Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Jag kan knappt inte länge komma ihåg när jag började spela innebandy, eller
jo det kan jag väl faktiskt egentligen. Men det känns som det är så himla
längesen att jag när jag inser att jag bara är 20, också inser att sporten har
tagit nästan 3/4 av mitt 20-åriga liv. Förhoppningarna som jag har är att jag ska
kunna fortsätta i många år till. Jag är ju trots allt bara 20 år. Det har funnits gånger
när jag funderat på vad jag ska göra den dagen jag ställer skorna och lägger klubban
på hyllan. Jag funderar ofta på hur länge jag faktiskt ska kunna hålla på.
Jag är en grubblare... har alltid varit, vilket inte är bra i alla lägen... Det bästa
är ju bara att ta dagen som den kommer. Och så borde jag även göra med
innebandyn. Jag har faktiskt funderat ofta på om jag kommer fortsätta inom
innebandyn den dagen jag inte längre spelar själv. Framförallt; Vill jag göra det?
De senaste dagarna har svaret på frågan varit givet, självklart, orubbligt.
Det går inte beskriva på något annat sätt. Egentligen är det svaret jag vill
ge: "Jag kommer aldrig sluta spela innebandy...". Men jag vet att var sak har
sin tid och att kroppen inte håller hur länge som helst heller. Det jag dock vet är att
jag ska hålla på länge... väldigt länge. Även om det finns en person som jag tycker
mycket om och som finns i mitt hjärta, så finns även innebandyn där. Den kommer
alltid att göra det vilket människor i min omgivning får acceptera.

När jag säger att jag hellre spelar innebandy än går ut på krogen så skakar nog
många, ja kanske inte de som är frälsta vid en sport, på huvudet.
"Den där jävla kvinnan måste fan vara dum i huvudet... Har hon en skruv lös?"
Jo jag tackar jag. För mig spelar det ingen roll att det kanske finns människor
som tycker att jag är helgalen, bara för att jag sätter en sport framför en utekväll
på krogen med vänner och alkohol. Som Anna Bergendahl sjunger:
"This is my life my friend... And I can't be noone else..."
Orden stämmer in, visst kan jag försöka vara någon annan än den jag är när det
gäller mina intressen, men då går jag emot mig själv... då blir jag olycklig.
Du kan ta flickan från innebandyn, men inte innebandyn ur flickan.

Nåja... en sak jag vet med framtiden är att det kommer att bli inom innebandyn.
Jag kan nämligen titulera mig innebandydomare efter den gångna helgen,
då jag fullgjort en kurs för att bli domare. Ärligt talat så hade jag ingen tanke
på att bli det, eller ja det är klart att jag tänkt tanken någongång. Men det har
aldrig slagit mig att jag ska gå en kurs. I alla fall dök det upp tidigt under veckan
på Upplands innebandyförbunds hemsida att det fanns platser kvar till domarutbildning.
Första gången jag läste annonsen, tänkte jag inte så mycket på det. Men när jag
var in dagen efteråt blev jag riktigt sugen. Nu sitter jag i alla fall här examinerad :)
Det känns bra.Min kompis sa till mig när jag frågade henne då jag blivit anmäld
om inte hon också ville gå utbildningen:
"Nej... jag klarar inte av att ha den pressen på mig.."
Naturligtvis kan det finnas situationer i matcher när en domare gör en felbedömning.
Jag tror ingen domare är felfri... Men det är hur som helst viktigt att kunna stå
upp för beslutet och inte vika sig, oavsett vilka rötägg man kan stöta på på planen.
Jag ser i alla fall fram emot att gå in på planen och möta spelarna, de flesta
sjyssta människor, men även de som egentligen borde gå och lägga sig i en
frysbox för att kyla ner sig ;P

Jag har tankar på att även i framtiden bli tränare. Vissa personer säger att jag
har för hett temperament för att bli det. Och det må hända att det stämmer
till viss del. Men jag har blivit äldre och faktiskt mycket lugnare. I alla fall känner
jag det själv. Visst ser jag rött ibland, men vem gör inte det. That's life.