eller enbart domare.
Nu är det i alla fall klart var comebacken kommer att bli. Den 3 september dömer jag träningsmatch;
DJ17 mellan Storvreta IBK och Djurgården. Det ska bli riktigt kul. Ser fram emot att få beträda
planen igen. Jag har saknat att höra fotsulor mot sporthallsgolv... och faktiskt även doften av svett,
eftersom jag anser att det bevisar att man sliter hårt ;) Haha. Nä då, men just nu känns det jävligt
kul att få döma igen. Det var ett tag sedan, och meningen är ju att jag ska klättra i åldrarna iår med
när det gäller dömandet eftersom jag går steg 2-kurs om cirka en månad. Så skönt att redan nu
börja. Men det är klart att det är lite jobbigt, för har man dömt de som är 12 och yngre, då är man
mera en "lekledare". I de högre klasserna är det blodigt allvar och där är det bara vara benhård.
För de ska ju kunna reglerna är det ju meningen... Så kan det vara.
Jag jobbar hela helgen, plus måndag förmiddag. Men det blir ju fina pengar i alla fall :)
Tjänar bara 2500 kronor på att jobba dag nu idag lördag och imorgon söndag. Så det är bara
tacka att ta emot, även om jag har en tendens till värk i axlarna. Men det får man när man har
slagsmål med en armstödstrumpa. Det ni, det är det väldigt få som har sett. Hittar inte ens
en bild på det på google som stämmer in med den som jag använder på en brukare. Den är
inte att leka med när den ska tas på i alla fall. Det är tur att man spelat innebandy så det finns
lite muskler där, även om jag tycker mina biceps ser aningen tunna ut just nu =O Tycker inte
om att de gör det... för jag har inte gått ner i vikt vilket betyder att det inte är fett som försvunnit :(
Då får bli armhävningar framöver tror jag. För jag ska vara biff. Älskar känslan av när skjortan
ser ut som den ska spricka när man spänner musklerna :P Men ska nog ta lite träningsvecka nästa
vecka. Kommer ha tre olydiga hundar här då. Förutom min egna olydiga Fanny, så kommer
Kiltti (Samejäntans Ranyah) och Grus (Riskatsurkan Hetta-Tappuri) också vara här. Kommer
bli rally här hemma och minst sagt fullt upp :P Så de behöver nog lite motion precis som jag :)
Sedan är det utställning för Fanny på Tierps Arena den 4 september...
Avslutar med denna bilden. Den är tillägnad dig, min kära medmänniska, för att
du ska fatta hur mycket jag tycker om dig. Älskar dig föralltid. Ibland säger bilder
mer än ord...:
Chest to chest. Nose to nose. Palm to palm
We were always just that close. Wrist to wrist
Toe to toe. Lips that felt just like the inside of a rose
Eye to eye. Cheek to cheek. Side by side. You were
sleeping next to me. Arm in arm. Dusk to dawn. With
the curtains drawn.
For every stoplight I didn't make. Every chance I did or
I didn't take. All the nights I went too far. All the boys that
broke my heart. All the doors that I had to close. All the
things I knew but I didn't know. Thank God for all I missed
Cause it led me here to this... to you...
Just a spot on the wall...
inte till någonting. Personen jag älskar överger mig bara sådär,
fast jag egentligen har allt han behöver (så då måste det ju vara
fel på mig, när han inte ens tror på det jag säger att jag inte kommer
överge honom). Jag klarar inte ens av att gå med Fanny i en utställningsring,
för jag har sett till att hon springer på tvären. Så ingen domare kommer
någonsin tycka hon är fin. Hon kommer bli totalsågad varenda gång på
utställning. Men egentligen inte konstigt. Det är ju jag som försökt att
uppfostra henne... och visst lyssnar hon. Men hon kan ju inte gå som hon
ska, så måste vara mitt fel när det gäller den saken. Jag klarar ju förfan
ingenting. Jag känner mig värdelös på jobbet. Känner alltid att jag gör
någonting fel... Vad jag än tar mig för så blir det bara skit allting.
Jag undrar liksom varför det är någon mening att man lever när allt man
tar i, berör eller är i närheten av bara blir dåligt? Tycker jag försökt bli
en bättre människa i alla avseende. Men det här är ju bara ett bevis på
att jag inte duger och att jag aldrig kommer göra det... Önskar det fanns
en pistol i närheten. Skulle vara så skönt att göra slut på allting just nu...
To be hurt, To feel lost... To be left out in the dark
To be kicked when you're down, To feel like you've been
pushed around To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you... No you don't know
what it's like... Welcome to my life
Simple Plan - Welcome to my life
Denna bilden säger mera än tusen ord och detta är
vad jag känner och alltid kommer att göra för dig.
Hjärtats ensamma slag...
Jag har ingen större lust till att skriva en massa matnyttiga saker
eller om saker som berör. Det enda jag är just nu är less, samt att jag har
lust att spy galla över en massa saker.På grund av detta, känner jag ingen lust till någonting.
En människa som egentligen borde ha dömt mig och tyckt både det ena och andra
om mig, tar utan någon som helst påverkan från mig, samma slutsats som mig kring
saker och ting. Och jag blir bara mer och mer övertygad om att jag har rätt, frågan
är bara hur lång tid det dröjer innan det uppdagar sig...
För mig är varje morgon som att försöka andas genom näsan när man är jätteförkyld.
Det vill säga att eftersom det inte går, kvävs man. Varje morgon känns det som att jag
håller på att kvävas, jag får gråtattacker och känner för att gå och leta
reda på något rep och hänga mig eller att ta en pistol och skjuta mig själv med.
Jag har en fruktansvärd ilska och stor sorg inom mig.
Allt som kändes ljust i mitt liv, känns helt plötsligt bäcksvart. Jag ser ingen framtid just
nu. Jag har bakbundna händer och kan inte göra någonting åt situationen. Kanske går
det min väg, kanske inte. Hur som helst kan jag inte påverka det ett dugg just nu. Och
det är väldigt frustrerade. Jag undrar ibland vad jag ska göra för att "du" ska vakna upp
och se att du inte kommer bli ensam med mig och vad jag ska göra för att du ska känna
att det jag säger med att tryggheten finns hos mig, verkligen stämmer. Jag har den, men du
tillåter dig inte att ta emot den. Jag förstår ibland inte varför du aldrig har tillåtit dig att ta
emot av min trygghet. För den finns där, om du bara kunde öppna dina ögon. Den finns där...
allting finns där om du bara vill. Jag går inte... jag tänker inte gå en millimeter från var jag står nu.
Om det så ska bli min död så är jag beredd på det. Det finns du och ingen annan för mig.
Bara du... Tusentals yngre killar med superkroppar (som alla tjejer/kvinnor trånar efter), har passerat
mina synfält. Jag har inte följt dem med blicken ens en millimeter, för du är perfekt som du är.
Du kommer inte bli ensam med mig, för om det vore så skulle inte jag finnas kvar i dagsläget...
nästan tre år senare. Då skulle jag följt en av de där kropparna med blicken och gått. Men det
spelar ingen roll vem som kommer i mitt synfält. För mig är du perfekt... det finns ingen annan bättre...
för mig är du den som jag vill dela mitt liv med... Jag vill inte ha någon annan; ingen yngre, ingen
mer muskulös... du är den snyggaste jag vet, den mest underbara människan jag vet. Visst du har
brister precis som alla andra. Men jag älskar dig för den du är, alla dina sidor och brister.... Jag älskar
din personlighet. En personlighet är individuell, därför vet jag att jag aldrig kommer kunna älska någon
annan... Jag vet att jag dör utan dig. Men det får väl bli så... jag orkar inte bry mig om jag lever
eller dör just nu. Ett liv utan dig är inte ett liv som är värt att leva... Du är min himmel, luften jag
andas... Utan dig dör jag...
Jag må va ung, men skulle när som helst kunna fråga dig om du ville gifta dig med mig...
När himlen färgas svart och drömmar dör...
Hela jag är som ett öppet sår som någon strör salt i just nu. Det gör väldigt
ont... fruktansvärt ont. Benen är svaga, blicken oklar... jag vill gråta hela tiden,
men har tvingats hålla igen hela eftermiddagen. Jag har varit i stan, trots att jag
haft fruktansvärd huvudvärk (som tvingade mig sjukanmäla mig imorse från jobbet).
Och jag har kämpat mot att inte gråta. Men jag tänker inte hålla igen nu. I
eftermiddags färgades min himmel svar. Det var som att vända ett blad på bara en
minut. Från att vara glad, var det som att någon satte en kniv i mitt hjärta. För det
är precis så det känns nu.
I flera år har jag kämpat med mig själv, försökt finna en trygg tillvaro i mitt ganska
så kaosartade liv, där jag stundtals mått extremt dåligt och haft tankar på att inte
leva mera. Jag hade gått på en del minor innan jag träffade denna personen, en person
som jag till början trodde var som alla andra. En person som jag till början bara trodde
hade en sak i huvudet. Men det var en person som kom att visa mig motsatsen, visa
mig att jag hade ett värde och som gjorde mitt liv till det bättre när vi träffades.
Men jag förvaltade inte det. Istället för att lita på personen så var jag oerhört svartsjuk,
hade ett fruktansvärt kontrollbehov och bröt sakta ner denna medmänniska. Något som
förstörde ganska mycket, något som jag emellanåt har hatat mig själv för under så
många månader. Mitt självdestruktiva beteende bröt ner även mig. För att överleva
var jag tvungen att ändra mig... både för mig själv och för mina medmänniskor. En
förändring som kanske kom för sent. I dagsläget känns det så... även om jag hoppas
att det inte ska vara det.
Just nu känner jag mig oduglig, otillräcklig. Jag minns att jag sa till min vän att jag säkert
skulle komma att vara oskuld till jag fyllt 40. Det blev visserligen inte så. Men jag har funderat
under flera månader och under de senaste åren om det är menat att jag ska leva själv
i denna värld. För allting som händer och sker, ter sig så. Hur kan det vara så svårt att finna
någon som kan tycka om en, som inte ger upp en för någon annan... som ser mig som nummer
1. Jag har inte varit nummer 1 någongång under dessa år...
Jag vet inte om jag kommer våga älska igen. För jag vill inte älska någon annan. Jag tror
Jag har känt på sista tiden; det är denna människan eller ingen.
Det är möjligt att jag på grund av detta blir själv för alltid. Men i så fall får det vara så.
Det har inte spelat ågon roll hur mycket jag visat denna människan hur mycket jag tycker om
eller hur mycket jag bryr honom. Istället har jag känt att människan tyckt att jag lagt mig för
mycket i, när jag bara velat honom väl. Jag egentligen bara varit ordentlig förälskad en gång
i mitt liv och det är i denna människan...
Imorse kände jag för första gången på länge att jag började få ordning på mitt liv. Jag har
känt mig som en vilsen fågel under lång tid. Men jag har ett extrajobb nu på hemtjänsten som
jag tycker är helt okej, jag kände glädje till att spela innebandy i höst igen, jag anmälde mig
till högskoleprovet imorse och jag ska försöka komma in på universitet/högskola till våren
för att plugga och utbilda mig. Jag söker till och med egen lägenhet, jag har till och med planer
på att kanske köpa en om det inte går att hitta någon, om jag börjar plugga. Allt kändes bra och
det kändes som att jag äntligen hittat en plats i tillvaron att landa och slå mig ner på... tills i
eftermiddags, då allt jag planterat; min framtid, mina tankar osv, bara rycktes upp ur jorden
med rötter och allting. Nu är min himmel kolsvart... tiden rinner iväg som sanden genom
fingrarna och jag känner hur alla mina drömmar dör... Det finns inget ljus nu. Jag vill bara
lägga mig ner i sängen, trycka huvudet hårt i kudden och hoppas att jag somnar snabbt.
Tårarna bara rinner... Jag har förlorat min käraste medmänniska...
Dessa låtar spelas för fullt i min dator just nu:
With Love
Jenny
Demokratin segrar alltid
Det har gått över tre snart sedan Anders Breivik löpte amok i Norge och förändrade en hel
nation, kanske till och med snudd på en hel värld. Jag har varit på väg att skriva detta inlägg
länge. Men någonstans på vägen har jag stakat mig, känt tårarna bränna bakom ögonlocken
när jag ska skriva. Och trots tre veckor har jag fortfarande inte smällt händelserna i Norge.
Tre veckor för att finna ord. Men jag står fortfarande mållös... fortfarande utan något vettigt
eller några som helst tröstande ord att säga. Allt som finns inom mig är varför... Helgen som
var borde verkligen ha gått i glädjens tecken. Helgen när händelserna inträffade borde gått i
glädjens tecken. Jag ställde ut Fanny, som gjorde bra ifrån sig i ringen på den internationella
utställningen i Köping. Dessutom spenderades de lediga dagarna jag hade från jobbet dedn veckan
med underbart folk; lapphundsfolk och en person jag tycker om. Men trots de bra dagarna med
underbara människor som jag hade, plus att Fanny gick bra, så hade jag under den helgen väldigt
svårt att vara glad och le. Trots tre veckor, så gör minnena av tragedin i Norge hela tiden påminda...
de påminner mig om att fredagen den 22's händelse i Norge var verklig.
Jag borde ha landat, kunnat känna glädje igen. Jag har kunnat känna glädje och le igen sedan
denna dagen. Mycket på grund av att jag har en del arbetskamrater på hemtjänsten i Östhammar
(yngre och äldre) som är härliga. Men om jag har landat? Nej, och jag tror inte jag kommer att
göra det. För jag tror inte jag kommer kunna förstå förödelsen och omfattningen av bilbomben
och skjutningarna i Norge någonstin. Borde jag kunna förstå i framtiden? Det är möjligt, men i
dagsläget känns det som att jag aldrg kommer det. Det har nämligen gått tre veckor. Jag nyper
mig fortfarande lite lätt i armen... På bara väldigt kort tid har det hänt saker som jag ifrågasatt vad
det finns för mening till att det skett. Även detta är en sådan sak. När det händer sådana här saker
börjar man ifrågasätta vad för saker som är viktiga i livet.
Någonstans under dessa tre veckor, har jag känt att jag velat ventillera mig... men vad ska jag
ventillera. De känslor och tankar som finns inuti mig kring detta far runt och är en enda röra. Jag
kommer aldrig förstå. Det är kanske inte meningen att en människa som är frisk psykiskt ska göra
det heller? Jag vet att jag inte kan göra någonting åt det förflutna, men jag kan ändå inte släppa det
helt för tillfället.
Någon sa till mig; "Jag orkar inte bry mig om det där..." Vem det var, det låter jag var osagt. Alla
människor har sin egen uppfattning kring saker och ting. Men jag kan ändå inte låta bli att funderar
på om vi bara ska släppa det, släppa ett massmord riktat mot en hel nation, ett massmord som tog
död på en hel nations framtid. riktat mot oskyldiga vuxna och barn som trodde på mänskligheten
och dess värde? Ska vi låta en människa med, enligt mig, sned människosyn gå lös på oskyldiga
människor utan att vi inte reagerar?
Kort efter händelsena läste jag en intervju med Norges statsminister Jens Stoltenberg. Inte ett öga
var torrt. På en av bilderna står han och blickar ut över regeringsbyggnaden... På en annan bild är
hans blick helt tom... ögonen nästintill blanka. Hans innersta tankar har ingen riktigt fått reda på.
Det enda han sa i denna intervjun är att han gråtit massa och att det är nyttigt att göra det. Stoltenberg
är en av de som förlorat en vän eller närstående i attacken. När han höll talet i kyrkan tog jag honom
till mig... hans öppenhet, hans sätt att visa känslor - han gick rakt genom tv-rutan och det kom en tår
hos mig.
Jens Stoltenbergs tal
SSU's föredetta ordförande Jytte Guteland talade på minnesstunden i Oslo
Det finns mycket jag känner att jag skulle vilja skriva. Men det känns någonstans som att orden
inte räcker till. Det känns också någonstans som att jag inte kan samla orden eftersom de är så många
och jag inte riktigt vet hur jag ska formulera allting. Denna händelse sträckte sig långt ut över Sveriges
gränser och har berört en hel värld. De som dog skall aldrig glömmas.
Dessa dog i Norge, på grund av Anders Behring Breivik
Sharidyn Svebakk-Bøhn,
Född 970717, från Drammen
(Dog på Utøya
Silje Merete Fjellbu,
Född 931113, från Tinninn
(Dog på Utøya)
Bano Abobakar Rashid
Född 921228, från Nesodden
(Dog på Utøya)
Syvert Knudsen,
Född 930821, från Lyngdal
(Dog på Utøya)
Diderik Aamodt Olsen
Född 920603, från Nesodden
(Dog på Utøya)
Simon Sæbø
Född 920725, från Salanger
(Dog på Utøya)
Synne Røyneland
Född 930118, från Oslo
(Dog på Utøya)
Anne Lise Holter
Född 590916, från i Østfold
(Dog vid regeringskvarteret)
Hanne A. Balch Fjalestad
Född 671013, från Lunner
(Dog på Utøya)
Trond Berntsen
Född 600512, från Övre Eiker
(Dog på Utøya)
Birgitte Smetbak
Född 960225, från Nøtterøy
(Dog på Utøya)
Margrethe Bøyum Kløven
Född 950303, från Bærum
(Dog på Utøya)
Even Flugstad Malmedal
Född 921216, från Gjøvik
(Dog på Utøya)
Tamta Lipartelliani
Född 880107, från Georgien
(Dog på Utøya)
Kevin Daae Berland
Född 960624, från Askøy
(Dog på Utøya)
Silje Stamneshagen
Född 930515, från Askøy
(Utøya)
Hanne Kristine Fridtun
Född 910815, från Stryn
(Dog på Utøya)
Kjersti Berg Sand
Född 841010, från Nord-Odal
(Dog i Regeringskvarteret)
Håkon Ødegaard
Född 940518, från Trondheim
(Dog på Utøya)
Sondre Furseth Dale
Född 940219, från Haugesund
(Dog på Utøya)
Henrik André Pedersen
Född 840219, från Porsanger
(Dog på Utøya)
Eivind Hovden
Född 960126, från Tokke
(Dog på Utøya)
Rolf Christopher Johansen Perreau
Född 860609, från Trondheim
(Dog på Utøya)
Sverre Flåte Bjørkavåg
Född 830101, från Sula
(Dog på Utøya)
Eva Kathinka Lütken
Född 940703, från Sarpsborg
(Dog på Utøya)
Ismail Haji Ahmed
Född 910823, från Hamar
(Dog på Utøya)
Maria Maagerø Johannesen
Född 940324, från Nøtterøy
(Dog på Utøya)
Modupe Ellen Awoyemi
Född 950814, från Drammen
(Dog på Utøya)
Lene Maria Bergum
Född 920316, från Namos
(Dog på Utøya)
Guro Vartdal Håvoll
Född 930617, från Ørsta
(Dog på Utøya)
Marianne Sandvik
Född 950314, från Stavanger
(Dog på Utøya)
Andreas Dalby Grønnesby
Född 940716, från Stange
(Dog på Utøya)
Sondre Kjøren
Född 940616, från Orkdal
(Dog på Utøya)
Bendik Rosnæs Ellingsen
Född 930126, från Rygge
(Dog på Utøya)
Gizem Dogan
Född 940501, från Trondheim
(Dog på Utøya)
Snorre Haller
Född 810429, från Trondheim
(Dog på Utøya)
Johannes Buø
Född 961105, från Mandal
(Dog på Utøya)
Gunnar Linaker
Född 880707, från Bardu
(Dog på Utøya)
Tove Åshill Knutsen
Född 540731, från Oslo
(Dog vid Regeringskvarteret)
Hanna M. Orvik Endresen
Född 500321, från Oslo
(Dog vid Regeringskvarteret)
Kai Hauge
Född 780731, från Oslo
(Dog vid Regeringskvarteret)
Karar Mustafa Qasim
Född 920222, från Vestby.
(Dog på Utøya)
Andreas Edvardsen
Född 921130, från Sarpsborg
(Dog på Utøya)
Ronja Søttar Johansen
Född 940203, från Vefsn
(Dog på Utøya)
Emil Okkenhaug
Född 951102, från Levanger
(Dog på Utøya)
Åsta Sofie Helland Dahl
Född 941119, från Sortland
(Dog på Utøya)
Monica Iselin Didriksen
Född 930218, från Sund
(Dog på Utøya)
Rune Havdal
Född 671216, från Øvre Eiker
(Dog på Utøya)
Tore Eikeland
Född 900518, från Bergen
(Dog på Utøya)
Espen Jørgensen
Född 940606, från Bodø
(Dog på Utøya)
Karin Elena Holst
Född 950818, från Rana
(Dog på Utøya)
Aleksander Aas Eriksen
Född 940829, från Meråker
(Dog på Utøya)
Victoria Stenberg
Född 931023, från Nes
(Dog på Utøya)
Ruth Benedicte Vatndal Nilsen
Född 951001, från Tønsberg
(Dog på Utøya)
Isabel Victoria Green Sogn
Född 940318, från Oslo
(Dog på Utøya)
Ida Beathe Rogne
Född 931108, från Østre Toten
(Dog på Utøya)
Elisabeth Trønnes Lie
Född 950309, från Halden
(Dog på Utøya)
Monica Elisabeth Bøsei
Född 660120, från Hole
(Dog på Utøya)
Håvard Vederhus
Född 891110, från Oslo
(Dog på Utøya)
Carina Borgund
Född 930325, från Oslo
(Dog på Utøya)
Ingrid Berg Heggelund
Född 920920, från Ås
(Dog på Utøya)
Tarald Kuven Mjelde
Född 930123, från Osterøy
(Dog på Utøya)
Porntip Ardam
Född 900118, från Oslo
(Dog på Utøya)
Andrine Bakkene Espeland
Född 940730, från Fredrikstad
(Dog på Utøya)
Torjus Jakobsen Blattman
Född 930919, från Kristiansand
(Dog på Utøya)
Jamil Rafal Mohamad Jamil
Född 910305, från Eigersund
(Dog på Utøya)
Tina Sukuvara
Född 920902, från Vadsø
(Dog på Utøya)
Fredrik Lund Schjetne
Född 920816, från Eidsvoll
(Dog på Utøya)
Steinar Jessen
Född 950117, från Alta
(Dog på Utøya)
Lejla Selaci
Född 940109, från Fredrikstad
(Dog på Utøya)
Henrik Rasmussen
Född 930218, från Hadsel
(Dog på Utøya)
Thomas Margido Antonsen
Född 950625, från Oslo
(Dog på Utøya)
Mona Abdinur
Född 930203, från Oslo
(Dog på Utøya)
Anders Kristiansen
Född 930130, från Bardu
(Dog på Utøya)
Jon Vegard Lervåg
Född 790217, från Oslo
(Dog i Regeringskvarteret)
Ida Marie Hill
Född 770220, från Oslo
(Dog i Regeringskvarteret)
Hanne Ekroll Løvlie
Född 810629, från Oslo
(Dog i Regeringskvarteret)
Det har myntats en del minnesvärda ord under denna tuffa tid. En mening är denna:
"Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur
mycket kärlek vi som är många kan visa."
Denna mening har satt sig fast i mig och kommer alltid finnas där.
Meningen tror jag har innebörden, att tillsammans är vi starka och kan övervinna allting.
Jag vill skriva mer, men finner inga ord nog som kan sätta en prägel på denna tragedi.
Tiden läker sår sägs det. Och det är möjligt att det är så. Men för många kommer denna
händelse att ligga kvar som ett stort ärr i hjärtat. Minnen kommer bestå. Det är många
norrmän som förlorade någon de kände. Vi kan försöka bära de människornas sorg, stå
enade med dem. Finnas där. Vi måste tillsammans fortsätta kämpa för människors rättigheter,
värde och rätt till att leva. Anders Berhing Breivik såg ner som människor, men hade själv
ett leverne och ett tankesätt som skrek dubbelmoral. Han menade på att människor inte
skulle få socialbidrag och dylikt, när det var han själv som kostade samhället pengar genom
att leva på det. Kan det kallas för annat än dubbelmoral?
Den 22 juli utvecklades till en svart dag i Norges historia, en svart dag i världshistorien.
Den 22 juli tog Anders Behring Breivik demokratin som gisslan. Nu ska vi som kämpar för
demokratin tar vi tillbaka den. Jag är stolt att vara SSU-medlem. Tillsammans står vi enade,
tillsammans är vi starka och kan övervinna allting.
Vila i frid alla ni som föll offen för en psykopats dåd. En människa som inte visste eller vet
vad mänskligt värde är.
Over and out.
