Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Insåg just att min tre år äldre bror fyller 23 idag. Hade helt glömt det.
Hoppas verkligen inte att han ser det här :P Jag hatar att glömma
födelsedagar. Kommer till och med ihåg vissa vänners födelsedagar
bättre och det skäms jag lite för.


Stort grattis till dig Big B :)

Har du lätt för att komma ihåg födelsedagar?



XOXO. Jenny has left the building...

Igår kväll hade laget sin andra träningsmatch inför säsongen.
Det var lagets andra och min första match eftersom jag hade domarutbildning
när den första var. Och inför denna hade jag inte kunnat träna på två veckor
eftersom jag varit sjuk. Jag valde ändå att spela matchen, litegrann för
att testa och känna på hur formen var och om jag kunde återgå
till träningen denna vecka. Men också för att innebandy är kul.

Vi mötte Tiunda, ett lag som vi synligt var bättre än. Vi hade lite mer spel
än dem, lite mer huvud tror jag. Bollinnehavet var nog 70-80% mot 20-30%
till våran fördel. Resultatet hade lätt kunnat dra iväg och bli större siffror än 6-0
som matchen slutade till våran fördel. Visst finns det lite att jobba med när det
gäller spelet. Men jag tycker att det har gått framåt ganska bra iår. Tror på
en kul säsong. Vi spelar i trean nu. Mitt personliga mål är väl att jag hoppas
att vi ska kunna hänga kvar i trean. Det går kanske inte förvänta sig under
första säsongen. Men jag tror på laget. Det är ett härligt gäng och det är
kul att spela innebandy igen.

Min egen insats sammanfattar jag väl som godkänd. Gjorde något misstag, men
ingen är väl felfri. Spelade forward igår och det var kul. Var längesen jag spelade
forward på en ordentlig match. Tror jag spelade det under någon match förra året och
då blev det en assist. Och igår när jag spelade, blev det ett mål. Den rullade sakta,
sakta in över mållinjen. Men mål var det i alla fall. Hade väl 4 målchanser, varav en
riktigt bra; den som jag satte i målet. Tack för passningen Sara :) Hela laget
spelade bra igår. Kul att se att alla kämpade så mycket.

Jag undrar lite om jag är på väg in i en ny fas av min innebandykarriär. Jag har inte
sprungit massa i sommar som det var meningen, utan slowstartade lite 2-3 veckor innan
träningarna började. Första gången jag sprang, orkade jag ingenting. En vecka senare,
mer motiverad, så orkade jag lite längre och en vecka efter det orkade jag mycket. Sen
hann jag träna två veckor så blev jag sjuk. Men jag känner ändå att jag har mer motivation
och att jag har bättre kondition nu än jag hade under hela förra säsongen. Vet inte om det
stämmer, men det känns i alla fall som det. Kanske beror det på att jag känner mig
mer motiverad i år. Jag hoppas motivationen håller i sig. Att spela forward igår var kul.
Är skolad back. men har de senaste åren tyckt att det varit tråkigt att spela back. Och
det är möjligt att det är orsaken till varför jag inte har utvecklats något på positonen
heller. Jag hoppas på att jag får fortsätta spela forward. Hade ett tag tankar på att
kanske spela center... men vet inte om det är jag heller. Tror forward passar mig
bra på många sätt. Älskar att reta motståndarmålvakter och vara i vägen för dem :)
Får se vad det blir denna säsong. Det har blivit ett U-lag i klubben nu... hoppas
verkligen inte att jag hamnar där. För så dålig är jag väl inte? Hoppas jag i alla fall :P

I helgen som kommer är det DM fick jag veta igår... hade ingen aning om detta.
Jag kan dock inte träna imorgon tisdag eftersom jag ska göra annat. Men på
torsdag ska jag försöka vara med. Vi ska möta Fyrislunds BK hemma i Hall 2000
klockan 12.40 på söndag. Om du har lust, be there... :) Alltid härligt med publik och människor
som hejar :)




Silly Season funderingar.
På Upplands innebandyförbunds hemsida
är det otroligt många rapporter om urdragningar
i serier och så. Jag har tidigare inte hållit jättekoll
på det där. Men gud vad många urdragningar det
är i år och nystartningar av lag nära inpå seriepremiären.
Är det någon mer som lagt märke till det?



XOXO. Jenny has left the building. To be continue...

Jag tänker inte skriva om guld och gröna skogar i detta inlägg,
jag tänker inte sitta och kabla ut det livet jag levde förrut då
allt var negativt och jag hade tankar på att inte leva mera. Det
är pasé. Jag skriver detta för att uppmärksamma något som är
tabu, något som man gärna inte pratar om; Självmord.

Inspirationen, om man nu kan säga att det är inspiration att
skriva om ett svart ämne, kom av att jag imorse såg på Nyhetsmorgon
Söndag. Där pratade de om självmord. Om du är känslig så läser
du detta på egen risk då en del bilder kan verka lite hemska.



Denna bilden är lånad från en annan blogg; http://conler.se/
Läs den... Det står mycket tänkvärt som många människor
som ser ner på människor som är självdestruktiva eller
självmordsbenägna.


Visste du att det är ca 1400 som tar självmord varje år? Visste du
att det är tio gånger fler än de som lyckas, som försöker? Det vill säga
att det är ca 14000 som försöker enda sina liv. Det betyder ungefär i
runda slängar att en person av sexhundra. Det kan tyckas som små siffror...
Men bor man i ett land med ca 9000000 invånare är det inte så lite. Jag vet
fyra personer i min omgivning som har försökt. En har lyckats, en misslyckades
men är död sedan en tid tillbaka och den tredje som också misslyckades var
en nära släkting till mig. Och den fjärde som försökte ta en överdos av Alvedon
och andra receptfria smärtstillande läkemedel, fick ingen effekt av sitt försök.

Jag kan ställa mig väldigt frågande till människors syn på de människor som
begår eller har försökt begå självmord. Jag tänker först på den sneda blicken,
som jag i alla fall upplever från människor, när ordet självmord kommer upp
på tapeten då någon dött. Ungefär som: Ja men "han" får väl skylla sig själv....
Ärligt talat kan jag ibland få känslan att det finns människor som ser ner på dem
som mått dåligt och valt att enda sina liv. Dessa människor är inte egentligen
sämre människor bara för att de endat sina liv. Visst jag kan stå upp med min
åsikt om att jag tycker det är jävligt fegt att inte stå upp och kämpa... att det
faktiskt är lite fegt att ta livet av sig. Men samtidigt vet jag, av egen erfarenhet
att det krävs ett jävla mod. Det är inte bara bestämma sig för att ta självmord.
Tro mig... eftersom jag själv har varit nere för räkning, nere på botten och vänt
och idag kommit upp ovanför ytan så har jag egen erfarenhet. Det har funnits
stunder då jag verkligen velat enda mitt liv. Men jag har varit för feg...
Och tur är väl det känner jag idag.





Varför är självmord så tabu att prata om egentligen?
Jag satt och funderade lite. Jag tycker att det är fel att ämnet blivit lite av tabu.
Det finns nämligen överallt i samhället, mitt ibland oss. Till din vänstra sida till
din högra. Vem är det som säger att personen framför dig i kassan in försökt
ta sitt liv eller har tankar på det? Vem är det som säger att inte Fredrik Reinfeldt
vissa dagar har självmordstankar? Jag vet att jag svävade iväg lite nu. Men
anledningen till att jag använde dessa påståenden är att jag vill påvisa att exakt
vem som helst kan ha tankar på att de inte vill leva mer och att exakt vem som
helst kan ta det där sista avgörande klivet och bli så pass modig att den försöker
och i värsta fall lyckas. Vem trodde att jag, personen som hade respekt i grundskolan
och var uppkäftig och vild i skolan och hade övertag på de flesta, skulle komma att
må så dåligt en dag att tankarna på självmord skulle dyka upp i mitt huvud?
Jag kan inte 100% säga varför jag fick tankar på att göra något sådant... även om
jag vet litegrann varför...

Hur brukar familjer som är rika reagera om någon i sin familj till
exempel har problem i livet som droger, alkohol eller just psykisk
ohälsa? Jag är lite fördomsaktig när jag skriver dessa och drar
alla över en och samma kant. Jag ber om ursäkt till er som känner
er träffade och vet att det inte stämmer i eran familj. För jag vet
att det finns de "rika" familjer med som är ärliga. Men bilden är att
man gärna sopar det under mattan eftersom det kan förstör imagen
som finns inom familjen.





Anledningarna till varför man vill ta livet av sig är alltid individuella
enligt mig. Alla människor är olika individer och har sina behov.
Det kan handla om sjukdomar. De psykiska sjukdomarna är många
och tas i vissa fall inte på allvar. Imorse då jag såg på tv:n om just
självmord hade personen sökt hjälp för sina problem men blivit nekad
hjälp. I vissa fall handlar det om saker som inträffat i livet, saker man
varit med om... Det finns många människor som överlevt trauman
som mår dåligt av dem, inte får den krishantering de behöver efter
traumat och därigenom inte orkar leva. Det svåraste är att märka
att människor mår så dåligt att de planerar att ta livet av sig. Alla
har väl en gång i livet mått dåligt. Men alla vill inte ta livet av sig för
det. Det går inte att se vem tänker ta livet av sig, det går aldrig att veta.
De som allra mest planerar det, det är de som oftast lyckas dölja det
bäst. I ett av de fallen jag har haft i närheten av mig där personen
lyckades ta livet av sig, den personen mådde dåligt och hade flera gånger
sagt att den skulle ta livet av sig innan den blev 18 år gammal. Men
det var en av anledningarna tror jag till att vissa inte tog det seriöst.
Men det visar också att inte alla följer normen som är tysta om det.

Vad kan man göra åt kompisar eller närstående som mår dåligt?
Alla människor som mår dåligt måste man ta individuellt. Jag
har vänner i min omgivning som mått dåligt och mår dåligt. Jag
försöker personligen finnas där, dela med mig av mina erfarenheter
av att må psykiskt dåligt. Jag kan förstå på ett annat sätt än vad
en person som inte mått dåligt någon gång under sitt liv kan göra.
Jag försöker lyssna. Jag vet inte om jag är en bra lyssnare,
men jag tror i alla fall det.

När det gäller diskussionen kring självmord får det
inte vara tabú längre. Frågan måste in i ljuset, måste
få plats i media. Att erkänna att man är svag och behöver hjälp
ska inte ses som en svaghet eller som något dåligt. Självmordfrågan
måste bli icketabú. Men för att den ska kunna bli det
måste vi ta och sluta se snett på varandra och acceptera alla för
de individer som de är, oavsett om de är starka psykiskt, mår
dåligt, har självmordstankar eller har försökt begå självmord. Alla
är lika. Att se ner på en människa som är självmordbenägen,
går faktiskt lite att likna vid att se ner på en mörkhydad person,
bara för att den har annan etnisk bakgrund. Att se ner på en
självmordsbenägen är lite form av rasism eftersom man inte accepterar
människan för den som den är. Hjälp dem som mår dåligt istället. Sluta
titta snett på dem och ge dem en hjälpande hand. Självmord ska
¨ inte vara tabú. Punkt slut!


"Ärren påminner oss om att det föregångna är verkligt..."





Vad har du för erfarenheter av självmord?






Kom ihåg;
Life's a bitch sometimes. But the only way to make it
is to fight it.


XOXO. Jenny has left the building. To be continue...





Avslutar det här mörka inlägget med några bra
låtar och klipp från youtube.

Papa Roach - Scars

Hon tycker i alla fall att McDonalds ska börja sälja McSteamy
oxh McDreamy :) Frågan är dock inte om, utan hur mycket
könssjukdomar dessa hunkar kommer sprida?

Alla tjejer vill väl beställa dessa förstår jag :)
Jag vet att jag var lite fördomsfull här alltså,
men prostituerade brukar ju faktiskt ha en tendens
att sprida sjukdomar. Får hoppas de som köper
hunkarna vet vad kondom är :P



Haha vilken jävla sjuk humor du har Ulla.




På tal om mat i annan form. Min katt
äter Kelloggs Allbran. Vet inte hur bra det
är för hans lilla mage, så man bör väl passa sig
för att ge honom för mycket :P>






XOXO. Jenny has left the building. To be continue...

En bloggare vars blogg jag följer; http://www.emmelist.blogg.se
tipsade i ett av sina nyaste inlägg om en sajt på nätet där man kan
beställa goodiebags för att få testa produkter. Självklart gick jag med.
Alla storbloggare snackar ju hela tiden om massa goodiebags som de
får. Nu kan du också få det, du får välja innehållet helt själv också.

Du måste vara 18 år för att få registrera dig. Registrera dig HÄR
Och få din egna goodiebag.

Förövrig så läs Emelie's blogg. Den är faktiskt roliga att läsa.


XOXO. Jenny has left the building. To be continue... :)

Ingen Matematik D och troligen ingen Kemi A
i höst heller. Måste välja bort det...
beslutet har jag funderat över sedan i helgen,
det har fått mogna fram och nu känns det bra
att ta det beslutet...

Det kommer med andra ord bli mycket tid hemma
i höst, eller ja en hel del i alla fall eftersom
jag tänkt gå  på 2 lektioner i veckan när det
gäller fysik B kursen. Förhoppningsvis kan jag
får jobba lite också och tjäna pengar :)

Det kanske inte är det 100% rätt alternativet
att göra som jag kommer göra, dvs stryka mig
från några kurser och så.... men det känns
rätt för mig. och jag planerar ju ändå att läsa
dem framöver ändå. Så jag tänker inte gräva
ner mig i det... beslutet är taget, gjort
är gjort... och det känns bra. Det är det
allra viktigaste tycker jag...

XOXO Jenny has left the building.To be continue...

Jag kan knappt inte länge komma ihåg när jag började spela innebandy, eller
jo det kan jag väl faktiskt egentligen. Men det känns som det är så himla
längesen att jag när jag inser att jag bara är 20, också inser att sporten har
tagit nästan 3/4 av mitt 20-åriga liv. Förhoppningarna som jag har är att jag ska
kunna fortsätta i många år till. Jag är ju trots allt bara 20 år. Det har funnits gånger
när jag funderat på vad jag ska göra den dagen jag ställer skorna och lägger klubban
på hyllan. Jag funderar ofta på hur länge jag faktiskt ska kunna hålla på.
Jag är en grubblare... har alltid varit, vilket inte är bra i alla lägen... Det bästa
är ju bara att ta dagen som den kommer. Och så borde jag även göra med
innebandyn. Jag har faktiskt funderat ofta på om jag kommer fortsätta inom
innebandyn den dagen jag inte längre spelar själv. Framförallt; Vill jag göra det?
De senaste dagarna har svaret på frågan varit givet, självklart, orubbligt.
Det går inte beskriva på något annat sätt. Egentligen är det svaret jag vill
ge: "Jag kommer aldrig sluta spela innebandy...". Men jag vet att var sak har
sin tid och att kroppen inte håller hur länge som helst heller. Det jag dock vet är att
jag ska hålla på länge... väldigt länge. Även om det finns en person som jag tycker
mycket om och som finns i mitt hjärta, så finns även innebandyn där. Den kommer
alltid att göra det vilket människor i min omgivning får acceptera.

När jag säger att jag hellre spelar innebandy än går ut på krogen så skakar nog
många, ja kanske inte de som är frälsta vid en sport, på huvudet.
"Den där jävla kvinnan måste fan vara dum i huvudet... Har hon en skruv lös?"
Jo jag tackar jag. För mig spelar det ingen roll att det kanske finns människor
som tycker att jag är helgalen, bara för att jag sätter en sport framför en utekväll
på krogen med vänner och alkohol. Som Anna Bergendahl sjunger:
"This is my life my friend... And I can't be noone else..."
Orden stämmer in, visst kan jag försöka vara någon annan än den jag är när det
gäller mina intressen, men då går jag emot mig själv... då blir jag olycklig.
Du kan ta flickan från innebandyn, men inte innebandyn ur flickan.

Nåja... en sak jag vet med framtiden är att det kommer att bli inom innebandyn.
Jag kan nämligen titulera mig innebandydomare efter den gångna helgen,
då jag fullgjort en kurs för att bli domare. Ärligt talat så hade jag ingen tanke
på att bli det, eller ja det är klart att jag tänkt tanken någongång. Men det har
aldrig slagit mig att jag ska gå en kurs. I alla fall dök det upp tidigt under veckan
på Upplands innebandyförbunds hemsida att det fanns platser kvar till domarutbildning.
Första gången jag läste annonsen, tänkte jag inte så mycket på det. Men när jag
var in dagen efteråt blev jag riktigt sugen. Nu sitter jag i alla fall här examinerad :)
Det känns bra.Min kompis sa till mig när jag frågade henne då jag blivit anmäld
om inte hon också ville gå utbildningen:
"Nej... jag klarar inte av att ha den pressen på mig.."
Naturligtvis kan det finnas situationer i matcher när en domare gör en felbedömning.
Jag tror ingen domare är felfri... Men det är hur som helst viktigt att kunna stå
upp för beslutet och inte vika sig, oavsett vilka rötägg man kan stöta på på planen.
Jag ser i alla fall fram emot att gå in på planen och möta spelarna, de flesta
sjyssta människor, men även de som egentligen borde gå och lägga sig i en
frysbox för att kyla ner sig ;P

Jag har tankar på att även i framtiden bli tränare. Vissa personer säger att jag
har för hett temperament för att bli det. Och det må hända att det stämmer
till viss del. Men jag har blivit äldre och faktiskt mycket lugnare. I alla fall känner
jag det själv. Visst ser jag rött ibland, men vem gör inte det. That's life.