Självmord - Även en "välfärdssjukdom" som inte ska gömmas undan!
Jag tänker inte skriva om guld och gröna skogar i detta inlägg,
jag tänker inte sitta och kabla ut det livet jag levde förrut då
allt var negativt och jag hade tankar på att inte leva mera. Det
är pasé. Jag skriver detta för att uppmärksamma något som är
tabu, något som man gärna inte pratar om; Självmord.
Inspirationen, om man nu kan säga att det är inspiration att
skriva om ett svart ämne, kom av att jag imorse såg på Nyhetsmorgon
Söndag. Där pratade de om självmord. Om du är känslig så läser
du detta på egen risk då en del bilder kan verka lite hemska.
Denna bilden är lånad från en annan blogg; http://conler.se/
Läs den... Det står mycket tänkvärt som många människor
som ser ner på människor som är självdestruktiva eller
självmordsbenägna.
Visste du att det är ca 1400 som tar självmord varje år? Visste du
att det är tio gånger fler än de som lyckas, som försöker? Det vill säga
att det är ca 14000 som försöker enda sina liv. Det betyder ungefär i
runda slängar att en person av sexhundra. Det kan tyckas som små siffror...
Men bor man i ett land med ca 9000000 invånare är det inte så lite. Jag vet
fyra personer i min omgivning som har försökt. En har lyckats, en misslyckades
men är död sedan en tid tillbaka och den tredje som också misslyckades var
en nära släkting till mig. Och den fjärde som försökte ta en överdos av Alvedon
och andra receptfria smärtstillande läkemedel, fick ingen effekt av sitt försök.
Jag kan ställa mig väldigt frågande till människors syn på de människor som
begår eller har försökt begå självmord. Jag tänker först på den sneda blicken,
som jag i alla fall upplever från människor, när ordet självmord kommer upp
på tapeten då någon dött. Ungefär som: Ja men "han" får väl skylla sig själv....
Ärligt talat kan jag ibland få känslan att det finns människor som ser ner på dem
som mått dåligt och valt att enda sina liv. Dessa människor är inte egentligen
sämre människor bara för att de endat sina liv. Visst jag kan stå upp med min
åsikt om att jag tycker det är jävligt fegt att inte stå upp och kämpa... att det
faktiskt är lite fegt att ta livet av sig. Men samtidigt vet jag, av egen erfarenhet
att det krävs ett jävla mod. Det är inte bara bestämma sig för att ta självmord.
Tro mig... eftersom jag själv har varit nere för räkning, nere på botten och vänt
och idag kommit upp ovanför ytan så har jag egen erfarenhet. Det har funnits
stunder då jag verkligen velat enda mitt liv. Men jag har varit för feg...
Och tur är väl det känner jag idag.
Varför är självmord så tabu att prata om egentligen?
Jag satt och funderade lite. Jag tycker att det är fel att ämnet blivit lite av tabu.
Det finns nämligen överallt i samhället, mitt ibland oss. Till din vänstra sida till
din högra. Vem är det som säger att personen framför dig i kassan in försökt
ta sitt liv eller har tankar på det? Vem är det som säger att inte Fredrik Reinfeldt
vissa dagar har självmordstankar? Jag vet att jag svävade iväg lite nu. Men
anledningen till att jag använde dessa påståenden är att jag vill påvisa att exakt
vem som helst kan ha tankar på att de inte vill leva mer och att exakt vem som
helst kan ta det där sista avgörande klivet och bli så pass modig att den försöker
och i värsta fall lyckas. Vem trodde att jag, personen som hade respekt i grundskolan
och var uppkäftig och vild i skolan och hade övertag på de flesta, skulle komma att
må så dåligt en dag att tankarna på självmord skulle dyka upp i mitt huvud?
Jag kan inte 100% säga varför jag fick tankar på att göra något sådant... även om
jag vet litegrann varför...
Hur brukar familjer som är rika reagera om någon i sin familj till
exempel har problem i livet som droger, alkohol eller just psykisk
ohälsa? Jag är lite fördomsaktig när jag skriver dessa och drar
alla över en och samma kant. Jag ber om ursäkt till er som känner
er träffade och vet att det inte stämmer i eran familj. För jag vet
att det finns de "rika" familjer med som är ärliga. Men bilden är att
man gärna sopar det under mattan eftersom det kan förstör imagen
som finns inom familjen.
Anledningarna till varför man vill ta livet av sig är alltid individuella
enligt mig. Alla människor är olika individer och har sina behov.
Det kan handla om sjukdomar. De psykiska sjukdomarna är många
och tas i vissa fall inte på allvar. Imorse då jag såg på tv:n om just
självmord hade personen sökt hjälp för sina problem men blivit nekad
hjälp. I vissa fall handlar det om saker som inträffat i livet, saker man
varit med om... Det finns många människor som överlevt trauman
som mår dåligt av dem, inte får den krishantering de behöver efter
traumat och därigenom inte orkar leva. Det svåraste är att märka
att människor mår så dåligt att de planerar att ta livet av sig. Alla
har väl en gång i livet mått dåligt. Men alla vill inte ta livet av sig för
det. Det går inte att se vem tänker ta livet av sig, det går aldrig att veta.
De som allra mest planerar det, det är de som oftast lyckas dölja det
bäst. I ett av de fallen jag har haft i närheten av mig där personen
lyckades ta livet av sig, den personen mådde dåligt och hade flera gånger
sagt att den skulle ta livet av sig innan den blev 18 år gammal. Men
det var en av anledningarna tror jag till att vissa inte tog det seriöst.
Men det visar också att inte alla följer normen som är tysta om det.
Vad kan man göra åt kompisar eller närstående som mår dåligt?
Alla människor som mår dåligt måste man ta individuellt. Jag
har vänner i min omgivning som mått dåligt och mår dåligt. Jag
försöker personligen finnas där, dela med mig av mina erfarenheter
av att må psykiskt dåligt. Jag kan förstå på ett annat sätt än vad
en person som inte mått dåligt någon gång under sitt liv kan göra.
Jag försöker lyssna. Jag vet inte om jag är en bra lyssnare,
men jag tror i alla fall det.
När det gäller diskussionen kring självmord får det
inte vara tabú längre. Frågan måste in i ljuset, måste
få plats i media. Att erkänna att man är svag och behöver hjälp
ska inte ses som en svaghet eller som något dåligt. Självmordfrågan
måste bli icketabú. Men för att den ska kunna bli det måste vi
ta och sluta se snett på varandra och acceptera alla för
de individer som de är, oavsett om de är starka psykiskt, mår
dåligt, har självmordstankar eller har försökt begå självmord. Alla
är lika. Att se ner på en människa som är självmordbenägen,
går faktiskt lite att likna vid att se ner på en mörkhydad person,
bara för att den har annan etnisk bakgrund. Att se ner på en
självmordsbenägen är lite form av rasism eftersom man inte accepterar
människan för den som den är. Hjälp dem som mår dåligt istället. Sluta
titta snett på dem och ge dem en hjälpande hand. Självmord ska¨
inte vara tabú. Punkt slut!
"Ärren påminner oss om att det föregångna är verkligt..."
Vad har du för erfarenheter av självmord?
Kom ihåg;
Life's a bitch sometimes. But the only way to make it
is to fight it.
XOXO. Jenny has left the building. To be continue...
Avslutar det här mörka inlägget med några bra
låtar och klipp från youtube.
Papa Roach - Scars
hej hej !:D allt bra?
Modig e inte det rätta ordet i detta sammanhang. Det är inte mod som krävs för att ta livet av sig, det är inte modgt att ta livet av sig. Det är en enkel utväg. Det som krävs mod är att ta sig upp igen, starta om hitta en ny mening i livet och få bort det som gör att man till en början får dessa tankar. Går alltid att start om på nytt.
Vi har ett liv och endast ett liv. Mod är inte att ta bort detta liv i förväg. De är själviskt och fegt. Tänk på alla som mister sitt liv som vill leva. Det gäller att leva och man kan alltid göra någonting åt sin situation. Man är feg och självisk och det är min ståndpunkt. Jag tycker man inte ska ägna en tanke till dem som tar självmord, för de tar inte bara sitt eget liv utan liven som finns omkring dem. Deras anhörigas liv och deras vänners liv. Går alltid att ändras går alltid starta om. DE ÄR INTE MODIGT!!! Så säg fan inte att det är det.
Nej jag har aldrig sagt att det är modigt att ta livet av sig. Jag skrev om du läser att det är fegt att ta livet av sig istället för att kämpa. Det jag menar dock, och modigt är nog inte rätt ord att använda som du sa, det är att det finns många som försöker ta livet av sig som i sista sekunden bangar. Det jag menar är att många inte vågar ta sista steget... och det är inte modigt att göra det. Det är svårt att förklara hur jag menar, utan att det blir fel märker jag.
sv: bra väder då ?
Svar: Tusen tack, min lilla systerdotter Ella var en bra modell :-)
Jag har själv en del erfarenheter av det här, för jag försökte för ett par år sedan ta livet av mig. Det hände igen i höstas, för att vara ärlig. Jag är fortfarande självmordbenägen ibland, det går väldigt upp och ner, det enda jag egentligen kan göra är att prata med någon när det är som värst.
Oerhört tänkvärt inlägg, ska spara det som favorit. Heja!
frågan om det är modigt eller fegt är lite malplacerad i sammanhanget. Mår man så dåligt att man inte ser någon annan utväg än att ta sitt liv, så är man inte i stånd till att välja att vara modig eller att vara feg. Mår man så dåligt att man inte orkar leva längre handlar allt om att försöka leva så länge man kan. Blir man inte bättre, försvinner kampviljan i ett hav av dödslängtan. Det är däremot direkt oetiskt, nedsättande och bittert att säga till någon som vill dö att hon/han är feg och borde kämpa på. Tro mig, den som tar livet av sig har förbrukat all kampförmåga. Att leva varje dag med längtan att dö och kämpa med ångest och meningslöshet, sliter ner vem som helst till sist.
