Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Jag har jobbat 2 av 5 raka dagar. Det har dock varit två känslomässigt tuffa dagar.
Tvingades tillkalla ambulans det första jag gjorde imorse. Ett riktigt wake-up-call
kan man lätt säga. Blev väl en timme försenad eller något sådant. Men det hela
redde upp sig till slut. Sådana här dagar är jag så glad att man har något roligt
att se fram emot efter jobbet.

Blev middag med alla härliga innebandybrudar i laget ikväll på Amazing Thai. Helt
okej mat, dock i dyraste laget tycker jag, då det går att enligt mig käka bättre
thai- / kinamat som är billigare. Men bästa var sällskapet. Hade väldigt trevligt.
Känns skönt att inte alltid bara träffas i samband med innebandyn. Haft en
underbar kväll :) Måste göras om snart igen :)

Innan middagen hade jag hunnit hem till Ulla där jag fick lite ryggmassage och
även massage för mina stela vader. Massagen på  vaderna var ljuvlig, kändes
verkligen i den vaden som jag haft krampkänning i att det behövde mjukas upp
lite. Hon kollade även eventuella menisk-, ledbands- och korsbandsskador i mitt
högra knä. Ni som känner mig vet att jag nästan hade av ett ledband i vänstra
knäet för ett år sedan. Ni vet även att jag börjat träna på gymmet. Och efter
löpningen på löpbandet fick jag konstig, molande smärta i knäet. Det gick över.
Men idag hade jag väldigt väldigt molande värk i det igen. En av menisktesterna,
reagerade jag på. Hade mina misstankar om att menisken fått sig en smäll. Men
det avgörande testet för menisken, det som 100% fastställer meniskskada, gav
inget utslag. Så troligen är det en överansträngning i knäet jag råkat ut för.

På bussen hem ikväll hade jag sällskap av Ulla. Jag sa till henne att det var Earth Hour
imorgon kväll. Hon började fundera över om hon hade stängt av allting på sitt
studentrum. Sen sa hon att hon nog skulle tända alla lampor hon kunde för att
kompensera för att de andra stänger av. Hur menar du undrade jag. Hon menade
på att hon måste fylla upp den kvoten som förloras när alla andra stänger av.
Skämt åsido. Men sen var det i full gång. Vi började prata om att man skulle
började seriekoppla alla lampor till en och samma knapp, slita sönder kablarna
och koppla ihop lite hur som helst. V i pratade om att ta oss in på IKEA, plocka
upp alla lampor och slå igång allt vad beslysning hetter... insåg att det skulle
bli överbelastning tid nog och en ordentlig april

brasa ;) Ja vi är inte normala
för fem öre. Vi skratta så vi grät på bussen hem. Det är inte första gången vi
lyckas :P haha. Likadant på bussen inne i Uppsala. När jag och Ulla åker buss,
då hörs vi över hela bussen... Vi är lite The gangsta :P

Nä nu ska jag sova. Hoppas morgondagen inte blir lika känslosam som dessa två
dagar varit. Insåg förresten att jag imorgon går på min 5 raka jobbhelg. Har sedan
3-4 framför mig också. Blir många helger om jag säger så. Totalt 9 helger på rad.
Mysigt. Trivs att jobba helg, då det inte är varken städ eller dusch som behöver
göras. Kan vara skönt att slippa det ibland.


Kommer du släcka lyset under Earth Hour imorgon kväll?



XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Rubriken... ja ur en av våra mest spelade begravningspsalmer. Begravning och död...
ja det kan tänkas märkligt att jag väljer en rubrik som för många är negativt; en tid
när vi ska ta farväl av någon älskad medmänniska. Tidens gång... livets slut. När man
är ung tänker man inte i de banorna, då är man bara odödlig.

För mig har det gångna året och närheten till pensionärer, vissa i livets slutskede;
dödsjuka och bara väntar på döden och andra med mer livsgnista, gett mig en
annan syn på livet. Jag är inte odödlig och det skrämmer mig ibland.

Idag har varit just en sådan där dag när jag haft känslostormar utan dess like.
På lunchrasten på jobbet var jag så nära tårar att jag var tvungen att gå undan
och samla mig. Och detta på grund av att en brukare, som jag på senare tid
kommit väldigt nära, tyvärr aldrig kommer hem igen. Jag har jobbar i snart ett år
inom hemtjänsten, ett jobb som jag trivs ganska okej med. I början gick jag lite
då och då till denna person, men inte speciellt ofta. Jag lärde aldrig känna personen
så bra som jag gjorde med dem jag gick ofta till. Men så flyttade personen till "mitt"
område runt årsskiftet. Och under första månaderna detta år har jag gått extremt
mycket till denna brukaren. Jag har inte gått så länge till personen, men den korta
tid jag gjorde det blev intensiv. Det har ibland varit väldigt jobbigt fysiskt att jobba
med människan, en del tunga lyft... så här i dagsläget är det svårt att förstå att
jag skulle komma att tycka om denna brukaren så mycket. Jag minns hur jag brukade
skoja mycket med henne, när hon väl lärde känna mig lite mer. Det fanns mycket
humor hos henne. Jag vet dessutom att hon tyckte mycket om mig och var väldigt
tacksam över det jag gjorde för henne. Hon har inte gått vidare idag... men jag
vet att hon inte är eller någonsin kommer bli samma person igen efter helgens
händelse. Därför har idag varit en väldigt jobbig dag, när jag inser att jag nog inte
kommer få träffa henne igen. Det är så att vissa brukare kommer man närmre än
andra. Och man tycker om vissa mer än andra med.

Jag blev dock uppringd av en speciell person på sena eftermiddagen. Ett samtal som
i och för sig bara varade i några fåtal minuter, då jag inte kunde prata på grund av
att jag var på väg till Uppsala för att gå på hundkurs med Fanny. Men jag var ändå
glad över att han äntligen ringde... visade sig att det inträffat en del lite tråkiga saker.
Sådant har jag överseende med och förstår. Hoppas jag får prata med honom snart
igen. Han gör mig glad :)

Kvällen avslutades med hundkurs inne i Uppsala. Jävlar vilken regnskur det kom.
Eller snö... vet inte vad jag ska säga. Blev i alla fall dyngsur. Och till råga på allting
har man en hund som löper. Så alla hanar som går kursen, typ alla andra kursdeltagare,
är rysligt intresserad av henne. Hon har bara löpt i fyra dagar, så är ju långt ifrån
höglöpet ännu. Men tydligen luktar hon väldigt gott, både när hon precis börjat löpa
eller inte löpa. Hanarna är alltid galna på henne :P hehe... Att försöka få en löptik att
lyssna i närheten av andra hundar, är som att hugga med en yxa i sten (det går alltså
inte). Vi ska börja en ny kurs på måndag.

Har förövrigt haft en slappardag på jobbet. De hade plockat ut min rad utan vetskap
för den som tillsätter folk. Så när jag kom till jobbe imorse, hade jag inget att göra.
Fick en dusch och två trygghetsbesök på förmiddagen. Så jag hade det väldigt lugnt
idag. Hade två handlingar på eftermiddagen. Sämre dagar kan man ju ha. Nu laddar
jag för 4 till dagar på raken med jobb; fem med idag då.



XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Tänkte ge några av min berömda låttips. Rubriken på detta inlägg kommer från en
låt, med otroligt bra text; "Turn the tide" som framförs av Ailu Crash. Låten är med
i den svenska filmen "Jag saknar dig..." En film som förövrigt är grymt bra.

Ailu Crash - Turn the tide (Cilla turns)


Molly Sandén - Why am I crying


The neverdies - My hometown


Kristoffer Åström - Queen of sorrow


3 doors down - When you're young


Laleh - Some die young



Nä nu drar jag till gymmet och tränar, och får av mig lite aggressioner som jag har ligger i kroppen.
Är riktigt trött, så känner inte speciellt stor lust till att åka och träna just nu, men det blir bättre
när jag väl är där :)


XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Jag har sett så positivt på vissa saker den senaste tiden, t ex relationen med två personer.
Men här under början av veckan har jag insett att jag haft lite förhastade goda tankar om
dessa två personer. Det visade sig nämligen att jag med stor sannolikhet haft fel om dessa
personer. Jag hatar nämligen när man försöker att vara tålmodig med människor som är
väldigt självupptagna, och det enda man själv får tillbaka är ingenting. Man ringer eller skickar
ett sms, väntar några dagar och får inget svar eller att personen i sig ringer tillbaka. Sen när
man väl får tag på människorna så låter allt så stort vitt och brett. Inte konstigt att man börjar
tappa tålamodet.

För 2 år sedan hade jag legat och gråtit floder över spilld mjölk, tyckt synd om mig själv och
undrat vad det är för fel på mig? Varför ingen kan tycka om mig? Idag ställer jag mig själv
frågan: "Vad fan är det för fel på män egentligen?" Jag är medveten om att jag inte är någon
normal tjej och att jag är komplicerad på mitt vis. En sak som jag dock insåg är att jag bör
sätta ordet lite före komplicerad när jag använder mig av det i samband med mig själv. För
dessa två personer jag kommit i kontakter har visat sig vara mycket mera komplicerade än
mig. Jag inser att jag vill ha enkelt och känner bara: "Vafan hände med enkelt..."

Jag vet inte hur jag ska gå vidare härfrån riktigt. Det jag har gjort är i alla fall att säga till
den ena vad jag tycker och tänker. Han har inte självmant hört av sig efter det, fast jag
sa åt honom att bollen ligger hos honom om vi ska ses mera. Så jag inser att det troligen
inte finns så mycket mer att hämta hos honom, eftersom han inte visar att han vill vara
min vän... Så vad som sker med vänskapsrelationen mellan honom och mig, det vet jag
inte... oavsett relation som man har med en människa, om den är vänskaplig eller om
det finns någon mer, så handlar det faktiskt om att ge och ta... och i mitt fall verkar det
bara vara jag som ger...

Den andra killen vet jag inte heller vad som hände och sker med. Han hade sagt att han
skulle ringa idag, och inte ens det gjorde han... så man blir väldigt glad och "uppskattar"
verkligen den människans beteende.

Jag är troligen hel ointressant för båda dessa personer. Men då är det egentligen inte
mitt problem, utan dem som inte kan ta en stark kvinna med åsikter och som faktiskt säger
ifrån när saker och ting är fel. Jag har valt att sluta se mig som ett offer. Den kille som inte
kan uppskatta mig för min ärlighet, för min välvilja, för mitt intresse för dem eller för att
jag faktiskt står upp för det jag tycker, den killen är den som förlorar mest...

Jag vet som sagt inte var dessa två relationer kommer att ta i vägen. Ibland är det kanske
så att vissa relationer dör unga, d v s innan de knappt ens hunnit börja. Om dessa två är
sådana vet jag inte... Det jag vet är att jag inte är villig att bli ett offer och ge vad som helst
utan att få något tillbaka och så. Jag väntar på mina motståndares nästa drag. Jag kommer
i alla fall fortsätta gå min väg och jag kommer att hålla huvudet högt :)

Ett som är säkert är att jag är på lite småförbannad på grund av dessa två herrar. Så ska bli
underbart skönt att komma till gymmet imorgon och träna lite så man får ur lite ilska och
aggressioner. Det är faktiskt väldigt skönt på så sätt att träna; att man får ut så mycket som
ligger i kroppen. Man blir på mycket bättre humör genom att träna och man får ut aggressioner.

Nu är det dags att sova. Godnatt.


XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Första lediga dagen på ever? Det känns så. Har jobbat fyra raka dagar. Jobbet inom
hemtjänsten är faktiskt tuffare än vad man kan tro på förhand. Så fyra dagar i rad räcker
gått och väl kan jag lova. Så idag är jag ledig. Skönt.

Påbörjade dagen med en promenad med Fanny i det varma vårvädret. Helt underbart
väder är det idag. Har inte behövt jacka idag. Även om vädret var underbart, så var
själva promenaden inte fullt lika underbar. Hittade en basketboll ute som var halvt
punkterad. Fanny älskar bollar, speciellt och tugga sönder dem i längden. Är bara rugby-
bollen i tennisbollsmaterial som är hel än. VI skulle passera ett dike bara en liten bit
efter stället vi hitta bollen. Precis när jag ska kliva över, springer Fanny mitt framför
fötterna. Så halkar på fötterna och hamnar på rygg i diket. Som tur var var det inte
vatten, utan snö där. Jag tyckte inte det var något kul, men Fanny tyckte det var
skitkul att jag halkade. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen heter det ju. HAHA!

Nä nu laddar jag för gymmet på eftermiddagen. Sedan ska jag och Fanny åka till
våran hundinstruktör och testa på agility för första gången. Skrutt kommer väl vara
galen som vanligt :) HAHA. Hennes löp närmar sig med stormsteg, troligen bara
någon vecka eller två kvar. Så hon är lite speciell nu :) HAHA...


På fredag ska jag till uppfödaren Mona och träffa Fannys halvsyskon för första gången.
De är 4,5 vecka på fredag. Ska bli kul att träffa dem.


XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Träningvärk i axlar, bröstmuskler och baksidan av låret. Är även ganska trött i
rygg- och magmuskler. men det är tecken på att det tar på musklerna. Så nöjd
över värken. Var skönt att springa av sig på matchen som jag dömde imorse.
Dömde med en kille som heter Anton Kindlund. Trevlig kille och enligt mig
bra domare. Visade sig att han dömde vårat lag i en match där inte jag spelade
här tidigt under året. Igår kväll dömde jag tillsammans med en kille som heter
Simon Öberg Hillerus. Även han riktigt bra kollega. Så har gått bra. Men jag
var allt annat än populär. Hade ett lag som öppet gapa och skrek på mig
hela matchen igår. De skrek även på Simon. Inga glåpord eller egentligen riktat
mot oss, utan lät egentligen som allmän frustration. Jag gick bara ifrån killarna
när det gapade. Det är 13-åriga killar som står och gapar på en person som dels
är 9 år äldre än dem... visserligen kvinna... men med ett starkt psyke och som
är bestämd och mer som kille själv. Så de har inte så mycket för att gapa.
Älskar känslan att jag kan blåsa skithårt i pipan, för att när jag pratar med spelarna
om situationen ta det lugnt. Pipan talar mycket i innebandyn. Det är så skönt att
kunna visa mitt missnöje över spelet genom att blåsa jättehårt i pipan, och inte
behöva tjafsa med dem med rösten.

Jag pratade med en person i telefon på väg hem från Uppsala, var bara ett samtal
på runt fyra minuter. Men jag blev på bra humör :) Han höll på och jävlades med mig,
på skoj alltså, och hackade på mig och sa att jag var otränad när jag sa att jag hade
träningsvärk. Haha. Vissa människor är bara för härliga. Får se om jag ska träffa
på honom något tag framöver. Får se vad som händer och sker. Nu är det dock jävligt
tajt med tid, så finns ingen möjlighet varken från min eller hans sida att kunna ses.
Den som lever får se vad som händer om jag säger så.

Träningen igår verkar har gjort att jag idag inte har sådan ryggvärk. Det är sätesmuskeln
som gör mest jävla ont nu. Önskar att jag kunde byta sätesmuskeln med någon just
nu. Med hjälp av träningen, att jag kommit i kontakt med en jävligt trevlig kille, att
det känns som att det går åt rätt håll ännu mer. Jag känner mig väldigt positiv just nu,
väldigt stark.  Även om det inte skulle bli mer än vänskap med den här killen, så känner
jag mig ganska till freds med livet just nu :)




Känns bra att man inser vissa saker.... Min kropp mår bra av träning så det ska jag
fortsätta med :)



XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Jag kan konstatera en sak. Nästa månad blir jag rik. Hittills har jag 22 jobbpass inbokade
denna månad. Fick två till idag. Kommer ha jobbat 8 helgdagar denna månad. Det ni.
Det är helg-OB på det. Så jag är nöjd :) Ska döma 1 innebandymatch ikväll med...
Jaga småpojkar på uppländska förbundets begäran igen ;) höhö... och imorn förmiddag
ska jag jaga småflickor. Jag hoppas ni tar det jag just skrev att jaga med en nypa salt
och inte är allvarliga kring det. För det är skämt... även om det blir lita jakt när man är
domare :) hehe.

Måste bara lägga upp tre bilder på min lilla stjärna...


Stjärnan strålar sig i strålkastarljuset och leker lite i en vattenpöl som bildats av vårfloden.
Det är bara konstatera, det är vår.


Skrutt hittade ett sitt underlag som hon först tog i munnen och sedan släppte
med vinden. Efter att ha sprungit runt på en leråker som en idiot i fem minuter
och fångat och släppt sittunderlaget om vartannat, så kom hon upp på vägen
och såg ut så här om tassarna; lerklumpar under tassarna och mellan tårna...
Baktassarna såg ut exakt likadant. Älskar skrutts upptåg :)

Snart blir det att fara mot stan. Ska dra en repa på gymmet Sjukligt taggad :)


XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Jag trodde aldrig jag skulle sluta jaga... avsluta jakten på en människa jag ville
umgås med. Men ikväll kom jag till den punkten. Jag tror det är en milstolpe i mitt
liv; att kunna backa undan. För det är precis det jag gör nu... backar undan och
väntar på min motståndares drag. Mognadsgrej eller inte? Jag tror det handlar
om en mognadsgrej. Jag valde att backa undan i början av hösten i och för sig
på en annan människas begäran... Nu gör jag det igen - frivilligt. För jag känner
att det inte är rätt att jag låter en vän behandla mig som luft. Det är nämligen
inte vänskap. So from now on, he has the ball and is the one to decide whether
to kick it or just let inte be...

Jag har insett, med tanke på att jag jobbar väldigt mycket, att jag har extremt lite
tid till att hinna med saker och ting. Tid har blivit en dyrbar vara för min del. Så jag
känner att jag inte har lust att slösa denna dyrbara tid på människor som ser
mig som luft. Ett sundhetstecken skulle jag säga. Jag vet inte hur mycket människor
jag slösat tid på för att sedan bara få veta att jag är luft för dem...

Det är tur att jag har några vänner som vet vad riktig vänskap är. Som här för 3 veckor
sedan ringer min vän mig och säger åt mig att nu får jag fan pallra mig dit, för nu ska vi
umgås :P Samma sak igår, blev ombedd att komma till henne imorgon kväll och hänga
som hon så fint kallade det. Åker mot staden på eftermiddagen. Tänkte svänga förbi
gymmet imorgon innan jag ska möta upp henne på stan. Vi ska käka kinarestaurang
imorn. Var ett tag sedan sist, så kan behövas svullas lite och snacka skit över lite
kinamatch. Sedan blir det att ta det lugnt. Ska upp runt halv tio på lördag morgon och
iväg och döma innebandyn i gamlishallen på lördag förmiddag. Sedan är det korttur
18-22 som gäller på kvällen, plus att jag jobbar dag på söndag :) Så jag vet exakt,
i minsta detalj, vad jag har att göra i helgen. Så är det när man har ansvar och har
åtaganden. Rätt skönt måste jag säga ibland att man har något planerat. Efter helgen
är jag ledig 3 dagar. kan gissa att dessa tre inte blir tre dagar. Jag vet hur mitt jobb
fungerar vid det här laget. hehe. Insåg idag att skulle jag ha jobbat i måndags och
inte varit sjuk. Då hade det blivit 6 dagars jobb denna vecka :) Ja, man märker ju
att man behövs. Synd bara att man får höra att elever som är där från gymnasiet
och ska se hur det går till, inte trivs. Känns ingen höjdare. Känner mig dock inte
träffad av detta. För jag och denna eleven har blivit bra vänner :) Så känns skönt
att jag inte är orsak till det :)



På tal om något annat. Jag blev osams med en lapphundsägare i slutet av hösten...
eller osams, var väl mest det att den människan inte tålde att jag hade en annan
åsikt än hennes, när det gäller domare. Jag blev lite tjurig på en domare, som dömde
fram en del tikar, som enligt mig är betydligt sämre exteriört än Fanny. Den här tjejen
uttryckte det ungefär som att jag inte var klok i huvudet och måste ha stora fel och
så vidare som gjorde en sådan sak. Idag har personen gjort självmål; Öppet kritiserat
domare via sin blogg bara för att resultatet inte blev det som hon ville: "***** skötte sig,
efter utställninguppehållet, galant! Men domaren såg inte skönheten, så blev Very Good.
Och vad ska man säga om domaren; ALDRIG MER!"
Jag vet att jag inte borde bry mig, men vissa saker är bra komiska :) Ska man skratta
eller gråta? Vad tycker ni...



XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Jag var och träffade min finska lapphundstiks pappa för ca 1 ½ vecka sedan.
Jag hade bara sett honom på bilder tidigare. Så jag var verkligen spänd när
jag åkte dit. När jag klev ur bilden föll jag pladask. Det är nog en av de
snyggaste finska lapphundshanarna som jag har sett. Det är så otroligt synd
att han inte ställs ut. Skulle verkligen vara kul att se honom ställas. Synd bara
att man inte kände dem som äger honom bättre. Jag hade mer än gärna
tagit med honom på utställning. Men men, vi får se vad som händer. Kanske
kan lära känna hans matte lite bättre, så man kan få flirta in sig lite och ta med
honom på någon utställning :)

Tänkte lägga upp lite bilder från när jag träffade Elmeri här :)





















































Hoppas ni gillar bilderna. Om ni ska låna dem. Snälla fråga innan. Jag brukar inte säga nej.
men tycker ändå ni ska fråga för sakens skull.


XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Denna helgen har gett mig så mycket blandande känslor... både bra känslor och
även sådana som inte varit fullt så bra. Det har varit personliga känslor kring mitt
eget liv, men även kring andra sker som hänt under helgen.

Fredagskvällen avslutades med ett telefonsamtal som gjorde mig på bra humör. Men
det beskedet jag fick var kanske inte det jag väntat mig och hade väl kunnat vara
bättre. Men jag tror på framtiden och jag tror på att det finns något gott i alla saker
som sker. Samtalet fick mig även att inse att livet måste gå vidare mot nya mål
och utmaningar. Det samtalet, kombinerat med den konversationen jag hade med en
person jag träffade för omkring 5 år sedan, fick mig faktiskt att tro på att det finns
hopp om en framtid även för mig. Min gamla dejt tyckte att den kille som får mig är
jävligt lycklig. Jag inser när det gäller min gamla dejt, nu när jag blivit äldre och klokare,
att jag aldrig hade kunnat få känslor för honom då. Jag var så kvaddad som människa,
så out of the reality, att jag inte kunde ägna en endaste tanke åt en medmänniska.
Jag hade aldrig kunnat få känslor för någon då. Det vet jag att jag kan idag och det
är ett sundhetstecken, och ett tecken på att jag är på rätt väg, på väg uppåt
från botten.

De senaste tre åren har varit bland de bästa i mitt liv. Jag har insett vad riktig kärlek är,
insett att jag har utvecklats som människa och att jag faktiskt kan älska en annan med-
människa. Att jag slutade som den starkaste av mig och den killen jag var med i 3 år,
det trodde jag aldrig. Jag trodde aldrig att jag skulle vara själv när jag hoppade ut för
stupet och provade mina vingar. Jag har landat hårt... på grund av att jag hoppade ensam...
men jag tror någonstans att jag växte mig starkare. Och det var det som var problemet.
I takt med att jag blev starkare, sa till om mera och sa ifrån när jag kände mig dåligt
behandlad, så blev det konflikter. Konflikter som han aldrig behövt tagit förrut på grund
av att han levde med en människa som inte hade eller har min styrka och därav inte
sa ifrån på samma sätt. Det är lätt att ge upp en människa som säger ifrån, därför att
det blir obekvämt för en själv om man inte är stark nog. Jag är en känslomänniska och
har ibland känslor som stormar. Denna helgen har varit ett solklart exempel på det.

Precis som jag valt att sluta känna skuld inför han jag var med i tre år, kan jag bara stå
utanför och konstatera hans misstag... och jag tänker inte vara en del av det just nu.
Det finns människor som är tacksamma för mig kärlek och som inte sliter ut hjärtat ur kroppen
på mig, slänger det på marken och hoppar på det, genom att välja bort mig framför en
människa med rynkor och hängbröst som inte ens visar något intresse för honom på det
sättet jag gjorde. Han kommer aldrig få det igen... men han har valt att ha det så. Hellre
ett liv med någon som inte visar sin kärlek och är oattraherad, än någon som jag som visade
känslor, brydde mig och var attraherad av honom. Hur kan man välja bort en sådan
människa egentligen? Jag kommer alltid älska honom, för han har betytt och betyder otroligt
mycket för mig, även om vi inte har någon kontakt idag och jag inte vet om eller när vi kommer
att prata igen. Det är inte det att jag inte vill prata med honom. Men jag tror inte han
skulle uppskatta det, trots det där uppsökandet av mig i Allianshallen och det där ögon-
kontaktsökandet och blicken som följde mig... Jag är inte blind, tvärtom. Jag är alldeles för
klarsynt när det gäller honom. Jag skulle säkert gå tillbaka till honom om han bad mig.
Men om det tillfället skulle komma, så är det inte nu i alla fall. I nuet är det faktiskt bara
me myself and I. Även om jag alltid kommer att älska honom. Som det ser ut nu, så har han
valt att leva med en människa som inte visar honom kärlek eller är attraherad. Men det är
hans beslut, jag kan inte sluta att andas för det... För mig måste livet måste gå vidare...
sen vad som händer i framtiden, ja det får tiden utvisa.

Det gäller alla människor. Det är därför denna helgen har varit så speciell för mig på många
sätt och inte bara för mig som person. Jag är en stor idrottsfantast. Det vet de flesta som
känner mig bra. Jag försöker att titta på så mycket idrott som jag kan... för att jag älskar
spänningen i det. Jag är samtidigt en sentimental människa. Jag minns när lag Annette Norberg
tog guld i OS för två år sedan. Jag satt vaken den natten för att se finalen. De sista stenarna
blev jag så nervös så jag zappade över till någon annan sändning från OS och curlingfinalen.
Men de två sista stenarna såg jag. Och när Kanadas Cheryl Bernard misslyckades, kunde jag
inte hålla tårarna borta av glädje. Sådan är jag som människa, samtidigt som jag kan lida
med andra... Jag har hellre aldrig varit oberörd när det gäller Anja Pärson otäcka krasch i samma
OS, som hade kunnat sluta mycket mycket värre... jag vågar knappt skriva hur illa... för det
frambringar tårar hos mig. Jag tittar på klippet just nu, och det är så hemskt och otäckt att
tårarna tränger fram... Hennes tårar på prispallen för tredjeplatsen i kombinationen dagen
efter kraschen, skvallrar inte om tårar över spilld mjölk, utan tårar av lättnad och kanske insikt
i hur illa det hade kunnat gå...

Det är därför denna helgen varit ganska tuff för mig som idrottsfantast och som känslomänniska.
Först omkom skicrossåkaren Nick Zoricic efter en våldsam krasch i målfållan, ett dödsfall som
trots att jag inte sett mycket skicross, ändå känns i mig. Det är så otroligt tragiskt när unga
människor förolyckas i förtid... Det kastar så mycket strålkastarljus på livet och får en att inse
ännu mera att man ska uppskatta alla små delar i livet, alla små saker, t ex att solen skiner
en morgon när man vaknar. Det betyder jättemycket för mig. Min hund Fannys glädje över att
jag kommer ner på morgonen eller hem från jobbet, det gör mig också varm i hjärtat.

Nicks krasch i söndags...


Beskedet om att Patrik Järbyn slutar berörde mig också. Han är visserligen ingen människa som
vunnit allting och så. Men han har betytt så otroligt mycket för svensk utförsåkning. Han har
alltid funnits där som en ikon, en vana, och ibland slagit till med riktigt bra placeringar. Han har
varit lite som gubben i lådan, som rätt vad det är överraskat en totalt.

Att Helena Ekholm skulle välja att avsluta sin karriär redan nu, är för mig obegripligt. Jag vet att
hon har planer för framtiden. Men hon är ändå bara 27 år gammal och har endast två år kvar till OS.
Kan känna att jag inte riktigt förstår hennes beslut fullt ut. Jag har själv motivationsproblem med
min egen idrott; innebandyn (jag tror jag dock har mina tankar på hur jag ska lyckas få tillbaka
den). Men Helena sa i höstas att hon gärna skulle vilja ha en revansch för OS i Vancouver. Så därav
att det är ännu mera svårbegripligt. Men jag har mina misstankar om att hon inte har psyket som
krävs fullt ut. Tyvärr... Men det är ändå tragiskt. När jag fick veta att hon skulle sluta blev det som
en klump i magen. Det har verkligen känts konstigt. Jag har inte förstått det. Och att hon igår blev
omkullkörd när hon var på väg mot något bra, i sitt sista VM-lopp i karriären, gjorde mig jävligt
förbannad. Det är tur att ingen hörde mig framför tv:n säger jag bara. Jag är en känslomänniska
även när det gäller idrott... så även min egna. Ibland kan det faktiskt rinna över lite.


Samtidigt visade Björn Ferry, Fredrik Lindström och Carl Johan Bergman att det svenska skidskytte-
landslaget på herrsidan är starkare än någonsin. Bergman plockade under veckan hem ett silver
och ett brons i individuella lopp. Han var också högst inblandad i medaljstriden även på gårdagens
masstartlopp. Dock fick han ge sig och se suveräne Martin Fourcade, snudd på överlägset vinna
framför Björn Ferry som plockade silvret och Fredrik Lindström som tog brons. Det var både
Ferry och den 11 år yngre Lindströms första individuella medaljer i ett VM.


Samtidigt meddelande den norska skidskytten Tora Berger, som under söndagen vann damernas
masstartslopp i VM över 12 kilometer, att hon lider av hudcancer. Eller i alla fall har gjort det.
Det var under våren 2009 som hon fick beskedet och opererades. 6 månader senare tog hon hem
ett OS-guld i Vancouver. Det är dock först nu som hon valt att berätta, och samtidigt berättar att
hon har ett helt annat perspektiv på skidskyttet idag. Berger går idag på regelbundna kontroller.
Förrut reste hon alltid ensam på tävlingarna, nu följer hennes man med överallt. Hon har tack
vare cancern insett att det finns annat än skidskytte och insett att man måste ta vara på de små
sakerna här i livet.

När beskedet kom imorse om att Anja Pärson slutar, blev det liksom: "Jaha, är det här säsongen
när alla våra stjärnor ska lägga av... vad kommer hända med svensk vinteridrott nu?"
Det har funnits många tvivlare när det gäller Anja. Jag har hört människor säga: "Äh förfan Anja
lägg ner nu... du är bara patetisk..." Jag kan meddela att jag är en av dem som inte tänkt i de
banorna. Jag vet vilken vinnarskalle Anja Pärson är. Eller vet, jag har lärt mig det genom hennes
14 år långa karriär. Anja är inte dum i huvudet. Med rätt inställning kan hon komma dit igen.
Men hon saknar den intställningen, vilket är uppenbart genom hennes resultat iår. När det gäller
Anja så är det inte svårt att förstå hennes beslut, även om det är otroligt tråkigt. Det är en stor
profil som försvinner. Ett stort hål i Svensk alpinskidåkning.

Lägger upp videon med andra. Den är hjärtskärande och jag har fällt många tårar till den.



När det gäller motivationsbrist vet jag exakt hur det känns. Jag går igenom en fas i livet med
fruktansvärd kris då det kommer till innebandyn. Innerst inne vet jag att jag älskar idrotten.
Vi spelade sista matchen i helgen, förlorade den tyvärr med 8-2, även om vi höll jämna steg
med den halva andra och hela sista perioden. Då lyckades vi nämligen förstå vilka vi skulle
plocka bort för att rädda oss själva, om man säger så. Jag brukar vara sur när vi förlorar. Men
i Lördags var det bara så skönt att lämna innebandyplanen. Jag ville inte vara där. Jag älskar
innebandyn. Den är en av mina stora kärlekar i livet. Anledningen till motivationsbrist, stavas
nog "för dåligt tränad". Jag måste förändra många saker inför nästa säsong om jag ska
fortsätta. Jag tycker det är skönt att jag kommit till den insikten med mig själv. Så jag ska
göra så gott jag kan för att försöka att ändra dessa saker. Så får vi se vad som händer i sommar.
Många gånger, som jag skrev i ett tidigare inlägg, brukar jag faktiskt har riktig motivationsbrist
i slutet av säsongen. Sen brukar det komma tillbaka under sommaren. Jag vet att skottet finns
där... tekniken är väl okej, men inte bra... det är konditionsmässigt det inte fungerar för mig
just nu. Och det sätter sig för väl i skallen. Sedan blir det inte bättre av en krånglande rygg.
Men jag tror att i slutänden vet jag att jag kommer att kliva in på planen igen i höst. Det ska nog
mycket till att jag inte gör det. Hur det blir med domarprovet har jag inte bestämt än. Jag har ju
klarat regelprovet för steg 2. Det är löptestet. Så jag får se hur jag gör. Med stor sannolikhet
kommer jag fortsätta som steg 1 även nästa säsong, även om det kanske finns möjligheter
till att jag kanske försöker på steg 2. Allt beror vad som händer i sommar med min kondition.

Det har varit minst sagt en händelserik helg, på både gott och ont kan man säga. Glädje blandat
med sorg... Ett slut för ett kapitel och början på ett annat, ett slut på ett liv och en början på ett
nytt... Helgen har visat många delar av livet... Både bra och mindre bra... Det är under sådana
här helgen som jag märker att jag är kvinna. För jag blir fruktansvärt sentimental och har lätt att
fälla tårar... Ibland inser man att man inte kan ta saker och ting för givet längre. När det gäller
vissa händelser, som t ex Anjas krasch i OS, man är så väl medveten om att det hade kunnat
sluta sju resor värre...


XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Jag har vårkänslor. Solens strålar har strålat på mig några dagar i nu, även om det idag
är gråmulet ute. När det gäller solens strålar har jag har verkligen känt hur det gjort nytta
för både kropp och själ. Sen att en del saker inte varit så rosenröda är väl en annan sak.

Det är tur att man har jobbpass när saker är jobbiga. Det har räddat mig många gånger
i höst, att jag har ett jobb att gå till där jag kan koppla bort saker och ting, där jag blir
uppskattad för det jag gör för brukarna. Så nu när saker varit jobbiga så är det
faktiskt tur att jag jobbade 9 av 11 dagar innan den här tre dagar långa ledigheten. Normalt
fall brukar innebandyn kunna få mig att koppla bort annat med. Men eftersom jag jobbat så
otroligt mycket i vår, kombinerat med att jag varit ordentligt förkyld i snart 3-4 veckor, så
har all träning blivit lidande. Jag har spelat ett fåtal matcher i vår. Men jag känner verkligen
att innebandyn har blivit lidande på grund av allt jobb. Därför känns det otroligt skönt att
kunna åka till träningen ikväll. Problemet är väl att jag inte är 100% än när det gäller förkylning.
Men tänker köra ändå. Orkar inte sitta hemma och glo längre när mina lagkamrater spelar
innebandy. Jag vill också vara med. Jag räknar med att det blir spel imorgon. Det är säsongens
sista match. Enda nackdelen är att matchen spelas klockan 10.10 imorgon bitti. Jag och
morgonmatcher, vi brukar inte vara någon bra kombination. Men sist så gick det helt okej, så
får hoppas att kroppen vill samarbete en sista gång med mig denna säsongen. Vi möter Livets
Ord. Det kan nog gå hur som helst. Det är svårt att dra slutsatser när man tittar på resultaten
för dem och oss tidigare under säsongen. Vi förlorade med 2-5 i hemmamatchen. Men de fick
mer stryk av Dannemora än vad vi fick. Det kommer nog bli väldigt tajt imorgon. Den vi
måste hålla koll på är främst Sofia Thor... Hon har gjort 33 av lagets 86 mål och varit inblandad
i 8 andra mål. D v s hon har nästan varit inblandad i 50 % av deras mål. Det säger mycket om
hennes kapacitet. Sedan har de en tjej som heter Ester Loder som gjort 13 mål och 9 assist.
Så det är nog deras absolut farligaste spelare. Så kan man bara "nita" dem så ska det nog
kunna gå bra.

Idag har jag förövrigt varit i stan. Vet inte hur mycket "skit" jag köpt. Lyckas alltid köpa
på mig saker när jag är i stan - i alla fall i 99% av fallen. Fast idag har jag nog faktiskt inte
köpt "skit"... om man räknar bort pringlesrören för 5 kronor styck på Ica Kvantum.
Sitter just nu och oroar mig över träningen ikväll... har käkat lite nu; Risgrynsgröt och lite
youghurt och en smörgås - nä var grej för sig, inte ihoprört till någon snuskig sörja.
Sitter och taggar till med lite friidrotts-VM på tv. Trodde man skulle få se Michel Tornéus
drämma till med ett monsterhopp i kvalet. Men killen har inte ens varit i bild ännu. Så antar
att han hoppar i den senare kvalgruppen *morr*

På tal om något annat. Jag skrev om Fannys väntade halvsyskon. De föddes den 24/2.
Det blev sex valpar; 5 hanar och 1 tik. Det blev två svarta hanar med tecken, en brun
med tecken, en brun och en svart. Tiken var brun. Har pratat med uppfödaren Mona. Alla
sex äter och frodas. Ska väl ta mig tid och åka och hälsa på henne och valparna här. Men
måste vänta i ungefär 1 1/2-2 veckor till. Rysligt vad det går långsamt det går när man
väntar på något =/

Hane 1                                                                       Hane 2

Hane 3; brun med tecken                                  Hane 4; Brun

Hane 5; Svart                                                  Tik 1; Brun